Blogginlägg

Gary Brooker (1945-2022)

KANSKE TÄNKER NI MEST AV ALLT på den Bach-inspirerade orgeln när ni hör Procol Harums ”A whiter shade of pale”? Eller på den egendomligt märkvärdiga texten som 1967 var ett unikum i 60-talets popmusik? Sedan dag ett, på försommaren 1967, har det för mig varit den oerhört coola rösten som formulerar Keith Reids snåriga textrader som har jämförts med både Shakespeare och Lewis Carroll. . En av pophistoriens starkaste röster, som tillhörde GARY BROOKER, har nu tystnat.
   Garys soulfyllda stämma är förevigt förknippad med gruppen Procol Harum i allmänhet och den helt oförglömliga hitlåten ”A whiter shade of pale” i synnerhet. Låten anses allmänt som Procol Harums allra starkaste. Producerades av organisten Matthew Fisher, stråkarrangemanget skrevs av  Gary och han sjunger låten helt underbart och ljuvligt soulfyllt. Så hade han också en bakgrund i engelsk rhythm & blues.
   Jag hade under många 70-talsår Procol Harum som en stor favorit i skivsamlingen. Dock har jag inte riktigt vågat närma mig deras gamla musik idag ty det finns en uppenbar risk att musiken, de många storslagna arrangemangen och de unika men också krystade texterna, inte har åldrats med den värdighet jag önskar mig. Däremot var Gary Brookers röst en tidlös klassiker. Med lika mycket bluesigt djup som oerhörd soulkänsla hade rösten en ofta vemodig klang som ofta träffade mitt hjärta mitt i prick.
   Att nu helt spontant plocka ut mina största Procol Harum-favoriter ur skivhyllan kan vara lite svårt men när jag bläddrar och käbnner på omslagen vill jag nog framhålla albumen ”A salty dog” (1969), ”Home” (1970) och ”Grand Hotel” (1973). Men gillar också liveskivan ”Procol Harum Live” (1972) där gruppen kompas av Edmonton Symphony Orchestra.
   Procol Harum har till och från genom åren återförenats men Gary Brookers solokarriär har sedan 1979 tveklöst känts viktigare, roligare och mer intressant fast den har varit sporadisk och oregelbunden och endast resulterat i tre album, ”No more fear of flying” (1979), ”Lead me to the water” (1982) och ”Echoes in the night” (1985). Skivor som stundtals har haft anmärkningsvärd uppmärksamhet från mig.
   På första soloalbumet, som producerades av George Martin, var Gary den förste som gav ut en version av Mickey Jupps ”Switchboard Susan”. På uppföljaren, med egna texter som handlar om hans fascination för fiske, kompas han bland annat av Eric Clapton och George Harrison. Och på den tredje soloskivan återförenades Gary med Procol-kollegorna Keith Reid och Matthew Fisher.
   Mellan 1980 och 1981 var Gary fast medlem i Eric Claptons band och fick under konserterna givetvis framföra ”A whiter shade of pale”. Under åren 1997 och 1998 turnerade Gary som medlem i Ringo Starrs All Starr Band och runt år 2000 var Gary mer eller mindre fast medlem i huvudsakligen coverbandet Bill Wyman’s Rhythm Kings. På konserten till George Harrisons minne i Royal Albert Hall 2002 sjöng Gary ”Old brown shoe”.
   Gary hade också stor del i Mickey Jupps album ”Juppanese”. Som Southend-kollega till Mickey var den ursprungliga tanken att Gary genomgpående skulle producera hela albumet men skivbolaget Stiff tyckte inte materialet var rillräckligt rockigt och kallade in den tveklöst snabbjobbande Nick Lowe. Därför blev förstasidan på ”Juppanese”, med hela Rockpile i kompet, så vida överlägsen och bättre än Brookers andrasida.
   Gary Brooker avled i lördags, 19 februari 2022, i cancer.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.