Blogginlägg

ALL TIME BEST #32: "The night visitor"

ANNA TERNHEIM: The night visitor (Universal, 2011)

JAG KÄNNER MIG PRIORITERAD OCH bortskämd när jag på min All Time Best Album-lista helt prestigelöst kan jämföra skivor med Anna Ternheim och Bob Dylan. Och sedan komma till en slutsats att ett drygt tio år gammalt svenskt album just nu känns lite, lite bättre än Dylans 47 år gamla klassiker ”Blood on the tracks” som jag skrev om för två dagar sedan. Jämförelsen är naturligtvis orättvis och nästan provocerande men har jag en gång bestämt mig för att rangordna mina 150 bästa album blir det ibland detta häpnadsväckande resultatet.
   Utmaning må ha varit Anna Ternheims mellannamn när hon från 2004 började ge ut skivor. Sedan hon tog sitt första stapplande steg i artistbranschen, jag påminner återigen om den till synes späda men sångmässigt starka tjejen på Klubb Söndag i februari 2004, utmanade hon sig själv och hela branschen med genomgående ypperligt personliga skivinspelningar. Ingen skiva var lik den som kom innan, inget sound påminde om något vi hört tidigare.
   På sitt fjärde album, ”The night visitor”, är kanske inte arrangemang och sound (eller brist på sound…) lika häpnadsväckande vågat eller äventyrligt överraskande som på Annas tidigare skivor. Men likt förbaskat blir slutresultatet lika magiskt och personligt tilldragande som aldrig förr. Efter sju år som skivartist tog Anna Ternheim ett steg tillbaka musikaliskt för att ta två stora steg framåt som artist i sin alltmer homogena och vuxna karriär.
   Efter de två musikaliskt spännande produktionerna på ”Separation road” och ”Leaving on a mayday” och efter ett år av osäkerhet och stunder av tom kreativitet reste Anna till Nashville. Där lät hon sångerna formas i mötet mellan grymt rutinerade och i sammanhanget åldriga amerikanska musiker och den gnistrande personligheten i Annas klockrena stämma, hennes texter och ofta avskalade singer/songwriter-sånger.
   Inspelningen av ”The night visitor” var ett förutsättningslöst projekt. Anna kom från New York drabbad av en sorts skrivkramp, åkte till countrymusikens huvudstad Nashville utan att ens känna till Grand Ole Opry och mötte, förutom producenten Matt Sweeney som hon redan kände, musiker hon aldrig hade träffat tidigare. Det blev genast kontakt, Anna och hennes sånger mötte stort engagemang hos dessa garvade veteraner. Trummisen Kenny Malone (som spelat på nästan alla skivor som har producerats innanför Nashvilles stadsgräns) ville exempelvis prompt ha Annas texter framför sig för att kunna fånga känslan med de rätta rytmerna.
   Det engagemanget och stora intresset genomsyrar skivans samtliga tolv låtar. Utan att märkbart höja varken tempot eller volymen byggs varje anspråkslös sång upp till små stora mästerverk. Sångerna fastnar inte omedelbart i medvetandet utan kräver och behöver sin tid i öronen för att mogna, växa och blomma upp.
   Efter att ha levt med de här sångerna i över tio år har de växt till absoluta höjdpunkter i Anna Ternheims hela diskografi. ”The night visitor” är inte tålamodskrävande i bokstavlig mening, långt ifrån, men åren som har passerat sedan skivan släpptes har format den smygande storheten i låtarna och gjort albumet till ett känslomässigt stort äventyr.

DET ÄR SOM SAGT SMÅ, TILL SYNES anspråkslösa, detaljer som gör ”The night visitor” till ett fulländat album. Ljudet av den slitna akustiska Gibson-gitarren från tidigt 30-tal, som Anna hittade i en mystisk butik i Brooklyn, går som en röd magisk tråd genom skivans uppenbara brist på spektakulärt sound. Sångerna är nakna, Annas röst är ännu mer avklädd än vanligt och musikerna, som bland annat spelade på Johnny Cashs sista skiva, gör sitt yttersta för att låta så lite som möjligt. Jag inbillar mig att det här måste producenten Rick Rubin helt enkelt älska i sin egen sparsmakade värld.
   Vissa låtar kan tyckas vara händelsefattiga och lite monotona men när producenten Matt Sweeneys gitarr, teknikern Dave Fergusons röst, Will Oldhams körande, Joey Miskulins lilla smakfulla dragspel och till och med legendaren Cowboy Jack Clements resonatorgitarr utkristalliseras i denna vemodiga produktion är det svårt att inte älska allt som dessutom spelades in på bara 18 dagar.
   Från den starka inledningen ”Solitary moves”, där Anna prickar en sällsynt hög falsetton i refrängen, fortsättningen på coverlåten ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)”, en makalöst känslig duett med Dave Ferguson, via oväntat Rickenbacker-poppiga ”Lorelie Marie” och snabbt akustiska ”Walking aimlessly”, där mandolin, körer och en steelguitar väver en fantastisk fond, till den oerhört fina melodin i ”Black light shines” och den helt avskalade avslutningslåten ”Dearest dear” har Anna Ternheim gjort ett album med många starka höjdpunkter.
   När jag ursprungligen recenserade det här albumet, i oktober 2011, visste jag inte var Anna hade hittat albumets mest uppmärksammade spår ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)”. Men nu kan jag berätta att en av låtskrivarna, Pat McLaughlin, hade spelat in låten redan 2007 på sitt album ”Horsefly”. Har inte hört hans version men jag kan omöjligt tänka mig den vackrare, känsligare och lika oemotståndlig som Annas tolkning.
   Anna åkte till Nashville för att spela in nya skivan men hon levererade inte country. Snarare finns det en mycket gammal folkmusikalisk ton i det hon gör på skivan. Något som kanske är jämförbart med vad Carter Family gjorde där framför brasan på tidigt 1900-tal. Men mina tankar går också till England och den folkmusiktraditionen, mandoliner, fioler och dragspel, och kvinnliga röster som Linda Thompson, Sandy Denny och Shirley Collins och det är tänkt som en stor och majestätisk komplimang.

”WALKING AIMLESSLY”, med Will Oldham i kören, är en vacker höjdpunkt på Anna Ternheims album.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.