Blogginlägg

2010-talet #45. Joel Alme

JOEL ALME: A tender trap (Razzia, 2012)

JAG KAN REDAN NU AVSLÖJA ATT JOEL ALME kommer att spela en liten huvudroll i min rangordnade lista på albumfavoriter från 2010-talet. Inte så konstigt då han har figurerat på alla mina både korta och långa årsbästalistor sedan 2008. Han har faktiskt haft den där speciella favoritrollen sedan albumdebuten ”A master of the ceremonies” och har behållit den exklusiva positionen sedan dess. Från de första skivorna med engelska texter till dagens personliga produktion med ofta vemodig svensk lyrik och avskalade arrangemang.
   Joel har till dags dato släppt sju album, tre på engelska och fyra på svenska, och med facit i hand kan vi konstatera att personligheten på det senare svenska låtmaterialet är, inte överraskande, ett strå vassare. Men utvecklingen har varit väldigt naturlig och de första skivorna ska i sammanhanget inte alls nedvärderas vid en krass jämförelse. Inledningen på Joel Almes solokarriär är minst lika imponerande som fortsättningen har varit.
   Dagens ämne är ”A tender trap” som är Joels tredje album där han fortfarande sjunger på engelska fast skivan skulle bli final på den engelska epoken.
   Joel bor sedan många år tillbaka i Stockholm men för mig kommer han för alltid att tillhöra den naturliga Göteborgsfalangen av rockmusik. Den som blommade upp på allvar redan på 90-talet för att sedan, med Håkan Hellström i spetsen, fullkomligt explodera i svensk nöjesbransch på 00-talet.
   Han fanns med i ett halvt kapitel av historien om Göteborgs moderna rockmusik bakom innan hans namn skulle pryda framsidan på ett skivomslag. I flera år var Joel sångare och låtskrivare i gruppen Spring In Paris och gruppens album ”Hope there is a morning after this” (2004) producerades av Björn Olsson, känd från Soundtrack Of Our Lives och Håkan Hellström. Den kontakten gjorde att Olsson tillsammans med Mattias Glavå producerade Joels debut. Innan ”A master of ceremonies” blev Joel under en kort tid basist bakom Martin Elisson i Hästpojken. Joel spelar på den gruppens debut ”Caligula” (2008), en punkinspirerad historia, som släpptes bara några månader innan Joels debut.
   Det finns inget som direkt förenar den brokiga samlingen av göteborgska artister eller grupper musikaliskt med Joel Alme. Men det finns en röd tråd där lite vingliga röstresurser, stundtals sprucken sångstämma och älskvärd falsksång ackompanjerar de ofta vidunderliga melodierna och stora känslorna. Där möts Joel Almes kreativitet och personlighet och är tveklöst unik och har varit så i nu 18 år.
   Joel Alme är och har varit de små gesternas man. På ett mirakulöst sätt har han i arrangemangen på ett mirakulöst sätt lyckats kombinera det storslagna uttrycket, ofta illustrerade av läckra stråkar, med naken och avskalad elegans. Under Joels engelska period var det än mer tydligt och ”A tender trap” är inget undantag.
   Tänkte inte så mycket på det då, 2012, men det är klart att Joel på den tiden hade det lite svårare att få fram eventuella budskap när han tog vägen via ett främmande språk till lyssnaren. På det viset uppfattar jag ”A tender trap” som lite mer lättlyssnad med låtar i ett stundtals intensivare tempo än han just nu sysslar med.
   ”A tender trap” startar lite överraskande med tre upptempolåtar, titellåten, ”The clouds” och ”If she ever knew”, med ett sprittande piano (Per Larsson) och en stråkkvartett som förstärker de melodiska detaljerna. Efter den konventionella balladen ”Lucky eyes” följer den nästan rockiga ”Take a better look” med en mycket läcker slidegitarr som dekorerar arrangemanget.
   ”A tender trap” är överlag lite mer händelserikt arrangerad och musiker som gitarristerna Reine Fiske och Ramo Spatalovic, trummisen Fredrik Sandsten, blåskillen Per ”Ruskträsk” Johansson och den tidigare kollegan Martin Elisson som basist ger albumet en underbar musikalisk helhet.
   Balladen ”I remember” avslutar hela albumet och är så smakfullt skriven och framförd att jag tänker mig att Magnus Carlson som sångare hade gjort låten till en både himmelsk och storslaget vacker ballad

/ Håkan

Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...

Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.