Blogginlägg från september, 2026

Augusti 2026 på Håkans Pop

Anton Corbijn-fotoutställning på Sliperiet i Borgvik i Värmland: Keith Richards och Johnny Cash strax bakom.

SAMMANFATTNINGEN AV INNEHÅLLET på Håkans Pop under augusti blev starkt försenad den här gången. Det fanns många orsaker till den förseningen. Bland annat London-tripp runt månadsskiftet, inklusive bröllop, Live at Heart-festivalen i Örebro under samma tid och sedan en akut sjukdomsbild som försenade allt.
   I augusti inleddes säsongens nya tema, den 50 album långa raden med favoritalbum från 2010-decenniet. En lista som publiceras inte bara på måndagar utan kan dyka upp vilken veckodag som helst på Håkans Pop. I augusti avslöjades placeringarna #46-#50 med artisterna/grupperna Dalaplan, Hurula, Love Antell och Eric Palmqwist.
   Intressanta datum i musikhistorien fick också plats på Håkans Pop, bland annat 2 augusti 1985, 18 augusti 1969 och 25 augusti 1961.
   Håkans Pop gjorde också en konstutflykt till Värmland, där fotografen Anton Corbijn ställde ut, och fick sedan uppleva traditionella folkmusiklåtar till middagen på den nya restaurangen Mynta på öster i Örebro.

AUGUSTI BLEV EN OVÄNTAT TUNN MÅNAD vad gäller nya skivreleaser. Och jag kunde heller inte utse något album till Månadens Bästa i den lilla skaran av nya skivor som jag har lyssnat på.
   Liverpool-killen IAN McNABB var en stor favorit på 90-talet när han efter Icicle Works-epoken inledde en solokarriär. Med rekommenderade album som ”Truth and beauty” (1993) och ”Merseybeast” (1995) och det uppmärksammade samarbetet med Crazy Horse, ”Head like a rock” (1995). Sedan tappade jag kontakt med honom och nu dyker han plötsligt upp med albumet ”65” vars titel förmodligen syftar på hans ålder men han låter yngre och piggare än så.
   Han spelar både välklingande gitarr och keyboards och hans låtrepertoar är en fin blandning av ganska lågmäld personlig rockmusik med höjdpunkter som inledande ”What are you waiting for”, ”Pirate” och en fin cover av R.E.M.;s ”So. Central rain”. Och hyllningen till LP-skivan, med låten ”LP Record album”, är fin i sammanhanget.
   DANIEL LANOIS är nog mest känd som producent, till U2, Emmylou Harris och Bob Dylan bland annat, men har varit extremt ojämn som artist. Solodebuten ”Acadie” (1989) är ett mindre mästerverk men sedan har det varit spretigt och nya ”Belladonna nocturne” är inget jag rekommenderar. Det är som jazz och ambientexperiment spelat baklänges och det är egentligen bara en enda låt, ”Advent” där Emmylou gästar, som går att lyssna på.
   Efter Mark Olsons utträde 1996 från THE JAYHAWKS har gruppen, med Gary Louris som ledare, bara tillfälligtvis imponerat och nya albumet ”Sanctuary Park” förändrar inte den helhetsbilden. Helt okej Louris-låtar, många snygga röster i stämmor men låtmässigt inte något som står ut över det medelmåttiga.
   Amerikanska gruppen SON VOLT har sina alt.country-rötter i samma sfär som Jayhawks och på bandets nya album ”Sound siugnal serenades” har Jay Farrar ungefär lika svårt som Louris att få till det låtmässiga. Men hans röst gör mig positiv ty den påminner nämligen om Warren Zevon och det gör mig uppriktigt glad.
   Det är många år sedan PAUL CARRACK var en imponerande personlig röst och duktig musiker som medlem i bland annat Squeeze och Nick Lowes band på 80-talet och presenterade också det egna mästerverket ”Suburban voodoo” (1982). Paul har under senare år märkbart reducerat sin personliga roll i musikvärlden och är på ”The country side of Paul Carrack, vol. 2” (ettan kom för ett år sedan) närmast en allmängiltig coversångare.
   Paul är musikaliskt långt från sin födelseort Sheffield i England när han uteslutande sjunger amerikanska countrylåtar i smetiga arrangemang inte långt från originalen. Det kunde ha varit ett spännande grepp i valet av udda countrylåtar och visst finns här några låtar jag inte kände till tidigare, ”When God dips his love in my heart” och ”I'm just an old chunk of coal”, men när han sänker sig till söderspelat allmängods som ”Let it be me” och ”Always on my mind” stänger jag av direkt.
   Kurt Wagners sträva röst i LAMBCHOP på albumet ”Punching the clown” gör det ganska svårt att ta musik och röst till sitt hjärta. Och den påträngande blandningen av country, soul, jazz och avantgarde gör inte lyssnandet lättare.

/ Håkan

2010-talet: #44. Richard Lindgren

RICHARD LINDGREN: Death & love (Rootsy, 2019)

MINA SVENSKA FAVORITKILLAR AVLÖSER VARANDRA på min lista med 2010-talets albumfavoriter. Förra veckan skrev jag om Göteborgs-fostrade Joel Alme och nu är det dags att uppmärksamma Skånes Richard Lindgren. Två riktigt personliga artister som inte har så mycket gemensamt men kommer med all säkerhet figurera framöver vid upprepade tillfällen på min rangordnade lista.
   Richard Lindgren ”slog igenom” 2008 med dubbelalbumet ”A man you can hate” och levererade sedan många starka och personliga album under 2010-talet, välskrivna och välproducerade skivor av vilka ”Death & love” var decenniets sista där han dessutom avslutade sitt samarbete med sitt formstarka liveband som han precis hade namngivit till The Remarkables.
   Ett album som lite ovanligt släpptes på våren 2019 och tillhör kanske inte något av Richards innehållsmässigt mest helgjutna album på 2010-talet men där finns givetvis ett och annat guldkorn. Lite ojämn i strukturen och kanske har tillverkningsprocessen, Richard har för första gången skrivit många låtar tillsammans med bandmedlemmarna, påverkat helheten.
   ”Death and love” är på många sätt ett litet avsteg från Richards gamla rutiner. Han har alltså för första gången samarbetat med sina musiker vid själva låtskrivandet och jag har lite svårt att höra den raka musikaliska linjen på skivan. Här är det variation och överraskande kast som regerar.
   De inledande modernt eleganta rocklåtarna blir avlösta av typiskt singer/songwriter-material. Sedan blir albumet en mix av både bluesvarianter, gammal ragtime och tydligt 30-talsinspirerat material. Den röda tråden är varken röd eller speciellt rak men Lindgren bjuder ändå på en spännande och helt klart varierad resa som mer eller mindre är inspelad live i studion.
   Tillsammans med keyboardmonstret Magnus Nörrenberg har Richard, med sitt alter ego Charley Goodride, producerat en klart spännande vårbukett musik med ett innehåll som både underhåller och engagerar. I Richards band finns det resurser att bjuda på både stordåd och mindre mästerverk.
   Ett band, där flera personer spelat med Richard i åratal, som den här gången alltså har förärats ett gruppnamn, The Remarkables, som är en i sammanhanget perfekt anpassad beskrivning av ett gäng musiker som är just – anmärkningsvärt personliga. En konstellation som här känns mer sammansvetsad och helgjuten än någonsin tidigare.
   Skivan inleds med titellåten som får mig att tänka på Kurt Weill/Bertolt Brecht-formatet, kabarémusik i rocktakt. Melodin smyger fram lite teatralt men är musikaliskt ändå fulländad med en god twang i gitarren och pianot i centrum. Det är också pianisten Nils Bondesson som har skrivit musiken.
   Sedan kommer låten ”Down on my luck” som blev den första singelpresentationen från det här albumet. Där förenas de snygga popgitarrerna, den kommersiellt klockrena melodin inklusive refrängen och det underbara bandsoundet.
   Rocksoundet finns kvar på ”Turnstile” men är bluesigare, tyngre och inte fullt så tillrättalagt. Snarare rufsigare, stökigare och vildare där Jon Erikssons gitarr skaver och tar ut svängarna ordentligt över det mustiga keyboardsarrangemanget.
   Som så ofta på Richard Lindgrens skivor ändras plötsligt karaktären på albumet och blir på ”Jilted love” mer lågmäld och akustisk i en singer/songwriter-inramad melodi. Men den bluesiga och delvis vilda elgitarren ger en levande känsla i bakgrunden.
   Sedan blir det på ”Bad habit” dags för Richard att flytta positionerna mot det countryinspirerade, Janne Adolfssons mandolin och ett avslappnat piano understryker känslan av liveatmosfär i studion. Det svänger grymt fast tempot inte är max.
   På ”Travels with Johanna” finns livekänslan också bevarad. En tung men inte statisk rocklåt där orgeln rullar på och gitarren dekorerar fint.
   ”Tell Dita (I love her)” gör ett musikaliskt besök i Louisianas träskmarker. Jon Eriksson, som också har skrivit melodin, tar fram sin utsökta slidegitarr och ger hela låten ett traditionellt stuk.
   På ”Charley Battles' blues” blir det lössläppt och glatt i studion. En typisk blues uppenbart skapad i stundens ingivelse där gitarristen och pianisten, som står för melodin, får fritt svängrum.
   Sedan ändrar albumet prägel återigen när Richard på ”First kiss” tar oss musikaliskt tillbaka många decennier i en ragtime-inspirerad låt med honky tonk-piano.
   ”Drunk tank boogie”, som Richard har framfört live i flera år, är en bluesmarinerad rock'n'roll-låt som gjord för livescenen i ett arrangemang och i en melodi som jag misstänker är skapad utanför Richard Lindgrens ansvar.
   På avslutande ”Where did you go, little boy” tas tempot och den uppsluppna stämningen ned och vi hamnar i en pianobar på 30-talet. Richard viskar sig fram och det blir så där tidlöst och historiskt när allt återigen verkar skapat i stunden.
   ”Death and love” är ett album med många ansikten på ett väldigt underhållande och omväxlande sätt.

/ Håkan

Dagens datum: 12 september

1963


John Lennon, med sin svarta Rickenbacker-gitarr, spelar in låtar till Beatles kommande album ”With the Beatles” (1963) medan Ringo Starr slappnar av i bakgrunden.

MED BÅDE ENERGI OCH STOR AMBITION spelade Beatles in sitt tredje studioalbum ”With the Beatles” mellan 18 juli och 23 oktober 1963.
   12 september 1963 spelade gruppen in fyra låtar, ”Hold me tight”, ”Don't bother me”, ”Little child” och ”I wanna be your man”. Albumet gavs ut 29 oktober och Rolling Stones spelade in och gav ut sin version av den sistnämnda låten samtidigt på singel.

1980


ULF LUNDELL SLÄPPER ALBUMET ”Längre inåt landet” 12 september 1980.
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Dagens datum 11 september 1970

11 SEPTEMBER 1970 BEFANN SIG två engelska grupper på turné tillsammans, Yes och Black Sabbath, och spelade i The Brangwyn Hall i Swansea samma kväll.
   Yes, som sommaren 1970 hade släppt sitt andra album ”Time and a word”, spelade förmodligen huvudrollen den här kvällen. Yes bildades som grupp i juli 1968 och hade redan sin fjärde sättning med gitarristen Steve Howe som ny medlem. Övriga medlemmar var Jon Anderson, sång, Chris Squire, bas, Bill Bruford, trummor, och Tony Kaye, keyboards.
   Hårdrockgruppen Black Sabbath bildades också under 1968, fast fram till augusti 1969 var gruppnamnet Earth, med medlemmar från två olika grupper, Mythology och Rare Breed, Originalsättningen med Ozzy Osbourne, sång/munspel, Tony Iommi, gitarr, Geezer Butler, bas, Bill Ward, trummor, existerade fram till oktober 1977. Gruppen skivdebuterade i januari 1970 och albumdebuterade månaden efter med ”Black Sabbath” och släppte sitt andra album en vecka efter den här spelningen i Swansea.
   Förband den här kvällen var den irländska gruppen Granny's New Intentions (fast här lite felstavat...) som var en fortsättning på Granny's Intentions som hade albumdebuterat 1970 med ”Honest injun”.

/ Håkan

Dagen då dottern gick i McCartneys fotspår

SOM JAG HAR BERÄTTAT TIDIGARE missade jag nyligen avslutade Live at Heart-festivalens två första dagar/kvällar förra veckan då jag befann mig i London på ett viktigt uppdrag, dotterns bröllop på Old Marylebone Town Hall. En klassisk bröllopsmiljö där många både berömda och mindre kända människor har knutit sina band.
   Bröllopet på onsdagen förra veckan då dottern Emily Österling vigdes med sin Stephen Poland inträffade med en stor precision på Live at Hearts premiärkväll som gjorde att jag av helt naturliga skäl inte kunde närvara i Örebro samma dag och kväll.
   Bröllopslokalen på Marylebone Road doftar av både nostalgi och ståtlighet och man behöver nödvändigtvis inte gå på toaletten i lokalens foajé, där det hänger fotografier på både Paul McCartney och Ringo Starr, för att förstå vilken värdighet som vilar i den miljön.
   I den otroligt eleganta lokalen blev jag i onsdags vittne till en underbart fin vigselceremoni som inleddes med Nick Drakes fina ”Northern sky” ur högtalarna medan brudparet skred in i lokalen. Jag hade fått den hedersamma uppgiften att agera ”ringbearer” och under den korta vigselakten leverera ringarna till Emily och Stephen (se bild höger) när de precis uttryckligen hade sagt de viktiga orden ”I do”.
   Innan det traditionsenligt regnade konfetti över brudparet på trappan utanför Old Marylebone Town Hall (se bild nedan).

12 MARS 1969, ÄVEN DET EN ONSDAG, fungerade det inte lika smärtfritt när Paul McCartney gifte sig med den amerikanska fotografen Linda Eastman på Marylebone Town Hall. Dagen innan bröllopet hade Paul glömt att införskaffa ring och lät övertala en lokal juvelerare där han köpte den för 12 pund(!) och han som skulle leverera ringarna, Pauls bror Mike, satt på ett försenat tåg från Liverpool och hela arrangemanget fördröjdes några timmar.
   När Mike McCartney (som till vardags var medlem i humor/musik-gruppen The Scaffold och officiellt kallade sig för Mike McGear, till slut dök upp rusade han in i lokalen och ”Forgive me, it wasn't my fault. Have you been done?” och Paul svarade ”No, we've been waiting for you” och hela ceremonin kunde slutföras.
   Lindas dotter från ett tidigare äktenskap, fem-åriga Heather var brudtärna och Mal Evans och Peter Brown, som i många år hade jobbat åt Beatles-managern Brian Epstein, var vittnen. Kvällens mottagning inträffade på det luxuösa hotellet Ritz i centrala London.

SJÄLVA SKICKADES VI EFTER BRÖLLOPSCEREMONIN genom centrala London med förbeställda taxibilar till puben The Orange i Belgravia (eller Pimlico som brudgummens far Ian ville kalla det). Hursomhelst blev det en ståtlig bröllopsdag som avslutades med champagne och trerättersmiddag framåt kvällen.

Foto: Carina ÖsterlingBrudparet Emily Österling-Poland och Stephen Poland på trappan utanför Old Marylebone Town Hall i London.

/ Håkan

2010-talet #45. Joel Alme

JOEL ALME: A tender trap (Razzia, 2012)

JAG KAN REDAN NU AVSLÖJA ATT JOEL ALME kommer att spela en liten huvudroll i min rangordnade lista på albumfavoriter från 2010-talet. Inte så konstigt då han har figurerat på alla mina både korta och långa årsbästalistor sedan 2008. Han har faktiskt haft den där speciella favoritrollen sedan albumdebuten ”A master of the ceremonies” och har behållit den exklusiva positionen sedan dess. Från de första skivorna med engelska texter till dagens personliga produktion med ofta vemodig svensk lyrik och avskalade arrangemang.
   Joel har till dags dato släppt sju album, tre på engelska och fyra på svenska, och med facit i hand kan vi konstatera att personligheten på det senare svenska låtmaterialet är, inte överraskande, ett strå vassare. Men utvecklingen har varit väldigt naturlig och de första skivorna ska i sammanhanget inte alls nedvärderas vid en krass jämförelse. Inledningen på Joel Almes solokarriär är minst lika imponerande som fortsättningen har varit.
   Dagens ämne är ”A tender trap” som är Joels tredje album där han fortfarande sjunger på engelska fast skivan skulle bli final på den engelska epoken.
   Joel bor sedan många år tillbaka i Stockholm men för mig kommer han för alltid att tillhöra den naturliga Göteborgsfalangen av rockmusik. Den som blommade upp på allvar redan på 90-talet för att sedan, med Håkan Hellström i spetsen, fullkomligt explodera i svensk nöjesbransch på 00-talet.
   Han fanns med i ett halvt kapitel av historien om Göteborgs moderna rockmusik bakom innan hans namn skulle pryda framsidan på ett skivomslag. I flera år var Joel sångare och låtskrivare i gruppen Spring In Paris och gruppens album ”Hope there is a morning after this” (2004) producerades av Björn Olsson, känd från Soundtrack Of Our Lives och Håkan Hellström. Den kontakten gjorde att Olsson tillsammans med Mattias Glavå producerade Joels debut. Innan ”A master of ceremonies” blev Joel under en kort tid basist bakom Martin Elisson i Hästpojken. Joel spelar på den gruppens debut ”Caligula” (2008), en punkinspirerad historia, som släpptes bara några månader innan Joels debut.
   Det finns inget som direkt förenar den brokiga samlingen av göteborgska artister eller grupper musikaliskt med Joel Alme. Men det finns en röd tråd där lite vingliga röstresurser, stundtals sprucken sångstämma och älskvärd falsksång ackompanjerar de ofta vidunderliga melodierna och stora känslorna. Där möts Joel Almes kreativitet och personlighet och är tveklöst unik och har varit så i nu 18 år.
   Joel Alme är och har varit de små gesternas man. På ett mirakulöst sätt har han i arrangemangen på ett mirakulöst sätt lyckats kombinera det storslagna uttrycket, ofta illustrerade av läckra stråkar, med naken och avskalad elegans. Under Joels engelska period var det än mer tydligt och ”A tender trap” är inget undantag.
   Tänkte inte så mycket på det då, 2012, men det är klart att Joel på den tiden hade det lite svårare att få fram eventuella budskap när han tog vägen via ett främmande språk till lyssnaren. På det viset uppfattar jag ”A tender trap” som lite mer lättlyssnad med låtar i ett stundtals intensivare tempo än han just nu sysslar med.
   ”A tender trap” startar lite överraskande med tre upptempolåtar, titellåten, ”The clouds” och ”If she ever knew”, med ett sprittande piano (Per Larsson) och en stråkkvartett som förstärker de melodiska detaljerna. Efter den konventionella balladen ”Lucky eyes” följer den nästan rockiga ”Take a better look” med en mycket läcker slidegitarr som dekorerar arrangemanget.
   ”A tender trap” är överlag lite mer händelserikt arrangerad och musiker som gitarristerna Reine Fiske och Ramo Spatalovic, trummisen Fredrik Sandsten, blåskillen Per ”Ruskträsk” Johansson och den tidigare kollegan Martin Elisson som basist ger albumet en underbar musikalisk helhet.
   Balladen ”I remember” avslutar hela albumet och är så smakfullt skriven och framförd att jag tänker mig att Magnus Carlson som sångare hade gjort låten till en både himmelsk och storslaget vacker ballad

/ Håkan

LAH26: Lördag/2

LIVE AT HEARTS AVSLUTNINGSDAG blev på lördagen intensiv redan på eftermiddagen med tre konserter på tre följande timmar, alla med Örebrobaserade artister i mer eller mindre gruppformerade uppsättningar.
   Från soulkryddad rock (Perry Moon Band) via melodiös indiepop (Tower Of Foil) till americanakryddad folkmusik (Trana). En blandning som på ett sätt symboliserar Live at Hearts unika ambition att bjuda på en god mix av musik.
   På en lördag som för egen del avslutades traditionsenligt med Meadows på Örebro Slott.
   Här på Håkans Pop snurrade under natten klart ofärdiga varianter av recensioner och tidiga noteringar för minnet. Minnen som nu på söndagen har klarnat...



PERRY MOON BAND, Makeriet/Skjulet
Med tanke på att bandet inkluderar flera medlemmar från gamla rockbandet The Bloakes låter de live idag oväntat soulbaserat och rytmiskt taktfast, speciellt med Ebba Ahls röst och keyboards som viktiga delar i soundet.
   Det var otroligt trångt på Skjulet redan vid 16-tiden och jag fick hjälp (tack!) av restaurangens Niklas Karlsson till en plats bakom bardisken för att se bättre (nåja, se bild ovan) och höra bra. Där på plats började jag också upptäcka bandets psykedeliska influenser som blev väldigt tydliga mot slutet av konserten. Som på nya singeln som i mina öron lät som en obskyr tidig David Bowie-låt.



TOWER OF FOIL, Glassery
Även i år, för andra gången, besökte Live at Heart Glasserys exklusiva lokaler (där även avslutningsfesten gick av stapeln i natt) på avslutningsdagen med två läckra band på programmet. Tower Of Foil, Daniel Björcks band, fick mig nästan att bli nostalgisk för det var ett 20-tal år sedan jag skrev om hans demoinspelningar som lät imponerande bra som välskriven popmusik.
   Jag har alltid trott att Tower Of Foil var ett enmansprojekt men nu var Daniel, för övrigt märkvärdigt lik Albin Lee Meldau, omgiven av tre killar på keyboards, gitarr och Rickenbacker-bas som gjorde fina poplåtar till levande små mästerverk. Starka melodier och vemodiga popkänslor i en fantastisk kombination.



TRANA, Glassery
Jag har missat sexmannabandet Trana vid minst ett tillfälle tidigare och när jag nu fick höra bandet live blev det en stor överraskning att det var folkmusik, country, americana och svensk vistradition som var bandets musikaliska ryggrad. I bandets centrum stod Jonatan Renström, från superpoppiga Les Gordons, tillsammans med Maja Bäckman och lät som om de var uppvuxna i engelsk folkmusiktradition. Och bandet i övrigt, med fioltjejen Malin Svärdmalm som framträdande medlem, gjorde allt rätt på den musikaliska kartan.



MEADOWS, Örebro Slott
Meadows, eller Christoffer Wadensten som han heter privat, har enligt uppgift medverkat på samtliga Live at Heart-festivaler och det är ju djupt imponerande bara det. Under de senaste åren har hans plats varit på Örebro Slotts borggård och där har han och hans akustiska musik passat perfekt i den ståtliga miljön fast han själv är av extremt ödmjuk natur. Med akustisk gitarr och ett lågmält kompband med steelguitar och bas plus röstmässig hjälp av hustrun Jennifer Mader-Mainx blev den alldeles för korta konserten (30 minuter) en av årets festivalhöjdpunkter.
   Som vanligt avslutade Meadows sin spelning med en låt, som jag vill kalla ”You belong to the satellites”, när han gick ut i publiken och samtidigt fick underbart fin hjälp av de uppenbart körskickliga åhörarna.
   En mycket fin final på konserten som också blev min slutpunkt på årets Live at Heart-festival samtidigt som Örebro Slott bäddades in i mörker.

/ Håkan

LAH26: Lördag/1

LÖRDAG OCH ÅRETS UPPLAGA AV LIVE AT HEART skulle avslutas. Sjukdomar drabbade Håkans Pop-bloggen vid festivalens inledningoch på lördagsmorgonen slog en illasinnad förkylning till hos min fotograferande hustru Carina som däckade henne totalt.
   Men det kunde förvisso vara värre, som en vän till mig kallade sitt album för några år sedan. Ty jag var på benen, om än lite bristfälligt friskförklarad, och får på egen hand sköta det visuella vid recenserandet av konserterna jag efter bästa förmåga letat upp i det digra Live at Heart-programmet.
   Dagens och kvällens planering, efter lunchspelningen med Svarta Solen, ser ut enligt följande: Perry Moon Band, Tower Of Foil, Trana och Meadows.




SVARTA SOLEN, Kulturkvarteret
Prydligt allvarsam satte sig Amanda Becirovic, som uppträder under namnet Svarta Solen, bakom pianot och utan ett ord började hon spela på pianot med den underbara klangen. Under konsertens första 18 minuter mötte hon publikens applåder med blott ett leende men sångerna hon sjöng, hämtade från klassisk svensk punk, sa det mesta med politiska undertoner fast här omtolkade och och avskalat pianobaserade. Då kom ett blygsamt ”tack” på en konsert som bjöd på 28 minuter hundraprocentigt engagemang.

/ Håkan

LAH26: Fredag

LIVE AT HEART-FREDAGEN blev en vädermässigt urusel dag men som vanligt bjöd festivalen på massor med musik, Efter två missade dagar gick jag ut ganska mjukt och bekvämt men startade musikupplevelserna tidigt vid lunchtid för att sedan låta livets vanliga ”besvärligheter” (handla mat, äta och planering) ta över några timmar. Kvällsupplevelserna inleddes i kyrkmiljö för att sedan avslutas i, vad vi gamlingar alltid vill kalla Folkets Hus, festivalens största konsertsal, Kulturhuset.



Hela BroMesa, med sångaren Joakim Hildingsson i spetsen, bjöd på en musikalisk lunch.

BROMESA, Kulturkvarteret
Jag har väl vid något svagt ögonblick kallat musiken som Kristinehamnsgruppen BroMesa framför för dansbandscountry men de är så mycket personligare än så. Och det fick de bevisa i samband med P4-sändingen som då inkluderade intervju.
   Med ett ganska aktuellt album ute, ”Tillfälligt slut”, har sexmannabandet mycket material på repertoaren men det är bandets skickliga musiker, främst steelgitarristen och gitarristen, som imponerade mest.



Lilja och Olofsson underhöll lunchgästerna på Tinget matbar.


Gästartisten Ludvig Hart dök upp lagom till extralåtarna i slutet på första set.

MATHIAS LILJA & CLAS OLOFSSON, Tinget matbar
Det är alltid kul att uppleva levande musik på ett nytt ställe. Lagom till lunchserveringen på Tinget matbar bjöd Lilja och Olofsson, en rutinerad duo på Örebroscenen, på en härlig musikalisk meny med genomgående covers på repertoaren.
   Det blev en läcker kompott med låtar av Bob Dylan, Gram Parsons, Townes Van Zandt (en populär favorit!), och Steve Earle innan den överraskande gästartisten Ludvig Hart tog plats på den anspråkslösa scenen och delade mikrofon med Mathias i två låtar, Neil Youngs ”Helpless” och Jackson Brownes ”Take it easy”.
   Efter en kort paus fortsatte Lilja och Olofsson (Örebros svar på David Lindley) med ytterligare några smakfulla låtar innan vi var tvingade att gå vidare.




JONATAN LINDNER, Vasakyrkan
Jag hade tidigare aldrig upplevt en konsert i Vasakyrkan innan Jonatan och hans pianist Pekka Holmqvist tog scenen i besittning en trappa upp. Jag har gamla minnen av Lindner när han för 20 år sedan presenterade sina sånger under gruppnamnet This Morning Orchestra med engelska texter på programmet.
   Nu sjunger/skriver han på svenska och han framförde en rad vackra och melodiskt starka sånger där en låt, ”Välkommen hem”, faktiskt var hämtad från den gamla This Morning Orchestra-repertoaren men nu översatt till svenska, ”Välkommen hem”. En otroligt vacker konsert som fick 30 minuter att passera fortare än någonsin.




ior, Kulturhuset/A-salen
Jag måste erkänna att jag inte hade koll på David Fridlunds spektakulära resa efter hans karriär med David & The Citizens för drygt 20 år sedan. Mellan 2002 och 2006 upplevde jag bandet på scen flera gånger men minns inte speciellt mycket men misstänker singer/songwriter-pop. Nya bandet ior (som stavas med små bokstäver) är ett tyngre band som fyllde ut Kulturhusets lokal perfekt.
   David satt stundtals vid pianot med melodiösa sånger som följd men huvudsakligen var det tung rock och en högljudd elektrisk gitarr som påverkade soundet.



Alla bilder: Carina Österling
TANGERIN, Kulturhuset/A-salen
På scen påstod Tangerins sångare Joakim Persson att bandet återförenas var 7:e år men enligt mina noteringar är det tio år sedan jag upplevde bandet live på just Live at Heart. Har också goda minnen av bandets småtrevliga popmusik, låt säga i Jakob Hellmans genre, men live på fredagskvällen tyckte jag inte att det sex man starka bandet kom riktigt till sin rätt på Kulturhusets stora scen.
   Men publiken, med en stor del gamla fans, dansade och sjöng med och det påverkade naturligtvis även mig och mina åsikter om konserten vars 30 minuter helhetsmässigt var ännu en mycket lyckad återförening.

/ Håkan

LAH26: Starten

Foto: Carina ÖsterlingUtanför Kvarteret & Co var det för tillfället lugnt på torsdagskvällen.

ÅRETS LIVE AT HEART, 17:E ÅRGÅNGEN, fick för egen del en något rumphuggen inledning. Ett viktigt uppdrag av familjär art i London gjorde att jag missade två dagar/kvällar av ännu en spännande upplaga av Örebros stolta musikfestival.
   När jag sent på torsdagskvällen kom till staden möttes jag av en ganska lugn atmosfär men intensiteten ökade när jag närmade mig de centrala delarna. Samtidigt mötte jag ett par glada kamrater som kunde berätta positiva upplevelser, både musikaliska och publikmässiga. Det lät mellan raderna som succé på ännu en lyckad festival.
   När vi passerade Fisktorget var det för tillfället mellan två konserter lugnt och utanför Makeriet kunde jag på håll höra Bergslagsdiagonalen bjuda publiken på fullt ös.

NÄR JAG NU PÅ FREDSGAMORGONEN tog tag i årets digra Live at Heart-program är det en musikalisk djungel som möter mig men några fasta punkter framöver lyckades jag ändå fånga.
   Jag tänkte inleda festivalen med Kristinehamnsbandet BroMesa som med sin countrystänkande musik brukar bjuda på både god musik och intressanta texter.
   Det är alltid kul med nya spelställen på Live at Heart och om alla tillfälligheter är positiva tänkte jag idag för första gången i festivalens historia besöka Tinget matbar (Mathias Lilja & Claes Olofsson) och Vasakyrkan (Jonatan Lindner).
   Kanske kommer jag, efter glada tips från kamrater, också uppleva konserter med Joel Burman och bandet Väster-ut.
   Däremot vet jag med säkerhet att jag kommer stå i publiken på Kulturhuset ikväll när popbandet Tangerin ställer sig på scen. Bandet har sina rötter i 00-talets Kumla och gör med sin intensiva gitarrpop ännu en exklusiv återförening på Live at Heart. Senast var det tio år sedan när jag stod och njöt av bandets fina poptoner.
   Jag kommer fortlöpande leverera recensioner från årets Live at Heart om än kanske inte lika intensivt upprepande som under tidigare år.
   Hursomhelst blir det ännu en gång ett nöje att uppleva levande musik från scen och samtidigt möta musikintresserade vänner och likasinnade på vägen mellan konserterna.
   Vi ses!

/ Håkan

Dagens datum: 1 september 1973

BJÖRN BENNY AGNETHA & FRIDA, Vretstorps Folkets Park 1 september 1973

EFTER ”FIASKOT” PÅ MELODIFESTIVALEN 1973 åkte Björn Ulvaeus, Benny Andersson, Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad på en lång folkparksturné sommaren 1973. Gruppnamnet ABBA var ännu inte uppfunnet (av manager Stikkan Anderson) och dök första gången upp sent 1973.
   På Melodifestivalen 10 februari 1973 fick gruppens låt ”Ring ring (bara du slog en signal)” en 3:e-placering, efter Malta (som vann) och Ann-Kristin Hedmark, och den stora internationella marknadsföringen kom av sig. Men 26 mars kom gruppens första album ”Ring ring”, under gruppnamnet Björn Benny & Agnetha Frida, med låtar som blev grundstomme i sommarens 30/45-minuterskonserter,.
    Turnén startade den 15 juni på Liseberg i Göteborg och avslutades 9 september 1973 i Malmö efter nästan 60 spelningar och en vecka från turnéslutet, 1 september, uppträdde gruppen i Vretstorps Folkets Park. I kompet fanns Rutger Gunnarsson, bas, Kjell Jeppson, trummor, och Anders Nordh, gitarr. Jeppsson hade spelat i Mascots, Nordh i Blond (fortsättningen på Tages) och Gunnarsson skulle senare bli stadig basist och arrangör i ABBA.
   Till dans spelade Werner Lunds Orkester den här kvällen. En dansband med åtta medlemmar inklusive en kvinnlig sångerska.

FOTNOT: I en tidigare artikel noterade jag Björn & Bennys tidiga karriärer, efter 60-talet, fram till 1971 som artister och låtskrivare.

/ Håkan

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.