Blogginlägg från 2025-12-02

November 2025 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingThe Pleasures, Lachlan Bryan och Catherine Britt, på Schreibers Garage.

I ÅRETS MÖRKA NOVEMBER fortsatte Håkans Pops kategorier på 50 år gamla album, den oändliga serien av coveralbum och uppmärksamheten på ett aktuellt datum i pop- och rockhistorien. Dessutom var jag under månaden på en konsert och på en aktuell biofilm med starkt musiktema.
   Den rangordnade listan på de bästa album från 1975/76 avslöjade under november placeringarna #26 till #29 med John David Souther, Terry Reid, Eagles och Kursaal Flyers, en spännande blandning amerikanskt och engelskt.
   Händelserika historiska datum blev 5 november, 12 november, 19 november och 26 november.
   Coveralbumen jag uppmärksammade under november gjordes av Lucinda Williams, Willie Nelson, Robert Gordon och Van Morrison.
   Konserten med australiska The Pleasures på Schreibers Garage i Örebro fick ett besök av mig.
   Intresset kring spelfilmen ”Bruce Springsteen: Deliver me from nowhere” fick mig också att gå på bio i november.

AV TRADITION BROMSAR SKIVUTGIVNINGEN in under november fast jag hittade under månaden flera intressanta album med en sensationell skiva som Månadens Bästa Album, en kategori med bra album som samtidigt blir nominerade till en plats på Årsbästalistan som publiceras framåt jul.
   Det tog TONI HOLGERSSON nio år att följa upp sitt senaste album och ändå blev det kort, sju låtar på 27 minuter, men med typiskt vemodiga, dova och avskalade Holgersson-klanger på ”Apotek Vintergatan”. Producenten och musikern Lars Halapi har hjälpt Toni att färga de svartvita sångerna med gitarrer, steelguitar och keyboards utan att på något sätt stjäla uppmärksamheten från en väldigt äkta singer/songwriter.
   Blott 86-åriga MAVIS STAPLES fortsätter imponera på nya albumet ”Sad and beautiful world” med sin rakryggade röst i något som närmast kan beskrivas som popsoul, fungerar allra bäst i lågmälda men ljuvligt genomarbetade ballader. Med sin omgivning till hjälp, bland annat producenten Brad Cook, har Mavis valt ett utsökt låtmaterial, från låtskrivare som Tom Waits, Leonard Cohen, Mark Linkous och Gillian Welch, som förstärker albumets styrka. En ren och skär låtskatt som avslutas helt förtjusande med Eddie Hintons ”Everybody needs love” med Bonnie Raitt på slidegitarr.
   Amerikanska gruppen MIDLAKE tillhör folkrockgenren och deras musik är betydligt mer lättsam och flyktig i en jämförelse med exempelvis Israel Nash i vars grupp flera medlemmar spelar live. Tänk Byrds med David Crosby som ledare, lite äventyrliga arrangemang men många röster som tvinnas samman.
   Jag har under senare år poängterat WILLIE NELSONS skivor som både innehålls- och sångmässigt utsökta. När han på nya albumet ”Workin' man: Willie sings Merle” gör enbart Merle Haggard-låtar blir det långtifrån lika intressant. Då är gamle Willie, som nyligen har gjort så spännande skivor, tillbaka i de traditionella rötterna utan koppling till nutid.
   Skotsk country tillhör inte vanlig daglig meny så albumdebuterande RIANNE DOWNEY tar mig med storm på albumet ”The consequence of love”. Med en ibland trippande ljus stämma påminner det om klassisk amerikansk country som kan bli lite tjatig och alltför pigg men skivan i övrigt tillhör nog mer brittisk folkmusik och flera gånger kommer jag på mig att tänka på Kirsty MacColl. Och när tempot i några låtar bedarrar blir Riannes uttryck väldigt personligt.
   THE LAST COLLECTIVE är sannerligen ett musikaliskt gränslöst kollektiv med franska rötter och gitarristen och låtskrivaren Stéphane Schück i en ledarroll. Han tog sina demo och sångskisser till USA och producenten Chris Stamey och en rad musiker och sångare från R.E.M., dB's, Wilco, Jellyfish, XTC och Let's Active hjäper aktivt till. Poprock på gränsen till amerikansk powerpop med många smakfulla detaljer men också stundtals spretigt med många olika personer vid mikrofonen.
   Det känns onödigt att ovannämnde Toni Holgersson släpper skiva samma månad som H. SELF. Båda tillhör samma avskalade singer/songwriter-genre. Henric Hammarbjörk (alias H. Self) har på drygt ett år producerat tre album och hela 44 låtar(!). Nya dubbelalbumet ”Vildvisor” innehåller 21 låtar och jag kan tycka att det är en viss överdos (i musik alltså) och hälften hade räckt. Dock är han musikaliskt mer omväxlande den här gången och det gör lyssnandet händelserikt och stundtals också underhållande.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: WRECKLESS ERIC är tillbaka på allvar med ett album, ”England screaming”, som faktiskt tangerar det bästa och mest personliga han gjorde på 70-talet. Det känns nästan ironiskt att skriva det idag nästan 50 år senare. Han har samlat ihop en mängd av sina låtar från 1985, då utgivna på albumet ”A roomful of monkeys” under gruppnamnet Captains Of Industry som ljudmässigt mixat var en ren och skär katastrof, och har spelat in nio låtar på nytt. Det är så fräscht, energiskt fulladdat och en sensationell pånyttfödelse.
   "England screaming" är överraskande helt inspoelad i en studio, Eric spelar de flesta instrument själv, Sam Shepherd på trummor och i kören finns hustrun Amy Rigby och Marc Valentine. En förhållandevis liten kombo som har skapat ett förbluffande elektriskt levande rocksound. Helt enkelt låter det som att hela albumet kunde vara den naturliga uppföljaren till den klassiska singeln ”Whole wide world” 1977. Tro mig, det är sant!
   Arrangemangsmässigt är det inga stora förändringar jämfört med originalmaterialet men ljudet, mixningen och den totala attacken, där Eric med rösten låter som om han är 23 år igen, slår effektivt undan argument som nostalgi eller blott upprepning. Man blir tacksam som lyssnare när teknik och känsla kan lyfta upp det gamla materialet och idag presentera det som något nytt och uppseendeväckande.
   1985 var Wreckless, eller Eric Goulden som han heter, nere i en djup svacka. Droger och personliga problem hade under några år gjort honom till en fiende till skivbranschen men som medlem i Captains Of Industry, där Blockheads-basisten Norman Watt-Roy också ingick, fanns de kommersiella möjligheterna (skivbolaget Go! Discs hade många framgångar) som Eric helt kraschade.
   Han var ju inte vän med den kommersiella branschen och ville nog mest av allt vara en provokativ motståndare till framgång och lämnade ifrån sig Captains Of Industry-skivan som en näst intill olyssningbar produkt. Oerhört lågt mixade instrument och Eric sjunger långt ner i källaren.
   Hans provokativa framtoning fortsatte under några år, gruppen Len Bright Combos två album 1986 är tydliga exempel på ickekommersiell stökig musik, innan han mot slutet av 80-talet återigen kallade sig Wreckless Eric och efter några decennier började göra personlig rockmusik av god kvalité igen. ”Transience” (2019), på min årsbästalista 2019, är ett utsökt comebackalbum, men ”Leisureland” (2023) är lite ojämnare.
   Men på alldeles nya ”England screaming” är Wreckless Eric/Eric Goulden tillbaka med besked där fantastiska låtar som ”Lifeline”, ”Lady of the manor”, ”Land of the faint at heart” och ”Our neck of the woods” får sin rättmätiga revansch.
   På skivomslaget förklarar Eric, grymt besviken på originalmaterialet, varför han har spelat in de här låtarna på nytt: "I decided to re-record these songs just to see if I could and to lay to rest the ghastliness surrounding the original release". Han har definitivt lyckats!

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.