Blogginlägg från november, 1997

Weeping Willows setlist

WEEPING WILLOWS
Najz Prajz, Örebro 30 november 1997

Christmas in prison
A reminder
Louisa
Broken promise land
Light
River of tears (?)
Midnight train

/ Håkan

Passionerad och lågmäld

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/11 1997.

KONSERT
WEEPING WILLOWS
Contan, Örebro 28/11 1997

Med gnistrande skönsång, en utsökt repertoar och underbara arrangemang kommer man långt. Med ödmjukhet och generositet, som i Weeping Willows fall, räcker det ännu längre. Fredagskvällen på Contan var en enda lång paradox. Att se en hop dåligt koncentrerade ungdomar ändå hänföras av så melodisk, schlageranpassad, snäll men inte menlös musik var en fin upplevelse.
   På en krog där hejdlösa drum'n'bass-rytmer slungades ut ur högtalarna både före och efter uppträdandet. Men gruppens lågmälda profil, lugna samtalsläge och kristallklara sound skar effektivt genom tuffa attityder och på sina håll påstrukna existenser.
   När den passionerade sångaren Magnus Carlson inledde med "I saw your face in a dream last night" från "Blue and alone" var det koncentration som gällde. Att sedan deras känsligt utmejslade arrangemang inte riktigt nådde fram på alla håll får vi skylla på fredagsnattens osunda inverkan.
   Med egna låtar som "So it's over", "Your eyes", "Broken promise land" och nya "My wish came true" gjorde de den innerligaste pop jag någonsin upplevt i det här kalla landet. Någon vill misskreditera bandet som parodi men visst är Weeping Willows på riktigt.
   På skiva ganska pampiga på gränsen till överrangerade pärlor kom ner på jorden när fiolerna och blåset föll bort. Passionen blev egentligen bara starkare när Carlsons gudomliga stämma blottades framför ett storband, sex man, som kombinerade exakthet med dallrande närvarokänsla.
   Och Carlson sjöng ut, tog sig för hjärtat (någon gång lite längre ned) och förklarade anspråkslöst att ur missmod växer sig människan starkare. Den tjejiga delen av publiken lyssnade andäktigt medan moderskänslorna svallade.
   Weeping Willows har gjort en fantastisk debutskiva men det var inte bara låtarna från "Broken promise land" som gjorde fredagskonserten till en succé. De drygade ut med några väl valda covers som visade att gruppen har klara utvecklingsmöjligheter åt både country- och rockabillyhållet.
   Jag saknade desperat den nya singeln "Christmas in prison" men fick den nästan lika vackra "My wish came true", charmigt orepeterad och spontan. Saknade också några fler uptempo-höjdare men fick en fin slutpunkt i Del Shannons "Runaway" som femte extralåt i full kaotisk allsång.
   Invändningarna var få när fredag blev till lördag, och Carlson sjöng om "Sunday morning", men ändå tyckte jag mig inte ha varit med om den totala liveupplevelsen. Kanske för att jag tror bandet kan göra något som är ännu bättre nästa gång.

Blue and alone
A reminder
Louisa
So it's over
Always on my mind
Your eyes
Echoes of your breath
I'm failing in love
If I can dream
Ramblin' man
Midnight train
Light
Broken promise land
Eternal flames

Extralåtar
I didn't know
My wish came true
All my love (?)
Sunday morning

Extra extralåt
Runaway

/ Håkan

Tredjeskivan är ingen lätt match

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/11 1997.

Karriärens tredje skiva kan vara den viktigaste. Men den kan också vara början till slutet, en liveskiva eller en helt oväntad vändning uppåt. Hursomhelst ska tredjeskivan visa om artisten eller gruppen har kommit för att stanna eller helt enkelt tyna bort i världens mest konkurrensartade bransch.
   Tre viktiga svenska artister har släppt sina tredjeskivor nu i november. Alla hade monumentala, kommersiella genombrott med sina debuter och heter Nordman, Kent och Lisa Ekdahl. I både Nordmans och Ekdahls fall följdes debuten upp av en förutsägbar inte fullt så spännande andraskiva. Vilket är tämligen naturligt med tanke på alla plötsliga framgångar "över en natt".
   Därför är ofta andra skivan inte alls intressant utan åker med i framgångens virvlar av bara farten. Klassiska felet är att bara upprepa framgångsreceptet vilket redan där kan hämma karriärens fortsättning. Och kommer då inte tredje skivan och ger upprättelse är det i nio fall av tio kört.
   Både Kent och Lisa Ekdahl har tagit problemet seriöst och verkligen ansträngt sig för att förändra, överraska och ta nya grepp. Kent uppträder nästan provocerat antikommersiellt på "Isola" när de genom slarv och nonchalans stundtals låter illa till ett material som säkert är deras bästa hittills.
   Ekdahl skyndar långsamt på "Bortom det blå" men producenten Georg Wadenius har manat fram en stark profil på varje låt vilket inte direkt varit vanligt tidigare. Efter Nordmans jättegenombrott, drygt en halv miljon exemplar sålda, med debuten gjorde de en nästan identisk uppföljare som "bara" sålde 400.000 ex. Nya skivan "Här och nu" skaver på i samma entoniga spår och duons backlash kan komma just nu och här.
   Pop- och rockhistorien är fylld av anmärkningsvärda tredjeskivor. Beatles "A hard day's night" var deras första skiva med uteslutande originalmaterial. "Born to run" betydde Bruce Springsteens stora, kommersiella genombrott.
   Andra artister som blev berömda först på sitt tredje album är Rod Stewart ("Every picture tells a story" med "Maggie May"), Clash (klassikern "London calling"), Neil Young ("After the goldrush"), Creeps ("Blue tomato" med hitlåten "Oh I like it"), Europe ("Final countdown"), Lisa Nilsson, Tom Petty, Gerry Rafferty, Magnus Uggla, Niklas Strömstedt och Mikael Rickfors.

Många svenska artister har på sin tredjeskiva provat något nytt, språk, sound eller annat. Efter bara schlagers blev det rockigare för Eva Dahlgren på "För väntan". Och Tomas Ledin gick från visor till rock på "Knivhuggarrock". Marie Fredriksson blev personligare på "Efter stormen". Både Orup, Monica Törnell, Louise Hoffsten, Eric Gadd och Lena Philipsson prövade så långt in i karriären på det engelska språket. Ulf Lundell och Py Bäckman gav ut liveskivor.
   Internationellt har det varit ännu vanligare att ge ut konserter på skiva efter två studioplattor. Randy Newman, Joe Cocker, Cream, Tim Hardin, Dr Feelgood, David Lindley och Iggy Pop gjorde alla det. Men många hade svårt att ge sin tredje skiva en titel. Blood, Sweat & Tears, Led Zeppelin, Chicago och Santana nöjde sig med siffran tre. Medan Nick Drake och Gram Parsons aldrig fick uppleva tredje skivan i livet.
   I nästan varje intervju berättar Per Gessle att hans första LP-skiva hette "Kinks Kontroversy", visst var det Kinks tredje LP... Tre(!) av mina absoluta LP-favoriter är just den tredje i varje artists karriär: Jackson Brownes "Late for the sky", Small Faces "Ogden's nut gone flake" och Lou Reeds "Berlin".

Bäst just nu (tidig julspecial):
Weeping Willows: Christmas in prison (singel). Magnus Carlson gör en Shane MacGowan med en 24 år gammal John Prine-låt. En sedvanlig smäktande ballad med bjällerklang och tramporgel.
Harpo: Christmas (singel). Plötslig oväntad comeback med en poplåt i klassisk 70-talsstil.
Steve Earle: Christmas in Washington (CD-spår). Magnifik inledningsballad på "El corazon", fortfarande min albumfavorit.
The Smashing Pumpkins: Christmastime (CD-spår). Från samlingsskivan "A very special Christmas 3" med olika artister. En överraskande mjuk, stråkarrangerad, läcker, nyskriven jullåt.
No Doubt: Oi to the world (CD-spår). Från samma skiva som föregående. Allt annat än tindrande vacker. En punkig, fartig och rejält stökig låt.

/ Håkan

Elegans med energi

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/11 1997.

KONSERT
TOTTA NÄSLUND & THE REFRESHMENTS
Röda Kvarn, Örebro 24/11 1997

Totta och Gävlebandet Refreshments har redan stått på en örebroscen i år. Nu skulle det bli en lugnare, dämpad och mer akustisk konsert då Röda Kvarn inte har tillstånd för högljudd rock'n roll.
   Nu var februarikonserten ingen rocktillställning precis så vi bjöds ännu en gång på lågmäld elegans. Men utan trötta upprepningar ty bandet har en gränslös energi och Totta finner hela tiden nya ord att presentera sina låtar.
   Tottas två förnämliga soloskivor är fortfarande ryggraden i konsertrepertoaren. Förstklassigt material, huvudsakligen skrivet av Dan Hylander men också några andra tunga namn som Plura, Mikael Wiehe, Nisse Hellberg och Ulf Dageby, som verkligen tål att upprepas.
   De berättande texterna i samklang med Tottas hesa stämma är balsam för öronen. Lika mycket en söndagmorgon som en måndagkväll. Refreshments närvaro garanterar i sedvanlig ordning fulländad musikalisk underhållning av både lågmäld och svängig karaktär.
   Kvartetten var för kvällen förstärkta med pianisten Bengt Bygren och gitarristen Bengan Blomgren. Och den sistnämnde dekorerade många låtar med en ömsint slide, både akustisk och elektrisk. Tottas sound som soloartist är halvakustiskt och konserten formade sig till ett trivsamt samkväm av ömsesidig uppskattning. Tills det plötsligt, när det egentligen var slut, brakade löst med "Saturday night's boogie woogie man" och "The girl can't help it", med Billy Bremner vid mikrofonen.
   Måndagskonserten var för länge sedan utsåld och succén var given. Totta upplevde själv stämningen i lokalen som andaktsfull. Men jag tror bara att det var alla damer i publiken som kippade efter andan mer än en gång.

/ Håkan

Sömnigt? Knappast!

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/11 1997.

KONSERT
ELDKVARN
Strömpis, Örebro 20/11 1997

För mindre än tre veckor sedan, som förband till John Fogerty, fick jag bekräftelse på att Eldkvarn är allt annat än ett band med föredettingar. De kände sig visserligen obekväma inför den stora Fogerty-publiken men klarade balansakten elegant.
   Nu på en av de första konserterna på turnén i eget namn var de både hungriga och rutinerade. Hungriga på att bjuda publiken på Strömpis på en rejäl slice från senaste skivan, det anmärkningsvärt starka comeback-albumet "Lyckliga tider".
   Och rutinerade nog att spontant slänga in önskelåtar i den redan flexibla scenrepertoaren. Som gammal besökare till Eldkvarn-konserter genom åren är det viktigt att Plura & Co huvudsakligen lämnar nostalgin hemma och riktar in sig på nytt, fräscht material.
   Och de redan på nya skivan starka låtarna växer till sig och blir allvarliga konkurrenter till klassikerna i den exklusiva skaran av "all time high"-Eldkvarn. Så är årets Eldkvarn-upplaga en lysande kvintett, en stabil trio trotjänare med två återvändande eminenta musiker.
   Där trummisen Werner Modiggårds insats aldrig kan undervärderas. Han har ett av Sveriges bästa flyt bakom kaggar och cymbaler plus att han sjunger med på ett härligt charmigt sätt. Den 90 minuter, 16 låtar, långa konserten innehöll givetvis också några ofrånkomliga publikfriare från gårdagen. "Alice" och "Kungsholmskopplet" (två gånger!) var faktiskt de enda låtarna som var gemensamma med scenrepertoaren för tio år sedan.
   Så Eldkvarn 97 lever inte alls på minnen och när de uppträder i en sådan skärpt kondition som i torsdags har de mycket kvar att ge. Tunnhåriga kanske men inte trötta eller changerade. Minnet av en ensam Plura i "Lördagkväll - söndagmorgon", ljuvligt vackra "Dörrarna till himlen" och den pardonlösa refrängen "det kommer ett hundår till" (i "Pojkar, pojkar, pojkar") kommer att leva länge, mycket länge i mitt medvetande.

Eldkvarns låtar:
Jag är bättre än dej
Om stjärnor faller
Kärlekens tunga
Ett hus på stranden
Ölhund (med strofer från Doors "The end")
Alice
Dörrarna till himlen
Kungsholmskopplet
Tempel av alkohol
Ingenting gör ont
Somliga går i trasiga skor
Pojkar, pojkar, pojkar

Extralåtar
Lördagkväll - söndagmorgon
Största skvallret i stan
Kungsholmskopplet (igen!)
Nerför floden

/ Håkan

Tack för den bonusen

Bilder: Anders Erkman

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/11 1997.

JOHN FOGERTY
Nobelhallen, Karlskoga 8/11 1997

Efter att ha levt med förväntningarna runt denna konsert i flera månader så var det oerhört befriande när John Fogerty tjugo minuter i nio i lördagskväll äntligen ställde sig på Nobelhallens scen. Till ett jubel från 6800 personer som jag aldrig upplevt i den hallen tidigare.
   Mina onda föraningar om en konsert helt identisk med tidigare uppträdanden i Sverige besannades inte. Om ni läser låtlistan här bredvid så är den nästan förvillande lik alla andra av hans konserter i år. Med några små viktiga undantag.
   Fogerty hade flyttat fram "Down on the corner" fyra låtar men den stora överraskningen, en ren bonus, var givetvis "Rockin' all over the world". När jag stod och laddade för kvällens hårdaste attack, "Walking on a hurricane", kom denna klassiker som en skänk från ovan. Vi noterade klockslaget 22.34 för en låt som han inte framfört live sedan mitten av 80-talet.
   Den lyfte taket på Nobelhallen, fick allt folk på fötter och förvandlade arenarock till intim, mysig klubbmiljö. Om Fogerty hade haft den smarta smaken att lägga den som en extra extralåt, förslagsvis i en upplyst hall, hade nog alla vuxna karlar svimmat av lycka. Och fått Springsteen-fans att muttra om upprepning. Bruce avslutade nämligen sina 1981-konserter med just den låten.
   Inledningen var annars helt enligt schemat. Vi färdades tillbaka till Mississippis träskmarker via syrsornas väsande ljud och grodornas kluckande och framför en osedvanligt läcker scendekor rullade "Born on the bayou" igång. Och det låg i luften att det skulle bjudas på mer spektakulär underhållning än vid utomhuskonserten i somras.
   Låtarna han hade lagt till tar ut svängarna mer och ger en mer fullständig bild av artisten Fogertys rötter. Fogertys beryktade tunghäfta hade också släppt något och han berättade flera längre anekdoter från sitt liv. Mellan sina typiskt amerikanskt inställsamma utfall om att vi minsann var den bästa publiken han mött, vi var vackra och vi sjöng bäst.
   Med sitt evigt påklistrade leende var han stundtals inte helt olik en sydstatspredikant. Men det var musiken och rösten med stort R som talade mest och bäst den här lördagskvällen. Och det känns fortfarande som ett mirakel att de nya låtarna från "Blue moon swamp" så fint smälter in i Creedence Clearwater Revival-repertoaren.

Lika övertygad är jag att coverlåtarna inte direkt förhöjde det musikaliska värdet av konserten. Kvällens sju covers tillhör alla Fogertys bakgrund men kan i mitt medvetande aldrig knytas till Creedence-repertoaren. Riktigt pinsamt blev det när 50 år gamla "Cotton fields", skriven av en mördare och notorisk fängelsekund, blev aftonens allsångslåt nummer ett.
   Fogerty ville gärna visa upp alla sina gitarrer och hans solon blev understundom ett gnidande utan värde. Som i "Suzie Q" när han vände publiken ryggen och fick nostalgisk kontakt med sin gamla förstärkare från Creedence-tiden.
   Det nedtonade, dämpade mittenpartiet på tre låtar var därmed ett delikat inslag i konserten. Fogerty sittande med en akustisk slide, dobro, på knäna och evigt energiske trummisen Kenny Aronoff bakom ett mindre, mänskligt trumset. Då svängde det kanske allra bäst på hela kvällen.
   Kan vi härmed få önska en längre klubbturné i Sverige till våren, tack. Men avslutningen var inte heller direkt laidback eller överpöst gubbrock som många vill göra gällande.
   Efter countrydängan "Bad moon rising" kom den otroligt känsloladdade "Fortunate son" som blivit en ny favorit för mig under det här året. Och så avslutades konserten helt programenligt med extralåtarna "Proud Mary" (snacka om evergreen) och ännu en energiexplosion i form av "Travelin' band".
   Sedan var det mörkt i någon minut och vi trodde för ett ögonblick på fler överraskningar innan ljuset tändes och vi vaknade upp från våra sjuka förhoppningar.
   En rasande effektiv rockkonsert var därmed till ända. Vi bjöds inte på show, frånsett några glädjepiruetter på slutet, men 30 låtar som tillhör rockhistoriens allra främsta.

John Fogertys låtar:
Born on the bayou
Green river
Lodi
Lookin' out my back door
Suzie Q
I put a spell on you
Bring it down to jelly roll
Southern streamline
Who'll stop the rain
Midnight special
A hundred and ten in the shade
Workin' on a building
Joy of my life
Big train (from Memphis)
Centerfield
Down on the corner
Swamp river days
Hot rod heart
Before you accuse me
Long as I can see the light
The old man down the road
Blueboy
Cottonfields
Rockin' all over the world
Walking in a hurricane
I heard it through the grapevine
Bad moon rising
Fortunate son

Extralåtar:
Proud Mary
Travelin' band

/ Håkan

Retrokväll eller överraskningar

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 1997.

I dag får Karlskoga rockmusikaliskt storfrämmande i form av John Fogerty. Jag vill påstå att Fogerty, den gamle Creedence-generalen, är den störste internationelle populärartist som besökt länet sedan Paul McCartney reste runt i en dubbeldäckare med sina Wings och landade i Örebro i augusti 1972.
   Och då har jag räknat med både Iggy Pop (två gånger), Clash, Elvis Costello, John Hiatt, Phil Lynott och Pogues. Jag vet redan hur kvällens konsert med John Fogerty i Karlskoga kommer att bli. Fast jag varken är synsk eller spåman så är det inte speciellt svårt att sia om kvällens stora internationella begivenhet. Att kvällens konsert i Nobelhallen i stort kommer att likna Fogertys tidigare konserter i år är ingen djärv gissning
   Spänning är ett alltför ofta använt ord, inte minst i denna spalt och av undertecknad. Ett ord som via sin flitiga användning mist sin, just det, spänning. I grunden ett värdeladdat och positivt ord som genom upprepad vårdslös användning tappat all trovärdighet.
   Spänning och nyfikenhet är en av de största drivfjädrarna i det här jobbet. Varje ny skiva och varje nytt konsertbesök innebär ofta nya kickar, nya lyft och, tyvärr ibland också, kraschade förväntningar. Men i kväll vet jag inte om jag har så mycket spännande att se fram emot. Det mesta är givet, repertoaren spikad och inget kan, om vi nu för några sekunder ska se det positivt, gå fel.
   OK, någon sträng på någon av Fogertys alla gitarrer kan givetvis brista och ljudet kanske inte kommer att vara utsökt överallt i Nobelhallen. Men i stort kommer det att bli en kväll helt utan överraskningar. Stor rockmusik, historisk afton men absolut inga nyheter eller tvära kast som vänder upp och ned på alla begrepp.
   Med hjälp av dagens mediabrus, ofta benämnt Internet, andra skriverier, kamraters berättelser från Stockholm och egna erfarenheter från i somras kan vi redan spika fast följande om kvällens Fogerty-konsert:

1. Efter inledande "Born on the bayou" (öppningslåt på samtliga hans konserter i år) kommer garanterat "Green river".
   2. Fogerty har blåa jeans, blå (alt svart) skjorta och kommer inte berätta så mycket mer än att han är glad att vara här och att vi i publiken är så snälla.
   3. Extralåtarna blir två, "Proud Mary" och "Travelin' band", och inga fler, hur mycket vi än klappar och skriker.
   4. "Up around the bend", "Almost Saturday night" och "Rocking all over the world" kommer vi aldrig att få höra i kväll. Fast den förstnämnda är min ultimata Creedence-låt och den senare var en given livelåt på 80-talet.
   Det blir med andra ord en tämligen förutsägbar retrokväll med noll överraskningar. En storslagen nostalgiafton med en gränslös radda favoritlåtar från förr uppblandade med årets skörd Fogerty-klassiker i gammal god stil. Om nu inte John C Fogerty råkar få de här anspåkslösa raderna översatta för sig och radikalt tänker om.
   Rakar huvudet, klär sig i lila våtdräkt, bjuder upp Sten & Stanley på scenen och drar igenom hela Blue Ridge Rangers-repertoaren. Jag lovar, jag ska varken klaga på ljudet eller bristfälliga repetitioner om så sker. Eller annars kanske han låter publiken bestämma repertoaren rakt igenom hela konserten. Så spontan och så impulsiv som han ofta ger sken av när han från scenen ständigt frågar oss om vilka favoritlåtar vi vill höra. Plötsligt blir han kanske så euforisk och verbal att han i låtpauserna drar historier från hela sitt händelserika liv. Berättelser med både fantastiskt innehåll och slagkraftiga poänger.
   Kanske kan han drabbas av en energisk kick av oöverträffad kraft som bara kommer att förlänga och förlänga raden av extralåtar. Hela publiken får alla sina favoriter spelade. Första soloskivan, helt ignorerad från årets alla konserter, får en renässans som knappt Fogerty själv fattar. Är det bara i min dröm som konserten avslutas i en helt upplyst ishall med "Rocking all over the world"?
   Fast jag för tillfället är djupt försjunken i pessimistiska profetior så kan jag inte låta bli att drömma, ha förhoppningar och se fram mot en innehållsrik och överraskande konsert. I torsdags köpte jag nya blåjeans och kvällens John Fogerty-konsert skulle jag för allt i världen inte vilja missa. Sten Nilsson i duett med John Fogerty...

Bäst just nu:
KENT: OWC (förhandstejp). Titeln är ett mysterium men låten är så vacker, dramatisk och underbar att nya albumet "Isola" inte kan bli sämre än fantastisk.
LASSE LINDH: I en annan flicka (singel). Bakom detta ruskigt anonyma namn finns en blivande popstjärna, tror jag. En bra mycket mer innehållsrik poplåt än Martins "Rymdraket" som just nu spelas sönder på radion.
ULF LUNDELL: Warburton Mission (CD-låt). En akustisk, Neil Young-influerad pärla från senaste albumet som kommer att överraska fansen mer än John Fogerty gör i kväll.
WEEPING WILLOWS: Blue velvet (bonusspår/singel). A-sidan "Eternal flames" är ju en given hit. Men WW kan mer. Exempelvis, som här, en amerikansk easy listening-cover inspelad i replokalen med ett autentiskt vinylknaster som läcker detalj.
POPSICLE: Genuine fake (CD-spår). Genuin äkta powerpop med Popsicle. En av många låtar på albumet "Stand up and testify" som är i klass med singeln "Dry spot".

/ Håkan

Wilko var sig lik

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/11 1997.

WILKO JOHNSON
Prisma, Örebro 30/10 1997

1985 besökte den engelske pubrockpionjären Wilko Johnson Örebro förra gången. Exakt på dagen tolv år senare återvände han och det mesta var sig likt. De två kompmusikerna är honom trogna, repertoaren är fortfarande en trygg blandning av tidiga Dr Feelgood-låtar, covers och egna låtar och även de nervkittlande, något obscena gesterna under "Don't let your daddy know" finns kvar i hans fartiga scenshow.
   Men den r&b-svängande rockmusiken har inte direkt trendkänsliga inslag så Wilko kan gott fortsätta som kung på området. Utan att tappa ansiktet. Ansiktet, ja. Hans nästan fyrkantiga stenansikte sken upp lite oftare än förr. Prisma svämmade inte direkt över av rockfans i torsdagskväll men Wilko såg ändå ut att trivas.
   Jämfört med sitt forna band, Dr Feelgood som besökte Örebro för en tid sedan, gör Wilko tuffare rock med hårdare riff och överlag ett elakare sound. Men också mindre varierat och inte fullt så låtstarkt.
   Han upprepade sin älsklingsgest, gitarren riktad mot publiken som en k-pist, flera gånger under kvällen. Men bakom gesten fanns ett snett leende och de stirriga, besatta ögonen avslöjade också distans och ödmjukhet.
   Wilkos klassiskt energiska gitarrspel var ett under av effektivitet. Tillsammans med den suveräne basisten Norman Watt-Roy lät trion tajt och fulländat.
   I livesoundet fanns inget att klaga på men scenrepertoaren blev aldrig bättre än under Feelgood-klassikerna "Back in the night" och "She does it right". Och den snabba extralåten "Bottle up and go".

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.