Blogginlägg

”Springsteen: Deliver me from nowhere”

SPRINGSTEEN: DELIVER ME FROM NOWHERE
Regi: Scott Cooper
(Filmstaden, Örebro 120 min)

DET ÄR NÄSTAN OMÖJLIGT ATT INTE jämföra den här filmen, som huvudsakligen handlar om de tidiga 80-talsåren åren när Bruce Springsteen spelar in sitt album ”Nebraska”, med den ganska nyligen kritikerrosade filmen ”A complete unknown”, om Bob Dylans tidigaste år i karriären. Båda huvudrollerna spelas utomordentligt tidstroget av yngre skådespelare, Jeremy Allen White respektive Timothée Chalamet, som gestaltar sina karaktärer mycket skickligt och begåvat.
   Man kan stoppa in båda filmerna i en kontext där artisterna befinner sig under förändring på väg mot nya musikaliska mål. Men på just den punkten skiljer sig ambitionen åt. I Dylan-filmen går artisten mot det elektriska medan Springsteen på albumet ”Nebraska” sökte sig mot det extremt avskalade och akustiska.
   För att förklara Bruce Springsteens tankar och funderingar efter den gränslöst framgångsrika världsturnén 1981 så har ju artister i gemen i alla tider och väldigt ofta sökt sig bort från de rent publikfriande framgångarna till det strängt återhållsamma uttrycket.
   När Beatles splittrades 1969/70 åkte Paul McCartney upp till Skottland och spelade in sitt första anspråkslösa soloalbum helt på egen hand. När Ulf Lundell på 80-talet, för att undvika ”Öppna landskap”-hysterin, ville komma bort från sin obekväma roll som nationalpoet gjorde han först ett album med bara covers (”Sweethearts”) och sedan ett ”Nebraska”-liknande projekt (”12 sånger”) som han spelade in i sin ensamhet på Österlen i Skåne.
   Bruce Springsteen fick slåss för sina idéer 1981/82, det framgår med all önskvärd tydlighet i filmen, att spela in sina sånger i sitt eget sovrum på en liten portastudio långt från någon professionell inspelningsstudio. Resultatet blev tio låtar av som bäst demokvalité som fick manager Jon Landau (fint spelad av Jeremy Strong) och framförallt skivbolagschefen att sparka bakut men Bruce stod på sig och de scenerna är filmens höjdpunkter.
   En biofilm idag kräver dock lite mer än diskussioner om inspelningsteknik och låttexter för att locka publik till biosalongerna. Parallellt med utvecklingen av ”Nebraska”-projektet löper det tillbakablickande scener om Bruces barndom i tidstroget svartvita filmbilder och en problematisk relation till en brutal pappa (även den rollen starkt spelad av engelsmannen Stephen Graham) som på något sätt ska bilda näring till texterna på ”Nebraska”.
   När jag recenserade skivan (i Nerikes Allehanda 28 september 1982) var jag medveten om att texterna hade ett socialt patos men inte att de, enligt filmen, var så starkt knutna till depression eller psykisk ohälsa som det heter idag. Men det är kanske först idag, närmare 45 år senare, vi riktigt kan uppfatta det så. Tiden läker inga sår utan förstärker ibland känslorna. Vem kunde exempelvis förstå att när John Lennon 1965 skrev den fantastiska poplåten ”Help!” var det ett seriöst rop på hjälp? Det var först mot slutet av 70-talet som Lennon berättade minnen och den nakna sanningen.
   Idag går det naturligtvis att analysera innehållet i texterna på ”Nebraska” kopplade till hemska händelser i det förgångna. Titellåten är inspirerad av massmördaren Charles Starkweather som dödade tio människor på 50-talet i Nebraska. I filmen får den händelsen större uppmärksamhet, att Bruce till och med funderade på att ge titellåten namn efter Starkweather.
   Sådana detaljer förstärker givetvis dramaturgin i en film och ”Deliver me from nowhere” bottnar därför i det känsloladdade på ett helt annat sätt än mina minnen från tiden när ”Nebraska” kom ut som en enbart avskalad musikalisk överraskning.

DESSUTOM FÅR VI NOG TÅLA, filmen är ju en amerikansk produktion, en skvätt kärlekshistoria och en slutlig försoning med sin far för att inte allt ska resultera i en konventionellt detaljerad och gråtonad dramatiserad spelfilm med mycket musik.
   Jeremy Allen White spelar huvudrollen väl som ”Bruce Springsteen” utan att vara porträttlik originalet. På håll känner man igen fysiken och jargongen men på närbilder är han kanske mer lik Willie Nile eller en vuxen Julian Lennon. Men det är defeinitivt inte viktigt men han lyckas inte sjunga lika skickligt som Timothée Chalamet gjorde i Dylan-filmen. Men därtill får han inte samma möjlighet att sångmässigt briljera med Springsteen-materialet. Och i de få livescenerna ser ”E Street Band” mer ut som karikatyrer av det äkta bandet.
   Kanske letar jag lite för mycket efter faktiska fel i berättelsen för att kunna njuta av en uppenbart bra musikfilm men där jag faktiskt saknar gripande musikaliska sekvenser med ”Nebraska”-koppling. Då imponeras jag mer av de högljudda livescenerna med ”Born to run”, som ska symbolisera avslutningen på den senaste turnén med E Street Band, och ”Born in the USA”, mot slutet av filmen, i studion med band när ”Nebraska”-låtarna plus några till ska elektrifieras.
   De låtarna blir filmens mest musikaliskt storslagna moment som i filmögonblicket överträffar de dova, dystra, suggestiva ”Nebraska”-låtarna som i sin enkla och lite monotona form doftar Woody Guthrie i allmänhet och amerikansk folkmusik i synnerhet.
   Och när vi som riktig slutpunkt, under filmens eftertexter, får en autentisk liveversion av det riktiga Bruce Springsteen & the E Street Band förstår man att ”Nebraska”-perioden egentligen var en lågmäld parentes i Springsteens hela historia. Men ändå en viktig parentes innan världen skulle få uppleva Springsteen-karriärens första stora praktfulla och kommersiella genombrott med ”Born in the USA” med totalhysteri som följd.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.