Blogginlägg

Oktober 2018 på Håkans Pop

VI PRATAR OM DEN TUNGA HÖSTEN SOM KRYPER fram i dystert dis och ännu tydligare mörker men det stämmer inte. I alla fall går inte tiden långsamt för plötsligt passerade oktober utan att vi knappt märkte det. Det var varmt och kallt om vartannat och medan just mörkret blev djupare runt oss tvingades jag ta adjö från några musikaliska profiler.
   Först var det Beatles-teknikern Geoff Emerick som lämnade oss och mot slutet av månaden gjorde den amerikanske swamprockaren Tony Joe White samma sak. Dödsorsaken var i bådas fall plötsliga hjärtattacker medan det var den förhatliga cancersjukdomen som tog John Wicks , en gång sångare och gitarrist i The Records, liv.
   Måndagar, onsdagar och fredagar ägnas Håkans Pop den här säsongen åt fasta och återkommande avdelningar. Säsongens rangordnade och nedräknande lista, på 38 placeringar, har tema 50-talets bästa musik, mina favoriter från ett avlägset decennium. Där har jag under oktober avslöjat platserna 31 till 27 . I ordningen New Orleans-profilen Smiley Lewis , den väldiga Willie Mae "Big Mama" Thornton, Hank Ballards grupp The Midnighters , vit rock'n'roll med The Johnny Burnette Trio (se vänster) och en tidig (1953) muskulös r&b-låt med The Drifters med Clyde McPhatter som sångare.
   En annan återkommande avdelning på Håkans Pop är mina återpublicerade intervjuer. Där har jag under månaden mött den engelska gruppen Original Mirrors , fotografen Stefan Wallgren , trummisen Ingemar Dunker , den inte helt okände Mats Ronander och 80-talets största rockduo: Dan Hylander/Py Bäckman . Alla intervjuer gjordes under tidigt 80-tal.
   I den spretiga följetongen med spontant valda skivor ur skivhyllorna hade turen den här månaden kommit till Mats Ronander (1984), Dan Fogelberg (1975), The Men They Couldn't Hang (1989) och Rockpile (1980).

PÅ FÖRHAND SÅG OKTOBER UT ATT BLI en riktigt intensiv skivsläppsmånad. Raden av spännande namn som skulle ge ut skivor blev lång. Efter en viss sållning, när förhandsrapporterna visade sig innehålla både livesinspelade skivor (Jason Isbell) och arkivmaterial (Primal Scream), blev skivhögen lättare att hantera. Inget ont om liveskivor eller samlingar men nyheter är det ju inte.
   Lyssnandet under månaden har för min del koncentrerats till två rejält bra skivor från Elvis Costello och John Hiatt. En engelsman och en amerikan som historiskt inte är helt obekanta med varandra som just nu har levererat två väldigt starka album.
   Costellos "Look now" är en generös nästan för späckad skiva med musik, låtar och olika sound. Deluxe-varianten innehåller 16 låtar men det räcker så bra med den konventionella upplagan på tolv låtar. Då slipper man höra Elvis traggla sig fram på franska i en låt. Låtarna på skivan är så fantastiskt variationsrika att man lätt blir övermätt med för många låtar på menyn. Poplåtarnas antal dominerar men det finns stickspår åt både pianoballader och lite rockigare material. Elvis har kort sagt gjort ett album som med sin idérikedom är hans bästa skiva på många år.
   Han har tagit upp samarbetet med Burt Bacharach igen och det finns några vackra ögonblick på skivan som påminner om deras förra möte på den 20 år gamla "Painted from memory". Inte schlager i ordets rätta mening men känslofull pop där Bacharachs klanger doftar bekant. Då är Elvis som ensam låtskrivare mer poppig i låtarna där arrangemangen är vidlyftigt genomarbetade och stundtals ljuvliga som i "Under lime" och "Unwanted number". Sedan får vi ett intressant möte mellan Elvis och Carole King i "Burnt sugar is so bitter".
   Hiatts nya "The eclipse session" rapporterades först som en ny "Bring the family" och sådana jämförelser, förmodligen yttrat av någon marknadsföringskille, fick mig bara skeptisk och tvivlande. Men när jag lyssnar närmare är ju den avslappnade atmosfären väldigt närvarande på nya skivan. Historiens bästa skivor är ju gjorda på det viset, anspråkslösa och spontana utan några kommersiella funderingar. Soundet på skivan kan beskrivas som halvakustiskt och jag misstänker att inspelningen är live i studion för den känns så nära och personlig. Sedan har Hiatt skrivit några av sina bästa låtar på väldigt länge.
   I övrigt har jag under månaden också lyssnat närmare på den brokiga blandningen av nya skivor med David Crosby, Eagle-Eye Cherry, Robyn, Peter Jöback och Strängen.
   David Crosbys soloskivor har alltid varit mer fascinerande än underhållande. Han har alltid en härligt personlig men också atmosfärisk nästan jazzig touch och nya "Here if you listen" är inget undantag.
   Eagle-Eye Cherry har nog gjort höstens mesta och bästa lättlyssnade skiva, "Streets of you". En majoritet av överraskande och unikt melodiska låtar som i sound och catchy form inte befinner sig så långt från hans oförglömliga "Save tonight".
   På 20 år har jag inte riktigt hittat hem i Robyns skivproduktion men nya "Honey" känns lite mjukare och poppigare. Men ändå lite för elektronisk för att riktigt falla mig i smaken.
   Hörde några smakprov från Peter Jöbacks "Shape of you" och drabbades av förhoppningar. Snyggt konstruerade poplåtar men med hela paketet i knä blir resultatet musikalpop med alltför uppblåsta arrangemang och Peter sjunger inte riktigt naturligt. Synd på några bra låtar, som exempelvis "The mask".
   Att få höra gitarristen Strängen (Robert Dahlqvist), som tragiskt gick bort i vintras, sjunga på svenska (nya albumet heter "Rock på svenska"...) blir ren och skär 70-talsnostalgi. Ungefär där progg och punk mötte varandra som exempelvis när Ebba Grön mötte Blå Tåget. Roligare än bra.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.