Blogginlägg

Singlar#86: The Jim Carroll Band

THE JIM CARROLL BAND: People who died (Atco, 1980)

NÄR POETEN, ROCKSÅNGAREN, basketbollspelaren, författaren och före detta drogmissbrukaren Jim Carroll släppte sin första skiva, albumet ”Catholic boy”, på en av 80-talets första dagar var vi inte många som var medvetna om vem han var eller att han fanns överhuvudtaget. Och inte ens när skivan var ute minns jag att hans namn florerade någonstans fast låten ”People who died”, som ännu inte släppts på singel, i rimlighetens namn borde ha väckt en viss uppmärksamhet fast den låg som sista spår på sid A på albumet.
   Jag vet inte om det var omslaget till albumet, där Jim på det kolorerade fotografiet (plåtat av Annie Leibovitz) står omgiven av sina föräldrar, som tog bort spänningen eller det lite opersonliga gruppnamnet The Jim Carroll Band som skrämde mig och den övriga stora gruppen lyssnare. Ty det var först när singeln släpptes, i september 1980, som låten fick en stor och rättvis spridning och plötsligt gjorde Carroll sig känd i rockkretsar utan att kommersiellt nå några högre placeringar på någon försäljningslista.
   Carroll slog alltså igenom i rockbranschen i en relativt hög ålder, över 30, och hade många ofta problemfyllda år bakom sig innan han satsade på en så kallad rockkarriär. Redan i sin ungdom var Carroll framgångsrik basketbollspelare men levde redan då ett dubbelliv som heroinberoende och skrev samtidigt poesi som han fick publicerad i olika tidskrifter. Jobbade också för Andy Warhol och publicerade 1973 sin första poesisamling, ”Living at the movies”.
   Men hans stora genombrott som poet kom 1978, när boken ”The basketball diaries” gavs ut. En uppmärksammad bok om hans händelserika men tragiska liv som basketbollspelare, missbrukare och prostituerad. Ett liv som han då hade lämnat bakom sig, blivit drogfri och flyttat till Kalifornien där han på uppmaning av Patti Smith, som han delat lägenhet med tidigare, satsade på musiken.
   I San Francisco-området hittade han ett band som hette Amsterdam och gruppens musiker, som var relativt okända, kom sedan delvis att kompa Carroll på hans tre följande skivor, Steve Linsley, bas, Wayne Woods, trummor, och gitarristerna Brian Linsley och Terrell Winn. På ”Catholic boy” får Carroll hjälp av samtliga musiker med låtskrivandet på vissa låtar men ”People who died” har han skrivit helt själv. Både den intensiva, punkinfluerade, melodin och den ännu mer uppmärksammade texten där Carroll påstås räkna upp alla sina vänner som har dött på vägen mellan hans stora drogperiod och rockkarriär.

TEXTEN ÄR EN ENDA LÅNG och oförglömlig berättelse om namngivna personer som på ett eller annat sätt dött. Verser och textrader som ackompanjeras av ett riktigt pådrivande, gitarrdominerat arrangemang. Och banne mig, är det inte några klassiska Chuck Berry-riff som letat sig in arrangemanget mellan 2:51 och 3:05. Men det är som sagt framförallt texten som har gjort ”People who died” till en klassiker. Där de inledande verserna låter så här:

   Teddy sniffing glue, he was 12 years old
   Fell from the roof on East Two-nine
   Cathy was 11 when she pulled the plug
   On 26 reds and a bottle of wine
   Bobby got leukemia, 14 years old
   He looked like 65 when he died
   He was a friend of mine

   G-berg and Georgie let their gimmicks go rotten
   So they died of hepatitis in upper Manhattan
   Sly in Vietnam took a bullet in the head
   Bobby OD'd on Drano on the night that he was wed
   They were two more friends of mine
   Two more friends that died

B-sidan är mer ordinär och konventionell och nästan poppig men ändå med doft av Lou Reed och Mink DeVille där pianot på New York-vis förgyller arrangemanget.
   Innan sin första skiva 1980 kom Carroll i kontakt med Earl McGrath, som då var avgående chef för Rolling Stones skivbolag, som sedan kom att producera Carrolls samtliga tre 80-talsskivor men i övrigt agerat sparsamt i den rollen. Det är väl den kontakten som gör att det än idag cirkulerar uppgifter om att Carroll i slutet på 70-talet skrev kontrakt med Stones-etiketten. Men hans skivor gavs ut på Atco och Atlantic.
   Carrolls rockkarriär var jämförelsevis kort, 1980-1983, och de övriga albumen, alla under namnet The Jim Carroll Band, hade titlar som ”Dry dreams” (1982) och ”I write your name” (1983). Däremot blev hans namn mer långsiktigt uppmärksammat som författare. Främst genom den filmatiserade ”The basketball diaries” (1995) med Leonardo DiCaprio i huvudrollen som Carroll.

Video gjord i samband med filmen "The basketball diaries" 1995.


B-sidan "I want the angel".


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.