Blogginlägg från juli, 2026

Valter med gott humör och levande energi

Svettig Valter Nilsson på en soldränkt scen.


En rörlig Valter uppe på läktaren.


Valter Nilsson och hans skickliga kompband Stigberget.

Alla bilder: Carina ÖsterlingKaos på slutet av konserten med publik ”i ansiktet” på Valter.

VALTER NILSSON
Under Bar Himmel/Spelgården Wadköping, Örebro 28 juli 2026
Konsertlängd: 18:00-19:09 (69 min)
Min plats: Sittande på 4:e bänk till vänster ca 10 m från scenen.

”MEN NI SOM VET, NI VET” som det på torsdagskvällen hette i en av Valter Nilssons låtar (”Liden”) i en scenrepertoar fylld av en obruten rad succélåtar. Någon som inte var på plats vid Wadköpingsscenen kommer i efterhand inte alls förstå alla superlativer som kommer hagla över Valters utomhuspremiär i Örebro.
   Det var en upplevelse av stora mått när det gick från en ren explosiv start till fullkomlig eufori i finalen på drygt en timme senare, både på scen och hos den hängivna publiken. Jag har varit på många känsloladdade konserter genom åren men när den brett leende artisten gjorde sällskap med det stora fantastiska kompbandet Stigberget, som redan hade inlett konserten med introt till ”Tjugosju” gick det mitt i den 30-gradiga kvällen en kall tacksam kår genom hela min kropp. Så äkta, så naturligt och så ödmjukt har jag sällan upplevt en konsertstart. Med oerhört gott humör lyste han som en sol (förlåt!) på en het soldränkt scen.
   Att Valter sedan efter några låtar började kommunicera med publiken på ett helt anspråkslöst sätt byggde han upp en enorm publikkontakt och då förstod jag att konserten var på god väg att bli en personlig upplevelse utöver det vanliga.
   Det fantastiskt framgångsrika Under Bar Himmel-konceptet har inte saknat några musikaliska höjdpunkter i år (fast jag inte har varit på plats...) men frågan är om inte hysterin kring Valter Nilssons kväll med två konserter på Wadköpings utomhusscen överträffat allt. Både musikaliskt och publikmässigt slog det hundraprocentiga gnistor om hela arrangemanget, från taggade konsertbesökare till en lika inspirerad Valter framför kompband.
   Jag är verkligen inte först på bollen och redan vid Valters framträdande på förra årets Live at Heart stod jag med ett fånigt flin och konstaterade hur han med stor personlighet kunde hantera publikkontakten framför ett sjungande gäng fantaster i publiken. Och efter ytterligare ett starkt album har hysterin den här sommaren växt till något mycket stort och nationellt uppseendeväckande.
   Hysterin kring torsdagskvällens Örebrobesök med Valter exploderade redan i februari när biljetterna till Under Bar Himmel-konserten släpptes. Det blev snabbt uppenbart att det krävdes en extrakonsert för att lugna konsertbesökare, som mig, som missat första biljettsläppet. Det betyder givetvis automatisk succé redan från start men jag vill mena att succén inte bara bygger på en enorm scennärvaro.
   Låtmässigt var Valters konsert så mycket mer än bara några hits eller koncentrationen kring ett uppmärksammat album från i våras, ”Högsbo Riviera”, som får anses vara Valters stora genombrott. Även om repertoaren inte är gränslös så här tidigt i karriären finns där två helhjärtade album att välja repertoar från. Vilket gjorde att ”Jerry” och ”Liden” så naturligt smälte samman med ”Händer” och ”Lukas, Dennis och farsan”. Svårt att hitta svaga sekvenser i den kvartetten låtar eller i övrigt under de 69 minuterna.
   Valter är inte rädd för att bli en skugga av Håkan Hellström genom att bokstavligen sjunga om honom, i vintras spela in en HH-cover på singel och dessutom genomgående skriva texter med en mängd Göteborgsreferenser. Men Valter klarar den balansgången galant utan att det är en balansgång. Och som hjälp har han ett sjumannakomp som förstärker och förgyller den redan starka repertoaren.
   Utöver Valters naturlighet vid mikrofonen, både i engagerande mellansnack och sång, bjöd Stigberget på levande versioner av låtar som redan på skiva är succé. Saxofonisten Mikael Linell var väl den som musikaliskt stod i centrum men det här var killar som skänkte både energi och melodiös effektivitet på hela konserten. Från närmaste mannen, gitarristen Christer Ödman, via Lukas Väremo, keyboards, David Lönn, trummor, Simon Teimouri, bas, och Cecil Kriisin, percussion, till gitarristen Johan Weber som spelade en visuellt tillbakadragen roll fast han både som producent och Valters medlåtskrivare är viktigare än så.
   Valter och hans gäng befinner sig på en oerhört intensiv turné som varje dag bjuder på en ny scen långt bort. Till Örebro kom han närmast från Marstrand, idag är det Östersund och imorgon är det Ulricehamn. En minst sagt tålamodskrävande turnéplan som om en vecka når hemmaplan och Bananpiren i Göteborg och 12 000 sålda biljetter. Efter gårdagens livesuccé är jag övertygad om att Valter kommer bli profet i sin egen stad.

1. Tjugosju
2. Liden
3. Högsbo riviera
4. Jag fick andas den tunna luften
5. Går som det går
6. Pang pang
7. Göteborg
8. Apan
9. Döden

Extralåtar:
10. Lukas, Dennis och farsan
11. Händer

/ Håkan

Dagens datum: 31 juli 1987

Foto: Anders ErkmanRoxette första gången i Örebro 1987.

"Rock Runt Riket"
ROXETTE
Brunnsparken, Örebro 31 juli 1987
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Englandslistan 7 september 1968

”HEY JUDE”, BEATLES FÖRSTA SINGEL på sitt eget skivbolag Apple, tog sig som nykomling in på Englandslistans förstaplats direkt, precis som nästan alla gruppens singlar gjorde på 60-talet.
   Även Apple-utgivningens andra release med Mary Hopkins ”Those were the day” var också nykomling på listan fast lite längre ned. Men skulle snart klättra upp till förstaplatsen och där avlösa skivbolagskollegorna Beatles. Vilken fantastisk start för skivbolaget!
   Beatles-singeln avlöste trumpetaren Herb Alperts version av Burt Bacharachs ”This guy's in love with you”. Det var Alperts första hit där han sjunger.
   Andra kända låtar på väg ner på listan var Tommy James ”Mony Mony”, Crazy World Of Arthur Browns ”Fire”, Simon & Garfunkels ”Mrs Robinson” och en av Dusty Springfields bästa låtar, ”I close my eyes and count to ten”.
   Bäst klättrare på listan den här veckan var Johnny Nashs ”Hold me tight” (inte Beatles-låten!), Mama Cass version av evergreen-låten ”Dream a little dream” från 1931 och Gary Pucketts ”Lady willpower”, uppföljare till ”Young girl”.
   Bland nykomlingarna utmärkte sig Mason Williams instrumentala ”Classical gas” och Status Quos tredje singel ”Ice in the sun”. Delvis skriven av rock'n'roll-sångaren Marty Wilde (pappa till Kim). Han hade också varit med och skrivit ”Jesamine” med engelska gruppen The Casuals på listans 20:e-plats, fast då under pseudonymen Frere Manson.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Naturligtvis ”Hey Jude” med The Beatles.

/ Håkan

Englandslistan 25 januari 1969

SOM VANLIGT NÄR BEATLES SLÄPPER ETT ALBUM dyker det upp ett antal coverversioner på låtar från det albumet. Den engelska gruppen Marmalade drar vinstlotten när de plockar upp ”Ob-la-di, ob-la-da”, från det vita albumet, och når förstaplatsen i två veckor i slutet på januari 1969. Singeln toppade även Ti i Topp i fem veckor.
   På listan finns ytterligare en version av ”Ob-la-di, ob-la-da” med The Bedrocks, med rötter i Jamaica, men når som bäst en 20:e-plats
   En annan Beatles-relaterad grupp på listan, The Scaffold med Paul McCartneys bror som kallar sig Mike McGear, nådde sin högstaplacering i december 1968 med ”Lily the pink” och är nu på väg ned.
   Den lustiga engelska gruppen The Bonzo Dog Doo Dah Band har sin största hit just här, ”I'm the urban spaceman” och den har faktiskt också en udda Beatles-koppling, producerad av Apollo C Vermouth som är en pseudonym för Paul McCartney.
   Ännu en Beatles-cover, Wilson Picketts version av ”Hey Jude”, på listan fast den når inte högre upp än en blygsam 16:e-placering som bäst. En låt inspelad i Muscle Shoals med Duane Allman som sologitarrist.
   The Moves ”Blackberry way” klättrar stort på listan och ska nå förstaplatsen en vecka i februari.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: The Move med ”Blackberry way”.

/ Håkan

Dagens datum: 18 juli 1984

Affisch för konsert med Dr Feelgood i Stockholm.

1984 VAR DR FEELGOOD INNE I KARRIÄRENS mellanperiod. Den kända engelska r&b/rockgruppen hade lämnat perioden med profilerade gitarrister som Wilko Johnson, Gypie Mayo och Johnny Guitar bakom sig och även förlorat skivkontraktet med United Artists/Liberty. 1984-albumet ”Doctor's orders” var dock en respektabel skiva och aktuell när gruppen turnerade det året.
   Förband på Dr Feelgoods Stockholmskonsert på Moderna Museet var den svenska rocktrion Rost, med bland annat gitarristen Janne Oldaeus, som 1982 gav ut sitt Lasse Finberg-producerade Parlophone-album ”Rost”.

/ Håkan

Dagens datum: 13 juli 1985

PÅ DET STORA ARRANGEMANGET LIVE AID på Wembley Stadium, tidig eftermiddag, kom Elvis Costello in på den stora scenen ensam med elektrisk gitarr, presenterade låten som en ”Northern English folksong” och sjöng sedan ”All you need is love”.

/ Håkan

Dagens datum: 12 juli 1975

MELLAN KL 6 OCH 11 PÅ KVÄLLEN 12 juli 1975 bjöds det på utomhuskonsert i Cardiff, Wales, utanför slottet med på den tiden tre jämbördiga grupper med olika musikaliska genrer.
   Popgruppen 10cc från Stockport, strax utanför Manchester, bildades som grupp 1972 men kvartetten Eric Stewart, Graham Gouldman, Lol Creme och Kevin Godley hade känt varandra långt innan.
   Fram till sommaren 1975 hade gruppen haft åtskilliga hits, exempelvis ”Donna”, ”Rubber bullets”, ”The wall street shuffle”, ”Life is a minestrone” och den aktuella ”I'm not in love” (toppade Englandslistan just det här datumet).
   Men även gruppens album, ”10cc” (1973), ”Sheet music” (1974) och ”The original soundtrack” (1975), hade fått stor uppmärksamhet.
   Den engelska folkrockgruppen Steeleye Span bildades redan 1969 och hade 1975 många album på sitt samvete. Men gruppens kanske största kommersiella framgång skulle faktiskt inträffa hösten efter den här konserten. Då fick gruppen, med sångerskan Maddy Prior i spetsen, en jättehit med den Mike Batt-producerade singeln ”All around my hat”.
   Thin Lizzy har lite upprörande(!) fått sitt gruppnamn felstavat Thin Lizzie fast gruppen vid tillfället var ett etablerat namn bland de hårdrockande grupperna.
   Phil Lynott & Co hade vid den här tidpunkten fyra album bakom sig och skulle till hösten släppa sitt femte, ”Fighting”, men hade några veckor innan konserten släppt en singel med en version av Bob Segers ”Rosalie” från det albumet.
   Sedan sommaren 1974 hade gruppen existerat med gitarristerna Scott Gorham och Brian Robertson som en stabil kärna.

/ Håkan

Englandslistan 8 november 1969

DEN PÅHITTADE AMERIKANSKA TECKNADE gruppen The Archies toppar Englandslistan med "Sugar, sugar" för andra veckan i rad men ska ligga på den förstaplatsen i ytterligare fem veckor.
   Fleetwood Macs fina ”Oh well” når aldrig förstaplatsen, inte heller snabbklättrare som Jimmy Cliffs ”Wonderful world, beautiful people”, Jnr Walkers ”What does it take” eller Tremeloes nykomling fast den har titeln ”Call me) Number one”.
   Beatles-relaterade singeln ”Cold turkey” med Plastic Ono Band är också nykomling och ska följande veckor klättra snabbt men inte nå högre än en blygsam 14:e-placering. Beatles nya singel, George Harrisons ”Something” når oväntat bara en fjärdeplats som bäst på listan, Förklaringen är säkert att för första gången i Beatles karriär är låten redan utgiven på albumet ”Abbey Road”.
   Jimmy Cliff är en bra representant för reggaegenerationen och genren har under den här tiden flera företrädare på listan, Upsetters, Pioneers och Harry J & the All Stars.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: David Bowies ”Space oddity”.

/ Håkan

Juni 2026 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingMånadens konsert blev för min del Richard Lindgrens scencomeback på Medley i Malmö.

DÅ HAR VI FÖR NÅGRA DAGAR SEDAN avslutat första halvåret på 2026 och jag kan sammanfatta den senaste månaden, juni, på Håkans Pop. Utan några fasta kategorier har månaden varit fylld av spridda rapporter, specifika datum ur musikhistorien, några nostalgiska Englandslistor från 60-talet och, dessvärre, några sorgliga dödsfall i musikbranschen.
   Vid ett Malmöbesök i slutet på juni fick jag nöjet att uppleva Richard Lindgrens konsertcomeback på stadens bästa rockklubb, Medley. Däremot var det ett mindre trevligt nöje att under juni ta adjö av basisten Nikke Ström och den engelske klaviaturspelaren Dave Greenslade och berätta mina minnen om dessa musikprofiler.
   I juni, och sedan under resten av sommaren, prickade jag in några intressanta datum med ett spontant urval. Som exempelvis 3 juni 1987 (när John Hiatt släppte det fantastiska albumet ”Bring the family”), 21 juni 1993 (när Bob Dylan spelade in en video i Londons Camden) och 25 juni 1967 (när Beatles spelade in ”All you need is love”).
   Under juni kom rapporter om att Johanneshovs Isstadion, numera Hovet, ska rivas vilket fick mig att minnas tillbaka på de 21 konserter jag har upplevt på plats sedan 1978.

UNDER SOMMAREN SLÄPPS DET INTE så många intressanta album som under året i övrigt. Men jag kunde recensera ännu ett fantastiskt album, ”Royal” inspelat i Memphis, med JESPER LINDELL. Trots allt kan jag kort recensera ytterligare några aktuella album:
   Varje gång, 2020, 2022 och 2024, som den skicklige gitarristen MIKE CAMPBELL har släppt ett album tillsammans med sitt band THE DIRTY KNOBS har jag i stort sett varit besviken på det alltför hårda och opersonliga soundet. Nu 2026 på fjärde albumet ”Mission of mercy” är det som helhet mycket bättre med höjdpunkter som överträffar allt Campbell har gjort efter Tom Petty-samarbetet som avslutades 2017 när hans arbetsgivare abrupt gick bort.
   De där tuffa överlastade arrangemangen finns visserligen kvar i några låtar men huvudsakligen spelas det genomgående läckert och sjungs så bra att jag omedvetet tänker på Petty. ”No regrets” är en stark öppningslåt, poppiga ”I remember” likaså innan lyssningen når en helt underbar duett med Morgane Stapleton (ja, hon är gift med Chris), ”More than gold”. Mjuk och lågmäld countryrock som vi inte har hört med Campbell tidigare.
   Direkt efter den låten kommer albumets absoluta topp, titellåten, där jag först tänker på psykedeliska Beatles 1967 men snart drunknar i det typiska Brian Wilson-havet med körer i en fantastisk melodi. Mike Campbell har nått sin höjdpunkt efter Heartbreakers-äventyret.
   Skånska gruppen RAG-AND-BONE, med främst Mats Nilsson i spetsen, bildades för drygt 20 år sedan som ett enmansprojekt och jag har genom åren ganska goda minnen från bandets sporadiska karriär. Så bra att jag hade förutsägbara förväntningar på nya albumet med gruppen som numera är en kvartett. Gruppens sound har utvecklats till något tyngre rockmusik och på vägen tappat något av sin personliga charm. Genomarbetat och bra men inte fullt så spännande som väntat.
   Sedan 2016 har EVA DAHLGREN jobbat med den norrländske producenten Johannes Berglund och första samarbetet ”Jag sjunger ljuset” hamnade högt på min årsbästalista. De två följande albumen nådde inte upp till den höga nivån men nya ”Revalution club” är på god väg fast den i stort sett upprepar receptet från 2016. Evas viskande stämma till många keyboardsbaserade arrangemang gör ett album som både är engagerande och avslappnande.
   Även amerikanen DUANE BETTS nya album ”Isle of hope” slåss med stora förväntningar efter den två år gamla solodebuten som delvis hade ett överraskande countryrockstuk. Först tyckte jag nya skivan byggde på ungefär samma koncept fast lite sämre men när jag lyssnar närmare finns det bland några få Allman Brothers-influerade bluesrockrökare uppenbart bra lite mer akustiska låtar som höjer helheten här.
   Joakim Åhlunds LES BIG BYRD har på nya albumet ”Ruin everything” som vanligt inga ambitioner att stryka lyssnarna medhårs. Inleder med sjuminuterslåten ”Hökvind” som avslutas i magnifikt oväsen innan albumet på flera upprepade låtar, ”Artificial sunlight”, ”Nån annan dag” och ”Time is a killer” är suggestivt vackra och melodiska höjdpunkter. Innan den monotona titellåten kommer och sänker förhoppningarna igen. Men på låtarna som sedan avslutar albumet är den melodiska trenden tillbaka. Slutet gott, nästan allt är gott på Les Big Byrds album.
   Namnet RODNEY CROWELL drar alltid till sig min nyfikenhet både som låtskrivare och sångare. Men han har också haft krav på sig efter sin debut i Emmylou Harris band på 70-talet. Nya albumet ”Then again” är egentligen nyinspelningar av ett 20 år gammalt outgivet album. Låter givetvis bra men i mitt bakhuvud finns en viss skepsis: det fanns alltså en anledning till tvivel på låtmaterialet då och jag tycker nya skivan bara är godkänd och inte mer.

/ Håkan

David Clayton-Thomas (1941-2026)

I SLUTET PÅ 60-TALET KOM DEN amerikanska vågen av stora jazzrockgrupper med många blåsinstrument i sättningen. Chicago Transit Authority (som senare förkortades till Chicago) och Blood Swat & Tears var de mest framträdande grupperna i den genren. Jag måste erkänna att kring 1970 var Chicago, främst genom starka låtar som ”25 or 6 to 4” och ”Questions 67 & 68”, mina första favoriter men samtidigt var sångaren i BS&T, DAVID CLAYTON-THOMAS, den största ”idolen”.
   Avancerad jazzrock blev aldrig min kopp te men hitsen under de här åren, 1969-1971, tog sig in i mitt unga hjärta och då var sångaren i BS&T, Clayton-Thomas, den största stjärnan på låtar som ”Spinning wheel” (som han också skrev) och Laura Nyros låt ”And when I die”.
   Medlemmar kom och gick i Blood Sweat & Tears och 1972 lämnade Clayton-Thomas gruppen, samma år som Jojje Wadenius till stora svenska rubriker gick med i gruppen som då hade skiftat många medlemmar. Nya albumet hette mycket uträknat ”New blood”...
   Clayton-Thomas satsade på en solokarriär, släppte albumen ”David Clayton-Thomas”, ”Tequila sunrise” och en gång till ”David Clayton-Thomas” i eget namn på två år utan större uppmärksamhet, innan han 1974 var tillbaka i Blood Sweat & Tears. En period som varade till 1981 och det var under den lite mindre profilerade tiden som bandet faktiskt besökt Sverige och Örebro.
   I januari 1978 stod David Clayton-Thomas och bandet på Örebro Konserthus scen, med publiksuccé som följd, och ni kan läsa min autentiska recension här. Inga ytterligare originalmedlemmar fanns med i bandet men hitsen framfördes med bravur.
   Clayton-Thomas lämnade bandet ytterligare en gång, mellan 1981 och 1984, innan han kom tillbaka och var bandet troget till 2004 utan större rubriker.
   David Clayton-Thomas avled 24 juni 2026.

/ Håkan

Englandslistan 3 februari 1968

ENGELSKA POPGRUPPEN LOVE AFFAIR fick sitt genombrott med en cover på den svarta amerikanen Robert Knights version av ”Everlasting love” och toppade Englandslistan i två veckor i februari 1968.
   Manfred Manns snabbklättrande version av Bob Dylans ”The mighty Quinn” är på väg mot förstaplatsen medan Beatles gamla förstaplacerade ”Hello goodbye” är på väg nedför listan. Liksom gruppens ep ”Magical mystery tour” som låg som bäst på andra plats.
   Amen Corners version av American Breeds ”Bend me, shape me” är också en snabbklättrare på veckans Englandslista, låten blev den walesiska gruppens genombrott, och skulle som bäst nå en tredjeplats på listan.
   Engelska gruppen Status Quo började just den här veckan sin långa och framgångsrika karriär med genombrottslåten och lätt psykedeliska singeln ”Pictures of matchstick men” skriven av gruppens gitarrist Francis Rossi. Nykomling på plats 30 men skulle nå en sjundeplats en månad senare.
   MIN FAVORIT PÅ LISTAN: Small Faces med ”Tin soldier”.

/ Håkan

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.