Blogginlägg

Svindlande höjder först på slutet

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/10 2006.

KONSERT
Lisa Miskovsky
Conventum Club 700, Örebro 19/10 2006

Det blev en konsertkväll som började i moll och slutade i dur. Inte så mycket av rent musikaliska skäl. Efter en, som vanligt, oförklarlig försening på en halvtimme så drog Lisa Miskovsky med band igång på en genomgående lågmäld nivå där intensiteten ökade efterhand men nådde aldrig svindlande höjder förrän på slutet.
   Lisas 80 minuter på scen var genomgående extremt bra underhållning utan att jag kände mig personligt engagerad i både nerv och hjärta. Och det berodde den här gången inte på alltför höga förväntningar.
   Sedan förra skivan. ”Fallingwater”, som tillhör de mest spelade skivorna i mitt hus, har Lisa varit en stor favorit.. Och jag uppfattade nya ”Changes” som nära nog lika bra men fick en överraskande blacklash-känsla häromkvällen när jag lyssnade. Inte fullt så melodiskt stark och känslomässigt fulländad som jag först tyckte.
   Från den lite avvaktande utgångspunkten brukar konserter i mitt huvud bara kunna växa men frånsett många enskilda bra detaljer i konserten så ville inte helheten falla på plats fast det fanns mycket att glädjas åt.
   Det är ju bara att läsa låtlistan här bredvid för att ana att jag lite obegripligt inte förstår storheten i Lisa som artist och låtskrivare. Men där ligger också hemligheten mellan ”bara” bra underhållning och känslomässigt engagemang.
   För det första omger sig Lisa med ett underbart kompband där hon för kvällen inte brydde sig om att presentera killarna och tjejen med hela deras namn.
   Om vi ska börja med det bästa så är kompsektionen Jörgen Wall, trummor, och Heikki Kiviaho, bas, något av det tätaste som finns i svenskt musikliv. Sedan är det ingen som har basen så coolt hängande som Kiviaho.
   Robert Qwarforth är en klippa bakom sina keyboards och i den souliga ”Restless heart” var jag övertygad om att han spelade på en äkta Hammondorgel.
   Fredrik Rönnqvist, den okände men duktige gitarristen, gjorde allt som stod i hans makt för att åstadkomma de konster som Joakim Berg och Sami Sirviö gjort på skiva.
   Sedan hade Monica Starck många strängar på sitt instrument. Inte bara som läcker körtjej, hennes ”Play on”-sång på ”Lady Stardust” lyfte låten, utan hon spelade både akustisk och elektrisk gitarr med ackuratess. På en av konsertens allra bästa låtar, ”Last year’s song”, spelade hon härligt solo på elektrisk elgitarr.
   Det fanns som sagt en del att glädjas och när Lisa på slutet plockade fram en del godbitar som ”Alright”, Lost Patrol-låten, ”Sad lullaby”, en bortglömd pärla från första skivan, och den helt spontana extra extralåten ”You dance just like me” helt ensam på scenen med en akustisk gitarr var det inte så svårt att känna stor sympati för denna norrländska goda tjej.

Jörgen Wall - trummor
Heikki Kiviaho - bas, akustisk och elgitarr
Robert Qwarforth - keyboards
Fredrik Rönnqvist - gitarr
Monica Starck - gitarr

Lisa Miskovskys låtar:
Foxholes
Mary
Brand new day
Last year’s song
Sing to me
Sweet nisery
Little bird
Acceptable losses
As daylight fades
Please
California heart
Alright
Lady Stardust
Sad lullaby
Restless heart
You dance just like me

/ Håkan

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.