Blogginlägg från augusti, 1999

Bland skurkar... konsert

Postad: 1999-08-21 13:59
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/8 1999.

KONSERT
BLAND SKURKAR, HELGON OCH VANLIGT FOLK
Wadköping, Örebro 21/8 1999


Lördagens program på Vis- och Poesifestivalen i natursköna Wadköping med himmeln som enda tak avslutades med ett stort turnépaket. Med fem artister, Stefan Sundström, Kjell Höglund, Lars Winnerbäck, Karin Renberg och Johan Johansson, och ytterligare sex musiker på en scen som i sammanhanget måste beskrivas som minimal.
   Det blev följaktligen trångt både fysiskt och bildligt när så många personliga profiler skulle samsas om konsertutrymmet.
   Under det fantasieggande turnénamnet, där man i bästa fall kunde ana en dramatisk röd tråd eller åtminstone ett sammanhållande tema, dolde sig inget annat än en mängd bra låtar som radades upp i konventionella uppträdanden.
   Mellansnacket blev mest tomma ord, ironier, spontana infall eller borttappade fraser.
Från en norsk nattklubb, på fredagkvällen, till en svensk eftermiddag dagen efter är steget långt och inledningsvis var det inte bara ljudet som var anspråkslöst utan även artisterna bländades påtagligt av den ljusa dagen. I en konsert som säkert gör sig ännu bättre i rökiga, stimmiga och mörka lokaler.
   Men vi fick till slut en generös och riklig konsert med både visor, pop och rock. Där låtarna och artisterna avlöste varandra i ett nog så guldkantat radband.
   Roligast var det att uppleva Lars Winnerbäck, nykomlingen i gänget, som redan har blivit en publikfavorit. Hans "Solen i ögonen", "Med bussen från stan", "Tvivel" och nya "Kom ihåg mig", fick eftermiddagens större applåder.
   Men också Kjell Höglunds bidrag, med några år på nacken, var uppskattade och välkända.
   Stefan Sundström, konsertens stora stjärna, motsvarade i stort sett imagen av en öldrickande, kedjerökande och personlig artist på gränsen mellan visa och rock. Men nya "Fri sprit & taxi hem" har kvalitéer att bli en framtida slagdänga.
   Karin Renberg, den minst kända i gänget, visade att hon ingick i artistpaketet mer än som fru Sundström. Både med stämningsfulla ballader ("Marguerite" kan hon sälja dyrt till Weeping Willows-repertoaren) och elektrisk rock.
   Johan Johansson, som liksom många av de andra scenkollegorna har punkbakgrund, gav soundet rockprägel på elgitarr och tillsammans med blås och övrig komp blev det nästan röjiga avslutningar på vissa låtar.

/ Håkan

”Limbo”

Postad: 1999-08-13 12:21
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/8 1999.

ELDKVARN
Limbo
(MNW)


Tiden börjar rinna ut. I allmänhet för oss alla och i synnerhet för grabbarna i Eldkvarn.
   Århundradets sista Eldkvarn-platta genomsyras av en trötthet, en kreativ stelhet och en desperation att vilja men inte kunna. Skivbolagsbytet förklaras med nystart och nya tankar. Men resultatet, innehållet på skivan, talar delvis ett annat språk. Med texten i centrum, den här gången mörka och allvarliga, har Plura lämnat melodierna vind för våg och ofta, alldeles för ofta, förvandlat låtarna till stillastampande rytmer. Att de många gånger påminner om Anders F Rönnblom är det snällaste jag kan skriva.
   "Djävulens vagn", "Inte ens hundarna vill ha dej" och "27" (en grotesk låtlängd på drygt tio minuter), de tre tydligaste exemplen på Eldkvarns just nu negativa trend, är nån sorts likstel form av laidback-rap. OK, suggestivt kanske men jag gillar det inte. Inte ens katten står ut med det ilskna munspelet (spelat av producenten Peter LeMarc) på den förstnämnda låten...
   LeMarcs produktion har inte direkt lyft skivan som främst är inspelad live i studion vilket brukar föda en spontan och levande ljudbild men här blir det, förutom några inhopp på såg av Lotta Johansson, genomgående sömnigt.
   Några låtar har dock den klassiska Plura-stämpeln. När han sjunger country ("Du älskar inte mej"), i valstakt ("Nådens hand") eller en känslig ballad ("Huvudet högt") blir det liksom underhållande utan att vara ett dugg nydanande.
   Och inledningslåten "Som om du var här" har en sorts dramatik som saknas på skivan i övrigt. Singellåten "Samma sort" har hitpotential, det kunde vi höra på konserten i april, men vekt congaskryddat arrangemang gör helheten på skiva lättviktig och bortslarvad.

/ Håkan

Slottsfestivalens historia

Postad: 1999-08-08 11:21
Kategori: Artiklar

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i augusti 1999.

Århundradets sista Slottsfestival är slut. Musikaliskt usel eller en musikfestival av god vuxenprägel? Det finns inget entydigt svar och bedömningen skiftar beroende på vem du pratar med. För att kunna bedöma årets festival, som hade betydligt färre artister, måste man sätta in 1999 års upplaga i ett historiskt perspektiv. NA har därför blickat tillbaka på tidigare Slottsfestivaler. Läs och jämför!
   Slottsfestivalen hade premiär 1993, då fem dagar i juni en vecka före midsommar, som en öl-, mat- och marknadsfestival med anspråkslösa artistuppträdanden.
   På stora scenen, som var liten och provisoriskt uppbyggd framför Kanslibron, uppträdde lokala artister som Rolle Rosenkvist och Olle Söderlunds orkester. Ambitionsnivån när det gällde nationella grupper var låg och närbesläktade Lars Vegas och Svenne Rubins var de största artisterna på det årets festivalaffisch. Plus ABBA-showens Anders Berglund, Gladys del Pilar och Dave Nerge på finalkvällen.
   Ankrace, godisregn, golftävling på Svartån och riddarspel bidrog till att göra Slottsfestivalen till en publiksuccé redan första året, sammanlagt 50 000 personer på dagar och kvällar. 1994 hade festivalperioden flyttats till sent i juli, området blev dubbelt så stort och stora scenen var större och belägen vid vallgraven mot slottet. Det blev en varm festival och för ett blygsamt biljettpris (40:- per kväll) bjöds man på Jerry Williams, Rebecka Törnqvist, Traste Lindéns, Sigge Hills och Gladys del Pilar. Vilket gjorde att man sammanlagt räknade in hela 90.000 personer under festivalen.
   Just det här året inleddes traditionen med Magnus Sjögren som festivalfinal. Men än så länge uppträdde han som medlem i Big Deal. 1995 växte det musikaliska festivalutbudet ytterligare. Hasse Hjort hade tillträtt som artistchef och vi fick uppleva en späckad konsertsvit med Sven-Ingvars, Bo Kaspers Orkester, Traste Lindéns, Lisa Nilsson och en akustisk Staffan Hellstrand.
   Det blivande världsbandet Millencolin inledde festivalen på lilla Å-scenen en varm onsdageftermiddag. Och Big Deal, som traditionsenligt avslutade på lördagskvällen, bjöd på en en helt osannolik succé, enligt NA:s recensent. Uppmuntrad av ännu en publiksuccé (30.000 personer på de fyra kvällarna) satsade Hjort & Co stort även det följande året.
   1996 fick lokala artister som Dubbelman, Number One, PB Fonky och Kings of Modern Swing plats bland alla publikdragare som Orup (i regn!), Hoola Bandoola Band (på comeback-turné), Garmarna och Kent. Kenneth & Knutters gjorde ett exklusivt konsertinhopp men lovade/hotade att det skulle blir deras sista spelning någonsin i Örebro. Ett tomt hot, dock. Och Magnus Sjögren avslutade men fortfarande under gruppnamnet Big Deal.

1997 bjöd Slottsfestivalen på sitt största artistuppbåd med tillfälligt återförenade Lolita Pop som premiärgrupp i en enastående konsert av häpnadsväckande kvalité. Det lockade hit den svenska kvällspressen för första och enda gången i festivalens historia. Även i övrigt gick gamla Lolita Pop-medlemmar som en röd tråd genom festivalprogrammet. Musiker som dök upp med både Di Leva, Staffan Hellstrand och Bibi Farber med Richard Lloyd. Dilba, Niklas Strömstedt, Stefan Sundström, Lill-Babs & Siw & Ann-Louise, Christer Sandelin, Kjell Höglund, Eric Gadd och Stephen Simmonds fyllde på det digra programmet. Och avslutningskvällen toppades av Magnus Sjögren & BD som de då kallade sig.
   1998 var det ännu ett späckat festivalprogram. NA:s ungdomsbilaga Meny stod för lilla scenen på eftermiddagar där Down Good Rider, Haddock, Norrsken och Carnival fick chansen att visa upp sig. Mikael Wiehe, Rebecka Törnqvist och Kent återkom. Olle Ljungström och Wilmer X ("kanske den bästa konserten i festivalens historia", enligt undertecknad) stod för höjdpunkterna. Oysterband, Rock, Salt & Nails och Tullamore Brothers gav festivalen delvis folkmusiktouch.
   Speciella artistsammansättningar blev en nyhet på festivalen. Totta Näslund, Mats Ronander och Louise Hoffsten blev enligt rapporterna en stjärna för mycket. Men Docenterna All Stars, med bland annat Di Leva, Karin Wistrand och Niclas Frisk, utstrålade all stjärnglans. Och Magnus Sjögren avslutade för första gången under sitt eget namn och inget mer.
   Genom åren har stjärnmönstringen på Slottsfestivalen alltså varit stor och genuin och årets upplaga var onekligen tunnare och mer påtagligt vuxenbetonad. Ändå med en bredd, det går inte att musikaliskt jämföra Sven-Ingvars och Ulf Lundell och Jerry Williams på samma dag, som drog troget med folk till stora scenen. Däremot hade de mer ungdomsbetonade artisterna Dilba och Cajsalisa Ejemyr svårare att fånga festivalpubliken. Ejemyr, en sen ersättare till magsjuka Meja, ursäktas efter allt strul när festivalorganisationen sattes på hårda prov och fick ett klart godkänt betyg när de lyckades skaka fram en värdig ersättare.
   Att lägga festivalens båda kommersiellt särklassiga namn, Ulf Lundell och Bo Kaspers, på samma kväll var däremot en mindre lysande idé. Stadens ungdomar klagade högt på årets inriktning av Slottsfestivalen men bör nog lägga sin energi på ett alternativ till festival. Att publiken finns kunde vi konstatera förra helgen när Kalas-turnén landade i Brunnsparken och drog närmare 4000 personer.

/ Håkan

International Noise Conspiracy konsert

Postad: 1999-08-06 13:55
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/8 1999.

KONSERT
THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY
P2, Örebro 4/8 1999


Jämfört med sitt högljudda namn har förre Refused-sångaren Dennis Lyxzéns nya kvintett ett nästan lågmält sound.
   Fast allt är relativt. Det svängde ofta grymt och tempot var genomgående högt utom mellan låtarna där tekniska strul och Lyxzéns socialistiska uppmaningar bredde ut sig.
   Och de korta låtarna led genomgående av en smittsam rastlöshet som inte kändes riktigt tillfredsställande. Ibland blev avslutningen på en låt introt till nästa.
   Det finns mycket rötter i gruppens musik. Hämtade från 60-talets mer oaccepterade källare i sin mix av garage, r&b och punk. Där Sofia Almbergs orgel, för kvällen inlånad från Strollers, hade en viss huvudroll i arrangemangen fast soloinsatserna var få förutom sångaren.
   Men Lyxzén har inte riktigt rösten att ge materialet den tyngd det kräver. Skulle behöva en käft stor som Jim Morrisons eller åtminstone Poul Perris i Facer för att ge de skrikigaste momenten i repertoaren kraft och innehåll.
   För material finns, bland annat på gruppens första album, "The first conspiracy", som utgjorde ryggraden i onsdagskvällens konsert.
   Gruppen, med Lyxzén i spetsen, är dock så misstänksamma mot skivbolag att skivan i det närmaste är otillgänglig för den normale skivkonsumenten.
   Skivan de gjort finns bara utgiven i Kina och Asien. Ändå letade sig ansenliga publikmassor till P2 i onsdags och bidrog till den höga stämningen och gjorde frisk luft till en bristvara där nere i källaren. Ändå mynnade inte publikens positiva känslor ut i några extralåtar då gruppen efter 40 minuter lämnade scenen för att börja sälja sina skivor.

/ Håkan

Setlistorna väcker minnen till liv

Postad: 1999-08-06 09:27
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/8 1999.

Vad kan bättre beskriva en konsert än en lista på de framförda låtarna? Vad kan göra minnet tydligare än en låtlista från konserten? Setlistor, ett utländskt begrepp som försvenskats, har blivit alltmer förekommande. I samband med konserter med framförallt betydande artister som har en omfattande repertoar, i sommar är namn som Bruce Springsteen och Ulf Lundell typiska för den genren, ger låtlistan en bra fingervisning.
   Mitt i all stress och försenad deadline som hängde över mig efter Lundells sena konsert under Slottsfestivalen fick jag fram en låtlista som publicerades i samband med recensionen. Jag inbillar mig att just listan fungerar som en objektiv kortrecension samt väcker minnen till liv för publiken på plats. Och även gör att minnet på sikt kring en viss konsert klarnar med hjälp av låtordning och urval.
   Hemsidorna på Internet har fulländat informationsflödet om artister. Där ingen detalj är för anspråkslös för att inte vidarebefordras till likasinnade. Där kommer setlistor in som en ytterst pikant detalj. Turnéer följs minutiöst och ett nätverk av folk rapporterar om varje konsert. Den mest imponerande turnérapportering jag har sett är från Neil Youngs soloturné i våras.
   På en Tour Song Cross-Reference-sida kan du på ett ofantligt rutmönster följa turnén från 2 mars till 2 juni. På 38 konserter, med en setlist på mellan 19 och 28 låtar, körde han sammanlagt 67 olika låtar och du kan notera exakt när i konserten han framförde varje låt. Av vilka flera var nyskrivna, exklusiva låtar.
   De båda engelska magasinen Mojo och Q publicerar setlistor till varje konsert de recenserar. En enorm service till intresserade och inblandade. Min egen setlist-historia började för 17 år sedan som enbart stöd för det egna minnet. Ofta räcker det att lista upp konsertlåtarna för att minnet ska falla på plats när recension ska skrivas. Premiären var en fantastisk Jackson Browne-konsert på Konserthuset i Stockholm sommaren 1982. Och jag lyckades pricka in samtliga 20 låtarna, inklusive tre nyskrivna och en cover.
   Av bara farten fortsatte jag två dagar senare på den legendariska Ulf Lundell-turné-premiären i Brunnsparken och gör det sedan generellt på alla konserter av större intresse. Ett enormt stöd för minnet och det gör sedan inte nostalgin mindre intressant att leva med.

/ Håkan

Repertoaren var kvällens behållning

Postad: 1999-08-01 14:41
Kategori: Live-recensioner


Foto: Lisa Sellin

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/8 1999.

JERRY WILLIAMS
Slottsfestivalen, Örebro 30/7 1999


Att turnera varje sommar i 39 år kan måhända uppfattas som imponerande. Men Jerry Williams långa karriär har varit så upp-och-sedan-ned-betonad att den i sin helhet måste beskrivas som mer sorglig än framgångsrik.
   Och just nu upplever han en av sina djupaste svackor. Efter en helt misslyckad skiva på svenska så måste han alltså ut på vägarna och inte marknadsföra de låtarna utan hålla sig till sin konventionella rock'n’roll-repertoar.
   Han har uppenbart tagit ut Hamburger Börs-showen på turné. I silverjeansjacka och stort påkostat band. Jag har aldrig sett ett så stjärnstarkt kompband åstadkomma så litet. Snyggt uppklädda toppmusiker som Janne Oldaeus, Ulf Janson, Åke Sundqvist, Mats Persson, Svante Persson och Matts Alsberg plus en färgad kör på tre gjorde att det lät professionellt men också själlöst och ofta helt utan bett.
   Man behöver nödvändigtvis inte komma ihåg hans soulperiod med Dynamite Brass, de många höjdpunkterna med Roadwork eller den korta succéperioden när han sjöng pophits skrivna av Ola Håkansson för att förstå att dagens Williams har svårt att hitta ut med hedern i behåll.
   På senaste svenska skivan blev Jerrys röst både tunn och svag och jag trodde i min enfald att språket inte passade hans amerikaniserade stämband. Men nu visade det sig att han även live på "sitt moderspråk" inte har mycket till röstresurser kvar. Även mellansnacket blev ett osammansatt mumlande.
   Repertoaren var kvällens behållning för det ska sägas, till Jerrys försvar, att när han botaniserar i rockhistorien inte väljer de mest förutsägbara och uttjatade hitsen från förr. Däremot känns det enormt stenålders att höra honom upprepa det infantila "rock'n’roll"-utropet mellan låtarna.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 1999 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.