Blogginlägg

Tributes: Doc Pomus

”Till the night is gone” (Rhino, 1995)
Låtskrivartributer är kanske mitt favoritämne i den här kategorin och Doc Pomus var en legendarisk låtskrivare. En fantastisk samling artister, underbara versioner och ett väldokumenterat omslag om Pomus historia och även låtarnas detaljer skriven av författarinnan Gerri Hirshey. Delar av inkomsterna för skivförsäljningen gick till Rhythm & Blues Foundation, en organisation som Pomus bildade 1998 som supportar artister i genren.

Doc Pomus föddes som Jerome Felder 1924. Fick polio som barn, började som r&b-sångare och hade vissa framgångar på bluesklubbarna i New York-området. Sedan bestämde han sig för att låtskrivande var ett bättre liv för en gift man.
   Tillsammans med Mort Shuman skrev han, som en del av Brill Building i New York, så otroligt många klassiska låtar. Som i stort sett alla stora artister sjöng in.
   Precis så här ska seriösa tribute-skivor vara. Hyllningsuttalanden till Pomus, som dog 1991, från en mängd kända artister, bidrag från ännu fler och sedan underbart starka tolkningar av ett genomgående bra material.
   Vi får höra ett skitigare och mer svängigt Los Lobos än någonsin i ”Lonely avenue” som Pomus faktiskt skrivit helt ensam.
   John Hiatt kompas av ett band som spelar för livet, 90-talsversionen av The Band gör en doo-wop-variant på ”Young blood”, Bob Dylans tolkning svänger enormt, Irma Thomas är soulsångerska extraordinaire på ”There must be a better world somewhere” och Rosanne Cash förvandlas till nästan popsångerska på ”I count the tears”.
   Sedan avslutas skivan på hög nivå med en soulballad från Solomon Burke, en ovanligt simpel poplåt med Brian Wilson och en storartad final med gudomligt sjungande Aaron Neville. I den konkurrensen framstår Lou Reed, Dion och B B King i det här sammanhanget som tämligen medelmåttiga.

Skivans innehåll:
1. Los Lobos: Lonely Avenue
2. Bob Dylan: Boogie Woogie Country Girl
3. Shawn Colvin: Viva Las Vegas
4. John Hiatt: A Mess of Blues
5. Lou Reed: This Magic Moment
6. B.B. King: Blinded by Love
7. The Band: Young Blood
8. Irma Thomas: There Must Be a Better World Somewhere
9. Dion: Turn Me Loose
10. Rosanne Cash: I Count the Tears
11. Dr John: I'm on a Roll
12. Solomon Burke: Still in Love
13. Brian Wilson: Sweets for My Sweet
14. Aaron Neville: Save the Last Dance for Me

/ Håkan

Mikael Bodin 18/06: Tack Håkan för som alltid intressanta analyser. Jag gillar också Playback-box...

Jocke 15/06: Finns på YouTube nu: https://www.youtube.com/watch?v=dXA2Xkm4UfI...

L-Å Madelid 7/06: Sorry, missade att du nämnde Zombies i artikeln och att Tages och Hep Stars kn...

L-Å Madelid 7/06: Hallå Håkan! Jag ser att du missat några konserter. The Zombies spelade på ...

Kjell J 2/06: Lou Barlow är väl sedan ganska länge tillbaka i Dinosaur Jr....

Jan Arne Martin Lennell 31/05: Tack Håkan för en intressant recension! Har ännu inte lyssnat (dök upp i bre...

Johan S 31/05: Lysande! Har gått varm hela helgen. ...

Janne Lennell 22/05: Ser fram mot listan över favoritskivor. Tror vi kommer ha en del gemensamma fav...

Tommy Jonsson 22/05: Vet inte om det är sant men det påstås att publikljudet inte blev speciellt b...

Peter 17/05: Vart tog Live at the Grand Opera House Belfast med Van Morrison vägen?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.