Blogginlägg

Borgedahls död var sorgligaste nyheten

Ragnar Borgedahl (1949-2017).

DÖDSFALL SOM HÄNDER INOM POPULÄRMUSIKEN och rockgenerationen brukar jag meddela med sporadisk regelbundenhet på den här sidan. Men det händer också att dödsfall hamnar i skuggan av så mycket viktigare händelser. Det finns genom åren några klassiska exempel på det senare. Som när Dr Feelgood-sångaren Lee Brilleaux dog två dagar efter Kurt Cobains tragiska självmord 1994 som tog all massmedialt utrymme. Ungefär samma situation hösten 2003 när Warren Zevon, efter en lång kamp mot cancer, avled samma vecka som Johnny Cash och i våras gick Sven-Erik Magnusson bort bara några dagar efter Chuck Berry .
   De två sistnämnda namnen skrev jag minnesord om och nu senast för ett par veckor sedan lät minnet ta mig tillbaka till Glen Campbells höjdpunkter i samband med hans död. Men jag tänkte för ett ögonblick återvända till några mindre uppmärksammade dödsfall som inträffat under vintern och våren som har fallit i glömska eller kommit i skymundan av så mycket större händelser.
   Kring årsskiftet och några månader efteråt var det med ojämna mellanrum som många Beatles-relaterade namn gick ur tiden. Bara några dagar innan julafton, 21 december, dog SAM LEACH, 81 år gammal. Liverpoolbo som, innan Brian Epstein kom in i bilden, bokade konserter med Beatles under 1961. Fram till december det året hade bandet spelat uteslutande i Liverpool eller omkring men Leach bokade in bandet för sin första konsert i Londons utkant i Aldershot - 18 personer i publiken.
   Innan 2016 var slut, 30 december, gick ALLAN WILLIAMS ur tiden, 86 år gammal. Han blev känd som Beatles första manager under de "magra" åren 1960 och 1961. Han drev det kända spelstället The Jacaranda i Liverpool och körde bokstavligen bandet i sin skåpbil till Hamburg hösten 1960. Men framgångarna var få, inkomsten låg och framtiden mörk så samarbetet Williams/Beatles sprack. 1975 gav Williams ut en mycket underhållande biografi om de här åren, "The man who gave the Beatles away".
   11 januari avled TONY BOOTH, 83 år gammal, som hade en Beatles-relation i marginalen. Som konstnär låg han bakom affischerna som marknadsförde bandets tidiga konserter i Liverpool.
Bara två dagar senare, 13 januari, dog den kontroversielle 74-årige ALEXIS MARDAS, eller Magic Alex som John Lennon kallade honom. Den Greklandsfödde designern/teknikern/konstnären/trollkarlen hamnade genom gemensamma kontakter i konstvärlden och musikbranschen i Beatles omgivning i slutet på 60-talet. Han var en tusenkonstnär som inte var bra på någonting. Lyckades exempelvis inte bygga om Beatles inspelningsstudio Apple och rader av hans galna elektroniska uppfinningar fungerade inte. En galenskap som inledningsvis fascinerade Beatles-medlemmarna, mest John Lennon, som utsåg honom till chef på skivbolagets underavdelning Apple Electronics. När bandets nye manager Allen Klein försökte rädda det ekonomiskt tyngda skivbolaget i början på 70-talet städades Magic Alex effektivt bort från företaget.
   Konstnären ALAN ALDRIDGE var väl i allmänna ögon en etablerad engelsk konstnär men för mig var han alltid den mycket intressanta illustratören med nära Beatles-kontakter. I de två volymerna av Beatles Illustrated Lyrics (1969 och 1971) illustrerade han på ett mycket fantasirikt sätt bandets låttexter. Fantastiskt intressanta böcker. Han gjorde också skivomslagen till Creams "Goodbye" och Elton Johns album "Captain Fantastic and the brown dirt cowboy" och låg också bakom designen av Hard Rock Cafés logotype. 78-årige Aldridge dog 17 februari.
   Utan någon som helst uppmärksamhet dog den 64-åriga amerikanska sångerskan VALERIE CARTER 4 mars. För mig är hon mest känd som låtskrivaren som skrev "Love needs a heart" tillsammans med Lowell George och Jackson Browne och låten finns med på den senares liveskiva "Running on empty" (1977). Men Valerie hade en sångkarriär innan dess. Hon umgicks med musikerna i Little Feat, hade trion Howdy Moon vars enda album delvis producerades av Lowell George och hennes egen solodebut 1977 med "Just a stone's throw away" (som George producerade) är en bortglömd pärla. Däremot gav hon inte ut sin egen version av "Love needs a heart" förrän 1996.
   Under Liverpool-åren var det en kille som stod närmare John Lennon än någon annan, PETE SHOTTON, utan att han hade några musikaliska ambitioner. Han spelade visserligen tvättbräda i The Quarrymen men lämnade snart gruppen för att hänga med Lennon i andra sammanhang. Höll genom alla år kontakt med Lennon som sponsrade Shotton och hans olika privata verksamheter. 75-årige Shotton dog 24 mars.

UNDER DET SENASTE DRYGA HALVÅRET har ytterligare många musikrelaterade människor gått bort som kanske inte tillhörde de största profilerna men ändå borde ha fått en liten minnesnotering på Håkans Pop.
   Bara några dagar in i 2017, 8 januari, avled PETER SARSTEDT som tidigt 1969 hade en jättehit (etta på både Englandslistan och Tio i Topp) med "Where do you go to (my lovely)". Kanske lite mesig och allmänt snäll poplåt men jag kommer ihåg att den då var populär hos en 16-åring på Norrbygatan i Örebro. Att Peter hade ytterligare en lite mindre hit, "Frozen orange juice" har jag däremot förträngt eller glömt.
   Den engelske trummisen MIKE KELLIE dog 18 januari. Trots en lång och flitig karriär var Kellie ingen stor trumslagarprofil i stil med Keith Moon, John Bonham eller Ringo Starr. Men jag förknippade hans namn med många intressanta skivor. Dels var han medlem i grupperna Spooky Tooth, Three Man Army, Balls (Steve Gibbons/Denny Laine), Frampton's Camel och new wave-bandet The Only Ones. Men han kompade också artister som Frankie Mille5r, Paul Kossoff och Johnny Thunders.
   DEKE LEONARD var en i mängden av profilstarka walesare i engelsk rockmusik under främst 70-talet. Först och främst var han en av de färgstarkaste medlemmarna i gruppen Man vid många olika tillfällen. Medverkade också på flera spår på Tyla Gangs "Yachtless". Han började sin musikerbana redan 1965 i gruppen Corncrackers men det jag kanske minns bäst, förutom ett liveuppträdande i London 1993, var den kortlivade men väldigt intressanta gruppen The Force som Deke, eller Roger som hans förnamn egentligen var, hade tillsammans med Sean Tyla i början på 80-talet. Albumet "The album" är en bortglömd pärla. 72-årige Deke dog 31 januari.
   PETER SKELLERN, som 1972 hade en stor hit med den snälla "You're a lady", kanske inte borde finnas representerad i mina skivhyllor. Men albumet "Hard times", tre år senare, står snyggt och elegant insorterad bland de Beatles-relaterade skivorna. George Harrison gjorde nämligen ett inhopp som gitarrist på låten "Make love, not war". Titellåten spelade för övrigt Ringo in till sitt "Bad boy"-album. 69-årige Skellern dog 17 februari.
   Den amerikanske skivproducenten TOMMY LIPUMA hade med sin bakgrund i jazzmusiken (Al Jarreau, Barbra Streisand, Miles Davis, George Benson med flera) inte så mycket gemensamt med min musiksmak men han var faktiskt en av initiativtagarna till Paul McCartneys evergreenjazzcoverskivan "Kisses on the bottom" 2012. Sedan satte han för länge sedan faktiskt sitt producentnamn på några anmärkningsvärda album i samlingen: Dave Masons "Headkeeper" och Southwinds "What a place to land". 80-årige LiPuma dog 13 mars.
   DAVID PEEL hade en märklig bakgrund som gatumusiker, politisk aktivist och frispråkig New York-artist, "Have a marijuana" hette debutalbumet 1968, innan John Lennon genom radikala gemensamma vänner upptäckte honom 1971. John och hans Yoko producerade Peels kontroversiella "The pope smokes dope" som gavs ut på skivbolaget Apple - men bara i USA. 74-årige Peel dog 6 april.
   Efter ytterligare några Beatles-relaterade namn nöjer jag mig nu med en låtskrivare knuten till Motown, 78-åriga SYLVIA MOY som avled 15 april. Namnet tillhör inte samma dignitet som Holland-Dozier-Holland, Smokey Robinson eller Stevie Wonder men Moy var förknippad med en mängd starka låtar. Ofta var de Stevie Wonder-relaterade, "Uptight", "I was made to love her" och "My Cherie amour" men också några andra Motown-klassiker som exempelvis "This old heart of mine", "Honey chile" Marvin Gaye/Kim Weston-duetten "It takes two".
   1973 såg jag gitarristen ALLAN HOLDSWORTH briljera på en konsert med Tempest, Jon Hisemans grupp, på Konserthuset i Örebro. Han kom från jazzmusiken men i Tempest blev det rockmusik för den flyhänte gitarristen innan han "försvann" tillbaka till jazzområdet i grupper som UK, Soft Machine och Tony Williams Lifetime. 70-årige Holdsworth dog 15 april.
   69-årige GREGG ALLMAN, död 27 maj, var visserligen sångare i Allman Brothers Band i många år men på 70-talet siktade jag mer in mig på gitarristerna i gruppen, Duane Allman och Dickey Betts, så inget av Greggs soloalbum har fascinerat mig fast han till namnet namn närmast var en ikon.

SOMMARENS RIKTIGT SORGLIGA NYHET var när 67-årige RAGNAR BORGEDAHLS dödsannons dök upp i facebook-flödet i början på juli. I alla minnesord om Ragnar påstås det ofta att han tillhörde proggvänstern men när jag köpte hans första album 1974, "Hum hum från Humlegårn" (döpt efter den låt som han blev mest känd för) uppfattade jag inte honom som politisk utan som en fri trubadur med textrader som inte innehöll några politiska pekpinnar. Skivbolaget Musiklaget var visserligen ett litet indiebolag men hade inga rötter i den svenska politiska rörelsen.
   Ragnar hade fått en viss uppmärksamhet i det populära radioprogrammet Bandet Går och i hans lilla omgivning fanns bland annat Sveriges Radio-profilerna Stefan Wermelin och Dick Blomberg. Men albumet, som fortfarande låter fantastiskt bra i mina öron, är huvudsakligen akustiskt men på ett spår, "Mannen på gatan", gästar John Holm gitarristen Arne Arvidson.
   2003 väckte Lars Winnerbäck liv i Ragnar Borgedahls gamla klassiker "Hum hum från Humlegårn" som släpptes på singel 14 juli. Bara tre dagar senare såg jag Winnerbäck & Hovet live på Kalasturnén i Örebro och låten fanns med i liverepertoaren där den hade ersatt Magnus Lindbergs "Röda läppar". Det sägs att den coverversion gav Ragnar 150 000 kronor i royalties
   Scenskräck satte stopp för Ragnars artistkarriär inför publik men två år senare, 1976, gavs hans andra album ut, "Sagan om verkligheten". Den är inspelad under lite mer proffsiga förhållanden och var ett tappert försök att göra rockmusik av Ragnars filosoferande låtmaterial men det var inte speciellt lyckat. Ragnar dog 5 juni.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.