Blogginlägg

Inte mycket för världen, Roxette

Våren 1994 släppte Roxette sitt femte studioalbum, "Crash! Boom! Bang!", och på hösten samma år inledde gruppen sin världsturné i Helsingfors 6 september. Turnén fortsatte i Sverige och sedan i Europa fram till jul. Från januari till maj 1995 turnerade de i Sydafrika, Australien, Asien, Sydamerika och avslutade i Moskva.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/9 1994.

ROXETTE
BRAINPOOL
Nobelhallen, Karlskoga 16 september 1994

Det vilar något paradoxalt över Sveriges världsstjärnor i Roxette.
   Som hitmaskin är de pålitliga men de stora hitsen verkar numera rinna ut i sanden.
   Och live försöker de uppträda som en renodlad rockgrupp utan andra ambitioner än att bjuda på en enkel, rockig konsert. Ty hits är förgängliga och världsomfattande turnéer kräver mer kött på benen.
   Så showen de just nu ska ta runt jorden ett år framåt var inte mycket till show. Elegansen, fyrverkeriet och det stundtals pompösa soundet från förra turnén är borta.
   Ersatt av ett jordnära rockljud som inte behöver explosioner, bomber och upprepade rökridåer för att märkas.
   Pyroteknikerna hade ett lätt jobb och jag upptäckte bara en enda rökpuff, under "The rain", på hela fredagskvällens konsert.
   En Roxette-konsert är alltid bättre än en Roxette-skiva. På scen tog de ut svängarna jag oftar saknar på skiva.
   Roxette 94 är en tung koloss som blivit ännu tyngre. Med en utpräglad rocksättning modell större.
   Med Micke "Nord" Andersson och Mats Persson som nya tillskott har det inte bara dubblerats på gitarr och trummor.
   De är båda duktiga instrumentalister, "Nord" glänste på en mängd olika gitarrer plus steelguitar och mandolin, men gav också nya Roxette en mycket sångstarkare profil.
   Den nya sättningen skakade också liv i gamla låtar. De nio låtar som fanns med redan för tre år sedan framfördes nu i nästan samtliga fall i nya, uppfriskande arrangemang.
   "Listen to your heart" med bara Per Gessle och Marie Fredriksson på scen, "It must have been love" hade fått countryfierat sväng, "Spending my time" blev till en stilla stund vid pianot med Marie och den psykedeliska popen i "Joyride" hade förvandlats till hård rock farligt nära hårdrock.
   Dessutom var syntpoppiga "Cry", från "Look sharp"-skivan, helt omgjord till en läcker akustisk slideblues.
   Det spektakulära var nu nedtonat, ljussättningen sparsamt enkel och den mullrande rockmusiken hade lyfts fram. Samtidigt som Per Gessles roll i konsert-Roxette påtagligt hade växt till sig.
   Per har fram till nu stått i skuggan av scen- och sångproffset Marie men han sjöng mer och bättre i fredagskväll. Med stort sångstöd, inte minst från de nya killarna, gjorde Per exempelvis "I love the sound of crashing guitars" med extra skjuts i refrängerna till en tung, tung Neil Young-inspirerad rocklåt helt utan Maries hjälp.
   Per är säkert huvudansvarig för Roxettes grabbigare profil på den nuvarande turnén.
Men många av de rockigare sekvenserna föll också stundtals in i ett hårdrockigt tradigt och föga spännande tempo ("The big L", "Dangerous", "Sleeping in my car") men jag gillade "Lies" med sin storslagna refräng.
   Även balladerna hade sina oundvikliga svackor ("Almost unreal", "Go to sleep") denna kväll och den fantasifulla "Crash! Boom! Bang!" var oväntat blek på scen.
   Konserten uppskattades på ett överdrivet respektfullt sätt av publiken. Allsången var lite dämpad och ovationerna lätträknade.
   Det blev riktigt tafatt på slutet, som inte var Roxettes mest vältajmade final, när de nästan fick tvinga sig tillbaka för den anonyma balladen "Go to sleep" som i sanningens namn blev till en sömnig slutlåt.
   Konsertkvällen höll annars på att få en punkpopinramad prägel.
Med inledningsvis fyra taniga grabbar i Brainpool, vars material är uppseendeväckande starkt, med en blandning av osäkerhet, provokation och nonchalans. Och, inte minst viktigt, nergiskt vacker punkpop.
   När Roxette sedan mot slutet hamrade fram en osedvanligt trendlös version av Blondies "Hanging on the telephone" höll cirkeln på att slutas.

Marie Fredriksson, sång/piano
Per Gessle, gitarr/sång
Clarence Öfwerman, keyboards
Jonas Isacsson, gitarr
Mikael "Nord" Andersson, gitarr/mandolin
Anders Herrlin, bas/sång
Pelle Alsing, trummor
Mats Persson, percussion/sång.

Mission Impossible (intro)
Sleeping in My Car
Fireworks
Almost Unreal
Dangerous
So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star (The Byrds cover)
Crash! Boom! Bang!
Listen to Your Heart
The First Girl on the Moon
Harleys & Indians (Riders in the Sky)
Lies
The Rain
I Love the Sound of Crashing Guitars
It Must Have Been Love
Fading Like a Flower (Every Time You Leave)
Dressed for Success
The Big L.
Joyride
Spending My Time
Cry
The Look
Love Is All (Shine Your Light on Me)
Hanging on the Telephone (The Nerves cover)
Go to Sleep

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.