Blogginlägg

Jerry lever än

Foto: Magnus Fond
EFTER DET LYCKOSAMMA SAMARBETET MED ROADWORK och den uppmärksammade coverlåten "Working class hero" befann sig Jerry Williams 1987 i ett sorts kommersiellt tomrum utan någon speciell riktning.
   Senaste albumet "One and one" var i sedvanlig ordning huvudsakligen inspelat i London med Kenny Denton (Bill Haley på 70-talet, Sir DouglasQuintet och Tubeway Army) som producent. Gamla rocklåtar i arrangemang utan varken spänning eller nymodiga detaljer. Rutin på rutin.
   Bara ett år senare skulle namnet Jerry Williams få ett oväntat kommersiellt uppsving via samarbetet med producenten och låtskrivaren Ola Håkansson och första hitlåten "Did I tell you".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/12 1987.

JERRY WILLIAMS
Renés, Örebro 3 december 1987

En stor dos nyfikenhet är viktig för att uppskatta rockmusikens alla olika skepnader. Spänning är likaså en viktig ingrediens för att rockmusiken ska kunna leva vidare. Det var varken nyfikenhet eller spänning som drog mig till nattklubben Renés i torsdagskväll.
   Jerry Williams, som snart närmar sig trettio år som artist, är väl inte det mest spännande man kan uppleva på en svensk scen i dagens läge.
   Han har hunnit med mycket under sin långa karriär mendet var åren med sitt fantastiska kompband Roadwork som känns viktigast.
   År av massor med spelningar, explosiva konserter och nyskrivet bra material. Det känns inte avlägset men när jag letar i mitt minne (eller rättare sagt i gamla recensioner) så påstod jag redan i augusti 1981 att Jerry och bandet nått så långt det går och alla vägar framåt var återvändsgränder.
   Jerry Williams på 80-talet är små rubriker, album inspelade i England men fortfarande långa turnéer. Nu i skuggan av mer spännande namn.
   Helt utan förväntningar lyckades Jerry med sitt femmannaband, med bland annat basisten Matts Alsberg (före detta Lolita Pop), med konsten att spela hederlig rock'n'roll i en nattklubbslyxig miljö.
   Det var stundtals kaos framför scenen och blev givetvis än vildare när låtar som "Git it", "I can jive" och en mycket maffig version av "Working class hero" presenterades.
   Jag har aldrig tidigare sett Jerry Williams så nära sin publik och hans energiladdade rockmusik lyfte flera tum.
   Det mesta verkade gå på rutin i torsdagskväll när han efter ungefär en halvtimme tog fram en låt, Mickey Jupps "Modern music" och gjorde en nästan magisk version av den.
   Då visade Jerry Williams att det fortfarande finns liv i gubben.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.