Blogginlägg

Releasekonsert med en tät tyngd

Postad: 2019-04-17 19:48
Kategori: Live-recensioner





Bilder: Carina Österling

RICHARD LINDGREN & THE REMARKABLES
Victoriateatern, Malmö 16 april 2019
Konsertlängd: 19:40-20:36 och 20:58-22:16 (56+79 = 135 minuter)
Min plats: Bord 13, plats 52. ca 5 m till vänster från scenen.


EN ANSPRÅKSLÖS AFFISCH UTANFÖR Victoriateatern i Malmö (se höger) berättade att Richard Lindgren på tisdagskvällen skulle uppträda. En så kallad releasekonsert som skulle presentera hans nya album ”Death and love”. En över två timmar lång upplevelse som definitivt inte kan kallas anspråkslös. I den trivsamma teatermiljön, bland både bord på parkett och konventionella sittplatser på läktaren, bjöds det på rejält med levande musik under två långa set med Richard i fronten för ett mer än möjligt fantastiskt band som fått det logiska namnet The Remarkables.
   Albumet i fokus för kvällen var alltså albumet ”Death and love”, en på gott och ont spretig skiva där variationen överträffar det homogena. Men som hela tiden är både underhållande och intressant och den spelade huvudroll under första set. Ett för kvällen väldigt inspirerat kompband i ryggen på Richard förvandlade arrangemangen live till en tät och homogen upplevelse.
   The Remarkables är sex rutinerade musiker som tar för sig och vill bidra till både arrangemang och ett stundtals ypperligt sound. Sansade och seriösa bedömare har placerat det här bandet i nivå med både Tom Pettys Heartbreakers, John Mellencamps och Van Morrisons musiker och efter tisdagskvällens konsert vill jag inte direkt protestera.
   Och herr Lindgren själv, den mästerlige låtskrivaren från Skåne, har numera en låtkatalog på närmare 250 låtar som verkligen tillhör den finaste americana som producerats innanför det här landets gränser. En personlighet med ett kunnande som han under åren varken vill, ”en usel försäljare av sig själv” enligt skivbolaget, eller har kunnat kommunicerat ut till övriga musik-Sverige. Efter pausen fick vi också några fina smakprov från Richards äldre repertoar.
   Efter ett mäktigt Edith Piaf-intro i högtalarna kom Richard och bandet in på den lilla intima scenen och bjöd direkt på ett underbart levande sound i titellåten. Jon Eriksson tog täten direkt med en darrande twangklang i gitarren och en klockren slide och tillsammans med Richards lite rökiga stämma ekade det just då Tom Waits. Live blev det fantastiskt och att få uppleva det här på hans hemmaplan inför en utsåld teatersalong på Victoria var verkligen en ynnest.
   Den imponerande starten fick en naturlig fortsättning på ”Down on my luck”, ett femstjärnigt mästerverk, med gitarr och Magnus Nörrenbergs orgel i spetsen. Richard avslöjade ett blodigt finger, ”Let it bleed” som någon uppmärksam musiker kommenterade, men inte ens det kunde stoppa föreställningen från ännu en höjdpunkt i den tunga ”Turnstile”.
   I låtpauserna bläddrade Richard febrilt i sin pärm med texter, ursäktade sig att han inte hade alla sina låttexter i huvudet, men inte heller exakta låttitlar hade fastnat i hans minne. ”Jilted love”, en av kvällens mer avskalade låtar med bara gitarr och orgel till komp, döpte han tillfälligt om till ”Reckless love”.
   Richard Lindgrens konserter bjuder ofta på spontana överraskningar och på ”Bad habit” fick den lokala sångerskan Yvette Eklund chansen att komma upp och sjunga i samma mikrofon som Richard. Till ett arrangemang där Janne Adolfssons mandolin spelade en mindre huvudroll. Yvette har en begynnande solokarriär och det finns nog möjligheter att få höra mer av hennes soulmarinerade röst i resten av landet. Tips: ”Five peaces” på Spotify.
   ”Travels with Johanna” blev ännu ett exempel på att bandet färdigheter på scen gjorde konserten till en jämn och stark upplevelse. Här var det Richard och pianisten Nils Bondesson, på en Steinway & Sons-flygel, som fick feeling och hela bandet avslutade låten perfekt med den stabila kompsektionen Håkan Nyberg, trummor, och Kalle Johansson, bas, som grund.
   Det var på konsertens andra avdelning som musikerna fick rejält med eget svängrum men redan på den bluesbaserade ”Tell Dita (I love her)” hörde jag hur musikerna tog ett eget ansvar.
   Avslutningen på konsertens första avdelning blev den varierade musikaliska blandning som formatet på skivan i övrigt. Med både blues, ragtime och rock'n'roll och alla, på både scen och i publik, tyckte att det här var roligt när sista låten innan paus, den nedtonade ”Where did you go, little boy” tonade ner känslorna.

ANDRA AVDELNINGEN ANONSERADES UIT som en ”greatest hits”-blandad kompott men blev roligare och mer överraskande än så. Började exempelvis helt gudomligt med en ännu inte publicerad låt, ”Return to me mi corazon”, där Richards nedtonade personlighet kom till sin rätt. Tillsammans med den för kvällen gudabenådade gitarristen Jon Eriksson växte låten till en känslomässig och smått vemodig ballad (”Alcohol won't kill me/Your absence will...) med helt underbara undertoner.
   Vi fick naturligtvis några så kallade obligatoriska Richard Lindgren-låtar men däremellan också några sällan framförda alster. Ännu en gång fick vi den intressanta historien om hur hans skrev ”I came, I went but I don't know where I'm going” i Örebro efter en vansinnesfärd med sångerskan och låtskrivaren Mary Gauthier vid ratten. Under låten klev bandet in på scenen igen och avslutade suveränt. Magnus Nörrenberg på munspel.
   ”Back to Brno” var som alltid en höjdpunkt och efter lite hostande, som nästan avbröt låten, tog bandet låten och arrangemanget till nya okända höjder. Följdes av ännu ett starkt framförande av bandet i ”Trouble in the garden”.
   Låtarna i andra avdelningen framfördes utan närmare repetitioner av bandet som på scen gärna förlängde kvällens versioner som om varje låt var konsertens sista. Richard meddelade överraskande att det var sista gången han spelade ”Five pints and a wink from Gwendolyn” live inför publik men det återstår nog att se.
   Efter ytterligare några fantastiska versioner av exempelvis ”Dunce's cap” och ”Lighthouse in the dark” var det slut och varken publik, artist eller band orkade efter dryga två timmar fortsätta.


Death and love
Down on my luck
Turnstile
Jilted love
Bad habit
Travels with Johanna
Tell Dita (I love her)
Charley Battles' blues
First kiss
Drunk tank boogie
Where did you go, little boy?

Paus

Return to me mi corazon
I came, I went but I don't know where I'm going
Back to Brno
Trouble in the garden
Sundown on a lemon tree
Five pints and a wink from Gwendolyn
Evil love
Dunce's cap
Grand hotel
Lighthouse in the dark

Foto: Olle UnengeStående ovationer för Richard Lindgren med band.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (411)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2019 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30          

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.