Blogginlägg

#18. dvd: The concert for Bangla Desh

The concert for Bangladesh (Apple/Warner Music Vision/Rhino, 2005)

EN KONSERT SOM ÄR VÄRLDSHISTORIENS första välgörenhetsgala i musik har givetvis sin rättfärdiga plats på listan med mina dvd/vhs-favoriter. På uppdrag av och efter önskemål från sin vän Ravi Shankar samlade George Harrison 1971 några musikaliska vänner och artister för att hjälpa till med insamlingen till det just då svårt lidande landet Bangladesh. Det är för övrigt på sin plats att förklara lite av landets historia.
   Bangladesh är ett litet land med en kort historia som deklarerade sin självständighet 26 mars 1971, bara drygt fyra månader innan den här välgörenhetskonserten arrangerades. Den lilla landremsan, som en flik i östra Indien, är i storlek bara en tredjedel av Sveriges yta men som idag har en folkmängd på över 168 miljoner(!). Landområdet där har givetvis en längre historia men 1947 är ett centralt viktigt årtal.
   Då drog sig Storbritannien bort från Indien och en ny nation, Pakistan, uppstod i de västra och östra ytterområdena. I det som senare kallades Östpakistan följdes demokrati av militärkupp och diktatur. Kampen på frihet växte fram när restriktioner, allmän fattigdom och ett utbrett missnöje genomsyrade landet. Efter år av uppror och revolt bildades alltså republiken Bangladesh som just då upplevde stora problem med flyktingkatastrof, krig, svält och sjukdom. Som våren 1971 var så akut att Ravi Shankar, vars familj härstammade från just det här området, vände sig till George Harrison.
   Landet Bangladesh, som på den tiden (och på alla dokument som exempelvis titeln på Harrisons singel) stavades Bangla Desh, var alltså i stort behov av ekonomisk hjälp, mediciner och mat. Konserterna i Madison Square Garden i New York, en matiné- och en kvällsföreställning, lyckades samla ihop $243 418 (ca 2 miljoner svenska kronor). Skivförsäljning och filmvisning gav ytterligare inkomster och pengar till ett land i stor nöd.
   På bara fem-sex veckor lyckades Harrison engagera en stor artistskara, musiker och sångare, och sedan arrangera en välgörenhetskonsert som gått till historien som den första i sitt slag. Det var naturligtvis ett våghalsigt företag med många artister som just då inte var riktigt beredda att gå upp på en stor scen.
   Harrison själv hade ju knappt stått på scen sedan Beatles la ned konsertverksamheten 1966 men hade fått lite blodad tand när han 1969 följde med på en Delaney & Bonnie-turné. Han var dock oerhört nervös inför det här jättearrangemanget och den obekväma situationen att stå helt i centrum.
   Ringo Starr blev förutom George den ende Beatles-medlemmen på scen då John Lennon vägrade när han inte fick uppträda tillsammans med Yoko Ono och Paul McCartney tyckte att det var för tidigt för en Beatles-återförening. Starr hade inte uppträtt på tre år och var, enligt egen uppgift, lite ringrostig.
   Två andra huvudpersoner, Bob Dylan och Eric Clapton, var inledningsvis väldigt skeptiska till att medverka på Bangladesh-konserten. Dylan hade ju efter den berömda motorcykelolyckan 1966 ratat Woodstock-festivalen och bara uppträtt en enda gång, på Isle Of Wight-festivalen i England 1969. Clapton hade just här välutvecklade planer på att dra sig undan och avsluta sin artistkarriär. Droger och den alldeles färska splittringen av Derek & the Dominoes hade gjort honom ointresserad av musikbranschen.

MEN NÄR DET STORA SPEKTAKULÄRA KONSERTPROJEKTET sparkade igång i Madison Square Garden på eftermiddagen 1 augusti 1971 inför drygt 20 000 åskådare fanns alla, med eller mot sin vilja, på plats. Musikaliskt låter det nästan mirakulöst bra om arrangemang och musiker med tanke på korta och väldigt flyktiga repetitioner. Ren tekniskt är det lite mer problem med filmandet, bristfälliga resurser med kameror och rent katastrofala ljusproblem när bara artisten vid mikrofonen syns och övriga musiker och kör befinner sig i mörkret bakom. Den första upplagan av den här filmen var faktiskt riktigt dålig men på elektronisk väg är den här 2005-utgåvan trots allt godkänd och det svänger ordentligt om bandet med blås och stor kör. Med dubbla trummisar (Ringo och Jim Keltner) får alla arrangemang en rejäl energisk kick.
   Restauratorer har både musikaliskt och bildmässigt lyckats plocka ihop en musikdokumentär av ett historiskt ögonblick och det finns otaliga ögonblick av oförglömliga detaljer. Som när Harrisons "While my guitar gently weeps" för första gången framförs live och utvecklas till en gitarrduell mellan Harrison och Clapton eller när Bob Dylan presenteras till öronbedövande jubel.
   Hela konserten presenteras av George Harrison i vit kostym, orange skjorta och långt yvigt skägg. Ravi Shankar inleder med några indiska vänner och en välvilligt positiv publik applåderar till och med när musikerna stämmer sina instrument. Sedan blir det rockmusik med George och tre låtar från hans "All things must pass"-album.
   Bandmedlemmarna Billy Preston och Ringo Starr framför sina egna låtar "That's the way God planned it" respektive "It don't come easy" innan George återkommer med "Beware of darkness" som en duett med Leon Russell som tidigare samma år spelat in sin version av låten.
   Sedan presenterar George hela det stora bandet på scen och glömmer först Billy Preston i högen av musiker. Den ovannämnda fina versionen av "While my guitar gently weeps" följs av ett covermedley där Leon Russell kombinerar Stones låt "Jumpin' Jack Flash" med Coasters gamla "Young blood".
   George framför en fint klingande "Here comes the sun" på akustisk gitarr tillsammans med Badfingers Pete Ham innan konsertens höjdpunkt, Bob Dylan, dyker upp. Ett litet band, Ringo, Russell (på bas) och George, kompar Dylan på några av hans mest kända låtar, "A hard rain's a-gonna fall", "It takes a lot to laugh, it takes a train to cry", "Blowin' in the wind" och "Just like a woman". Och Dylans stora comeback på scen var ett faktum.
   Konserten avslutas med "Something", i klockrent Beatles-arrangemang, och bandet fortsätter spela medan George Harrison gör en snygg sorti. Extralåten blir Harrisons "Bangla desh", låten han skrev för detta evenemang och bara två dagar innan konserten släpptes på singel.
   Inför Ravi Shankars uppträdande uppmanar han publiken att inte röka men under konsertens rockiga avdelning röks det flitigt på scen.
   På en presskonferens innan konserten hade George Harrison förhoppning om att skivan från konserten skulle släppas 6-10 dagar efter evenemanget men främst rättighetsfrågor på skivbolagsnivå gjorde att utgivningen drog ut på tiden till årsskiftet 1971/72. Även biovisningen dröjde: I USA mars 1972 och i Sverige först till sommaren 1972.

Extramaterial: Opublicerade bilder från konserten visas. Dokumentär om köande publik utanför Madison Square Garden. Presskonferens. Under repetitionerna badade scenen i ljus. Ringo berättar att på eftermiddagens föreställning var tempot mycket snabbare på Dylan-låtarna. På repetitonerna gör George Harrison/Bob Dylan "If not for you". På soundcheck gör Leon Russell/George Harrison/Eric Clapton Robert Johnsons "Come on in my kitchen" och på eftermiddagens föreställning sjunger Bob Dylan "Love minus zero/No limit".

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.