Blogginlägg

Nils Erikson

Den här till synes gränslösa serien tar mig mellan olika decennier och vitt skilda sound. Efter de senaste veckornas nedslag i 60-talet, 70-talet, 60-talet och 70-talet har vi idag landat i 90-talets Sverige i en rund och vacker skånsk accent. Kanske överraskande för er men NILS ERIKSONS sporadiska skivor är några verkliga favoriter hos mig fast jag soundmässigt vill placera honom där afrikansk mässa möter Peter Gabriel.
   Tidigt 1996 landade singeln ”Silver i ditt hår” på mitt bord och drog åt sig uppmärksamheten med sitt osvenska sound, spännande arrangemang och skånska poesi. Att han spelat in sin första skiva i sitt stall på Österlen gjorde inte lyssnandet mindre spännande.
   På förstasingeln balanserade han på gränsen till det pretentiösa men albumet ”Spår” som följde i april 1996 var en vågad balansgång. Nils var nästan ensam musiker på skivan och den elektroniska dominansen var stor men det resulterade inte i något kliniskt känslokallt sound. Istället utstrålade han värme och mänsklighet när han hittade fram till sina många starka refränger.
   Till julen 1996 rankade jag Nils Eriksons ”Spår” som årets femte bästa svenska skiva och han blev mycket rättvist dubbelt nominerad till en Grammis det året. Men faktum är att uppföljaren, som kom ett år senare, var ännu bättre.
   På ”Albert, tyfonen” fanns det fler konkreta melodier och färre äventyrliga arrangemang. Där låtar som "Kungen", "Ingen lever som de lär", "Stjärnfall", "Flaskposten" och "Ibis" alla var potentiella hits. Lågmälda små diamanter, den här gången spelade av fler riktiga musiker, där arrangemangen pendlade mellan svensk vistradition och vemodigt nordiskt temperament.
När jag recenserade ”Albert, tyfonen” skrev jag att det kändes som att jag i Nils Erikson funnit en vän för livet. Och på något sätt är det sant när jag rannsakar mina musikaliska minnen.
   Efter de två omvälvande skivorna med Nils Erikson blev det plötsligt tyst från den personlige skåningen. Han gav inte ut en enda skiva i eget namn men däremot dök han sporadiskt upp som skivproducent och höjde temperaturen på skivor med Ainbusk och Roger Pontare. Både Ainbusks ”Ainbusk” (1998) och Pontares ”Den stora friheten” (2002) är värda att uppmärksammas tack vare Eriksons insatser. Inte bara som producent utan också som musiker och låtskrivare.
   2003, när Nils Eriksons var så gott som bortglömd som artist, dök han upp med sin tredje soloskiva, ”Inferno mini”. Först som enbart nedladdning men året efter, i november 2004, släpptes skivan som ett fysiskt album.
   Nu var han lite mer tålamodskrävande och inte alls lika kommersiell som på 90-talet. Musikaliskt var det lite svartare, lite trasigare och lite hårdare. Det tog lite längre tid för de nya låtarna att fastna.
   I kommersiella mått var Nils Erikson fortfarande väldigt okänd och det skulle dröja ytterligare tre år innan nästa, hans fjärde, skiva släpptes – nu på engelska! ”On the verge” är country på engelska och det tar verkligen tid att vänja sig vid denna förändring i Nils Eriksons musikaliska liv. Att han sjunger på engelska drabbar naturligtvis personligheten som sångare men var ju fortfarande en emotionell låtsnickare av rang som givetvis fortfarande fanns kvar i mitt hjärta.
   När jag sitter och researchar den här artikeln dyker det upp den goda och överraskande nyheten att Nils Erikson har en ny skiva på gång i januari, ”Secrets for a piano”. När jag lyssnar på den här sidan låter det nästan klassisk pianomusik om de små smakproven till låtar och jag blir en aning skeptisk…

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.