Blogginlägg

Veckans London-upplevelser

Kom hem från London sent i fredagsnatt. Jag upplevde kriminellt få musikupplevelser men Londonvädret visade sig som vanligt från sin bästa/värsta sida där ingen väderpresentatör i världen kan förutse någonting utan mest talar om möjliga scenarier och sedan får man vara beredd på allt. Hursomhelst är atmosfären i världsmetropolen det viktigaste, med eller utan musik, och det är med förstärkt självförtroende jag ser fram mot vår och sommar.
   Av hävd och gammal vana köpte jag naturligtvis veckans Time Out redan på flygplatsen men listorna på levande musik har med åren blivit allt kortare, tunnare och mindre spännande. I takt med att den egna nyfikenheten kanske har dämpats något så lever den levande rockmusiken ett allt mindre intensivt liv i skymundan.
   Bland det första jag hörde när jag anlände till London var R.E.M. -låten ”It’s the end of the world as we know it” som skramlade ut ur högtalaren på en pub utan att jag en enda sekund kunde höra något som påminde om London och mycket riktigt avslutas refrängraderna med ”…and I feel fine”. Och visst gillar jag London lika mycket nu som för 30 år sedan när jag satte ned fötterna där första gången.
   Men som sagt, så mycket musik blev det inte. Jag träffade inte mannen som en kväll tappade bort Harry Potter-manus på puben i Kings Langley men däremot en man, som jag känner genom min dotter Emily som jobbar som au pair i London, som jobbat med Harry Potter-filmer under hela 2000-talet som special effects technician. Han har en kollega vars pappa jobbade med filmen ”Help!” med The Beatles. Närmare än så kom jag inte berömmelsen den här gången.
   Däremot hamnade vi en kväll tack vare ett tips hemifrån på en liten texmexkrog på Westbourne Park Road i norra Notting Hill, Crazy Homies, där dj:n Wheelie Bag (se bild ovan) spelade skivor, berättade, presenterade och radiopratade kring musikhistorien på ett mycket inspirerande sätt. Det bjöds på både rockabilly, rock’n’roll, swing, calypso och ska. Och allt spelades på en spektakulär vinylgrammofon som han själv designar och bygger. Även en helt sanslös visuell upplevelse för ögat med den drygt 60-årige Islington-bon Wheelie Bag, för kvällen i grönrutig kostym och kubb, i centrum.
   Jag tror inte han spelade musik som var nyare än 60-tal men kunde däremot sticka in både 30- och 40-talsmusik som svängde grymt. Louis Jordan, mästare på både jazz, blues och rhythm & blues, var bara ett namn som stod ut den här kvällen.
   Dessutom bjöd kvällen på en lek, Chicken Souvlaki, som närmast kan beskrivas som bingo men bra mycket roligare och med stort utrymme för fusk och andra skämt. Ett besök rekommenderas å det bestämdaste.
   Wheelie Bag spelar på Crazy Homies första torsdagen i månaden, dessutom spelar han på en pub i Camden första onsdagen i månaden.

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...