Blogginlägg från december, 1998

Årets låtar 1998

Postad: 1998-12-31 07:56
Kategori: Listor

Olle Ljungström: Somnar om
Grand Tone Music: Venues
Victoria Williams: Hummingbird
Ani Di Franco: Glass house
Tomas Andersson: Varm sjö
Rebecka Törnqvist: Mutiny
Ward J: Homing tones
Kristin Hersh: Gazebo tree
Robbie Robertson: Unbound
The Mavericks: All I get
The Wilsons: Monday without you
Elvis Costello & Anuna: Long journey home
Dandy Warhols: Not if you were the last junkie on earth
Shania Twain: That don't impress me much
Bluetones: Unpainted Arizona
Peter Case: On the way downtown
Wilmer X: En liten bit mer av oss två
Anna-Lotta Larsson: Paradisets gator
Space Age Baby Jane: Nothin' left to live for
Elliott Smith: Miss Misery
Jim Carrey: I am the walrus
Richard Davies: Main street electrical parade
Sophie Zelmani: Black day
Mikael Wiehe: Vad bryr sej kärleken
Bonnie Raitt: Fearless love
Caesars Palace: Sort it out*
Håkan Ahlström: Varje natt, varje dag
Pulp: The fear*
Bad Religion: The voracious march of godliness
Bernard Butler: Not alone
Monostar: Under disco lights
Ainbusk: I lust och nöd
The Soundtrack Of Our Lives: Jehovah sunrise
Lenny Kravitz: Black Velveteen
Chris & Carla: The good news first
Lou Reed: Talking book
Tori Amos: Jackie's strength
Sean Lennon: Part one of the cowboy trilogy
Magnus Johansson: Dodge
The Confusions: Velvet hair
Julian Lennon: And she cries
Paus: Smeknamn
John Fogerty: Premonition
Rod Stewart: When we were the new boys
Sunhouse: Crazy on the weekend
Kenneth & Knutters: Jag kysser bättre utan hjälm
Neil Finn: Addicted
Dr John: Party hellfire
Billy Bragg & Wilco: Way over yonder in the minor key
Eddi Reader: Kiteflyer's hill
Eddi Reader: On a whim
Dwight Yoakam: Yet to succeed
Lucinda Williams: xxxxx
Sparklehorse: Maria's little elbows
Superstar: And when the morning comes
Astrid: I am the boy for you
Rees Shad: Hero's son
Nanci Griffith: Desperadoes waiting for the train
Emmylou Harris: The maker
Åsa Schmalenbach: Jag vill
Erik Löfmarck: Visa till fiol
The Hormones: Mr Wilson
Elliott Smith: Waltz #2 (XO)
Elliott Smith: Oh well, okay
Boxer: Flickan i porten
Cowboy Junkies: Hollow as a bone
Rufus Wainwright: April fools
Del Amitri: Don't come home too soon
Sheryl Crow: Riverwide
Semisonic: Closing time
Uno Svenningsson: Ge inte upp
Lars Winnerbäck: Solen i ögonen
Lasse Lindh: Totalt
Elvis Costello/Burt Bacharach: This house is empty now
Elvis Costello/Burt Bacharach: The long division
Robbie Fulks: Let's kill Saturday night
Jonny Lang: I am
Belle & Sebastian: The boy with the arab strap
Pontus & Amerikanerna: Blomma vid min sida
Billy Bremner: I see it in your eyes
Billy Bremner: Pass this story 'round
Billy Bremner: Who says, who cares
Irma Schultz: Luchin
Olle Ljungström: Ballad om all kärleks lön
Joni Mitchell: No apologies
Fläskkvartten: Som glas
Fläskkvartten: Jag kan ro
The Cardigans: My favourite game
Titiyo & Lisa Nilsson: If I could help somebody & A change is gonna come
Golden Smog: Until you came along
Golden Smog: Please tell my brother
Mercury Rev: Holes
R.E.M.: At my most beautiful
R.E.M.: Falls to climb
Robbie Williams: Millennium
Ulf Lundell: Vartän du reser
Alanis Morissette: Joining you
Jewel: Innocence maintained
Kosmic: Happen things
Peter Gabriel/Paddy Moloney/Black Dyke Mills Band: That'll do
bob hund: Jag rear ut min själ
Svante Thuresson: Undanflykt
Svante Thuresson: Facit
Waterbug: In between beast and freak
Madonna: Frozen

/ Håkan

Monostar konsert

Postad: 1998-12-13 14:48
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/12 1998.

KONSERT
MONOSTAR
P2, Örebro 11/12 1998


Den gotländska poprockgruppen hade en otacksam och näst intill omöjlig uppgift på P2 i fredagskväll.
   Inför en liten publik, av vilka bara ett fåtal var riktigt intresserade, gjorde kvartetten ett allvarligt försök att tränga igenom likgiltigheten hos en fredagsstimmig, ungdomlig folkmassa.
   De lyckades knappast ty efter bara 35 minuter och inga extralåtar lämnade Monostar scenen för att inte komma tillbaka.
   Vilket gjorde att vi med all säkerhet missade möjligheten att få höra den underbara "Under disco lights" och förmodligen också nya singeln, deras cover på ABBA:s "Super trouper".
   I övrigt var det inget fel på Monostars framträdande. Deras gitarrintensiva pop är ju av den omedelbara sorten som är lätt att ta till sig även första gången man hör den. Musik för ett äkta pophjärta som inte kräver analys och attityd.
   Så det var egentligen upplagt för en trevlig, publikfriande kväll. De tuffa, kompgitarrdominerade inledningarna på låtarna hade hetsat upp vilken publik som helst. Men på P2 tittade ungdomarna hellre på varandra eller på sin höjd applåderade artigt.
   Inte heller mellansnacken fick publiken på bättre tankar. Sångaren Eric Palmqwist gjorde ett tappert försök att pusha på den sega publiken som dock följdes av konsertens segaste låt, "Harmonizer" som totalt saknar refräng...
   De båda mäktiga hitsen "Jee is a loser" och "Speed your love" hade de dock placerat psykologiskt i scenrepertoaren. Som stark tempohöjare efter två låtar respektive fullständigt naturlig final. Under sista låten tyckte jag mig se en viss trängsel framför scen men den skingrades snabbt och snopet och den korta konserten var ett faktum.

/ Håkan

Voice of a generation konsert

Postad: 1998-12-08 14:50
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/12 1998.

KONSERT
VOICE OF A GENERATION
Meny/P2, Örebro 6/12 1998


Gammal nog att ha upplevt den "riktiga" punkeran så är det väl egentligen ingenting som skulle kunna få mig att höja på ögonbrynen. Eller bli så exalterad att jag trycker ned de rätta tangenterna till en hysteriskt positiv recension.
   Trodde jag.
   Voice Of A Generation ser rätt ut men har i mina öron ett ganska tveksamt namn. Låter mer som en kör från Filadelfia...
   Nåja, det är en parentes ty Kalle Haglund, den oomtvistade ledaren Charlie Voice, och hans gäng har den där framrusande, skenande, rastlösa hållningen till sin musik som man ska ha.
   Nu är punk så mycket mer än utseende och inställning, vilket många genom åren missuppfattat, så då tycker jag Voice Of A Generation gör rätt genom att ha en massa bra låtar i bagaget. En inte helt oviktig ingrediens, inte heller på en klassisk punkkonsert.

/ Håkan

Caesars Palace konsert

Postad: 1998-12-08 14:49
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/12 1998.

KONSERT
CAESARS PALACE
Meny/P2, Örebro 6/12 1998


Gruppen har blivit 60-talets garagerockmodell i dagens Sverige. Hade det gjorts en "Nuggets", en klassisk amerikansk garagerocksamling från 70-talet, i det här landet hade Caesar's Palace toppat den.
   Kejsaren själv, César Vidal, är däremot mycket anonym på scen. Inte röstmässigt för han har en tung, mästerlig stämma men syns knappt på scen. Finns knappast med i showen.
   Men Caesar's Palace är låtar och inte image. De har genom sitt utmärkta album, "Youth is wasted on the young" (bland årets fem bästa svenska album, om ni frågar mig), visat att även en debut kan vara jämn och stark.
   Och låtarna därifrån dominerade givetvis konserten i söndagskväll.

/ Håkan

Kooks konsert

Postad: 1998-12-06 14:50
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/12 1998.

KONSERT
THE KOOKS
P2, Örebro 4/12 1998


Ingenting är omöjligt och det går faktiskt att koka soppa på bara en spik.
   Just den senare devisen är väldigt passande i fallet the Kooks, den nya svenska rockgruppen som med bara en singel i bagaget genomför sin första, anspråkslösa turné. Och fredagskvällens konsert var bara deras andra spelning hittills.
   Nu är inte singellåten "Too much of nothing" särskilt anspråkslös utan snarare en stor och biffig hit, åtminstone på radion.
   Ändå är det en tuff utmaning att genomföra en konsert på sammanlagt 45 minuter med i övrigt, för publiken, helt okända låtar.
   Men deras sound av rockig hitpop är tacksam att sprida och lätt att ta till sig, inte minst live där den målmedvetna energin och intensiteten jämnar ut höga krav på genomgående starkt, personligt material.
   Det är svårt att inte jämföra Kooks med Atomic Swing och Michael Lohse med Niclas Frisk. Både musikaliskt och visuellt påminner de om varandra.
   Fast Kooks är lite kaxigare, lite rockigare och rätt så mycket tyngre. Men inte mindre hitpotentiella. Do-do-rytmerna och ba-ba-refrängerna avlöste varandra på löpande band.
   Och några mäktiga intron doftade både Stones och Big Country. Men Lohse är ingen Mick Jagger utan tvärtom en sångare med lätt ansträngd röst och nästan ömklig framtoning. Som också det är personligt bland Sveriges alla rockgrupper.
   Nu led fredagskvällens konsert av ett bullrande basdränkt konsertljud, som inte direkt störde men suddade ut koncentrationen något kring det nya, obekanta materialet. Som hämtade mycket av sin energi i gitarristen Leo Dahlin som spelade häftig slide, inte minst tydlig i den växande balladen "Move on", och en i övrigt musikalisk huvudroll.
   Men det nya materialet imponerade överlag och Kooks borde inte ha några svårigheter att följa upp "Too much of nothing", kvällens mest uppenbara men också väntade höjdpunkt.
   Och allra bäst tyckte jag gruppen var under extralåtarna med den avslutande "Salvation in time" som utomordentlig slutpunkt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 1998 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.