Blogginlägg

#20/70: "Imagine"

JOHN LENNON PLASTIC ONO BAND (with The Flux Fiddlers): Imagine (Apple, 1971)

Nu är det redan dags för nästa John Lennon-skiva på min 70-talslista. Om John Lennon var den störste Beatles-medlemmen råder det naturligtvis extremt delade meningar om men jag har genom tiderna fått uppfattningen att de forna Beatles-medlemmarna rent objektivt har blivit rangordnade John, Paul, George och Ringo. Rent grammatikaliskt låter det också helt rätt att nämna namnen i den ordningen. Sedan har naturligtvis de tragiska omständigheterna hur John Lennon gick bort för snart 30 år sedan påverkat alla former på objektivitet. Plus att John tveklöst var den mest karismatiske Beatles-medlemmen. Inte tal om annat.
   Det är väl bara drygt en månad sedan jag placerade ut Lennons första riktiga soloskiva på min lista, ”John Lennon/Plastic Ono Band”, och nu kommer nästa klassiska och kanske mest kända Lennon-platta. Men det är svårt att musikaliskt jämföra de båda skivorna, fast det bara var tio månader mellan deras release.
   ”John Lennon/Plastic Ono Band” var ju en råkopia av Lennons känslor och mycket påverkad av den primalskriksbehandling han och Yoko Ono hade gått igenom. Stora delar av albumet ”Imagine” är ju precis tvärtom. Mjuk, melodiskt underhållande och stundtals väldigt vacker. Mer poetisk än politisk. Mer ”Imagine there’s no heaven” än ”Power to the people” liksom.
   “Imagine” låter också mer Phil Spector än den avskalade skivan innan. Exempelvis förekommer det stråkar (The Flux Fiddlers) på hälften av skivans tio låtar men i övrigt är den här skivan baserad på få instrument inspelade under begränsade och nästan bristfälliga former hemma hos John och Yoko på Tittenhurst Park. Med enbart åttaspårsteknik i en hemstudio han kallade Ascot Sound Studios.
   Men slutresultatet är ändå storslaget och innehållsmässigt fulländat i sin blandning av både överväldigande ballader, bluesrock, lättsam pop, rock’n’roll och historiskt värdeladdade texter.
   ”Imagine” blev det sista som John Lennon spelade in i England. Den korta inspelningsperioden varade under endast tio dagar, mellan 23 juni och 2 juli 1971. 3 juli reste John och Yoko till New York för att aldrig mer återvända till England.
   Inspelningen gick alltså uppseendeväckande fort men låtarna hade i vissa fall många år på nacken. ”Jealous guy”, som förutom titellåten är en av skivans mest uppmärksammade låtar, skrevs redan 1968 i Indien och fanns i maj det året med på en demo som var avsedd för Beatles nästa skiva. Fast då hette John Lennons låt ”Child of nature”.
   Även ”Oh my love”, den enda låt på skivan som officiellt är skriven tillsammans med Yoko Ono, härstammar från 1968. En låt Lennons skrev alldeles i början på deras vänskap. Även i övrigt har ”Imagine” påverkats mycket av Yoko Ono. Skivans avslutningslåt, den fantastiska ”Oh Yoko!”, är ju en enda lång kärleksförklaring men är musikaliskt en av skivans absoluta höjdpunkter som jag vet att jag högaktade stort den där hösten 1971 när skivan släpptes.
   Omslagsfotot och molnet över bilden på John Lennon är också Yoko Onos verk. Plus att hon också, helt okrediterat, ligger bakom mycket av texten till låten ”Imagine” av vilka delar av texten redan publicerats i Yokos bok ”Grapefruit”.

Musikaliskt var det alltså en liten grupp musiker som samlats hemma hos John & Yoko för att spela in skivan. Där kärnan av musiker förutom John bestod av Klaus Voorman, bas, Nicky Hopkins, piano, och ibland också George Harrison som stundtals spelade spektakulär dobro eller slide på några låtar. Den här gången fanns inte Ringo Starr med på trummor och det jobbet delades istället mellan Alan White, från Plastic Ono Band, Jim Gordon, från Derek & the Dominoes, och Jim Keltner som här inleder sin långa, långa bana som professionell trummis i många olika sammanhang.
   Dessutom finns det en hel del musiker, både kända och helt okända, som tillfälligtvis dyker upp på inspelningen. Steve Brendell, bas, och Rod Linton, akustisk gitarr, har jag varken förr eller senare hört talats om. Däremot var Andy Davis (Stackridge), Joey Molland och Tommy Evans (båda Badfinger), Ted Turner (Wishbone Ash), John Tout (Renaissance) och Michael Pinder (Moody Blues) redan kända i musikkretsar.
   Inte heller arrangören Torrie Zito var känd i popkretsar men fick här ansvaret att skriva stråkarrangemangen till så viktiga låtar som titellåten och ”Jealous guy”. Zito hade tidigare jobbat med Billie Holiday och Perry Como och skulle senare jobba med Frank Sinatra.
   Saxofonisten King Curtis, som spelar på flera låtar här, var redan 1971 ett rutinerat och respekterat namn i pop- och soulkretsar på skivor med bland annat Aretha Franklin och Delaney & Bonnie. Curtis saxofonpålägg spelades in i USA 4 juli och blev bland det sista som han spelade in på skiva. 13 augusti samma år knivdödades Curtis tragiskt utanför sitt eget hus i New York.
   Den inledande titellåten är givetvis det centrala verket på John Lennons album. En klassiker med stort K med endast piano, bas och trummor i kompet. ”Crippled inside” är mer avskalad rock med två ståbasar och George Harrison på dobrosolo. Tredje låten ”Jealous guy” vill jag nog lägga i nivå med ”Imagine”-låten. Med ett klassiskt vackert piano, spelat av Nicky Hopkins men inte omnämnd på inneromslaget, ett visselsolo från John och två trummisar.
   Sedan ändrar skivan för ett ögonblick eller två karaktär. ”It’s so hard” och ”I don’t want to be a soldier” är mer rå Plastic Ono Band-rock. Bluesigt och jamsession-aktigt med några spontana saxsolon från King Curtis. ”Give me some truth” (eller ”Gimme some truth” som det står på inneromslaget och låten har blivit känd som) är skivans riktiga rockpärla. Komprimerad rock och ett brinnande slidesolo från George Harrison.
   1971 var John Lennon och Paul McCartney bittra fiender och ovänner. Beatles uppbrott hade satt djupa spår i deras vänskap och Lennons hatlåt till McCartney, ”How do you sleep?”, fick textmässigt stor uppmärksamhet. Och det är klart. Textrader som “The only thing you done was yesterday/and since you’ve gone you’re just another day” i en låt fylld med liknande kommentarer är ganska syrliga anmärkningar även efter dagens mått mätt.
   Men som sagt, den sista låten ”Oh Yoko!” var nog 1971 min första och största favorit på skivan. Med sitt sprittande piano (Nicky Hopkins), akustiska gitarrer, Lennons munspel och oerhört fint konstruerade poplåt.

YouTube: "Imagine" (videon+liversionen från 1972) och "Jealous guy" (audio).







/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.