Blogginlägg

Ian Hunter överspelad

Efter Mick Ronson-samarbetet som följde på Mott The Hoople-sammanbrottet hade Hunter ett nytt delvis amerikanskt kompband, Overnight Angels, med bland annat Earl Slick, gitarr, som senast hade spelat med David Bowie. Hunters album ”Overnight Angels” hade släppts en månad innan.
   John Cales senaste rockplatta hette "Helen of Troy", inspelad i England med engelska musiker. Nu hade Cale, förutom skotten Bain, ett amerikanskt band med sig.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/6 1977.

IAN HUNTER & OVERNIGHT ANGELS
JOHN CALE BAND
Brunnsparken, Örebro 18 juni 1977

Årets musikhelg i Örebro inleddes i ett sommarvarmt Brunnsparken på lördagseftermiddagen med John Cale Band och Ian Hunter med Overnight Angels. En rockkonsert med blandade känslor. Det klart mest överraskande och glädjande var John Cale som fick med publiken i sina varierade låtar.
   Det vackra vädret och de kända artisterna gjorde att man väntade sig större publik än det nu var. Men stämningen var gemytlig både på och framför scenen. Barn som äldre trivdes bland hundar, svarta lakritsbåtar, röda hallonbåtar, fantaflaskor och avslöjande plastkassar.
   John Cale inledde och det med besked. Han stod där i vit nattskjorta med svart kors på ryggen. Som vore han Jesus uppstånden. Och han var en nyckens man som gjorde vad som föll honom in. Försökte tugga sönder mikrofonsladden och gjorde ett desperat försök att strypa sig med mikrofonstativet samtidigt som han livsfarligt balanserade på ett par högtalare nära scenkanten.
   Hans musik var inte mindre våghalsig. Den har numera sina rötter i den hårda rockmusiken men var på scen så pass varierad och originell att den är ett bra alternativ till den strömlinjeformade typen som kör med raka rör och inget annat.
   Själv bytte Cale mellan gitarr och piano och den akustiska flygeln lät befriande och vågad. Det är nämligen vågat att spela piano i dagens rockmusik. I alla fick jag den uppfattningen ju mer jag hörde av det.
   Cale och hans kompisar, av vilka gitarristen Ritchie Fliegler var den vassaste, körde ett tvärsnitt av Cales repertoar från hans soloskivor. ”Paris 1919” och ”Gun” var de mest uppskattade.
   Cale lämnade scenen bejublad och en scenförändring påbörjades i bokstavlig mening. Åtta starka män kom in och flyttade på det stora pianot. Är det något som är viktigt inom rockmusiken så är det var pianot står. Eller inte?
   Nästa par sologlasögon anlände. Det var tuffe Ian Hunter med grupp som tog scenen i besittning men det var en besvikelse från början till slut.
   De spelade och sjöng alldeles för högt. Visst rev Earl Slick av några högexplosiva solon men helheten föll rätt och slätt till marken.
   Hunters musik var betydligt mer anpassad förutbestämda mallar än exempelvis Cales. Jag stod och tänkte att jag hade hört allt tidigare. Att ”All the young dudes”, ”All the way from Memphis” och ”Roll away the stone”, Mott The Hooples milstolpar, var bäst var signifikativt för Hunters framträdande.
   Många kom för att se Ian Hunter men många gick därifrån med Cales framträdande som bästa minne. Och ”Paris 1919”, Cales skiva från 1973, framstår alltmer som ett av rockmusikens större mästerverk.

IAN HUNTER & OVERNIGHT ANGELS
Ian Hunter, gitarr, piano och sång
Earl Slick, gitarr
Peter Oxendale, keyboards
Curly Smith, trummor
Rob Rawlinson, bas

Trolig setlist:
1. Golden Opportunity
2. One Of The Boys
3. Overnight Angels
4. All The Way From Memphis
5. (Miss) Silver Dime
6. Once Bitten, Twice Shy
7. Violence
8. Roll Away The Stone/All The Young Dudes
9. Letter To Britannia From The Union Jack
10. England Rocks

JOHN CALE BAND:
John Cale – gitarr, keyboards och sång
Ritchie Fliegler - gitarr
Jimmy Bain - keyboards
Mike Visceglia - bas
Joe Stefko - trummor

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.