Blogginlägg

LIVEALBUM #19: Delaney & Bonnie & Friends

DELANEY & BONNIE & FRIENDS: On tour with Eric Clapton (Atco, 1970)

DET VAR INTENSIVT OCH HÄNDELSERIKT RUNT 1970 för den levande rockmusiken i allmänhet och för Eric Clapton i synnerhet. Under hösten berättade jag i min Bästa Live-Album-lista om skivor med Elton John, Humble Pie och Derek & the Dominos från just den intressanta tidsperioden. Nu inleder jag det nya året på Håkans Pop med ytterligare en: Den amerikanska duon Delaney & Bonnies liveinspelningar från sin engelska turné i december 1969 med sitt kvalitativa kompband förstärkta med ytterligare celebra personer.
   Eric Clapton får ursäkta men i det här sammanhanget var han bara en tillfällig, visserligen känd, kompmusiker bakom det äkta paret Delaney och Bonnie Bramlett. De hade på blott ett och ett halvt år och två album skaffat sig ett positivt rykte med sin musik och sina kompmusiker med stjärnstatus. Och med livemässigt bedårande föreställningar som följd.
   Deras framgångar var, som vanligt i nöjesbranschen, resultatet av ett digert hårt slit och envist arbete. Som medlem i husbandet The Shindogs, bredvid namn som James Burton och Leon Russell, kompade Delaney en rad kända artister i den amerikanska tv-showen Shindig! varje vecka i flera år i mitten på 60-talet. Fem år yngre Bonnie fick en tuff start i musikbranschen som ung vit sångerska i Ike & Tina Turners körtrio Ikettes.
   Ett stort gemensamt kontaktnät gjorde att Delaney och Bonnie träffades 1967, en vecka senare gifte de sig och under 1968 befann sig duon i inspelningsstudion samtidigt som ryktet började snurra om duons musik. Fick turnera med Cream på det bandets sista turné och första albumet ”Home” (1969) gavs ut på den klassiska etiketten Stax. Ingen försäljningssuccé men ryktet spred sig ytterligare och Delaney & Bonnie-bandet fick plats på ännu en Clapton-relaterad turné med supergruppen Blind Faith. George Harrison visade sitt intresse och det höll så när på att resultera i att parets andra album, ”Accept no substitute”, höll på att ges ut på Apple Records i maj 1969 men släpptes till slut på Elektra.
   Efter turnéavslutningen i USA med Blind Faith i augusti 1969 gick Clapton in i studion med Delaney & Bonnie och deras band och spelade in den nästan klassiska singeln ”Coming home” som släpptes i samband med november-december-turnén 1969. Efter turnéstart i Tyskland följde en sju kvällar lång turné som inleddes på Royal Albert Hall 1 december och avslutades i Croydon 7 december där livealbumet huvudsakligen är inspelad. Sedan fortsatte turnén med tre konserter i Köpenhamn, 10, 11 och 12 december.

FÖRUTOM CLAPTON VAR BANDET FÖRSTÄRKT live med både gitarristen Dave Mason och Beatles-medlemmen George Harrison. Den sistnämnde uppträder anonymt och finns bara med i Special Thanks-avdelningen på skivomslaget där han omnämns som Mysterioso, nästan samma pseudonym (L'Angelo Misterioso) som han hade använt sig av på Cream-låten ”Badge”.
   Hela Delaney & Bonnies liveskiva sjuder av spontan energi, gospelbaserad rock'n'roll och ösiga arrangemang där både gitarrer, blås, körer och inte minst orgeln slåss om uppmärksamhet. De ovan nämnda stjärnorna i bandet får ännu en gång ursäkta men det är ju här, under de här spelningarna första veckan i december 1969, som detta band får sitt kollektiva genombrott. Och sätter samtidigt en nästan ouppnåelig nivå för rockmusik med blås.
   Det vore ett generalfel att inte nämna varje gruppmedlem, som här uppträder under det anonyma artistnamnet Friends, vid namn: Carl Radle, bas, Bobby Whitlock, orgel och sång, Jim Price, trumpet och trombon, Bobby Keys, saxofon, Tex Johnson, congas, och körtjejen Rita Coolidge.
   ”On tour with Eric Clapton” är genuint producerad av Jimmy Miller, vid den här tiden demonproducent för Stones, tillsammans med Delaney. Skivan innehåller en majoritet covers som här framförs i fullständigt makalösa versioner som sällan har framförts mer levande och mer imponerande.
   Absolut ingen tänker på Eddie Floyd (”Things get better”) eller Little Richard (den mindre kända ”I don't want to discuss it” och det avslutande medleyt) när Delaney, Bonnie och bandet gasar på för fullt.
   Vi får ju också några exklusiva originallåtar på skivan. Bland annat Delaneys låtskrivarsamarbete med Jim Ford, ”Poor Elijah”, den redan nämnda ”Coming home”-singeln och några ännu inte publicerade låtar från bandmedlemmarna. Mason släppte ”Only you know and I know” på singel först sommaren 1970 och "Where There's A Will, There's A Way" blev inledningsspår på Bobby Whitlocks solodebut ”Bobby Whitlock” 1972.


ONE

1. "Things Get Better" (Eddie Floyd/Steve Cropper/Wayne Jackson) 4:20
2. "Poor Elijah – Tribute to Johnson (medley)" ”Poor Elijah” (Delaney Bramlett/Jim Ford)/”Tribute” (Delaney Bramlett/Leon Russell) 5:00
3. "Only You Know and I Know" (Dave Mason) 4:10
4. "I Don't Want to Discuss It" (Beth Beatty/Dick Cooper/Ernie Shelby) 4:55

TWO

1. "That's What My Man Is For" (Bessie Griffin) 4:30
2. "Where There's A Will, There's A Way" (Bonnie Bramlett/Bobby Whitlock) 4:57
3. "Coming Home" (Bonnie Bramlett/Eric Clapton) 5:30
4. "Little Richard Medley” ”Long Tall Sally” (Richard Penniman/Robert A Blackwell)/”Jenny Jenny” (Richard Penniman)/”The Girl Can't Help It" (Robert W Trout)/”Tutti-Frutti” (Robert Penniman) 5:45

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.