Blogginlägg

60: #32. THE MONKEES (1966-1969)

Övre raden från vänster: Peter Tork, bas, keyboards och sång, och Micky Dolenz, sång och trummor. Nedre raden från vänster: Davy Jones, sång, och Mike Nesmith, gitarr och sång.

THE MONKEES Topp 3:

1. I'm a believer (1966)
2. Last train to Clarksville (1966)
3. Porpoise song (1968)

JAG HAR GENOM ÅREN SLAGITS för äkthet, passion, originalitet och ren, skär personlighet så det är med kluvna känslor jag petar in amerikanska The Monkees på min singellista. Gruppen var en fabrikstillverkad popprodukt. Under ledning av producenten och managern Don Kirshner skapades The Monkees-projektet på ett ritbord där tv-serie och specialskrivna hits fanns med i det framgångsrika konceptet. Som 14-åring var jag givetvis den perfekta målgruppen och svalde singlarna, tv-skämten och gruppmedlemmarnas utstrålning med hull och hår.
   The Monkees var en listigt uttänkt grupp där urvalet medlemmar skulle fungera visuellt och nödvändigtvis inte vara en konventionell popgrupp. Det blev en ganska brokig blandning av bara två musiker, Mike Nesmith och Peter Tork, en musikalartist, Davy Jones, och en renodlad skådespelare, Micky Dolenz, som aldrig spelat trummor. Musikaliskt var det på skiva rutinerade studiomusiker som backade upp kvartettens röster.
   Jag upptäcker nu till min förvåning att tv-serien i Sverige, premiär påskafton 1967 (25 mars) sändes ett drygt halvår efter USA. Aktuella singellåtar fick aldrig samma promotion här i Sverige som i USA. Och faktum är att Monkees hade sina största hits i Sverige, "Last train to Clarksville", "I'm a believer" och "The girl I once knew" (i Sverige gavs b-sidan till "A little bit me, a little bit you" ut som singel-a-sida), innan tv-serien hade startat...
   Tittade just på premiäravsnittet av Monkees tv-serie, "The Royal flush", och kan väl nu inte riktigt förstå min upphetsning då. Intrigen är simpel, Monkees ska rädda livet på prinsessan Bettina, och avsnittet innehåller inte så mycket musik som jag minns. På det hela taget var konceptet en stor rip-off av vad Beatles hade gjort några år tidigare. Sketchliknande och underhållande humor som inte krävde så mycket djup och allvar.
   Nej, det är för sina starka singlar som Monkees musik än idag låter förhållandevis starka och hitmässiga. Så är de i de allra flesta fall skrivna och producerade av rutinerade Brill Building-låtskrivare och producenter som Tommy Boyce/Bobby Hart, Jeff Barry, Chip Douglas och Gerry Goffin.

I SAMBAND MED TV-SERIENS INTRODUKTION i Sverige gavs temat "(Theme from) The Monkees" ut som exklusiv singel i Sverige och blev en hyfsad hit, 2:a på Tio i Topp. Skriven av Boyce/Hart, de första låtskrivarna knutna till Monkees-projektet, som också skrevoch producerade den mäktiga förstasingeln "Last train to Clarksville" inspirerade av Beatles-låten "Paperback writer".
   "Clarksville" var också en mäktig USA-etta men uppföljaren "I'm a believer" blev en global list-etta och historisk klassiker. Den är idag visserligen på gränsen till uttjatad, reklamlåt som den har blivit, men blev efter många års försök Neil Diamonds första hit som låtskrivare och produktionen (Jeff Barry). med den häftklistrande orgeln, är ju tidlöst vacker.
   Micky Dolenz sjunger på de två första Monkees-singlarna men på gruppens tredje singel "A little bit me, a little bit you", ännu en Neil Diamond-skriven låt och det akustiska gitarr-arrangemanget doftar just Diamond, är det Davy Jones vid mikrofonen. Fortsättningsvis alternerade Dolenz och Jones som sångare på Monkees-singlarna.
   "Daydream believer", skriven av förre Kingston Trio-medlemmen John Stewart innan han drog igång sin solokarriär, är Monkees snällaste singel men också ytterst positiv pop som nådde USA:s 1:a-plats. Under hela karriären hade Monkees-medlemmarna ambition och krav att få påverka singlarna, skriva och producera, och när de fick chansen började de typiskt dala kommersiellt fast de följande singlarna lät både mer personliga och mer spännande.
   "Valleri" har ett avancerat körarrangemang, "D.W. Washburn" ekar 30-tal med ett framträdande banjointro och "Porpoise song", garanterat Carole Kings och Gerry Goffins minst hitmässiga låt, handlar om tumlare(!). En fantastisk ballad, underbart arrangemang (Jack Nitzsche) och en sinnesutvidgande produktion av Goffin som ekar både Beatles, George Harrison och ELO. Det förvånar mig inte att singeln bara nådde en 57:e-plats i USA. Och ljudet av tumlare avslutar låten.
   Sedan gick det utför i Monkees-singelhistoria. "Tear drop city" är en desperat singel och närmast ett skämt där Boyce/Hart har kokat soppa på samma spik. "Listen to the band", äntligen en Mike Nesmith-låt som a-sida, är bättre men är nog mer en första lansering av Nesmiths solofortsättning i countrygenren. När 1969 blev 1970 var Monkees blott en duo, Dolenz/Jones. och bara ett minne kvar.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.