Blogginlägg

Nu är det jul(skivor) igen!

JAG HAR UNDER DE SENASTE VECKORNA LYSSNAT mycket på julmusik. Jag har fått min dos julmusik så mycket att det nästan växer grannbarr ur näsan på mig. Jag har med åren blivit ganska skeptisk mot julmusik, de där ständigt återkommande klassiska versionerna av julevergreens är ungefär lika spännande som Kalle Anka på julafton. Men på tre av de fem nyligen utgivna julalbum med fem olika artister/grupper jag har lyssnat på är det huvudsakligen nyskrivet material med jultema i texter och titel men musikaliskt ofta lite mer respektlöst och fritt.
   Länkarna nedan leder till Spotify.


JD McPHERSON: Socks (New West)
Den amerikanske rock/rockabilly-artisten JD McPherson, "förnamnet" är för övrigt en förkortning på Jonathan David, var aktuell här för exakt ett år sedan när jag utnämnde hans förra album, "Undivided Heart & Soul" till 2017 års bästa album. En skiva som blandade upp den traditionella rock'n'roll-grytan med lite ballader och pop. Lagom till jul i år är han nästan ännu mer aktuell eftersom han har bestämt sig för att göra en skiva med enbart jullåtar.
   "Socks" släpptes 2 november och jag har lyssnat regelbundet på skivan sedan dess. Med lite distans till jultraditionerna har JD närmat sig ämnet ödmjukt och i första hand gjort en rock'n'roll-platta och i andra hand dekorerat musiken med lite jultexter. Kanske en liten protest mot julhysterin och det kommersiella...
   På bara 30 minuter presenterar JD med band tio låtar som med ett ord kan beskrivas som ren och skär rock'n'roll. Lite mer musikaliskt enkelriktad mot just 50-talets sound än förra årets fullträff men låtmässigt är det ändå varierat och ytterst välkomponerat med underhållande texter som inte upprepar det förutsägbara snälla jultemat.
   Saxofonen låter så där härligt daterad men JD sjunger så bra att det faktiskt är ett rent nöje att lyssna. Många bra låtar där "Hey skinny Santa" och "Every single Christmas" imponerar och "Holly, Carol, Candy & Joy" är skivans självklara hit.


ERIC CLAPTON: Happy Xmas (EPC Enterprises)
Rutinerade Eric Clapton har en mer grundläggande syn på skivreleaser och blir ibland också lite mer långrandig, 14 låtar på 56 minuter. Han ägnar utrymmet på skivan huvudsakligen åt covers. Med ett enda undantag, egna låten "For love on Christmas day" som är en mjuk fin låt där faktiskt pianot spelar huvudrollen i arrangemanget, är det gamla och nya covers som är skivans ryggrad. Men jag saknar en låt, John Lennons "Happy Xmas", som kunde ha blivit den naturliga titellåten.
   När det gäller albumets mest förutsägbara material, som exempelvis "White Christmas", "Silent night" och "Jingle bells", känns låtvalet knappast upphetsande. Men Eric har stöpt om arrangemangen till blues, reggae respektive en nästan sex minuter lång helt elektronisk hyllning av Avicii (!).
   Urvalet i övrigt är inte lika ospännande för han använder sig huvudsakligen av låtar som inte alls är så kända att jag nästan uppfattar dem som nya. Williams Bells "Everyday will be like a holiday" (1967) och Freddie Kings bluesiga "Christmas tears" (1961) är inte direkt söndertjatat material. Och hos mindre kände Anthony Hamilton har han hittat "Home for the holidays" och "It's Christmas" från samma inte alls gamla (2014) album.
   Soundet på flertalet låtar påminner lite om tiden när Clapton och hans band innehöll ett par tjejer i körenö. På den här skivan medverkar både hans fru och dotter vid mikrofonerna. Men ibland vältrar sig Clapton i sentimentala och snälla arrangemang, en låt heter "Sentimental moments" (1955), och blir då mer allmängiltig än det är nyttigt. Den smetiga versionen av Charley Prides "Christmas in my hometown" (1970) är nästan olyssningsbar.


THE MAVERICKS: Hey! Merry Christmas! (Mono Mundo)
Raul Malo & Co lät bandet ligga nere i tio år mellan 2003 och 2013 men ger nu regelbundet ut skivor igen. Idén till den aktuella julskivan uppstod redan förra året när bandet släppte en julsingel med två låtar som finns med här, "Christmas time (coming 'round again)" och "Christmas (baby please come home)", och tillhör topparna på albumet.
   Här finns både det 50-talsinfluerat rockiga, texmexsoundet, några smetiga ballader och klockrent poppiga låtar. För mig fungerar den sista kategorin allra bäst. En majoritet av låtarna på skivan är nyskrivna original men Mavericks ska inte skämmas för sin cover på "Christmas (baby please come home)", från Phil Spectors legendariska julalbum "A Christmas gift for you" (1963), där de släpper loss all tänkbar melodisk energi.
   Bandets egen "Santa does" har samma pophits-liknande karaktär, småinfluerad av just Spectors 60-tal, och i mina öron låter den som en klockren singelhit.
   Kanske är det några för många låtar som låter förvillande likt gamla evergreen-jullåtar, fast de är nyskrivna, som inte gör soundet så up to date. Den rock'n'roll-influerade titellåten med sitt hamrande piano kan man tro är gjord 1957 och inte 2018.
   Mavericks faller lite för kravet att vara till lags och inte störa för mycket i julens tindrande tid.


RODNEY CROWELL: Christmas everywhere (New West)
Det här är den känsligaste skivan i dagens kvintett med julskivor. Crowell började sin artistkarriär som rockare innan han blev en snäll poplåtskrivare med en underbart formulerad sångstämma. Den rösten återfinns på några låtar här men albumet, som är inspelat under lång tid vid olika tillfällen och under olika förhållanden, har en varierad och underhållande blandning. På titellåten är mixen än mer tydligt när den pendlar mellan det snabbt jazziga och bryts av med en sekvens där Texas-sångerskan Lera Lynn kommer in och drömmer sig bort till tider när John Lennon levde.
   Skivan inleds vackert och emotionellt och nästan accapella på "Clement's lament (we'll see you in the mall)". Tjejkören med Tania Hancheroffs och Kim Keyes bräckligt personliga röster ekar Carter Family och sätter tonen för hela skivan som innehåller en majoritet låtar med "Christmas" i sina titlar men musikaliskt är det övervägande konventionellt utan gnistrande bjällror. Country, ballader och lite rock.
   Förutom Lynn gästar ytterligare några damer från Texas, Brennen Leigh och poeten Mary Karr, som gör framförandet än mer intressant. Karr har skrivit "Christmas in Vidor" tillsammans med Crowell och båda reciterar berättelsen under större delen av låten. Det annorlunda greppet och dramatiskt stråkarrangemang och högljutt elgitarrsolo gör den till en av skivans höjdpunkter.
   Likt Clapton har även Crowell gjort julskivan till en familjelägenhet. På avslutningslåten "All for little girls & boys", inspelad redan i början på 80-talet, som egentligen är en demoinspelning omger sig Rodney med tre av sina då unga döttrar. Uppsluppet och glatt.


THE MONKEES: Christmas party (Rhino)
Den här skivan hade jag inte alls några förväntningar på, "dagsländan" Monkees var förutom några oförglömliga hits på 60-talet också komiker på tv, men både innehållet och framförandet är mer intressant än så. "Christmas party"-albumet fick mig att vakna och upptäcka bandets två år gamla comebackskiva "Good times!" som jag då uppenbart missade. Producerad av Fountains Of Wayne-killen Adam Schlesinger och många exklusiva låtskrivare (vad sägs om Noel Gallagher/Paul Weller?) bidrar med material.
   Den musikaliska succén med den skivan fick en fortsättning med den här julskivan. Precis som Clapton ovan innehåller Monkees-skivan några gamla så kallade klassiska obligatoriska jullåtar, "Snowfall", "Angels we have heard on high" och "Merry Christmas, baby" plus några mer moderna men ändå söndertjatade jullåtar (Paul McCartneys "Wonderful Christmastime" och Wizzards "I wish it could be Christmas every day"). Men "Christmas party" innehåller även nyskrivet material där exklusiva gäster som Weezers Rivers Cuomo, XTC:s Andy Partridge och R.E.M.:s Peter Buck imponerar med sina överraskande bidrag.
   Bandets tre originalmedlemmar, med Micky Dolenz i spetsen, är på plats plus gamla inspelningar med Davy Jones (som avled för sex år sedan) gör "Christmas party" till ett ganska homogent album. Inledningen med Partridges "Unwrap you at Christmas" och Cuomos "What would Santa do" är otroligt stark och Bucks "Christmas party" är en halvpsykedelisk pärla. Att Schlesinger och bandet sedan lyckats gräva fram Alex Chiltons "Jesus Christ" från Big Stars tredje album (1975) tillhör ju avdelningen kulturgärningar.


Det finns också några nyproducerade och nyutgivna singlar med jultema att notera:

AGONY STREET: Merry Christmas anyway (Paraply)
På ovan nämnda julalbum är det nog främst popögonblicken som är mina favoriter på de skivorna. Här fortsätter jakten på den perfekta poplåten. Klas Qvist (Citizen K) och hans kamrat Gudmundur Bragason har bildat en duo som framför sin egenskrivna "Merry Christmas anyway".
   Låt, arrangemang och sång följer mönstret som Citizen K i sina bästa stunder har visat upp på två album, det senaste "III" var aktuellt tidigare i höst, med pianot och välsång som bästa ingredienser. Vad jag förstår är väl duon en tillfällig konstellation jämförbar med helgen vi har framför oss. Dock ett helt lyckat experiment.

PHOEBE BRIDGERS: Christmas song (Dead Oceans)
23-åriga Phoebe Bridgers är ännu en amerikansk spröd röst som försöker göra sig hörd men jag upptäcker något personlig i hennes fina röst, inte bara exklusiv välsång. På ett gammalt gistet piano sjunger hon en lågmäld sång om ensamhet med klanger av känslighet.
I refrängen ("You don't have to be alone to be lonesome...") får hon sånghjälp av Jackson Browne men han gör ett nästan anonymt intryck medan stråkarrangemanget höjer tempot i låten och skänker temperament till hela framförandet..

JACK TEMPCHIN/JESSE DAYTON/RUSTY YOUNG: Jesus & Mohammed (Blue Élan)
"Peaceful easy feeling"-låtskrivaren Tempchin gjorde den här låten live redan 2012 och en mer eller mindre välarrangerad studioinspelning tre år senare. Nu har han bjudit in outlaw/country-artisten Jesse Dayton och förre Poco-legendaren Rusty Young till en avskalad och avslappnad version med akustiska gitarrer, en mandolin och en tamburin.
   Den här låten, som Tempchin har skrivit tillsammans med Bill Franklin, har väl inte textmässigt det klassiska julinnehållet men hos sångens "huvudrollsinnehavare" uppstod den värld vi lever i där religiösa stridigheter påverkar oss alla.
   Trion avlöser naturligt varandra vid mikrofonen. Tempchins skrovliga stämma, jämför med Kris Kristofferson, inleder och Daytons lätt plågade rockröst tar vid medan tjejkören fyller i. Och mot slutet av låten ansluter Youngs trygga countryrockröst.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.