Blogginlägg från 2026-09-21

2010-talet: #43. Anna Ternheim

ANNA TERNHEIM: All the way to Rio (Universal/Capitol, 2017)

ANNA TERNYHEIM HADE SITT STORA kreativa genombrott på 00-talet men givetvis höll hennes skivor en god kvalitetsnivå långt in på 2010-talet, fast lite ojämnare enligt mitt sätt att se det. Jag kan redan nu avslöja att på den övre halvan av Topp 10 på 2010-talets rangordnade lista återfinns ett Anna Ternheim-album som jag nog värdesätter som hennes allra starkaste av dem alla. Men innan vi når den exklusiva nivån finns det anledning att koncentrera sig på Annas näst sist utgivna album på 2010-talet, ett decennium med faktiskt flera märkligt medelmåttiga Ternheim-album.
   Anna har haft en förmåga att för varje skiva byta producent eller sound för att sedan ofta komma tillbaka till Andreas Dahlbäck i en eller annan konstellation. Precis så är det på ”All the way to Rio” där Andreas delar producentjobbet med kvartetten Andreas Söderström, Johan Berthling, Per Eklund och Tomas Hallonsten. Samtliga killar är också musiker med ofta jazzig bakgrund, gitarrist, basist, trummis respektive organist, och även om det inte märks tydligt på albumsoundet så inbillar jag mig att låtskrivande, arrangemang och produktion har arbetats fram demokratiskt i grupp under sessionerna i Atlantis-studion.
   Enligt mitt sätt att genom åren se och lyssna på resultatet har det inte varit ett så spännande arbetssätt och ofta har det snarare blivit lite opersonligt när man ska bedöma helheten. Nu faller inte ”All the way to Rio” under den kategorin men möjligtvis lider albumet lite brist på starkt och profilerat låtmaterial som i några fall har jobbats fram kollektivt i grupp, kanske mer stämning och melankoli än strikta och starka melodier, men är klart bättre än Annas föregående album ”For the young” (2016) som i mina öron var ganska svagt och stundtals inte ens medelmåttigt.
   ”All the way to Rio” inleds dock i samma lite tveksamma genre men tar sig otroligt starkt och avslutningen är närmast femstjärnigt. Som i nyinspelningen av ”Keep me in the dark” som också fanns med i en ganska oprofilerad treminutersversion på ”For the young” men här växer till det dubbla där Hallonsten inte bara spelar orgel utan också synthesizer och trumpet(!). Och allt ramas in, intro och outro, snyggt av Annas lågmälda pianospel.
   ”Keep me in the dark” följs av ”Dreams of blue” där Hallonsten, som har skrivit låten tillsammans med Anna, ännu en gång briljerar med en stämningsfull och psalmliknande orgel och låten avslutas med ett effektivt klarinettsolo (Joel Wästberg) som utvecklas till en fantastisk final på hela albumet.
   Även ”Battered soul”, tredje låten från slutet, bör i sammanhanget nämnas som höjdpunkt. Den framträdande akustiska gitarren (Gustav Lindelöw), som förekommer väldigt sällan på skivan i övrigt, smälter här in fantastiskt bra i de syntetiska arrangemangen.

/ Håkan

Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...

Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.