Blogginlägg från januari, 2023

ÖREBRO LIVE #29: Ulf Lundell 1994

VI NÄRMAR OSS TOPPEN PÅ MIN LISTA med 100 favoritkonserter i Örebro och det är dags att ännu en gång lyfta fram en riktigt bra Ulf Lundell-konsert från 90-talet. Ett 90-tal som inleddes lite darrigt för Lundell men sedan upprepades framgångarna år för år utan att han spelade just i Örebro mellan 1994 och 1999.
   Sommaren 1994 på turnéns 29:e konsert, som ännu en gång framfördes i ett regnigt Örebro inför 2000 personer i publiken, sjöng Lundell bättre än jag fram till dess hade hört. Och han stod där skärpt, rakryggad och stark i två timmar och fyrtiofem minuter. Han blandade nyarrangerade hits som "Stockholm city" och "Törst" med sällan hörda pärlor som "Prärien igen" och "En man ifrån norr". Ännu ett nytt förstklassigt band, som visserligen inte riktigt nådde upp till föregående års upplaga, förstärkte livesoundet perfekt när dynamiken fick stå tillbaka för den mullrande rockmusiken.
   Sommaren 1994 hade inte Lundell något nyutgivet studioalbum att marknadsföra på turnén. Senaste skivan var ”Måne över Haväng” som hade släppts våren 1993. Av musikerna på det albumet var det två som fanns med på 1994-turnén, Kjell Segebrant, gitarr/sång, och Hasse Engström, keyboards. Segebrant var en studioräv som spelat på skivor med bland annat Carola, Lena Philipsson, Monica Törnell och till och med Wilmer X (”Pontiac till himmelen”). Engström hade turnerat med Lundell sedan 1991 och blev fast i det kompet fram till 1997.
   Övriga musiker i bandet bakom Lundell på turnéns näst sista spelning var Janne Oldaeus, gitarr/sång, Christer Björklund, trummor, och Sven Lindvall, bas. Rutinerade Oldaeus hade spelat i banden Rost och Mosquitos och på ett otal skivinspelningar med bland annat Peter LeMarc, Roxette, Orup och på Lundells ”Utanför murarna” (1989). Lika rutinerade Lindvall hade spelat på skivor med Totta, Ulf Dageby och Olle Ljungström. Och Björklund hade i många år spelat bakom Di Leva och blev 1990 medlem i Lolita Pop.
   Ulf Lundell-turnén 1994 hade inletts i Varberg 1 juli och avslutades i Oslo 21 augusti, dagen efter Örebrospelningen.


Foto: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/8 1994.

BJÖD PÅ KRAFTFULL ROCK I STADSPARKEN

ULF LUNDELL
Stadsparken, Örebro 20 augusti 1994

Ja, det blev trots allt en höstspelning i Örebro för Ulf Lundell. Den omfattande sommarturnén har sträckt ut sig så långt att det hann bli höst innan den avslutades i helgen.
   Med en traditionsenlig lång och mäktig konsert i ett regnigt och dyblött Stadsparken inför en inte mindre våt publik på uppskattningsvis 2000 personer.
   Storpubliken uteblev av förklarliga skäl. Hösten visade sitt regnigaste ansikte men det har aldrig hindrat eller stört de mest inbitna Lundellfansen.
   Ulf Lundell har genom åren dessutom bjudit på några av sina mest magiska stunder just i hällande regn i den här staden, Kanske passar hans djupaste vemod bäst i grått och trist väder.
   Det fanns dessutom sansade bedömare, med insikt i teknikens snåriga värld, som innan konserten framförde teorier om förbättrade kontakter mellan alla sladdlösa gitarrer och förstärkarna i fuktigt väder.
   Några positiva och trots allt optimistiska förutsättningar i denna ruggiga kväll. För en konsert på en turné som rullat på osedvanligt tystlåtet och mediafattigt i år.
   Jag har sällan varit så dåligt förhandsinformerad och haft så osäkra förväntningar inför en Lundell-konsert i Örebro.
   Därför blev det en smula spännande att höra de pånyttfödda låtarna från den ojämna "Innanför murarna"-skivan. Men jag blev också positivt överraskad av många hits i nyarrangerat skick.
   Som den suggestiva, moderna inledningen med "Stockholm city" och "Törst" ihopflätade till ett stort maffigt rockmedley. Där gitarriffen stod som spön i backen då regnet tillfälligt avtog till ett stilla strilande.
   En långsam, bluesig lätt smygande "Oh la la, jag vill ha dej" och den akustiskt präglade "Öppna landskap" hade han arrangerat om med gott resultat fast den sistnämnda hade inte alls samma triumfatoriska slut som vid förra årets final.
   Bland låtarna som klamrat sig fast alldeles för länge i liverepertoaren har Ulf valt att stryka några klassiker. En nyttig utrensning.
   "67-67" och "Snart kommer änglarna att landa", bara saknade av pojkarna längst fram, var ersatta av de nya hörnstenarna "Rött", "Hon gör mej galen" och "Isabella".
Med några få undantag, "Evangeline" var det mest uppseendeväckande, presenterade Lundell låtar från all sina skivor.
   Många exklusiva klenoder fanns i konsertrepertoaren för första eller andra gången. Från sälla hörda pärlor som "Prärien igen", i ett magnifikt arrangemang, "Ingens kvinna" till garanterade premiärspelningar med "Som ett lån" (Jackson Browne-cover), "En man ifrån norr" och "Ingen väg hem".
   På turnéns 29:e konsert sjöng Lundell bättre än jag någonsin hört. Den numera ickerökande rockstjärnan ledde dessutom bandet med sin tydligt framträdande akustiska gitarr i många låtar.
   Ulf Lundell stod där skärpt, rakryggad och stark i två timmar och fyrtiofem minuter och gav det bästa Sverige har att erbjuda av manlig, kraftfull rock.
   Förra årets konsert och turné var en lång och mäktig succé. Inte minst tack vare ett utsökt band som årets upplaga av decimerade kompmusiker hade svårt att trumfa. Dynamiken fick stå tillbaka för den mullrande rockmusiken.
   Men lördagskvällens stora hjältar, precis som under konserterna 1982 och 1991, var publikens gränslösa tålamod i det mer eller mindre envisa regnandet.


Låtarna:
Stockholm city
Törst
Aldrig nånsin din clown
En man ifrån norr
Främlingar
Klockan och korset
Ingens kvinna
Kärlekens hundar
Som ett lån (Call it a loan)
Jordens herrar
Nytt liv
Prärien igen
Rött
In i det vilda igen
Hon gör mej galen
Lycklig, lycklig
Stort steg
(Oh la la) Jag vill ha dej
När jag kysser havet
Chans
Kär och galen
Öppna landskap

Extralåtar
Ingen väg hem
Ute på vägen igen

Extra extralåt
Isabella

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #30: Moneybrother 2007

JAG HAR REDAN UTROPAT EN MONEYBROTHER-konsert i Örebro, #35, till en av mina bästa liveupplevelser men det finns genuina höjdpunkter i världen som mot alla rimliga odds går att överträffa: En ännu bättre Moneybrother-konsert med ännu fler energiska låtar från ytterligare ett starkt album ( ”Mount pleasure”) och en ännu starkare repertoar som följd. 2006-konserten trodde jag inte gick att bräcka men Anders Wendin lyckades den här magiska torsdagskvällen på Club 700 i Örebro.
   Innan höstturnén 2007 hade Moneybrother överträffat sig själv på skiva för tredje gången i rad. Efter den klockrena trion ”Blood panic” (2003), ”To die alone” (2005) och ”Mount pleasure” (2007) fanns det möjlighet att leverera något extraordinärt på scen. Samtliga skivor fanns med på mina respektive årsbästalistor men det var energin, scennärvaron och en oslagbar ambition att bjuda på sig själv till över hundra procent som gjorde konserten oförglömlig.
   Det starka låtmaterial lyfte gång på gång konserten till en oanad nivå. Jag noterade aldrig vilket kompband Moneybrother hade den här kvällen men jag är så här i efterhand övertygad om att de energihöjande vapendragarna Viktor Brobacke och Gustav Bendt, på blås, fanns där vid hans sida den här kvällen. Som i sin tur drev Moneybrother till publikextas med dramatik, eleganta konstpauser och otroliga crescendon.
   Kvällens förband var Florence Valentin med Love Antell, längst fram vid mikrofonen, i absolut toppform.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 2007.

LYCKLIGT LEENDE INOMBORDS EFTER ÄNNU EN ENERGIEXPLOSION

MONEYBROTHER
Conventum Club 700, Örebro 15/11 2007

DET ÄR FRÄCKT OCH ÄVEN VÅGAT AV Moneybrother att engagera Florence Valentin som förband på sin pågående turné. De unga, pigga punkpopparna äger musikaliskt samma euforiska uttryckssätt, fast på en lite lägre nivå, som huvudartisten. De kunde på torsdagskvällen naturligtvis inte hota kvällens stjärna men gjorde ett mer än godkänt förbandsgig. Många i publiken gick säkert hem med några nya favoriter ringande i huvudet.
   Sångaren Love Antell kom in ensam, gjorde några bitska politiska uttalanden för att sedan, även där i likhet med Billy Bragg, kompa sig själv på elgitarr. Men det var när de övriga fem medlemmarna i bandet gjorde entré som deras energi och catchy rockpop blev till en rolig halvtimme i väntan på huvudattraktionen.
   Deras stora hit ”Pokerkväll i Vårby Gård” var gruppens fem minuter i absoluta centrum men den övriga repertoaren visade upp ett förvånansvärt starkt material. Och hela deras uppträdande blev till en perfekt språngbräda för Moneybrothers entré.

DU KAN ALDRIG SLUTA FÖRVÅNAS ÖVER Moneybrother och hans framträdanden. Hur rasande effektiv och brinnande emotionell du än väntar dig av hans 110 minuter på scen så blir du ofta, för att inte säga alltid, överbevisad och står där med ett lycklig leende inombords efter ännu en energiexplosion.
   Och som alltid var det inte bara ett karismatiskt uppträdande, där samspelet med musikerna var så gudomligt underhållande, utan också ett melodiskt uppdaterat fyrverkeri av sällan skådat slag.
   Med ännu en toppskiva ute, ”Mount Pleasure”, fanns det givetvis ambitioner att bjuda på många nya låtar som redan växt till rena klassiker i Moneybrothers liverepertoar.
   Då får man också acceptera att flera äldre favoriter nu städats ut. Ändå har jag svårt att tygla besvikelsen över att ”It ain’t gonna work”, denna dramatiska pärla, nu har försvunnit. Men får i möjligaste mån trösta mig med de nya höjdpunkterna ”Down at the R” och ”Guess who’s gonna get some tonight”.
   Eller första extralåten ”Just another summer” som helt på egen hand kan skapa kaos och här spetsades med en plötslig ”I fought the law”-sekvens och sedan direkt följdes av ”Reconsider me”. Då briserade torsdagskvällens konsert i en trestegsraket och det gick inte att få stopp på energin förrän efter ytterligare fyra extralåtar. Något av rekord, bara det.

Moneybrothers låtar:
Down at the R
Stormy weather
It will not happen here
They’re building walls around us
Dom vet ingenting om oss
It might as well be now
Nobody’s lonely tonight
Keeep the hurt at bay
Any other day
Guess who’s gonna get some tonight
Falling in love (with Christmas time)

Extralåtar:
Just another summer (inkl I fought the law)
Reconsider me
Blow him back into my arms
It’s been hurting all the way with you, Joanna
I know it ain’t right
Downtown train (Tåget som går in till stan)

/ Håkan

Tributes: Fleetwood Mac

"Just tell me that you want me: A tribute to Fleetwood Mac" (Hear Music, 2012)

INNAN JAG BÖRJADE LYSSNA PÅ DEN HÄR drygt tio år gamla hyllningsplattan till Fleetwood Mac trodde jag nog i min enfald att låturvalet skulle vara hårt koncentrerat kring bandets mest kända och kommersiellt framgångsrika album, ”Rumours”, men så är inte alls fallet. Visst finns där några tolkningar av ett par typiska ”Rumours”-spår, ”Dreams” och ”Gold dust woman”, men den totala blandningen av låtar från Fleetwood Macs långa karriär är bred och inte så förutsägbar.
   Här finns några gamla Peter Green-relaterade låtar, ”Albatross”, ”Oh well”, ”The green Manalishi” och till och med den ganska okända ”Before the beginning”, men det är låtmaterialet från 1975 och framåt som inte så överraskande dominerar. Kanske är hela sex låtar från det ganska ojämna dubbelalbumet ”Tusk” den stora överraskningen.
   Fast jag tycker nog den största överraskningen bland låturvalet är Bob Welch-låten ”Future games” från albumet med samma namn, från bandets tveklöst mest lågprofilerade mellanperiod tidigt 70-tal. Här framförs den drygt nio minuter långa låten med vocoder och hårt futuristiskt(!) sound.
   Om innehållet när det gäller låtar är mer eller mindre känt är det blandat i igenkänningsgraden på bidragande artister och grupper som tolkar Fleetwood Mac-låtarna. Marianne Faithfulls namn är nästan det enda guldglittrande namnet bland artisterna. Och hennes version av Stevie Nicks ”Angel” tillhör skivans höjdpunkter.
   Men det är glädjande att upptäcka ett svenskt namn bland artisterna, Lykke Li. I en låt, ”Silver springs”, som är tämligen obskyr i den långa Fleetwood Mac-diskografin. Inspelad för ”Rumours”-albumet men blev ”bara” en singel-b-sida (till ”Go your own way”).
   Apropå ”Go your own way” är det ingen artist som ”vågar sig på” att tolka låten här fast den tillhör bandets allra mest kända låtmaterial. Saknar den dock inte. Däremot saknar jag den allra bästa tidiga Fleetwood Mac-singellåten ”Man of the world”. En oerhört fin Peter Green-låt i original som de ansvariga producenterna Gelya Robb och Randall Poster lämnade utanför hyllningsplattan.
   Förutom ovannämnda Marianne Faithfull-tolkningen är det egentligen ingenting som får mig att höja på ögonen eller spetsa öronen på det här albumet. Möjligen med undantag för den halvpsykedeliska Beatles-parafrasen ”That's all for everyone” med de australiska indierockarna i Tame Impala.


1. "Albatross" Lee Ranaldo Band and J Mascis 4:15
2. "Landslide" Antony 3:33
3. "Before the Beginning" Trixie Whitley 4:46
4. "Oh Well" Billy Gibbons & Co. 4:45
5. "Rhiannon" Best Coast 3:07
6. "Think About Me" The New Pornographers 2:56
7. "Angel" Marianne Faithfull 2:55
8. "Silver Springs" Lykke Li 4:10
9. "Gold Dust Woman" Karen Elson5:42
10. "Storms" Matt Sweeney and Bonnie 'Prince' Billy 5:42
11. "Straight Back" Washed Out 3:43
12. "That's All for Everyone" Tame Impala 3:43
13. "Sisters of the Moon" Craig Wedren and St. Vincent 3:45
14. "Dreams" The Kills 4:56
15. "Gypsy" Gardens & Villa 4:40
16. "Tusk" The Crystal Ark 5:30
17. "Future Games" MGMT 9:01
18. "Hold Me" Haim 3:40
19. "The Green Manalishi" The Entrance Band 6:12

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #31: Kajsa Grytt 2011

KAJSA GRYTT ENSAM PÅ EN SCEN ÄR NÄSTAN det mest intima man kan uppleva i konsertmiljö. Jag har genom åren sett Kajsa uppträda live elva gånger och det har alla gånger varit underbart engagerande tillfällen men inte alltid så mycket folk i publiken. Jag har sett henne både solo och med band, tillsammans med Johan Johansson (De Missanpassade kallade de sig), på Packmopedturné 2014 och naturligtvis som duo med Malena Jönsson tre gånger (februari 1986, oktober 1987 och februari 1989) när hon musikaliskt nästan var lika naken och avskalad som en soloartist.
   Helt ensam var hon just den här fredagskvällen i januari 2011 på en konsert som för mig har gått till historien som en underbar konsertupplevelse. Ett minne som tre månader senare förstärktes till något helt oförglömligt. Under konserten presenterade Kajsa några nya låtar från ett kommande album som ingen i publiken tidigare hade hört. Låtar som definitivt lovade gott inför release men ändå var avskalade och tämligen annorlunda versioner jämfört med den studioproducerade skivan.
   I ett kort samtal med Kajsa efter konserten förklarade hon, som jag också nämner i recensionen, hur producenten Jari Haapalainen lagt ner mycket arbete i efterproduktionen. Hon pratade sig varm för både skivan och Jari men jag kunde just då ändå inte känna de där riktigt positiva och optimistiska förväntningarna inför färdig skiva. Men jag fick anledning att sväva iväg på moln när skivan anlände i april 2011 och jag med ens nominerade albumet ”En kvinna under påverkan” till en framskjuten placering på det årets årsbästalista. En fantastisk skiva helt enkelt som jag för mindre än ett år sedan placerade på en 25:e-plats på min All Time Best Album-lista.
   Till minnet av denna fantastiska konsert lägger jag min fotograferande vän Anders Erkmans bilder (se nedan) som dels personifierar en fantastisk artist och samtidigt påminner mig om min saknade vän Anders.


Bilder: Anders ErkmanMed elgitarr i händerna blottade Kajsa Grytt sina innersta känslor.

KAJSA GRYTT PÅ HELT EGEN HAND

KAJSA GRYTT
Stadsträdgården, Örebro 21 januari 2011
Konsertlängd: 20:05-21.30 (85 min)
Min plats: På en stol vid ett bord ca 7 meter framför scenen.

ÄNTLIGEN KOM JAG I VÄG TILL DENNA udda, fantastiska och väldigt sköna konsertplats mitt i ett växthus där Olle Unenge sedan förra våren med jämna mellanrum har arrangerat konserter. Det började med Jack Vreeswijk, långt innan den stora Cornelis Vreeswijk-vågen slog till i höstas, och har sedan fortsatt med artister som Magnus Lindberg, Toni Holgersson och två gånger Anders F Rönnblom.
   Och jag har missat dem alla. Dålig tajming (Magnus Lindberg krockade med Jackson Browne-konserten i Stockholm exempelvis) och sanslöst illa valda datum har gjort att jag inte har besökt lokalen eller arrangemangen.
   Men när en av 70- och 80-talsprofilerna på den kvinnliga sidan, Kajsa Grytt, gjorde ett exklusivt besök i Örebro kunde jag bara inte missa det. Ensam med en elektrisk och en akustisk gitarr ställde hon sig stark och svag, beror på hur man ser det, och blottade alla sina innersta känslor.
   Hon har tydligen en popplatta på gång och vi bjöds på åtskilliga låtar från den, ursäkta om titlarna nedan inte riktigt stämmer, men i min värld är det här rockmusik måhända i en begränsad men mycket attraktiv form.
   Jag skulle kunna beskriva Kajsas uppträdande som en naken, avskalad och krypa under huden-upplevelse men det är bara ord på ett papper och något mycket större, intressant och engagerande i verkligheten.
   Efter konserten berättade Kajsa för mig om fördelarna och friheten att turnera ensam men också om nya skivan, producerad av Jari Haapalainen, där Jari satt i tio dagar och la på ytterligare gitarrstämmor.
   På scen blev det uppenbart vad det var för frihet Kajsa menade ty hon var naturligheten personifierad när hon tog sig igenom repertoaren som till väldigt stor del var koncentrerad kring senare material och dessutom flera smakprov från nya kommande skivan "En kvinna under påverkan".
   Det var också uppenbart hur mycket naturligare hon spelade elektrisk gitarr, hon såg nästan gladare ut då, jämfört med den lite mer begränsade akustiska gitarren. Och just med elgitarren i händerna kunde hon sträcka ut sig i de uttrycksfulla arrangemangen åt både ena och andra hållet. Där tystnaden mellan gitarrattackerna också hade mening.
   Efter alla originallåtar blev det mot slutet en övervikt av covers då hon gjorde Dolly Partons "Jolene" (hon ursäktade sig med "jag tycker jag gör den bra") som fanns med på hennes solorepertoar redan 1993. Och sedan, som absolut sista extralåt, en cover på sig själv genom den gamla Tant Strul-klassikern "Dunkar varmt".
   
Östra kajen
Jag är en av dem
Den finländska dimman (NY)
Ingen som vet
Bara vi står ut
Vad har jag gjort
Min pojke och Manhattan (NY)
Utdrag ur självbiografi (replik till Ferlinghetti)
Jag klarar mig ändå (NY)
Du behöver mig
Allt faller (NY)
Är vi på väg hem

Extralåtar
Jolene
Om du kunde se mig
Ökensand

Extra extralåt
Dunkar varmt

/ Håkan

David Crosby (1941-2023)

EN AV POPMUSIKENS STÖRSTA PROFILER, den slokande mustaschen var ikonisk, har gått ur tiden och det är dags att försöka sammanfatta DAVID CROSBYS långa gärning i musikvärlden. Innan Byrds var Byrds var Crosby med och bildade The Jet Set som, inspirerade av Beatles framgångar 1964, bytte namn till Beefeaters. I oktober 1964 fastnade gruppen slutligen för namnet Byrds (”felstavat” namn enligt Beatles modell) som genast firade triumfer med några personliga tolkningar av två Bob Dylan-låtar, ”Mr tambourine man” och ”All I really want to do”.
   Gruppens huvudsaklige låtskrivare blev först Gene Clark och sedan Roger McGuinn men Crosby bidrog till singelhits som ”Eight miles high” och skrev själv ”Lady friend”. Men då, 1967, hade Byrds singelframgångar tynat bort i takt med att Crosbys alltmer växande drogproblem som gjorde att han i oktober 1967 fick sparken från gruppen. Men hans framtid i pop- och rockmusiken skulle bli lång och historisk.
   Innan hans egen artistkarriär skulle kickstarta som medelem i Crosby, Stills & Nash kom han att producera Joni Mitchells debutalbum 1968 och några av hans låtar, ”Triad” och ”Wooden ships”, skulle dyka upp på skivor med Jefferson Airplane.
   Ärligt talat har David Crosby aldrig varit någon stor favorit för mig. Hans låtar har ofta haft alldeles för svävande konturer och det har istället varit hans röst, hans samarbeten i andra sammanhang, som lyft sound och arrangemang till höga höjder. Första gången jag blev medveten om hans kvalitéer var på Crosby, Stills & Nashs debut (1969) då trions röster framkallade historiska vingslag i Crosby-låtar som ”Guinnevere” och ”Long time gone” men också i låtar som ”Wooden ships” (ny version), ”Suite: Judy blue eyes” och ”Marrakesh express”.
   Påverkad av det där fantastiska Crosby, Stills & Nash-soundet gjorde att jag följde varje medlem i spåren på deras solokarriärer och Crosbys ”I I could only remember my name” var en stor favorit 1971 fast den, i typiskt Crosby-manér, var resultatet av obegränsat samarbete med USA:s västkustarmé av musiker och sångare.
   Innan alla respektive solokarriärer sparkade igång var ”Déjà Vu”, med trion plus Neil Young, ett knockoutalbum där även Crosbys låtar, titellåten och ”Almost cut my hair”, var höjdpunkter.
   I brist på skivor i eget namn, det skulle dröja 18 år innan Crosby gjorde ett soloalbum, kom jag att under åren 1972 till 1977 uppmärksamma hans nära samarbete med Graham Nash som något mycket intressant. De något lättsammare Nash-låtarna stod i perfekt kontrast till Crosbys mer djupsinniga material samtidigt som deras röster så oerhört skickligt passade varandra.
   Jag har inte följt David Crosbys karriär på nära håll under senare år men det råder ingen tvekan om att han har varit en betydelsefull person i många olika sammanhang. Från skivorna jag nämner ovan, inklusive den fantastiska CSNY-liveskivan ”4 way street”, till många CSN- och CSNY-återföreningar genom åren. Och inte minst den överraskande starka Byrds-återföreningsalbumet 1973.
   David Crosby avled i torsdags 19 januari 2023.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #32: Imperiet 1984

17 MAJ 1984 KOM IMPERIET IN PÅ LORD NELSONS lilla scen i Örebro, med Thåström i hög spektakulär hatt och svartmålad kring ögonen, och inledde konserten med en fantastisk låt som vi aldrig tidigare hade hört: "Du ska va president!". Thåström gapade fräckt ut texten till den tidigare okända låten. Det var min första kontakt med den låten och den har sedan dess legat mig varmt om hjärtat. På skiva kom låten först i juni 1984 när den släpptes på singel mellan Imperiets första minialbum och "Blå himlen blues". En unik singel med andra ord.
   På skivan var det förutom Thåström musikerna Stry Terrarie, gitarr, Christian Falk, bas, Per Hägglund, keyboards, och gamle Ebba Grön-trummisen Gurra. När Imperiet kom till Örebro, innan skivan släppts alltså, hade Stry lämnat bandet och återvänt till Skåne för att bilda ett nytt band, Babylon Blues.
   Så här dags var förvandlingen från Ebba Grön via mellanspelet Rymdimperiet till Imperiet en ganska färsk nyordning och bandet var långtifrån namnet på allas läppar. Och Thåström var "bara" en sångare i ett rockband och ännu så länge varken Taube/Bellman-tolkare eller ikon.
   Innan "Du ska va president!" hade Imperiet bara släppt en enda singel, "Alltid rött, alltid rätt", ett album, "Rasera", och ett minialbum utan titel.
   I maj 1984 var det andra gången jag såg Imperiet i Örebro - och den allra bästa totalt sett. Redan 1983 i december gjorde gruppen Imperiet debut på Rockmagasinet. Men tillsammans med Ebba Grön hade Thåström gästat Rockmagasinet vid flera tillfällen tidigare. Men det var 1979 när rockklubben låg på Manillagatan.
   Utan Ebba Grön hade Imperiet aldrig funnits. Redan under Ebba Gröns sista år, 1983, uppstod Rymdimperiet, namnet efter en fiktiv statsbildning i Star Wars universum, som ett sorts tillfälligt sidoprojekt för Ebba-medlemmarna Thåström och Stry Terrarie tillsammans med bland annat basisten Christian Falk. När Ebba Grön sa tack å adjö 21 februari 1983 tog Imperiet vid som en naturlig fortsättning med turnéer och skivor. De första åren fanns Gurra med som trummis medan Per Hägglund, keyboards och saxofon, var ny i Imperiet-kretsen.
   Våren 1984 lämnade Stry alltså gruppen men Imperiet växte ändå snabbt kommersiellt åren framöver. Först med albumet "Blå himlen blues" och sedan med ny trummis efter Gurra, Fred Asp, som tidigare hade spelat med Reeperbahn.
   Min recension nedan är både kort och ganska fri från detaljer men inledningen av konserten, när Thåström kommer in och gapar ”Du ska va president", är oförglömlig.


Bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/5 1984.

IMPERIET HAR NYTÄNT

IMPERIET
Lord Nelson, Örebro, 17 maj 1984

IMPERIET ÄR ETT SVENSKT ROCKBAND med tämligen snäva musikaliska ramar. Rak och okomplicerad rock som får sitt fulländade uttryck i konsertsammanhang och Imperiet är ett av de flitigaste turnébanden i Sverige. De reser så ofta att det finns risk för att publiken tröttnar inför deras starkt begränsade musikform.
   När gruppen var i Örebro i höstas demolerades delar av konserten av dåligt ljud och deras kompakta sound hade då svårt att nå nyanserna. Nu med en man mindre, Stry har återvänt till Skåne, var ljudbilden faktiskt luftigare och på många sätt infriade gruppen många förväntningar som uppstod efter deras hyfsade MP som kom för några månader sedan.
   Utan att överraska bestod repertoaren mest av nyare låtar som växte med uppgiften och förmodligen förvandlas till klassiker inom en snar framtid.
   Jag trodde ett tag att Imperiet turnerat ihjäl sig men det var med nytänd glöd de mötte den stora publiken på Lord Nelson i torsdags kväll.

/ Håkan

Tributes: Rainer Ptacek

"The inner flame (A tribute to Rainer Ptacek)" (Atlantic, 1997)

ARTISTEN OCH LÅTSKRIVAREN MED DET östeuropeiskt klingande namnet, Rainer Ptacek som hyllas på det här albumet, var mig helt obekant innan jag i höstas upptäckte skivan. Rainer föddes i Östtyskland 1951 av tjeckiska och tyska föräldrar men familjen emigrerade till USA med Chicago som bas när han var fem år. Blues var Rainers första inspirationskälla innan han i början på 70-talet flyttade till Tucson och inledde sin egen musikkarriär.
   Där kom han i kontakt med Howe Gelb och tillsammans bildade de bandet Giant Sandworms, förstadiet till Giant Sand, men Rainer fortsatte sin solokarriär med en oregelbunden men alltmer uppmärksammad skivutgivning.
   1996 blev Rainer sjuk, fick en hjärntumör och arbetet med den här hyllningsplattan inleddes, ett projekt som skulle samla in pengar till hans sjukdvårdsräkningar. Gelb och Robert Plant, som Rainer mött på vägen, är initiativtagare till den här skivan. Ovanligt nog i dessa sammanhang har Rainer själv fysiskt bidragit till många inspelningar med sina låtar och ofta snygga insatser på gitarr, inte så sällan på dobro och National steel guitar.
   Låtmaterialet var mig helt okänt innan jag lyssnade på hyllningsplattan men har en genomgående hög kvalité och arrangemangen är ofta ljuvligt känsliga och djupt emotionella.
   Här finns några riktigt fina tolkningar av Rainer Ptaceks låtar. Exempelvis höjdpunkter som hans samarbete med det forna Giant Sand, numera delar av Calexico, i titellåten ”The inner flame”, Emmylou Harris ”The good book” med Buddy Miller i kompet, Evan Dandos alldeles lysande hummande i ”Rudy with a flashlight”, Kris McKays ”One man crusade” med Giant Sand/Calexico i kompet och underbart Ptacek-solo, Madeleine Peyrouxs ”Life is fine” och Robert Plant/Rainer-samarbetet i bluesiga ”21 years” på bara två man.
   Det explosivt högljudda och stökiga utbrottet i ”Losin' ground” med PJ Harvey, John Parish & Eric Drew Feldman kanske stör den genuina helheten på skivan men här finns många höjdpunkter att njuta av.
   2012 återutgavs den här skivan i nytt skivomslag med flera extralåtar av vilka jag vill rekommendera några: Lucinda Williams ”The farm”, John Wesley Hardings ”Story teller” och Howe Gelbs ”That's how things get done” gör hyllningen av Rainer Ptacek än mer fulländad..


1. Giant Sand & Rainer The Inner Flame
2. Robert Plant & Jimmy Page Rude World
3. Emmylou Harris The Good Book
4. Evan Dando Rudy With A Flashlight
5. Victoria Williams & Mark Olson Something's Gotta Be Done
6. Vic Chesnutt & Tina Chesnutt Where's That At?
7. Kris McKay One Man Crusade
8. PJ Harvey, John Parish & Eric Drew Feldman Losin' Ground
9. The DroversWorried spirits
10. Madeleine Peyroux Life Is Fine
11. Robert Plant & Rainer 21 Years
12. LK I am a sinner
13. Jonathan Richman Broken Promises
14. Bill Janovitz Powder Keg

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #33: Ulf Lundell 1978

ULF LUNDELL HADE UNDER NÅGRA ÅR, 1976 och 1977, gjort bejublade konserter, tillsammans med sitt kompband Nature, på Prisma och den här gången, augusti 1978, var inget undantag. På sommarturnén 1978 fanns Mats Ronander och Lasse Wellander fortfarande kvar i kompet men i övrigt var det respekterade studiomusiker som Rutger Gunnarsson, bas, Rolf Alex, trummor, och Kay Söderström, keyboards, i bandet. Pianisten Stefan Nilsson, som namnges på affischen, medverkade inte på Prisma-spelningen.
   Turnén hade inletts 7 juli i Gävle och bara fyra dagar innan Prisma-spelningen spelade Lundell & Co på Isstadion i Johanneshov, Stockholm, under en konsertkväll (”Rock in i Norden”) tillsammans med danska Gasolin och finska Hurriganes, som sändes på tv. På tv-konserten framförde Lundell en nyligen inspelad låt, ”Bergets topp”, som även upprepades på Prisma. Låten släpptes på singel först i november 1978.
   I övrigt var det senaste albumet ”Nådens år”, Lundells fjärde, som stod i fokus under sommarturnén.
   Ulf Lundells upprepade succéer på Prisma under flera år hade till stor del patriotiska skäl med ex-örebroarna Mats Ronander och Lasse Wellander i bandet. Ett band som 1978, när singeln ”Bergets topp” släpptes, officiellt fick namnet Studiomaffian. Just den här hösten 1978 skulle Wellander & Ronander debutera med ett eget band och en egen platta, ”Wellander & Ronander”, och det var naturligtvis både trångt, svettigt och kaotiskt på Prisma den här onsdagskvällen.





Bilder: Anders ErkmanTrängseln var kopiös framför den lilla scenen på Prisma när Ulf Lundell och hans band upppträdde.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/8 1978.

TUMULTARTADE SCENER PÅ ROCKKONSERT

ULF LUNDELL
Prisma, Örebro 23 augusti 1978

ÄR ULF LUNDELL FÖR POPULÄR? FRÅGAN ÄR befogad efter hans framträdande på Prisma i onsdagskväll. Det var stundtals tumultartade scener både i kön utanför Prisma och på dansgolvet framför scenen. Allt tack vare den omåttligt populäre poeten, författaren och rocksångaren Ulf Lundell.
   Hans storhet är omskriven och omvittnad. Den växer med tiden och han befäster nu en säkerhet som han i viss mån betalt med begränsad spontanitet. Det var en alldeles egen form av rockmusik han kastade ur sig. Den grep tag i mig med både ett bastant grepp och ödmjuka smekningar.
   Det var succé när Lundell kom till stan. Han hade massorna på sin sida när han stillsamt drog igång med titellåten på sitt senaste album, ”Nådens år”. Ackompanjerad på orgel då duktige pianisten Stefan Nilsson för kvällens saknades i bandet.
   Låtvalet var nästan identiskt med tv-konserten senast. Hans produktion börjar nu bli så omfattande att det blivit svårt att tillfredsställa alla smakriktningar. Tonviken låg på ”Nådens år”-materialet med många bra låtar.
   Många har kritiserat hans texter som luddiga och otydliga men själv är han mer säker på vad han vill och kompromissar sällan. ”Sköt dig själv, skit i andra” som han uttrycker det i showens enda nyskrivna låt, ”Bergets topp”. Själv blir jag alltid förbluffad på Lundells musikaliska utformning av nya låtar. De har både charm och tjusning.
   I dofter av öl, svett och rök skymtade en svensk rockidol. Han använde inte den lågt hängande gitarren mer än Costello och krampaktigt höll han mest gitarren med vänsterhanden medan han knöt den högra handen kring plektrumet och gav imaginära råsopar på den entusiastiska publiken. Han sjöng med känsla och inlevelse och uppträdde allmänt som en glad och nöjd artist.
   Kompet var tätt och slagkraftigt. Lasse Wellander var som alltid lysande när han rynkade pannan, slöt ögonen och rev av några av sina patenterade solon. Mats Ronander likaså, munspelet i ”Jag går på promenaden” gav rysning längs ryggraden. Rutger Gunnarsson på bas, Kay Söderström, orgel, och trummisen Rolf Alex gjorde också sitt för att ge Ulf Lundell en respektabel musikalisk grund.
   Ulf Lundell idag är alltså succé. Och han trivdes uppenbart i sin roll när han struttade runt i kubb och stort leende i det fantastiska larmet av svensk rockmusik modell 78.


1. Nådens år
2. Snön faller och vi med den
3. Kitsch
4. Jag går på promenaden
5. Kärlekens hundar
6. Den lille landstrykaren
7. Som en syster
8. Bergets topp
9. Warum all this blck stuff?
10. All for the love of rock´n roll
11. Höga hästar
12. Cobra Rax

Extralåt
13. Sextisju, sextisju

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #34: Dan Hylander, Py Bäckman & Raj Montana Band 1984

PÅ SIN SISTA TURNÉ TILLSAMMANS SLOG Dan, Py och Raj Montana Band alla rekord. 1984 var det år då den svenska musikscenen totalt dominerades av detta sjungande par med kompband. Under sommaren genomfördes en landsomfattande folkparksturné (Örebro 29 augusti) och under hösten gav de sig ut på något som mer liknade triumftåg än en turné. Sammanlagt besöktes 45 orter och det var så gott som utsålda hus överallt.
   I Stockholm gav de fem utsålda konserter av vilka två, på Göta Lejon 5 och 6 december, spelades in och resulterade 1985 i dubbel-live-albumet "Tele-gram/Långt farväl... (Live soundtrack)", För första gången utgiven under det jämställda namnet Bäckman/Hylander/R.M.B.. Skivan var en unik samproduktion mellan skivbolagen Amathea (där Dan var kontrakterad) och Sonet (där Py gav ut skivorna). Och dubbelalbumet distribuerades, lika unikt, av både GDC/Sonet och Plattlangarna.
   Tätt efter Stockholmsspelningarna kom Dan, Py och bandet till Örebro mot slutet av turnén. På Stora Hotellet, där de skulle bo för natten, möttes de av ett samlat pressuppbåd med en typ av presskonferens på Slottskällaren som följd. Aldrig tidigare hade jag mött Dan och Py på detta officiella sätt men intervjun publicerades i Nerikes Allehanda nästa dag, en torsdag, medan recensionen (se nedan) av den långa konserten trycktes i fredagstidningen.
   Under 1983 och 1984 tog sig Py Bäckman upp till Dan Hylanders nivå både publikmässigt och med låtkvalitéer och sedan senaste Örebrobesöket i augusti hade båda släppt varsitt nytt album som till stor del kom att uppdatera scenrepertoaren på höstturnén. Nästan samtidigt släpptes ”Kvinna från Tellus” (Py) och ”...om änglar och sjakaler” (Dan).
   På den här sista turnén hade den sedvanliga upplagan av Raj Montana Band vässats med två sångerskor som båda hade egna solokarriärer att tänka på, Anne-Lie Rydé och Tove Naess, och fick utrymme i konserten att framföra låtar från egna repertoarer. Båda hade vid det här tillfället släppt varsitt album i eget namn, ”Anne-Lie Rydé” (1983) och ”Isn't it crazy” (1983). På plats innan konserten i Brunnsparken passade jag på att intervjua både Anne-Lie och Tove.
Och bandet var som vanligt Pelle Alsing, trummor, David Carlson, gitarr/sång, Ola Johansson, bas, Hasse Olsson, keyboards, och Clarence Öfwerman, keyboards/sång.
   Från 1985 och framåt satsade Dan Hylander och Py Bäckman, kanske inte så överraskande, på sina egna solokarriärer och 1986 separerade de även privat.


Foto: Anders ErkmanKvällen före Lucia tog Dan Hylander glitter i sitt hår på slutet på den nästan tre timmar långa konserten.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/12 1984.

DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND
Brunnsparken, Örebro 12 december 1984

DAN HYLANDERS OCH PY BÄCKMANS "AVSLUTNINGSKONSERT" blev precis en så välfylld och långt utdragen (två timmar och femtio minuter!) konsert jag hade anledning att tro och vänta mig. Klokt nog valde de att inte göra konserten till en nostalgisk tripp utan materialet var fräscht och mestadels hämtat från deras respektive två senaste album.
   Efter en så fullpackad och intensiv konsert med sammanlagt 30 låtar står jag tämligen stum. Inte bara stum av beundran utan också små stänk av likgiltighet. De har spelat i Örebro fem gånger på mindre än två år och undertecknad, som har sett ytterligare en handfull konserter med bandet, kan inte med bästa vilja i världen fortfarande betrakta Raj Montana Band som ett spännande band.
   De är dock fortfarande Sveriges i särklass skickligaste och har skapat ett sound som lyfter fram, förstärker och understryker Dan och Pys låtar på ett alldeles unikt sätt.
   Därför saknar jag numera aldrig Dans gamla klassiker, där bland annat "Höst" för första gången utelämnats, som tidigare var viktiga stöttepelare i hela Raj Montanasrepertoar. Nu gjorde Dan och Py konserten till en demokratisk och musikalisk helt jämn affär.
   Det understryktes ytterligare i uppläggningen av konserten och den musikaliska linjen som alla artister eftersträvar. Var och en för sig är de stora soloartister och det märks i sjok upp till tre låtar på raken hur väl de skulle klara sig på egen hand. Det är väl en fullt möjlig utveckling i framtiden.
   Konserten på nästan tre timmar innehöll naturligtvis allt från ljuvligaste ballader till högljudda rockare. Det var en fröjd att se med vilken respons de lugnaste och mest finstämda låtarna "Morgon måste vakna", "Röd sammet" och "Rebeckas gråt" mottogs. Det var konsertens höjdpunkt för Py, berättade hon efteråt.
   Körtjejerna och gästartisterna Anne-Lie Rydé och Tove Naess var också gnistrande höjdpunkter båda två. Anne-Lies nya egna låt "Vargarnas land" och popklassikern "Anyone who had a heart" var en ren uppvisning i skönsång.
   Tove Naess framträdande var också sensationellt bra och under hennes "I want you (oh so bad)" (en av höstens absolut bästa singlar) kom kårarna på ryggen. Vi såg en ny stjärna födas.
   Om den långa konserten hade sina ofrånkomliga svackor så var avslutningen desto mer magnifik. Pys underbara "Sista föreställningen" och Dans största hit någonsin "Skuggorna i skymningen".
   En modernt arrangerad "You've lost that loving feeling", som Py sjöng, och klassikern "Solregn" som var ytterligare bonuslåtar knöt ihop konserten perfekt.

/ Håkan

Jeff Beck (1944-2023)

ÄNNU EN ENGELSK GITARRIKON, JEFF BECK, har gått ur tiden utan att jag direkt känner någon personlig sorg eller saknad men jag har alltid respekterat honom som musiker. Däremot har Beck alltid funnits med som en färgstark del av den musikbransch jag har följt sedan mitten av 60-talet. Och med tanke på att jag uppmärksammade hans senaste skiva, duettskivan ”18” (2022) med Johnny Depp, så sent som i november förra året färgas hans plötsliga bortgång av ett visst vemod.
   För mina nostalgiska minnen betyder Jeff Becks namn och gitarrsound allra mest när jag tänker på hans insatser i engelsk pophistoria i mitten på 60-talet. Då som medlem i Yardbirds, där han ersatte Eric Clapton, och deras hitsinglar ”Heart full of soul”, ”Still I'm sad”, ”Shapes of things” och ”Over under sidesways down” men också ”Happening 10 years time ago” och ”Stroll on” från filmen ”Blow up”. Alla med Beck på gitarr.
   Sedan kan jag faktiskt konstatera att Jeff Beck, i slutet på 60-talet och många decennier framöver, endast fanns med på distans i min popmusikaliska verklighet. Jag har väl förstått att Jeff Becks första egna grupp, med Rod Stewart på sång och Ron Wood på bas, mellan 1967 och 1969 var något exceptionellt utan att uppleva det fysiskt med albumet ”Truth” som ett levande bevis.
   Nästa kapitel i Jeff Becks långa karriär var den hårda rocktrion Beck, Bogert & Appice som han bildade tillsammans med de båda Vanilla Fudge-medlemmarna Tim Bogert, bas, och Carmine Appice, trummor. Alldeles för hårt och alldeles för tungt för mina öron.
   Efter den trions sammanbrott under våldsamma former, våren 1974, tog Beck time out men fanns ändå med i diskussionerna och ryktena när ny gitarrist skulle engageras i Rolling Stones efter Mick Taylor.
   Men 1975 lämnade Jeff Beck den rena och raka rockmusiken och sökte sig mot jazzinspirerade musiker och försvann definitivt från min horisont. Spelade med trummisen Bernard Purdie, samarbetade med Jan Hammer Group och bildade ett eget band med basisten Stanley Clark.
   Sedan dess har Jeff Beck hållit en ganska låg profil både musikaliskt och skivmässigt innan Johnny Depp-samarbetet dök upp i somras och innehöll irländsk folkmusik, Motown, egen skränig rockmusik, Beach Boys och lågmälda ballader. Jag beskrev Jeff Becks gitarr som både bryskt och himmelskt vackert.
   Jeff Beck avled av hjärnhinneinflammation i tisdags 10 januari 2022.

/ Håkan

Tributes: Joey Spampinato

”Party for Joey: A Sweet Relief tribute for Joey Spampinato” (True North, 2021)

SKIVORNA SOM FÖREKOMMER UNDER Håkans Pops ”Tribute-skivor”-kategori handlar ofta om hyllningar till döda låtskrivare eller artister. Idag är ämnet en levande basist, den före detta NRBQ-medlemmen Joey Spampinato, som fram till 2004 också var en av sångarna i bandet och skrev majoriteten av bandets repertoar.
   I oktober 2015 fick Spampinato en cancerdiagnos men lever fortfarande tack vare långsiktiga behandlingar som betalas genom en fond, YouCaring, som omedelbart bildades och redan i februari 2016 hade samlat ihop över 90 000 dollar. I juni 2021 släpptes sedan en hyllningsplatta till Spampinato som via musikerfonden Sweet Relief försöker få in mer pengar.
   Jag har lite slarvigt kallat NRBQ för den amerikanska motsvarigheten till engelska Rockpile men gruppen var och är, bandet existerar fortfarande med en originalmedlem, så mycket mer än bara ett svängigt rockgäng som lever ut sina ambitioner allra bäst live. Jag märker min egen osäkerhet när jag lyssnar på innehållet på det här albumet som är en stor blandning av musikaliska stilar som är svåra att samla undet ett begrepp.
   Det är också en hisnande bred blandning av artister och grupper som här hyllar Joey. Med flera NRBQ-relaterade artister. Som exempelvis inledande Al Anderson, som var NRBQ-medlem mellan 1971 och 1993, som ekar just Rockpile på ”You can't hide” från 1969. Ännu ösigare blir det när Bonnie Raitt slår sig ihop med dagens NRBQ och gör 1978-låten ”Green lights”. Plus den avslutand lugna piano/sång-duetten där fru Spampinato, Kami Lyle, ömsint sjunger och viskar tillsammans med Joey själv i “First Crush”. Med ett bräckligt trumpetsolo på slutet som grand finale.
   Hela skivan är otroligt underhållande och är, som redan sagts, underbart varierad med många rejäla höjdpunkter. Los Lobos “Every Boy, Every Girl” med ett saxofonintro och cajunkrydda i dragspelssolot, Peter Cases lite poppigare “Don’t Knock At My Door” med ett taktfast Louisiana-sväng i rytmerna och Steve Forberta ännu poppigare “Beverly” är drygt två minuter av ren och skär magi. Det är bara tre höjdpunkter.
   Det finns fler men några kanske tillhör den udda kategorin. Som när en osannolik mix av artister med soulsjungande Ben Harper i spetsen framför ett tajt bandet med bland annat Keith Richards och munspelaren Charlie Musselwhite förmedlar lite träskrötter i rytmerna. Eller när den udda trolleriduon(!) Penn & Teller tolkar ”Plenty of somethin”.
   Som sagt finns här många höjdpunkter och jag vill också gärna framhålla låtarna med Deer Tick, The Minus 5 och Chris Speddings galna powerpopmöte med det kanadensiska punkgänget The Nils där den legendariske engelske gitarristen drar några fuzziga och vilda gitarrsolon.


Al Anderson – “You Can’t Hide”
Los Lobos – “Every Boy, Every Girl”
Deer Tick – “That I Get Back Home”
Ben Harper with Keith Richards, Charlie Musselwhite, Benmont Tench, Don Was, & Don Heffington – “Like a Locomotive”
Peter Case – “Don’t Knock At My Door”
She & Him – “How Can I Make You Love Me”
The Minus 5 – “Don’t She Look Good”
Steve Forbert – “Beverly”
Buddy Miller & Jim Lauderdale – “How Will I Know”
Bonnie Raitt & NRBQ – “Green Lights”
Robbie Fulks – “Chores”
Penn And Teller – “Plenty of Somethin’”
The Nils & Chris Spedding – “That’s Alright”
Kami Lyle with Joey – “First Crush”

/ Håkan

Adjö 2022

UNDER HÅKANS POP-KATEGORIN ”MINNS” har jag under 2022 tagit adjö av sju olika artister, Ronnie Spector, Gary Brooker, Chris Bailey, Alan White, Jerry Lee Lewis, Wilko Johnson och Christine McVie, som på ett eller annat sätt legat mig varmt om hjärtat.
   Men jag fick under förra året säga tack och adjö till fler artister, låtskrivare och producenter som kanske inte har betytt lika mycket men ändå är värda en liten text eller bisats.

Dallas Frazier (1939-2022)

Dallas Frazier var en artist under eget namn i den amerikanska countrybranschen, största framgångar i slutet av 60-talet och början av 70-talet, men blev nog mest känd som låtskrivare. 1967 spelade han dock in originalet till Ronnie Self-låten ”Home in my hand”, som både Brinsley Schwarz och Dave Edmunds senare gjorde på skiva.
   Dallas var också mannen bakom låtar som ”True Love Travels On A Gravel Road”, ”Mohair Sam” och ”Alley Oop” som spelats in av artister som Nick Lowe och Charlie Rich.
   Dallas mest kända låt är nog ”There goes my everything” som Engelbert Humperdinck hade en stor hit med 1967. Med Stikkan Andersons svenska text ”En gång är ingen gång” fick låten framgångar med Hootenanny Singers (1967) och Anni-Frid Lyngstad (1971).
   Efter flera strokes avled Dallas Frazier 14 januari 2022.


Meat Loaf (1947-2022)

Meat Loaf (född som Marvin Lee Aday) blev aldrig någon riktigt stor favorit hos mig fast de kommersiella framgångarna var gränslöst stora under några år på 70-talet. Solodebuten ”Bat out of hell” (1977), producerad av Todd Rundgren, har genom åren sålt 100 miljoner ex.
   Med flera E Street Band-relaterade musiker i kompet var det alltid fascinerande att läsa innehållet till skivan men dessvärre inte lika intressant att lyssna på den legendariska plattan vars låtar skrevs av en och samma låtskrivare, Jim Steinman.
   Meat Loaf avled 20 januari 2022


Ronnie Hawkins (1935-2022)

Kanadensaren Ronnie Hawkins var mannen som under tidigt 60-tal bildade The Band fast under namnet The Hawks. Däremot fick han aldrig några riktigt stora kommersiella framgångar under sitt eget namn fast hans karriär var lång och inleddes under rock'n'roll-eran på 50-talet.
   Robbie Robertson & Co glömde aldrig bort Ronnie Hawkins minne och han fick plats på scen när The Band officiellt sa tack och adjö 1977 med en konsert som resulterade i filmen ”The last waltz”.
   Ronnie Hawkins avled 29 maj 2022.


Judith Durham (1943-2022)

Rösten hos sångerskan i australiska gruppen The Seekers, Judith Durham, personifierade en rad stora pophits på 60-talet som jag tacksamt noterade när jag lyssnade på Tio i topp mellan 1965 och 1967.
   Låtar som ”I'll never find another you” och ”A world of our own”, skrivna och producerade av Tom Springfield (Dustys bror), sitter effektivt etsade i mitt minne. Även låtar som ”The carnival is over” och ”Georgy girl” tillhör bandets kända historia.
   Judith Durham avled 5 augusti 2022.


Darryl Hunt (1950-2022)

September 1986 blev Darryl Hunt basist i The Pogues när han ersatte Cait O'Riordan som han för övrigt hade spelat tillsammans med i bandet Pride Of The Cross i början på 80-talet.
   I mitten på 70-talet spelade Hunt i pubrockbandet Plummet Airlines som bland annat gav ut singeln ”Silver shirt” på Stiff, producerad av Sean Tyla.
   Darryl Hunt avled 8 augusti 2022.


Olivia Newton-John (1948-2022)

Ännu en sångerska med australiska rötter, Olivia Newton-John, dog förra året. Hon föddes dock i England och tillhörde en snäll popgenre som jag inte riktigt kunde uppfatta som personlig men vackert sjungen popmusik tillhör också livet fast jag hade svårt att uppskatta hennes roll i John Travolta-filmen ”Grease”.
   Några coverlåtar, George Harrisons ”What is life” och John Denvers ”Take me home country roads”, minns jag lite men hennes ELO-samarbete ”Xanadu”, skriven och producerad av Jeff Lynne, är nog höjdpunkten i hennes sångkarriär.
   Olivia Newton-John avled 8 augusti 2022.


Loretta Lynn (1932-2022)

Det var en stor countryikon som gick ur tiden när Loretta Lynn dog i höstas. Hennes historia och karriär är så lång och omfattande att den är svår att koncentrerat sammanfatta. Så är jag inte heller någon expert i ämnet och har inte följt Lorettas karriär på nära håll.
   Men jag har förstått hennes påverkan på många yngre sångerskor, bland annat Eilen Jewell som 2010 gjorde ett coveralbum, ”Butcher holler”, med enbart Loretta Lynn-material.
   2004-samarbetet med rockmusikern och producenten Jack White på albumet ”Van Lear Rose” gjorde mig däremot intresserad. 72-åriga Loretta blev plötsligt ungdomlig i mötet med den 43 år yngre White.
   Loretta Lynn avled 4 oktober 2022.


Dan McCafferty (1946-2022)

Rockgruppen Nazareth, med sångaren Dan McCafferty, var aldrig någon favorit bland mina rockskivor och deras version av ”Love hurts” har jag svårt att stå ut med. Den låten, Everly Brothers original från 1960, är oslagbar i duett mellan Emmylou Harris och Gram Parsons.
   1980 fick jag faktiskt möjlighet att uppleva Nazareth live i London. Bandet hade sedan några år utökats med gitarristen Zal Cleminson men Nazareth var på väg utför både kommersiellt och musikaliskt medan McCafferty försökte övertyga Hammersmith Odeon-publiken. McCafferty var frontman i Nazareth fram till 2013.
   Dan McCafferty avled 8 november 2022.


Garry Roberts (1950-2022)

Den irländske sologitarristen Garry Roberts var medlem i The Boomtown Rats. Garry var med och bildade bandet 1976 där den störste profilen var tveklöst sångaren Bob Geldof. I januari 1980 upplevde jag bandet live på Konserthuset i Stockholm. En minst sagt livlig och högljudd upplevelse...
   Bandet la ned verksamheten 1986 men återförenades 2013 med både Geldof och Roberts som medlemmar.
   Garry Roberts avled 9 november 2022.


Sven-Bertil Taube (1934-2022)

Sven-Bertil Taube och hans viskonst har aldrig tillhört mitt musikaliska liv. Ändå fick nyheten om hans död mig att leta upp en skiva i min samling, ”Alderville Road” (2007), där han lågmält tolkar sin fars verk på ett alldeles utsökt sätt. Med hjälp av producenten och gitarristen Johan Norberg är skivan inspelad hemma hos Sven-Bertil i London.
   Skivan är ännu ett exempel på EMI-profilen Kjell Anderssons underbara känsla för musikaliska värden. På en skiva som dessutom är förpackad i ett ljuvligt vackert skivomslag.
   Sven-Bertil Taube avled 11 november 2022.


Rab Noakes (1947-2022)

Skotten Rab Noakes var tidigt medlem i Gerry Raffertys grupp Stealers Wheel men det var innan jag hade koll på det bandet och det Jerry Leiber/Mike Stoller-producerade albumet ”Stealers Wheel” (1972).
   Rab gjorde flera soloalbum mellan 1970 och 1975 innan han 1978 gav ut albumet ”Restless” som är utgiven på Ringo Starrs skivbolag Ring O'Records som är anledningen till att jag äger skivan. Inspelad i Ringos studio men är, om sanningen ska fram, musikaliskt ganska blek.
   Rab Noakes avled 11 november 2022.


Jet Black (1938-2022)

Jet Black (född som Brian John Duffy) spelade trummor i The Stranglers fram till 2017. Ett band som besökte Örebro i maj 1978, på en konsert i Konserthuset som är oförglömlig för att delar av publiken invaderade scenen mot slutet av konserten.
   Stranglers hade två album bakom sig, ”Rattus Norvegicus” och ”No more heroes”, som nog får anses vara höjdpunkten i bandets skivkarriär.
   Jet Black avled 6 dec ember 2022.


Kim Simmonds (1947-2022)

Jag var aldrig något fan av bluesrockgruppen Savoy Brown men deras långa historia, jämsides Fleetwood Mac, har alltid fascinerat mig. Simmonds var bandets obestridlige ledare från 1965 till sin död. En stor mängd musiker har genom åren passerat revy men ingen har varit lika viktig som Simmonds.
   Hughie Flint, Miller Anderson, ¾ delar Foghat och Stan Webb är några namn.
   Kim Simmonds avled 13 december 2022.

Dino Danelli (1944-2022)

Dino Danelli var ”bara” trummis i The Young Rascals på 60-talet. 1968 bytte bandet namn till enbart The Rascals som sedan splittrades 1972. Under kort tid spelade Danelli i banden Bulldog och Fotomaker som under 70-talet gav ut två-tre album. Ganska blek amerikansk rock och det var först på 80-talet som Danellis namn kom i blickpunkten när Little Steven bildade det egna bandet The Disciples of Soul.
   Danelli spelar på albumen ”Men without women” (1982) och ”Voice of America (1984). Han designade även omslagen liksom Little Stevens på de två följande albumen ”Freedom no compromise” (1986) och ”Revolution” (1989).
   Dino Danelli avled 15 december 2022.


Terry Hall (1959-2022)

När den engelska vågen av skamusik fick en revival 1979 var The Specials, med Terry Hall i frontlinjen, ett av de ledande banden. Albumet ”The Specials” producerades av Elvis Costello.
   Efter Specials, som Hall lämnade sommaren 1981, bildade han Fun Boy Three men det jag minns bäst från Halls senare historia var bandet Vegas som han 1992 hade tillsammans med Dave Stewart. Långtifrån skamusik var bandets sound elektronisk pop med svensken Olle Romö som producent och tekniker.
   Terry Hall avled 18 december 2022.


Thom Bell (1943-2022)

Soulmusik har aldrig varit någon central del i mitt musikintresse. Efter 60-talets Motownvåg fick jag dock några små favoriter i skivproducenten Thom Bells låtar och sound som hade sitt ursprung i Philadelphia.
   The Delfonics ”Didn't I (blow your mind this time)”, The Stlistics ”You are everything” och The Spinners ”The rubberband man”, alla producerade av Bell, blev favoriter runt 60-70-talet. Och jag blev ännu mer övertygad om Thom Bells skicklighet när The Spinners slog sig ihop med Dionne Warwicke och gjorde den fina singeln ”Then came you”.
   Nyheten om Thom Bells dödsfall fick mig faktiskt att börja lyssna på Elton John igen. 1977 producerade Bell några låtar med Elton som släpptes 1979. Bland annat ”Are you ready for love” som 2004 blev signaturmelodi till den intressanta svenska tv-serien Studio Pop. Den och flera låtar från de Thom Bell-relaterade inspelningarna tillhör Elton Johns senare mästerverk.
   Thom Bell avled 22 december 2022.


Ian Tyson (1933-2022)

Ian Tysons definitivt mest kända låt blev ”Four strong winds” som genom åren, från 1963 när han och hans dåvarande hustru Sylvia spelade in originalet. Ett otal artister har spelat in låten, Neil Young gjorde den på ”Comes a time” 1978, men första gången jag hörde den var kanske 1967 när Hep Stars spelade in låten på svenska, ”Mot okänt land”.
   Ulf Lundell skrev i mitten på 80-talet en egen svensk text till den här låten, ”Fyra vindar”, som spelades in för ”Den vassa eggen”-albumet men gavs inte ut förrän på cd-boxen ”Livslinjen”. Ulf spelade låten en gång live under 2008-turnén.
   Ian Tyson avled 29 december 2022.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #35: Moneybrother 2006

MONEYBROTHER (ANDERS WENDIN) HADE SINA största konsertsuccéer i mitten på 00-talet. Med hjälp av starka album som ”Blood panic” (2004) och ”To die alone” (2006) växte konserterna till monumentala liveupplevelser. Anders Wendins exceptionella intensitet passade kanske bättre i mindre intima lokaler än garanterat omysiga Club 700 men under ett Moneybrother-gig glömmer man gärna bort miljön när man tillsammans med en hängiven publik rycks med i känslorna som Wendin sprider.
   Innan jag såg den här konserten hade jag upplevt Moneybrother två gånger tidigare, 2003 på Down Town och 2005 på ”Where the action”-festivalen i Stockholm, så jag var beredd men blev ändå överraskad och djupt imponerad av den oerhörda showpotentialen.
   Bara några veckor innan Örebrospelningen hade Moneybrother givit ut sitt första svenska album, ”Pengabrorsan”, med utländska covers med svenska texter. Livebandet var till 4/5-delar identiskt med den skivan och innehöll Patrik Andersson, gitarr, Gustav Bendt, saxofon, Patrik Kolar, orgel/piano, Lars Skoglund, trummor, och Henrik Nilsson, bas.
   Örebrobandet Dick Tiger spelade förband den här kvällen.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 2006.

OTROLIGA CRESCENDON DREV PUBLIKEN TILL NÄRMAST EXTAS

MONEYBROTHER
Conventum Club 700, Örebro 14/12 2006

ANDERS WENDINS STORA LILLA BESLUT ATT börja sjunga på svenska, om än tillfälligt, kändes först som en parentes. En smart paus för att ta ned förväntningarna inför nästa officiella skiva. För att sedan kunna genomföra några få lågprofilerade gig innan julskinkan.
   Efter turnéns andra konsert, i ett förstklassigt omdesignat Club 700, sitter jag och försöker genomskåda årets Moneybrother-konsert. Att det inte var på riktigt eller enbart en klackspark.
   Det är ju något i soundet på senaste skivan som pekar åt det mindre budgeterade hållet och soundmässigt hade bandet på scen närmare till det enkla punkröjet än de stora visuella gesterna. Dessutom var ljudet inledningsvis mer anarki än klockrent.
   Ändå var torsdagens konsert, inför drygt 500 personer, stundtals en mäktig upplevelse ty Wendin vet hur man med dramatik, konstpauser och otroliga crescendon driver publiken till närmast extas.
   Jag ska villigt erkänna att jag tyckte att de svenska stavelserna inte låg riktigt bekvämt i Wendins mun på skiva men, herregud, på scen har mannen en så gränslös karisma, ett ord man lite slitet brukar ta till när någon äger hela scenen, som kan omfamna hela Örebro och halva världen. Med hjälp av lite ödmjukhet och tacksamhet. För en gångs skull kändes mellansnacken, hyllningarna till vår stad, mycket ärliga.

REPERTOAREN FRÅN DEN SVENSKA SKIVAN stod i ett mindre fokus under konserten. Och fantastiska jullåten ”Falling in love (with Christmas time)”, med saxofonisten Gustav Bendt som duettpartner, var en härlig energisk kick. Liksom ”Livet börjar här” med sitt gå-stopp-gå-arrangemang.
   Givetvis fanns också nästan alla av de äldre obligatoriska låtarna där på sina psykologiskt utvalda ställen. Lite överraskande och även lite negativt valde han bort de röjigaste nya låtarna och lät istället showstopper-låtar som ”They’re building walls around us”, ”Reconsider me” och ”Stormy weather” bilda hörnstenar i finalen.
   I övrigt var det en ganska balanserad låtlista med många soul-, ballad- och popinfluenser. Där energin låg mer i det explosiva agerandet på scen än i själva arrangemangen.
   Där fanns flera toppar som det kommer att ta lång tid att utplåna från minnet och näthinnan. Från majestätiska ”It ain’t gonna work” via allsången på ”It’s been hurting all the way with you, Joanna” till pistolskottsintrot på “Dom vet ingenting om oss”, en cover Moneybrother verkligen gjort till sin egen.
   Sedan kom ovannämnda final, där även några nya låtar fyllde sin plats, och underströk att även ett Moneybrother på lite tomgång tillhör Sveriges absolut bästa scenartister.


Moneybrothers låtar:
Downtown train (Tåget som går in till stan)
Från Klaraberg till dig
Blow him back into my arms
The pressure
Midnatt till sju
It ain’t gonna work
Nobody’s lonely tonight
My ’lil girl’s straight from heaven
It’s been hurting all the way with you, Joanna
Dom vet ingenting om oss
Falling in love (with Christmas time)

Extralåtar:
They’re building walls around us
Livet börjar här
Reconsider me

Extra extralåtar:
Bara ett fån
Stormy weather

/ Håkan

Andra halvlek på Folk at Heart 2023

The Shipwreck Haulers fick avsluta vårt Folk at Heart 2023 i Scandic Grands Lobby på lördagsnatten.

DET BLEV EN ANDRA FOLK AT HEART-kväll även i år. Till ackompanjemanget av ett smattrande regn utanför fönstret fortsatte traditionellt den intensiva inomhusfestivalen på Scandic Grand i Örebro under lördagskvällen. Efter ett ständigt stirrande i det alltmer utslitna festivalprogrammet lyckades vi leta oss fram till några nya musikaliska upplevelser, några repriser men också några nya bekantskaper.



IZAK DANIELSSON KIHLSTRÖM

Karlstads-killen Izak Danielsson Kihlström har kanske inte det mest kärnfulla artistnamnet men har musikaliskt framtiden för sig. Upptäckte honom så smått på förra årets Live at Heart där han på elgitarr kompade australiskan Anna Smyrk men på årets Folk at Heart var det akustiskt som gällde.
   Tillsammans med den allestädes närvarande munspelaren Peter Edgren, han lyckades klämma in elva(!) konserter med fem olika band under de två Folk at Heart-kvällarna, bjöd Izak på en rad säregna men personliga låtar. Izak har ett eget sound och det finns några exempel på Spotify som lyfter fram honom som ett lovande framtidshopp bland svenska singer/songwriters.



LAZY AFTERNOON

Det gotländska americanabandet Lazy Afternoon blev våra återkommande favoriter i årets Folk at Heart-program. Lördagskvällens framträdande i stora Restaurangen blev ett än mer tydligt exempel på att deras sound och låtrepertoar har möjligheter att nå en ännu större publik i framtiden.

Foto: Carina Österling
VINCENT JEDSELIUS

Fagerstasonen Vincent Jedselius har kanske på ytan en dyster ton i sitt låtskrivande men tillsammans med sitt band där munspelaren Peter Edgren finns med som en viktig del. Det blev en otroligt underhållande halvtimme med Vincents sånger och inte minst intressanta mellansnack.
   Sånger som kryddades av Peters munspel och Andreas Toya Bjurströms utsmyckningar på elgitarr.



FIA EKBERG

I förberedelserna inför årets Folk at Heart var jag inte så inlyssnad på programmet men min kära hustru Carina hade fått en ny favorit i göteborgskan Fia Ekberg och hennes sång ”Bangatan”.
   Halvtimmen ”på scen” gav så mycket mer än en bara en framträdande låt. Fia berättade om sig själv, sin bakgrund och framförde en rad sånger som var professionellt skrivna. Fia, nyss fyllda 50, visade upp en ungdomlig och engagerad ton i sitt låtmaterial.



OLLE UNENGE & ORKESTERN

Vi brukar inte missa Olle Unenges framträdanden som kanske av förklarliga skäl kan bli lite förutsägbara. När texter och arrangemang flyter ihop till en ganska smakfull helhet kan jag inte annat än njuta av poesin, Oskar Hanssons läckra spel på sin akustiska gitarr och det genomgående anspråkslösa mellansnacket.
   I stark konkurrens med det högljudda dunkandet från Restaurangen, där Kings Cross Stringband rytmer gick igenom väggarna, kunde Olle ta oss med på en resa till både Grekland, Paris och Stockholm.

Resten av den andra festivalkvällen blev en ganska oplanerad historia där vi mestadels hängde i Lobbyn och på håll kunde njuta av brittiska sjömanssånger med The Shipwreck Haulers, med unge Robin Berg i spetsen, snuskiga sånger med Våtmark och en nyformerad konstellation med Izak Danielsson Kihlström och två tjejer spontant pröva sig fram i Lobbyn.

/ Håkan

Första halvlek på Folk at Heart 2023

Ad Hoc-orkestern i Lobbyn på Scandic Grand på Folk at Hearts första kväll.

EFTER TVÅ ÅRS UPPEHÅLL, AV KÄNDA ORSAKER, sparkade på fredagskvällen åttonde upplagan av Folk at Heart igång på Scandic Grand Örebro. Mitt i det rasande vintervädret fanns det anledning att leta sig inomhus till en musikfestival som utspelade sig på ett hotell i lobbyn, i samlingslokaler och på hotellrum.
   Premiär för denna musikaliska verksamhet inträffade i januari 2014 och har med ett enda undantag (2018) arrangerats på Scandic Grand i centrala Örebro av de båda eldsjälarna Anders Damberg och Andreas Svensson.
   I vanlig ordning var vi på plats för att kunna njuta av ett späckat musikprogram med ett 80-tal olika artister och grupper på sju till 14 scener samtidigt. Ett omöjligt uppdrag att kunna uppleva allt i musikalisk väg och samtidigt träffa en blandning av publik och artister i hotellets barer.
   Här följer noteringar om den första kvällen på årets Folk at Heart:



MALIN BENGTSDOTTER

Vi inledde, ganska naturligt om jag får säga det (Malin pryder årets festivalprogram...), med att avnjuta den unga vissångerskan Malin Bengtsdotter i den smakfulla lokalen Verandan medan yrsnön utanför fönstret båddade in hotellet i vinterskrud medan festivalpubliken tog sig in i lokalerna.
   Med gitarr och munspel gjorde hon med gäll röst och egna sånger singer/songwriter-traditionen personlig medan jag också stod och tänkte på Melissa Horn. Malin fick hjälp med kompet av Lovis Jacobsson som smyckade ut arrangemangen med sin 12-strängade gitarr.



LAZY AFTERNOON

Det officiella Folk at Heart-programmet har också spontana inslag. När vi kom ut från Malin Bengtsdotters framträdande möttes vi av festivalgeneralen Dambergs uppmaning att ta oss till Gloria-lokalen där gotländska gruppen Lazy Afternoon plötsligt skulle spela ett halvakustiskt gig utanför det tryckta omslaget.
   Det stora bandet, sex medlemmar, hade en spännande sättning med två eller tre olika sångare (Bo Ahlbertz, Cristina Säfsten och Stefan Magnusson) och ett musikaliskt sound där både fiol, banjo och irländsk bouzouki kryddade arrangemangen.



BJÖRN LYCKLIG

Allas vår Björta (Björn Lycklig Wallgren) kan på ett märkvärdigt effektivt sätt engagera publiken i både sång och personliga mellansnack. I den stora Grace-lokalen lyckades han tillsammans med sitt femmannaband, inklusive munspelaren Peter Edgren, locka fram både skratt ocyh allsång.
   Björta har också förmågan att skriva catchy låtar som kanske mer tillhör rockgenren än det känsliga trubadurfacket.



STEVE ERIKSSON

Göteborgaren Steve Eriksson är mer amerikansk än svensk i sin framtoning. Han valde dessutom att framföra sina mellansnack på engelska. Han har bott i New York och har den amerikanska accenten i både snack och sånger. Dessutom har han ett professionellt sätt att skriva låtar som gjorde halvtimmen på den lilla scenen Ingrid till stor underhållning.



THE WALTZING MATILDAS

Karlstadstrion The Waltzing Matildas lyckades fånga en stor publik i den stora Grace-lokalen med sina övervägande instrumentala och traditionella melodier framförda på dragspel, fiol och bouzouki/gitarr.
   Pasi Pasanens dragspel färgade de frustande arrangemangen, Matilda Carlssons fiol hade energin och Robert Stålbro både sjöng och spelade med stor bravur. Underbar folkmusik som lockade fram ett positivt gott humör hos publiken.



LAZY AFTERNOON

Efter en paus på hotellrummet kunde vi ännu en gång avnjuta Lazy Afternoon i en något tuffare musikalisk tappning i den större Grace-lokalen. Inför en ännu större publik tyckte jag mig uppleva att publiken fått nya favoriter på årets Folk at Heart-festival.



OLLE UNENGE & ORKESTERN

Under kvällen kom det ett hett tips i mobilen från Olle som stolt kunde berätta att Millencolin-sångaren Nikola befann sig på hotellet och hade meddelat att han gärna kom och sjöng duett med Olle i hotellrum 121.
   Olle hans bandkamrater Janne Hedström, bas, och Oskar Hansson, gitarr, inledde framträdandet i hotellrummet på vanligt vis med några nya sånger som snart ska komma på skiva.
   Olle har en genial förmåga att skriva texter som är både berättande och intressanta men så här på nära håll, i ett trångt hotellrum, var det faktiskt Oskars ljuvligt härliga akustiska klang i gitarren som stal min uppmärksamhet.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #36: Steve Gibbons Band 1979

STEVE GIBBONS HADE EN OFATTBAR RUTIN redan 1978 ty hans karriär som sångare startade redan i slutet på 50-talet i och runt Birmingham i England. Via mer eller mindre kända band som The Dominettes, The Ugly's, kortlivade supergruppen Balls och The Idle Race fick han möjlighet att spela tillsammans med bland annat Denny Laine. Det var sista upplagan av The Idle Race, som Jeff Lynne hade lämnat 1970, som 1972 bytte namn till Steve Gibbons Band.
   Innan Gibbons Band satte fart fick Steve 1971 möjlighet att göra ett påkostat soloalbum, ”Short stories”, som producerades av Gary Wright och legendariske Stones-producenten Jimmy Miller. Massor av musiker och körsångare var involverade i produktionen och det var där som han träffade gamle The Move-basisten Trevor Burton som 1972 blev den siste musikern som kom med i Idle Race.
   Steve Gibbons var sångare i Idle Race i tre månader, 1971-1972, tillsammans med ytterligare Birmingham-musiker, som hade spelat i Tea & Symphony och Locomotive: Dave Carroll, gitarr, Bob Lamb, trummor, Bob Wilson, gitarr, och Burton. Fram till 1975 spelade bandet på pubar och mindre ställen innan de hamnade under The Whos management och gav ut sitt första album, ”Any road up”, 1976.
   Steve Gibbons Band turnerade flitigt i både England, Europa och USA under några år och 1977 gav gruppen ut sitt andra studioalbum, ”Rollin' on”, och fick en hit med Chuck Berrys ”Tulane”. Samma år gav det liverutinerade bandet också ut livealbumet ”Caught in the act”.
   Men det var på hösten 1978 som Steve Gibbons Band skulle slå igenom stort överallt med albumet ”Down in the bunker” där Tony Viscontis produktion var uppenbart delaktig i framgångarna. Inte minst i Sverige blev albumet en eftertraktad och överraskande succé. ”Down in the bunker” sålde bättre i Sverige än i deras hemland och en konsert i källaren under hotell Malmen (samma lokal blev senare Ritz) på söder i Stockholm plus en tv-inspelning i samband med det ökade på populariteten.
   Saxofonisten Nick Pentelow, även han från Birmingham, hade spelat i Roy Woods storband Wizzard tidigare och finns med på flera låtar på ”Down in the bunker”-albumet. Han blev en naturlig medlem i bandet när de turnerade 1978 och 1979.
   Däremot saknades handskadade gitarristen Bob Wilson under vårturnén 1979 i Sverige.
   I samband med den längre Sverigeturnén lanserade bandet nya singeln "Get up and dance" och en för Sverige exklusiv utgåva av samlingsalbumet ”The best of Steve Gibbons”. Biljetterna till konserten i Örebro såldes slut på två dagar.


Foto: Håkan Ekebacke

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/4 1979.

EN AV DE BÄSTA PÅ MÅNGA ÅR

STEVE GIBBONS BAND
Konserthuset, Örebro 4 april 1979

DET ÄR ALLTID SVÅRT ATT GRADERA men onsdagskvällens rockkonsert med Steve Gibbons Band måste ha varit en av av de bästa på många, många år i Konserthuset. Sådan tidlös rockmusik kan bara framföras av en som har den rutin och erfarenhet som Gibbons har. Och hans band var på scen något av det mest slipade vi kan lyssna på idag.
   Förutsättningarna hade ändrats något då ena gitarristen, Bob Wilson, skadat handen tidigare på turnén. Dave Carroll blev därför ensam gitarrist och pianot, som Wilson brukar spela, slopades helt och därmed gick vi miste om pärlor som "Big JC".
   Gruppen hade med den trimmade sättningen också trappat upp både tyngden och volymen i framträdandet. Möjligen var det en naturlig utveckling från spelningar på småställen till lite större konsertlokaler. Men gruppen riskerar därmed att tappa sin ursprungliga publik.
   Hög volym och påskruvade förstärkare kunde ändå inte ta ifrån oss den oerhörda genialitet som genomsyrade det mesta som Gibbons sätter händerna i. Sedan må det vara nyskrivna calypsolåtar, "Sunny day in the tropics", eller rockklassiker från 50-talet. Samma gedigna och lyhörda avvägning.
   Två av hans "storysongs", "Mr Jones" och "Johnny Cool", inledde och blev här mer musikaliskt utsmyckade än på skivorna. Gibbons rufsade till håret, satte på sig kompgitarren och svingade sig ut i "Eddie Vortex" och den första publikreaktionen började visa sig. Publiken som säkert först blev chockade av den högljudda inledningen.
   Det var i "Any road up" som gitarristen Carroll och saxofonisten Nick Pentelow gjorde några vildsinta och hänsynslösa solon. Som var mer egoistiska tripper än musikaliskt motiverade.
   Lite längre fram i konserten visade Gibbons upp sin tveklösa kärlek till 50-talsrock. "Tulane" och "Git it" rockade våldsamt i bandets versioner.
   Avslkten var förstklassig, två låtar från "Down in the bunker"-albumet innan de fantastiska tre extralåtarna där Steve Gibbons sammanfattade sina influenser och historia, "Say tripper", Ray Charles "Hallelujah I love her so" och "High school confidential", Jerry Lee Lewis-låten i en ståtlig version som nästan fick Konserthuset rappning att falla.
   Steve Gibbons själv var eleganten i kavaj, läderbyxor och kråsskjorta omgiven av en kvartett grabbar som spelade för livet.
   Minnen kopplar man ofta ihop med musikaliska tillfällen. Bra konserter brukar inte vara långa. Vi noterade 4 april 1979 - en stor dag!

/ Håkan

Tributes: Leonard Cohen

"Here it is: A tribute to Leonard Cohen" (Blue Note, 2022)

PÅ HÅKANS POP HAR JAG SEDAN TIDIGARE noterat två Leonard Cohen-hyllningar, den 28 år gamla ”Tower of song” och den svenska ”The Scandinavian report” som för ovanlighetens skull var liveinspelad. Men musikhistorien har plats för fler. I höstas kom en mycket genomarbetad hyllningsplatta med genomgående samma producent (Larry Klein) och med ett jazzinfluerat tema som kanske inte fanns på min önskelista men som helhet bildar ett intressant album.
   Den amerikanske musikern, låtskrivaren och skivproducenten Klein har en genuin bakgrund inom jazzmusiken men för mig är han nog mest känd som make till Joni Mitchell mellan 1982 och 1994. På den här skivan har han tagit med sig ett gäng jazzmusiker, bland annat gitarristen Bill Frisell och saxofonisten Immanuel Wilkins, men bland artisterna som bidrar märks ikoner som Peter Gabriel, James Taylor, Iggy Pop och Norah Jones. Men skivan har en genomgående lågmäld ton som hyllar Leonard Cohen på ett väldigt typiskt sätt.
   Det som kanske överraskar allra mest är Iggy Pop-bidraget, i den ganska färska (2016) låten ”You want it darker”, som är långt från vild rockmusik. Iggy nästan kopierar Cohens rossliga, långsamt pratiga och viskande sångstämma.
   Även Peter Gabriels framträdande överraskar och ekar tydligt Cohen i den för mig ganska okända titellåten ”Here it is”. Utan att Peter avslöjar sig själv på något sätt.
   Gabriel och Pop tillhör höjdpunkterna på skivan men allra bäst är Mavis Staples i den soulfyllda och extremt lågmälda och nästan magiskt klingande ”If it be your will”. Ännu en låt ur Cohen-katalogen som jag hade dålig koll på, ursprungligen avslutningslåt på Cohens album ”Various positions” (1984).
   Arrangemangsmässigt dominerar de ovannämnda musikerna Frisell och framförallt Wilkins vars saxofon ”kladdar ner” många låtar. Båda musikerna bidrar faktiskt med två instrumentala versioner av Cohen-låtarna ”Bird on the wire” respektive ”Avalanche”. Det hade jag inte riktigt väntat mig.
   Låturvalet på skivan är en blandning av legendariska Leonard Cohen-höjdpunkter, exempelvis ”Hallelujah”, ”Famous blue raincoat” och ”Suzanne”, men också några mindre profilerade låtar ur Cohens gränslösa låtkatalog. Men allt håller samma respektfulla attityd och blir just den där seriösa hyllningen till en av musikhistoriens största poeter/låtskrivare.


Steer Your Way – Norah Jones
Here It Is – Peter Gabriel
Suzanne – Gregory Porter
Hallelujah – Sarah McLachlan
Avalanche – Immanuel Wilkins
Hey, That’s No Way to Say Goodbye – Luciana Souza
Coming Back to You – James Taylor
You Want It Darker – Iggy Pop
If It Be Your Will – Mavis Staples
Seems So Long Ago, Nancy – David Gray
Famous Blue Raincoat – Nathaniel Rateliff
Bird on The Wire – Bill Frisell

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #37: Ulf Lundell 2001

UTAN ATT JAG HAR FÖRT STATISTIK I ÄMNET tror jag med ganska stor säkerhet att jag genom åren har gillat Ulf Lundells inomhuskonserter bättre än utomhus på sommaren när repertoaren ofta har blivit mer hitförankrad och allmänt mindre intressant och spännande. Men det finns ändå minnesvärda undantag från den regeln, som sommaren 2001 i Brunnsparken. En lördagskväll i augusti som jag minns som varm och somrig.
   2001 var på scen ett alldeles utmärkt år för Ulf Lundell. Efter det några år tidigare brötiga och elektriskt rockiga soundet, främst på livekonserterna, fick vi under det här året i ekot efter den spännande ljudbilden på ”I ett vinterland” (2000) njuta av en mer melodisk Lundell.
   Kanske rubriken (”Mer på säkerhet och rutin än känsla”), som redigeraren på Nerikes Allehanda gav min recension, är lite missledande. Jag har överlag ett positivt minne av konserten fast den enligt Lex Lundell baserades på fler allsångsbenägna hits än nya favoriter från det senaste helt fantastiska albumet ”I ett vinterland”.
   Det här året hade Lundell och grabbarna i bandet redan gjort en turné på våren där just låtarna från den senaste skivan fanns i fokus på allvar. Jag lär återkomma lite längre upp på min lista med synpunkter på Örebrokonserten i mars 2001 i Idrottshuset.
   På sommarvarianten av Ulf Lundell utomhus i Brunnsparken var många låtar från senaste skivan bortstädade till förmån för mer allmänt kända Lundell-klassiker och en mer än önskvärt smeksam version av "Öppna landskap". Men mot slutet av konserten blixtrade det ändå till när Ulf efter ett långt och dramatiskt mellansnack gjorde stor gospel av "Twist and shout" och en brötig variant av "Jumpin' Jack Flash".
   Ulf Lundells sommarturné 2001, från 9 juni i Oslo till 11 augusti i Göteborg, hade i stort sett samma manskap som under våren men med faktiskt en man mindre, Robert Qwarforth på keyboards saknades. I övrigt var det idel kända Lundell-ansikten bakom honom. Möjligen med undantag för gitarristen Ola Gustavsson, som inte har spelat så många gånger live med Lundell, tillsammans med Magnus Norpan Eriksson, trummor, Janne Bark, gitarr och sång, Jerker Odelholm, bas, och David Nyström, keyboards.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/8 2001.

MER PÅ SÄKERHET OCH RUTIN ÄN KÄNSLA

ULF LUNDELL
Brunnsparken, Örebro 4/8 2001

MELLAN LÅT TVÅ OCH TRE, EFTER ETT UTFALL mot en närgången fotograf och strax innan "Ute på vägen igen", skrek Ulf Lundell "Sätt på säkerhetsbältena, här åker vi!" och den programförklaringen doftade både frihet, röj och rejäl rock. Men också begränsning, publikfrieri och allsång.
    Lundells sommarkollektion av låtar har genom alla år på alla somriga turnéer av tradition varit mindre spännande, mindre utmanande och mindre krävande för den breda publiken. Men med fler folkliga, en del kallar de fega, allsångshits.
   Undantaget var för två år sedan på Slottsfestivalen då han verkligen körde över folkligheten och fullkomligen vältrade sig i brötig rock. Inte helt taget ur luften kallade han den turnén för kommando-raid.
   Men i lördags var det tillbaka till det förväntade, den obligatoriskt långa hitförankrade konsertvarianten, och gränslöst uppsluppen glädje på slutet. Där han spontant och plötsligt utökade extralåtarnas antal från sex till åtta.
   Just spontanitet och stort självförtroende har genomgående givit de senaste turnéerna en extra krydda. Han vågar svara pojkarna längst fram och orädd närmade han sig publiken vid flera tillfällen i lördags.
   Dessutom har hans musikaliska roll märkbart växt. Inte så sällan ledde han själv bandet, nästan som en kapellmästare, in i låtarna med sina olika gitarrer. Och den akustiska hade en bit in i konserten inga problem att armbåga sig fram i den rockiga ljudmixen.

DÄREMOT VAR DET I SEDVANLIG ORDNING si och så med ljudet i inledningen. Synd på en sådan låtmässig knockout-start på en konsert som efterhand gick mer på säkerhet och rutin än känsla.
   Lite fegt hade han städat bort nästan alla låtarna från den senaste skivan, fortfarande fantastiska "I ett vinterland", till förmån för mer kända och till synes alltid återvändande "Sextisju, sextisju", "När jag kysser havet" och den gamla hederliga versionen av "Öppna landskap".
   Just då hade jag som tråkigast i lördagskväll. När ömmande knän för några ögonblick överskuggade upprepningen och nostalgin som spreds ut från scenen.
   Fast några gamla låtar gjorde efter många års uppehåll i högsta grad en välkommen comeback i liverepertoaren. Det är tio år sedan han senast gjorde "En fri man i stan" och hela 19 år sedan, på den klassiska regnkonserten 1982 (som också Ulf minns och refererade till), han senast framförde "Håll mej... åh ingenting". Både tillhörde topparna i lördagskväll.
   Tillsammans med "Hon gör mej galen", jag kan aldrig tröttna på denna publikförförande pärla som har allt, som gjorde sin debut i Lundellrepertoaren för tio år sedan och varit honom och publiken trogen sedan dess.
   Naturligtvis var jag medveten om att ingen sommarkonsert med Ulf Lundell kan mäta sig med den totalmagiska upplevelsen från i våras, inomhus i Idrottshuset. Därför tog det några timmar innan jag fick känslan av att konserten i lördagskväll var något mer än en pliktskyldig och rutinmässig resa på över tre timmar och 27 låtar.
   För när herr Lundell på ett dramatiskt, stegrande vis berättade vad som utspelade sig i Paradiset 1967 f Kr och slutligen brast ut i "Twist and shout" med alla händer i luften var det stor gospel och en upplevelse på hög nivå.
   En känsla som fortsatte på den helt oannonserade "Jumpin' Jack Flash" i en överkörande brötig variant.
   Och efter en mer än önskvärt smeksam "Öppna landskap", traditionell slutlåt på sommarens konserter, trodde både jag och publiken att det definitivt var slut men Ulf och bandet tyckte annorlunda. "Snart kommer änglarna att landa", ännu en typisk slutlåt, framfördes överraskande för första gången på den här turnén.


Ulf Lundells låtar:
Tillsammans vi två
Ut ikväll
Ute på vägen igen
Den här vägen
Håll mej...åh, ingenting
Evangeline
En fri man i stan
Sommarens sista servitris (akustisk)
Isabella
Hon gör mej galen
Chans
Folket bygger landet
Danielas hus
Förlorad värld
När jag kysser havet
Älskling
Lycklig, lycklig
Gott att leva
Kär och galen

Extralåtar
Glad igen
(Oh la la) Jag vill ha dej
Jag går på promenaden
Sextisju, sextisju
Twist and shout
Jumpin' Jack Flash

Extra extralåtar
Öppna landskap
Snart kommer änglarna att landa

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.