Blogginlägg från maj, 1999

Den forna magin återvände stundtals

Postad: 1999-05-17 14:46
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/5 1999.

LOLITA POP
Club 700, Örebro 15/5 1999


Det som kunde ha blivit ett hejdundrande 20-årsjubileum, Lolita Pop tog faktiskt sina första stapplande steg i maj 1979, blev en kort och koncentrerad konsert inför några hundra personer på Club 700 sent i lördagskväll.
   Ljudet var inte det bästa när det ekade mellan tegelväggarna och rundgången blev stundtals en del av gruppens sound.
   Ändå bjöd Karin Wistrand & Co på en handfull egna klassiker, två covers och en stilfull läcker nyskriven låt. Och efter bara 35 effektiva minuter var det godnatt från ett band som efter bara några repetitioner tillsammans har ett extraordinärt rocksound att bjuda på.
   Replokalsoundet störde inte mig, svart och skitigt har liksom blivit etikett på Lolita Pop, för bandet äger en legendarisk dignitet även nio år efter senaste skivan.
   Men Lolita Pop 1999 kom aldrig upp i nivå med den festliga återföreningen 1997 och den historiska och klassiska Slottsfestivalspelningen.
   De bjöd dock på några hisnande nyheter som fick oss rutinerade att darra till och känna den forna magin återvända.
   "Dead end city", skriven av gitarristerna Sten Booberg och Benkt Söderberg, var en melodiskt klingande pärla som kändes ovanligt färdig.
   Så hade de lagt till en cover, vid sidan av obligatoriska Magazine-låten "A song from under the floorboards", från Radioheads debutalbum, "Creep", som också naturligt smälte samman med originalrepertoaren.
   Liksom den himlastormande finalen med "Långa tåg" som utan att man märkte det gled över i Velvet Undergrounds "Rock'n roll".

Låtar:
Tarzan on a big red scooter
A song from under the floorboards (Magazine)
Dead end city
Here she comes
Say no more
Mind your eye

Extralåtar
Creep (Radiohead)
Långa tåg/Rock'n roll

/ Håkan

Piggies konsert

Postad: 1999-05-16 14:45
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/5 1999.

KONSERT
“THE BEATLES REVOLUTION”
The Piggies
Parkteatern/Brunnsparken, Örebro 14/5 1999


Som rutinerad liverockrecensent blev jag förbryllad. Är det teater, maskerad, historielektion eller konsert som det engelska bandet The Piggies sysslar med?
   Som hängiven Beatles-fanatiker var det lättare att känna sig upprymd. Under två timmar och hela 34 låtar i näranog tidstrogna arrangemang skapades nästan en deja vu-stämning. 1999 och 1964 smälte samman till ett.
   Ingen levande popartist eller något levande rockband kan någonsin överträffa The Beatles. Därför åker ett otal band runt världen och försöker efter bästa förmåga återuppliva den musik fyra grabbar från Liverpool skapade på 60-talet.
   The Piggies anses enligt programbladet vara Englands mest autentiska Beatlesgrupp vilket jag varken kan bekräfta eller dementera. Ty jag känner de flesta bara till namn. Däremot är jag sjukligt skeptisk mot alla kopior och reproduktioner av originalet.
   De flesta coverband klarar av ett antal Beatles-låtar utan att förlora ansiktet. Engelska Piggies hade inga problem att fylla två timmar med slagkraftig Beatles-musik. Kanske inte så porträttlikt, kanske inte med så exakt accent men soundmässigt tyckte jag gruppen lyckades in i minsta detalj.
"   Paul"-rösten höll inte riktigt i de rockiga låtarna, "John" lät inte lika respektlös som originalet men "George"-gitarren, på exempelvis "Something", var ofta ett under av välljud.
   På rockkonserter blir jag alltid störd av singbackinslag och alla extrainstrument som framförs på konstgjord väg via inspelade tejper. Men i det här fallet är det kanske oundvikligt när låtar från Beatles senare år ska presenteras.
   Därför var första akten, som behandlade 1962 till 1966, mer äkta vara än andra akten, 1967-1970, där Beatles experimentella period krävde mycket extrainsatser från ljudmixaren för att det skulle låta autentiskt.
   Riktigt autentisk var däremot inte historiebeskrivningen. Exempelvis sjöng "Ringo", och inte "George" som i fredagskväll, "With a little help from my friends" och "Let it be" framfördes aldrig på skivbolagstaket för drygt 30 år sedan.
   Men ett närapå fullsatt Parkteatern hade givetvis inga invändningar och lyckades med lätthet skapa en sorts artig publikhysteri. En kväll som stavades med stort N som i nostalgi.

AKT I
Love me do
Please please me
Till there was you
She loves you
I want to hold your hand
All my loving
I feel fine
Yesterday
A hard day's night
You can't do that
Ticket to ride
Paperback writer
Drive my car
I'm down

AKT II
Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band
With a little help from my friends
Lucy in the sky with diamonds
When I'm 64
Magical Mystery Tour
Strawberry fields forever
Penny Lane
All you need is love
Here comes the sun
Something
Back in the USSR
Revolution
Lady Madonna
Let it be
Get back
Hey Jude

Extralåtar
Can't buy me love
Long tall Sally
I saw here standing there
Twist & shout

/ Håkan

Extremt dåligt intresse för antivåldsgala

Postad: 1999-05-16 09:31
Kategori: Intervjuer

Den här nyheten publicerades ursprungligen på Nerikes Allehandas hemsida 16/5 1999.

Örebroarna visade ett extremt dåligt intresse för den antivåldsgala som under två kvällar arrangerats i Club 700.
   På fredagen, när det musikaliska utbudet var riktat till den yngre publiken, var det endast 47 betalande. Och på lördagen var det ett hundratal som under kvällen diggade ett tiotal artister innan galans höjdpunkt, det exklusivt återförenade Lolita Pop, äntrade scenen vid halvett-tiden på natten. Vid den tidpunkten hade publiksiffran dubblerats men stannade alltså vid lika katastrofalt låga två hundra personer.
   Men det störde inte gitarristen i Sten Booberg.
   - När vi höll på som mest spelade vi för mellan två och 20 000 så det spelade ingen roll för oss. Det var nog värst för ljudmixaren, berättade Sten efteråt.
   Och ljudet under Lolita Pops konsert studsade mycket riktigt omkring i den kala och ödsliga lokalen.
   Den festliga inramningen som bandet fick vid Slottsfestivalspelningen för några år sedan saknades men konserten bjöd ändå på några överraskningar.
   En helt ny Lolita Pop-låt, melodiskt klingande "Dead end city" skriven av Sten Booberg och Benkt Söderberg, fick sin premiär samtidigt som de för första gången live spelade en tidig Radiohead-cover, "Creep".
   I övrigt bestod konserten av gamla kända klassiker som "Tarzan on a big red scooter", "Here she comes", "A song from under the floorboards", "Say no more", "Mind your eye" och "Långa tåg" som övergick i Velvet Underground-covern "Rock'n roll".
   En konsert, som trummisen Per Ståhlberg noterade efter konserten, kunde ha marknadsförts som 20-årsjubileum ty bandet tog sina första stapplande steg i maj 1979 på dåvarande Rockmagasinet.
   Hade marknadsföringen överhuvudtaget varit i nivå med alla medverkande bands ambitioner hade antivåldsgalan blivit en enorm manifestation och inte ett katastrofalt publikfiasko.

/ Håkan

Loosegoats konsert

Postad: 1999-05-10 14:46
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/5 1999.

KONSERT
THE LOOSEGOATS
Nöjesdepartementet/Contan, Örebro 8/5 1999


Det går en våg av alternativ country över världen. Läs den långa, innehållsrika artikeln i senaste Sound Affects och ni förstår att Lunda-kvartetten Loosegoats definitivt tillhör genren.
   Men gruppen surfar inte på någon framgångsvåg eller hype av trendskäl utan har ärliga avsikter i ämnet. Och kommersiellt är det knappast heller. Ty genren har sin begränsade, men kanske växande, skara fans i det här landet.
   Därför var det glädjande att se ungdomarna på Nöjesdepartementet pogo-dansa, fast det allt som oftast inte fanns några skäl till det, framför scenen och uppenbart gilla det i mina öron hårt Neil Young-influerade soundet.
   Men Loosegoats är inte retro, inte något dammigt eko från förr eller någon urvattnad kopia.
På skivan är countryinfluenserna är inte alls framträdande eller speciellt uppenbara. Det är väl bara de mest rabiata rockfanatikerna som upprörs/kittlas av några traditionella instrument eller ett par spridda countrytakter.
   Och på scen blev den elektriska rockkänslan nästan allenarådande. OK, en sporadisk akustisk gitarr och munspel gjorde att det melodiska stinget fanns där hela konserten igenom.
   Banjo, steelguitar och tramporgel hade lämnats hemma så live blev Loosegoats till ett gitarr-gitarr-bas-trummor-band men ändå lika musikaliskt charmigt och finessrikt som på skiva. Främst tack vare en enastående repertoar men också en vågad mix av varierade tempobyten i en och samma låt. Mycket njutbart.
   Showmässigt, med den nördliknande sångaren Christian Kjellvander i spetsen, var det inte lika lätt underhållning. Men när vi bjöds på en så stark repertoar, nästan uteslutande från senaste fina skivan "Plains, plateaus and mountains", som den i lördagsnatt är det bara att kapitulera.
   Och det oerhörda modet att mitt i natten på ett utpräglat ungdomsställe ta fram en akustisk gitarr och munspel och framföra den mycket fina "Sacred ground" tyder på stort självförtroende. Som är värd all uppmuntran.
   Möjligen blev finalen lite snopet rumphuggen. När sistalåten "Adversity" tonat ut och golvet framför scenen på en sekund förvandlades till ett dansgolv som badade i discoljus - och inga extralåtar.

/ Håkan

Väljer Young före Bruce

Postad: 1999-05-07 09:24
Kategori: Ingen

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/5 1999.

Det går en häftig Bruce-feber över landet. Än sen då? Bruce kommer till Sverige tillsammans med E Street Band för första gången på elva år. Ren och skär nostalgi, menar jag. The Boss anses allmänt vara rockmusikens störste under de senaste 25 åren. Har ingen hört talas om Neil Young? Kanadensaren som inte för ett ögonblick kompromissat en enda gång under sin ännu längre karriär.
   Bruce är det breda folkets man, Neil vänder alla ryggen närhelst han vill. Det kallar jag självrespekt. På 70-talet var Bruce en mästare på att förkasta skivinspelningar men Neil har alltid varit en man fylld av snabba beslut, ändrade planer och kapsejsade projekt. Därför har det i flera år ryktats om ett enormt omfattande utgivningspaket med alla hans udda spår och outgivna låtar.
   Som just nu exempelvis. 19 mars skulle hans nya skiva kommit ut. Innan kontraorder plötsligt meddelade att skivan var uppskjuten till nästa år. Några låtar lär dyka upp på Neils återföreningsskiva med Crosby, Stills & Nash, "Heartland", i sommar.
   Men för att med sedvanlig djävulsk slughet reta oss Young-fantaster genomför karln just nu en nordamerikansk soloturné med många av de nya, ännu ej utgivna låtarna. Med fantastiskt intressanta titlar som "Distant camera", "Slowpoke", "Horseshoe man" och "Railroad town". Intima shower helt ensam på scen med bara piano, gitarr, munspel och tramporgel som sällskap. Men en dignande repertoar, mellan 19 och 24 låtar, som ändras varje kväll. Och på turnéns hittills 27 konserter har han använt sig av hela 61 olika låtar. Det ni, Bruce-fans! Känner jag Neil Young rätt så tror jag inte den planerade mars-skivan någonsin kommer ut. Den kommer snarare att läggas till alla andra projekt som aldrig blev av.
   Ty Young är en orolig, rastlös själ som sällan eller aldrig behåller ett koncept mer än en säsong. Därför kommer vårens Young-skiva aldrig att se dagens ljus i sin helhet. Däremot kan vi med en stilla bedjan hoppas att någon gång få höra de övriga nya låtarna "Looking forward", "Out of control", "Kansas", "Daddy went walkin'", "Razor love", "Good to see you" och "Silver and gold" i något annat sammanhang.
   På sin nu pågående turné kommer Neil inte närmare Sverige än New York så i Örebro får vi trösta oss med Loosegoats i morgon kväll på Nöjesdepartementet. Ett alternativ så gott som något.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (419)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 1999 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.