Blogginlägg

#21/70: "Late for the sky"

JACKSON BROWNE: Late for the sky (Asylum, 1974)

På min 70-talslista har det under de senaste veckorna pendlat mellan USA och England och nu har vi återigen landat på den amerikanska västkusten. Jag har ingen som helst statistik på uppdelningen på listan mellan de två dominerande länderna, och har heller inte alls funderat på det förrän nu. Men jag vill, hoppas och tror att det sammantaget ska vara jämnt fördelat mellan USA och England, mellan pop och rock och mellan tjejer och killar. Nej, det senaste vet jag att jag aldrig kan uppfylla. Den manliga dominansen är tyvärr tydlig men det är ju inget uttänkt eller planerat. Det här är min lista över mina bästa favoriter från 70-talet. Då kan det lika mycket handla om rivig engelsk rock som Tyla Gang, insmickrande amerikansk popmusik som Paul Williams eller new wave-influerad rock som John Hiatt. Här finns utrymme för alla smakriktningar, tycker jag.
   Men idag är det, som en del pessimistiska och negativa olyckskorpar skulle vilja säga, plats för laidback, slö, intelligensbefriad och totalt oengagerad västkustmusik med en singer/songwriter som älskar att spana in solnedgången över Pacific Ocean på Kalifornien östra kust. Den beskrivningen skriver jag naturligtvis inte under på ty Jackson Browne är en av de mest engagerade och engagerande amerikanska artister som har funnits. Med lite mer episkt berättande och en dos mer jordnära rockmusik hade han idag varit i nivå med Bruce Springsteen och Bob Dylan. Jackson Browne för nästa Polarpris!
   Låt vara att Jackson Browne många gånger under sin karriär befunnit sig i det vemodiga landet mellan rock och singer/songwriter-genren med texter som har varit personliga men också väldigt romantiserande och djupt känslomässiga. Men det är just den detaljen som har gjort Jackson så stor i min värld och just på ”Late for the sky” är ju lågmäldheten, balladmästrandet och de vemodiga berättelserna nästan allenarådande.
   ”Late for the sky” kom 1974 och var då mitt andra Jackson Browne-mästerverk. Jag upptäckte Jackson på skivan innan, ”For everyman” (1973) som var hans andra album, köpte snabbt den fina men ordinära debutskivan från 1972 och befann mig därför törstande på artisten, låtskrivaren och sångaren Jackson Browne.
   På ”For everyman” var det en bred mönstring av musiker på de olika låtarna. På ”Late for the sky” är det däremot ett tajt litet homogent band som kompar Jackson Browne och hans dominerande instrument i ljudbilden, piano. David Lindley var än så länge en färsk stjärna bland amerikanska musiker. Från att vara medlem i Kaleidoscope i slutet på 60-talet hade han gått vidare och spelat på skivor med Graham Nash, Terry Reid, America och Linda Ronstadt innan han hamnade hos Jackson och skulle bli honom trogen i många år. Hans slide och elgitarr utmärker sig i många låtar här men även hans personliga fiolspel ger karaktär åt låtarna ”For a dancer” och ”Before the deluge”.
   Basisten Doug Haywood var också tämligen ny i musikbranschen men skulle följa Jackson i många år på både skivor och konserter. Men då bakom sina keyboards och med utpräglad körsång. Trummisen Larry Zack gjorde däremot en tillfällig karriär i rampljuset. Han hade tidigare spelat i okända gruppen Savage Grace och förutom ”Late for the sky” gjorde han ett inhopp på ”Warren Zevon” (1976) som producerades av just Jackson Browne.
   I kören bakom på många av skivans låtar fanns det både kända namn och helt okända. Jacksons kopplingar med Eagles-medlemmar var kända så det var ingen överraskning att både Don Henley och J D Souther dök upp här. Och även Dan Fogelberg från samma bekantskapskrets men engelsmannen och sångaren Terry Reids namn var oväntat i det här sammanhanget.
   Texterna var naturligtvis viktiga för Jackson Browne men inte på någon av hans tre första album fanns texterna tryckta på eller i omslaget. Men genom ett oräkneligt antal lyssningar kunde jag texterna nästan utantill och varje intro sitter cementerat i hjärnan. ”The words hade all been spoken/And somehow the feeling still wasn’t right” på titellåten, ”Looking through some photographs I found inside a drawer I was taken by a photograph of you” på ”Fountain of sorrow” och ”Some of them were dreamers/And some of them were fools” på ”Before the deluge” kommer aldrig att lämna mitt medvetande.
   Visserligen släpptes det tre singlar från ”Late for the sky” men det finns inte en enda låt på skivan som skulle kunna beskyllas för att ha hitintentioner, vara spektakulärt producerad eller följa någon viss trend. Sex av åtta låtar är ballader eller halvballader, Jackson Browne har i det avseendet endast följt sitt eget hjärta och resultatet blev därför vad mitt hjärta tyckte var personligt, annorlunda och strålande musikaliskt.
   Jackson har en röst som inte kan kallas konventionellt kraftfull men ändå bär den fram innerliga texterna över de tidlösa arrangemangen. Ingen rädsla att dämpa musiken, lyssna på den oerhört vackra ”Fountain of sorrow” efter fem minuter, stråkarrangemanget på ”The late show” (av David Campbell, popidolen Becks pappa!) fyller verkligen sin plats, Eagles-kören likaså, det avslappnade gitarrsolot på titellåten är skönhet symboliserad, det doftar till och med Stones om ”The road and the sky” och samspelet mellan pianot och fiolen på ”Before the deluge” kan vara det vackraste som någonsin skrivits.
   ”Late for the sky” har kort sagt allt.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.