Blogginlägg

I min skivhylla: Dave Alvin

DAVE ALVIN: Romeo's escape(Epic E 40921)

Release: September 1987.
Placering i skivhyllan: Hylla 1. Mellan Thomas Almqvist & Stefan Blomquists "Silent Travellers" (1989) och broder Phil Alvins "Unsung stories" (1986).

PÅ DEN ÖVERSTA SKIVHYLLAN STÅR DAVE ALVINS första soloalbum. Alvin, och hans bror sångaren Phil, var från 1979 ledarna för det amerikanska rotrocksbandet The Blasters innan Dave lämnade bandet 1986. Jag var aldrig någon hängiven beundrare av bandets ofta svängiga rock fast kvartetten tillhörde samma musikaliska sfär som NRBQ och Rockpile. Däremot sprang jag på den här alldeles nysläppta skivan i New York i september 1987 och blev nyfiken. Första låten på skivan, "Fourth of July", kanske gjorde mig intresserad när man befann sig på Manhattan för första gången.
   Jag har idag inte något stort minne av skivan när jag kom hem och lyssnade och det kan ju vara ett varningstecken på att skivan inte är så bra eller intressant. Men när skivan står där i hyllan sällan spelad blir jag ändå sugen att lyssna, att kolla upp Dave Alvins historia och försöka hitta de positiva detaljerna på albumet. Den där typiskt tunna genomskinliga USA-plasten finns kvar runt omslaget men är uppsprättad och både klisterlapp med tre låttips och prislapp ($7.49) likaså.
   I Blasters spelade bröderna Alvin en blandning av rock'n'roll, bluesrock och rockabilly men var ursprungligen, innan bandet bildades, hängivna bluesälskare. Trots bandets traditionella repertoar blev de tack vare mycket stor energi på scen populära i amerikanska punkkretsar. Inledningsvis innehöll Blasters repertoar mycket covers men snart tog originallåtarna över, skrivna av Dave Alvin. En av hans Blasters-låtar, "Marie, Marie", blev en stor hit med Shakin' Stevens i England 1980.
   Kvartetten Blasters växte till en sextett med pianisten Gene Taylor och saxofonisten Steve Berlin medan Dave började dubblera spelandet som medlem i The Knitters som var ett sidoprojekt för 3/4-delar av gruppen X. 1986 lämnade Alvin Blasters och gick med i X där han ersatte Billy Zoom.
   Samma år som Alvin solodebuterade spelade han på X-albumet "See how we are" där hans låt "Fourth of July" kom på skiva för första gången. Låten finns också med på Alvins solodebut tillsammans med faktiskt tre Blasters-repriser, "Long White Cadillac," "Border Radio" och "Jubilee Train". Uppseendeväckande att återanvända redan inspelade låtar på det viset.
   Till sitt "Romeo's escape"-album hade Alvin bildat kompbandet The Allnighters där steelguitar-kungen Greg Leisz, trummisen Jerry Angel, basisten Gil T och keyboardspelaren John "Juke" Hogan spelade. Tillsammans med några andra musiker, organisten Al Kooper, gitarristen David Hidalgo (från Los Lobos) och basisten Greg Sutton, blev det musikaliskt fullsatt på inspelningen.
   Steve Berlin, som faktiskt lämnade Blasters för att gå med i Los Lobos, har producerat Alvins skiva tillsammans med teknikern Mark Linett. Ett album som märkligt nog fick en annan titel i Europa, "Every night about this time".
   Om man, som jag, inte tänker på återanvända låtar tycker jag skivan håller ihop bra fast den har en omväxlande karaktär och pendlar extremt mellan otyglad rock och finstämda ballader.

FÖRSTA LÅTEN "FOURTH OF JULY" VILL JAG BESKRIVA som rockcountry (och inte den lite snällare etiketten countryrock) där steelgitarren sätter avtryck i arrangemanget. Dave har en oväntat bra röst, fast han tidigare främst figurerat som enbart gitarrist i sina tidigare band, men saknar kanske det kraftfulla och det rent kommersiella i sin stämma. Ändå tänker jag på John Cougar Mellencamp som var populär vid den här tidpunkten.
   I "Long white Cadillac" blir det stökigare och mer otyglad rock där rösten skriker i kapp med saxofon och munspel. Dwight Yoakam fick en liten hit med den här låten 1989. I redan nämnda låten "Every night about the time" pendlar soundet tillbaka till en smekande countrylåt men är inte lika strömlinjeformad och förutsägbar som genren i övrigt.
   Sedan kommer titellåten som i tempo påminner om ösigt Blasters-tempo och låten förenar 50-talsrock med rena punkenergin. Fyra blixtrande gitarrsolon och hade jag haft körkort, suttit vid ratten och lyssnat på det här, hade jag med alla säkerhet kört av vägen. Ytterligheterna möts igen på den här skivan på "Brother on line" i en ballad med akustisk gitarr, ödsligt munspel och vingligt fiolspel av David Hidalgo.
   På b-sidans första tre låtar trängs bluesrockiga "Jubilee train", melodiskt långsamma "Border radio" och låten som kanske imponerar allra mest på mig, "Far away". En överraskande catchy poprocklåt med steelgitarr, tajta trummor och Hidalgos 8-strängade gitarr men Al Koopers orgel har nästan försvunnit i mixningen.
   Sedan mer grovhuggen rock ("New tattoo"), bluesrock ("You got me") och avslutningslåten trodde jag var en riktig röjlåt med titeln "I wish it was Saturday night" men är en halvsnabb och finstilt sång som ökar i energi och där tänker jag återigen på Mellencamp.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.