Blogginlägg från mars, 2006

”När jag kysser havet”/”Danielas hus”/”Venus & Jupiter”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 2006.

Ulf Lundell
När jag kysser havet/Danielas hus/Venus & Jupiter
(Rockhead/Capitol/EMI)

Tre dubbelalbum som täcker drygt tre decennier av Ulf Lundells gränslösa karriär som artist. Rena, raka och kronologiska samlingar som sammanlagt innehåller 93 låtar men ändå är en droppe i hans hela skivproduktion.
   Naturligtvis är det minst en tredjedel helt förutsägbart material, ingen Lundell-samling kan utesluta "Rom i regnet", "Hon gör mej galen" och "Vinterland" för att spontant nämna en låt från varje epok, men som också lämnar öppet för åtskilliga smala, udda och i sammanhanget ovanliga låtar.
   B-sidor som "Natt" och "Barn" är allt utom självklara hits, filmlåten "Nog nu" är en otippad outsider och även om "Ute på tippen" är en egen topp 10-låt så känns det överraskande att hitta den här. Dessutom är "Som en syster", liveversionen från 1977, alltid värd en plats på alla Lundellsamlingar fast den är tämligen obskyr i breda kretsar.
   I övrigt är det upp till var och ens fantasi att hitta favoriter och sakna älsklingslåtar för det känns stundtals som urvalet kunde ha varit helt annorlunda utan att skivorna tappat så mycket styrka.
   Balansen att ta med sju låtar från "Längre inåt landet" och bara en låt från senaste skivan "Lazarus" gör undertecknad nöjd och tillfredsställd.

/ Håkan

”Efter natten bränder”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/3 2006.

Lars Winnerbäck
Efter nattens bränder
(Sonet/Universal)

Så var det dags för den nyblivne 30-åringen Lars Winnerbäck att fira tio år som skivartist med en välmatad samling utsträckt över två cd plus en diskografi. Dessutom innehåller lyxversionen en lång självbiografisk berättelse, år för år, skriven av Lars själv.
   Det är Winnerbäcks variant av Ulf Lundells "Livslinjen" och man ska kanske inte jämföra de båda artisternas karriärer så noggrant men Winnerbäck har onekligen en intressant berättarteknik som inte riktigt kommit upp till ytan förrän nu.
   För i den långa utförliga beskrivningen av sitt liv och sin karriär finns det både passion och engagemang som inte riktigt har kommit fram i hans texter och musik.
   Ändå ger de 24 gamla låtarna sken av en ganska enastående karriär som håller en märkbart jämn och hög kvalitetsnivå när det handlar om ett urval från alla hans åtta album och några ep-spår plus två nyinspelade låtar som i ett fall, Pogues-inspirerade "Stockholms kyss", visar upp en delvis ny musikalisk riktning.
   Jag konstaterar att urvalet till stor del är styrt av de kommersiella framgångarna. Med andra ord dominerar låtarna från storsäljaren "Söndermarken", Winnerbäck-skivan jag älskar minst, och saknar flera låtar från "Singel", i mina öron hans all-time-high.

/ Håkan

Håkan Hellström setlist

HÅKAN HELLSTRÖM
Prisma, Västerås
16 mars 2006

Lars-Erik "Labbe" Grimelund (trummor)
Finn Björnulfsson (slagverk)
Oscar Wallblom (bas)
John Engelbert (gitarr)
Tomas Jonsson (saxofon)
Daniel Gilbert (gitarr)
Stefan Sporsén (blås, klaviatur)
Håkan Hellström (sång)

klubbland
en vän med en bil
precis som romeo
brännö serenad
dom kommer kliva på dig igen
gårdakvarnar och skit
13
en midsommarnattsdröm
känn ingen sorg för mig göteborg
ramlar
jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Extralåtar:
Hurricane Gilbert
jag har varit i alla städer
mitt gullbergs kaj paradis
kom igen lena
atombomb
nu kan du få mig så lätt

/ Håkan

Mark Olson konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/3 2006.

KONSERT
Mark Olson
Harrys, Örebro 9/3 2006

Gamle Jayhawks-hjälten Mark Olson hade vägarna förbi Örebro men stannade upp och gav ett gäng hängivna fans en 90 minuter lång konsert som knappast går att jämföra med något annat. Så spontant och så naturligt och så personligt blev det nämligen.
   Mark är inte ute på någon turné som är sponsrad för att följa upp en skiva som något stort skivbolag vill kränga massor med exemplar av. Nej, tillsammans med sin sidekick Mike ”Razz” Russell genomför han just nu en mycket lågbudgeterad tripp runt Europa och spelställena är små och intima men publiken är ofta hysteriskt nöjd.
   Som i torsdagskväll på Harrys, där Jayhawks-låtarna helt naturligt sitter i väggarna efter alla torsdagar med konventionella pubspelningar.
   Men den här torsdagen var repertoaren fri från Jayhawks-låtar och andra covers också fast några i publiken i ett lyckorus stod och önskade Gram Parsons-låtar. Och den Willie Nelson-cover vi trodde vi hörde på slutet var faktiskt Marks egen ”The end of the highway”.
   Konserten var egentligen ingen traditionell konsert. Mer ett naturligt möte mellan människor där Mark och ”Razz” råkade vara de som stod på scenen. Repertoaren, som uteslutande var hämtad från Marks skivor med Creekdippers, måste ju betraktas som obskyr. Ändå var det taktfast respons i den välfyllda lokalen.
   Ballader, blueskryddade låtar och klassiskt skurna folklåtar, alltid med en typisk Mark Olson-skruvad klang, gick hem på ett nästan mirakulöst sätt. Med tanke på att materialet är hämtat från skivor med en väldigt begränsad spridning.
   Men det var naturligtvis stundens unika känsla som spred sig i publokalen och gjorde att de allra flesta föll så handlöst. För så spontan, så förbluffande mänsklig och så ”på riktigt” är Mark Olson. Både när han gick omkring och småpratade med besökare innan konserten och sedan även på scen där orden inte blev till tomma fraser eller slitna klyschor.
   På toppen av den sympatiska känslan fick vi också många av de fantastiska låtar som den genuine låtskrivaren givit ut helt i skuggan av den mäktiga skivbranschen.
   Från ”Hummingbird”, ytterligare några tidiga låtar, några fritt framförda blueslåtar, vemodigt sköna ”Nerstrand woods” med cittran i knät, de politiskt brinnande låtarna (”Freedom of the press doesn’t exist”, som han förklarade om situationen i USA), magiska ”December’s child” till avslutande ”Give back the keys to my heart” var det till stora delar en ganska så makalös uppvisning vi fick.
   Mark sjöng rakt ur sitt hjärta men tekniskt var det inte helt felfritt, rundgång, dålig medhörning och spontana infall avlöste varandra, men det gjorde bara att fascinationen och tillfredsställelsen växte.

Mark Olsons låtar:
Hummingbird
???
Eyes are the window
Valentine king
Detroit railroad
Poor GW
One eye
Ben Johnson’s creek
Nerstrand woods
Linda Lee
Still we have friends in you
Portrait of a sick America
Honky tonks
One fine day
If your really want me to do
Sing you back home
December’s child
Bells of St Mary
Rosa Lee
Give back the keys to my heart
The end of the highway

/ Håkan

Ibland blir upplevelsen större än själva konserten

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10 mars 2006.

Hur gärna jag än vill går det inte att jämföra konserter med andra konserter. Det är inte som när jag recenserar skivor där miljön, i favoritfåtöljen med de sladdlösa hörlurarna på huvudet, och förutsättningarna i stort sett är lika fast tidpunkten kan skifta mellan tidig eftermiddag en söndag, sen måndagkväll eller lördag förmiddag.
   I de fallen kan knappast omgivningen påverka tyckandet eller uppfattningen. Det är helt annorlunda på konserter där artisten eller gruppen på scen hela tiden har ett samspel med publiken och själva framförandet påverkas av miljön, lokalen, atmosfären och stämningen. Och jag i min tur påverkas i positiv, negativ eller, vid extrema fall, likgiltig riktning.
   Lokalen betyder mycket vid konsertbesök. Det kan vara trångt inomhus i en källare eller en stor elegant vidlyftigt byggd konsertlokal. Det kan vara en stor fotbollsarena under bar himmel eller en stimmig pubspelning med begränsad uppmärksamhet från publiken.
   Jag har upplevt allt och jag kan inte bestämma vad som är bäst. Principiellt tycker jag naturligtvis att mindre spelningar på mindre ställen blir så mycket personligare och mer engagerande men det finns fler undantag än regler i den övertygelsen.
   Jag kan aldrig glömma den fullständigt makalösa känslan när vi hoppade stora sprickor i Ullevi-betongen till Bruce Springsteen sommaren 1985 men samtidigt bär jag med mig ett vällustigt minne från källaren på Prisma, som nu heter Klaras, när Poul Perris var makalöst övertygande som en rasande furiös rocksångare när The Facer våren 1999 gjorde ett av sina första framträdanden.
   Sedan måste man alltid sätta in varje konsertupplevelse i ett sammanhang och då blir det ännu svårare att jämföra. Hur ska jag exempelvis kunna rangordna Springsteens arenarock 1985 med förra årets solospelning. Inte bara med tanke på det faktum att det musikaliska uttrycket var helt annorlunda. Det har också med ålder att göra och då inte nödvändigtvis artistens ålder.
   1985 skulle jag fylla 33 år och traditionen med mastodontkonserter på Ullevi var bara knappt tre år gammal. Det gjorde naturligtvis att nyfikenheten och den storslagna inramningen satte outplånliga spår i en hjärna som med åren, erkänner jag motvilligt, blivit lite avmätt och sällan når hysterisk stormstyrka.
   Därför var det med viss avundsjuka jag upplevde de hysteriska scenerna när Darin tog Örebropubliken med storm för drygt en vecka sedan. Inför ett välfyllt Conventum, som är en perfekt stor konsertlokal med stående publik, så blev hela upplevelsen så underhållande och stundtals större än själva konserten.
   Bara några dagar före tog ungefär ett lika välfyllt Conventum emot Thåström. Men då var vi i publiken av högre medelålder och stod där betydligt mer sansade, vuxna, mogna, disciplinerade och (kanske) trötta i vårt förhållningssätt till en helt underbar konsert.
   Naturligtvis var Thåströms konsert, med alla sina majestätiska ballader och klockrena texter (tack, Conventums fina akustik!), en så mycket större musikalisk upplevelse än Darins kvicka gymnastikuppvisning.

/ Håkan

Mark Olson kommer till Harrys

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/3 2008.

Mark Olson, amerikanen som är aktuell för ett Örebrobesök på torsdagskväll på Harrys, har över tjugo år bakom sig i musikbranschen. Mest känd som sångare, låtskrivare och initiativtagare till den amerikanska alt.country-gruppen The Jayhawks som han dock lämnade för tio år sedan. För att ägna mer tid med sin fru, sångerskan Victoria Williams, i olika personliga konstellationer.
   Redan 1985 började Mark Olson skissa på ett band med både country-, rock- och popinfluenser. Inspirerad av de lokala hjältarna Replacements men också Bob Dylan, Neil Young och Flying Burrito Brothers.
   Efter några år som demoband kom Jayhawks första riktiga album 1989, ”The blue earth” med huvudsakligen Mark Olson-låtar, utgivet på ett litet skivbolag.
   En skiva som fick skivproducenten George Drakoulias intresserad som sedan ledde till kontrakt med Rick Rubins skivbolag American. Första skivan där, ”Hollywood town hall”, fick fina recensioner och genombrottet var ett faktum.
   Turnéer avlöste turnéer och efter ännu ett briljant album, ”Tomorrow the green grass” 1995 (det årets bästa skiva, om ni frågar undertecknad), tröttnade Mark och lämnade gruppen samma år.
   Största anledningen var att han ville vara mer med sin nyblivna fru som sedan några år led av den svåra sjukdomen ms. De bosatte sig i det ödsliga Joshua Tree mellan Los Angeles och Nevada-öknen där de sedan tio år tillbaka under namnet Original Harmony Ridge Creek Dippers gjort en helt annan alternativ karriär som artister.
   Hela sex skivor har Creekdippers-projektet genererat under årens lopp. Först distribuerade de skivorna personligen men nu finns flertalet av skivorna tillgängliga på vanligt sätt. Alla skivorna har varit mer eller mindre inspelade i deras hem. Med enkla och avslappnade förutsättningar som ofta resulterat i väldigt personliga sånger inom en genre som inte finns men gränsar till både country, folkmusik och pop.
   Marks senaste skiva kom ut 2004, ”Political manifest”, som visade sig vara en oväntat ilsken politisk skiva där han öppet kritiserar George Bush och USA:s krigshandlingar.
   Nu turnerar Mark Olson utan sin fru men tillsammans med Creekdippers-medlemmen Mike ”Razz” Russell som spelar både gitarr, piano, fiol, bas och mandolin. Helt i linje med sitt spontana levnadssätt så brukar Mark bestämma låtarna i samma stund som han står på scenen så allt är bäddat för en spännande kväll på Harrys.

/ Håkan

”Vägar hem”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/3 2006.

Anna + Idde
Vägar hem
(Amigo/Bonnier Amigo)

De här två rutinerade svenska sångerskorna, med efternamnen Stadling respektive Schultz, har på sin första duoplatta samlat mer eller mindre kända covers, med betoning på det senare, under samma tak.
   Inte nog med att de huvudsakligen har letat aktivt bland mindre känt svenskt material, de har också valt låtar från uteslutande manliga låtskrivare och med de båda förutsättningarna har skivan fått ett stundtals spännande resultat.
   Urvalet är snyggt och blandat mellan traditionella namn som Ulf Lundell, Anders F Rönnblom, Magnus Lindberg, John Holm och yngre förmågor som Jakob Hellman, Per Persson och Fred Asp. Och långtifrån alltid har valet fallit på de förutsägbara och förväntade låtarna. Det är skivans kanske starkaste ståndpunkt.
   Där de förvandlat den gamla Hellman-b-sidan ”Vägar hem” till en fantastisk öppningslåt på hela skivan, gjort om Lundells ”Kärlekens hundar” till en ännu innerligare ballad (inte minst tack vare Martin Hederos tramporgel) och själv hade jag förträngt vilken underbart fin låt Per Persson skrivit med ”Bröllopsdag”.
   Sedan har flickorna inte riktigt lyckats rå på Magnus Lindbergs rastlöst nerviga ”Då känns det lite lugnare”, Ulf Dagebys magiska ”Gnistrande snö” eller John Holms legendariska ”Den öde stranden”. Men där kanske de kan nå kommersiella framgångar vilket skulle vara de två duktiga sångerskorna väl förunnat.

/ Håkan

Darin konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/3 2006.

KONSERT
Darin
Conventum, Örebro 1/3 2006

Det är smått sensationellt att en artist, ursprungligen ansedd som dagslända med en extremt kort karriär framför sig, fortfarande över ett år efter sitt genombrott (som 2:a(!) i Idol 2004) har stjärnstatus, fansen på sin sida och en otroligt blomstrande karriär.
   Det var inte oväntat hysteriska scener när Darin kom till Örebro och Conventum och inför tusentals tjejer i yngre tonåren genomförde sin vältränade, disciplinerade men korta show, tolv låtar på en timme, till en tjutande respons.
   Men det var sammantaget en ännu yngre medelålder på publiken då dagisbarnen snodde kring benen och hoppade vilt för att överhuvudtaget se någonting.
   Darins karriär blir bara större och större för varje dag som går men musikaliskt utvecklas han inte riktigt i samma hastiga tempo. Det var en sprittande pojkaktig charm som sprudlade under sommarturnén. Nu var det mer beräknat och rutinmässigt riktat till fansen längst fram och han hade märkbart svårt att nå ut till hela publiken.
   Scenbygget var en torftig stålgrå konstruktion men koreografiskt var det en närmast perfekt show när Darin, tränad av Bounce, for omkring på scenen tillsammans med sina dansande tjejer som aldrig presenterades. Fast jag förstod inte riktigt vitsen med den där inledande militäriska precisionsdansen.
   Med en allt fetare repertoar på hand har Darin som scenartist växt upp och ut till en duktig konsertunderhållare fast han ännu inte riktigt vågar ta ut svängarna när han bara lite flyktigt stoppade in en och annan ballad i det annars fysiskt krävande tempot.
   Som skivartist har han ett stapplande år bakom sig med två album av inte helt solid karaktär men som förvisso innehållit ett mer än godkänt antal hitlåtar som nu radades upp på en konsert där den visuella attacken gav Darins framträdande så mycket mer rättvisa än på en simpel cd-skiva.
   Dessutom är han ju på skiva i händerna på en mängd mer eller mindre professionella låtskrivare som är tveklöst duktiga på att snickra ihop klockren danspop men lite mindre intresserade av att lyfta fram den personlighet som jag anar och misstänker finns i denne Darin Zanyar.
   I somras dansade Darin i Michael Jacksons skugga men med en 50-procentigt ny repertoar i bakfickan slapp vi igår den jämförelsen och kunde lätt konstatera att hans röst bara blir bättre, scenutstrålningen lite säkrare och hitpotentialen ännu jämnare. Ändå har han en bit kvar till de stora grabbarna.
   Inte minst musikaliskt då arrangemangen av hans allt starkare repertoar fortfarande var stereotypa och stelbent maskinellt programmerade. Där ungdomarna bakom instrumenten i kompbandet huvudsakligen var lika livlösa och programmerade.

Darins låtar:
Move
Money for nothing
Want ya
What is love
Who’s that girl
Laura
Doin dirt
Why does it rain
B what U wanna B
Step up
Sail the ocean
Give it to me

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.