Blogginlägg
"The sound and the fury"
DEADMAN
The sound and the fury
(Rootsy)
Steven Collins och hans Deadman tog "världen" med storm för några år sedan. Nåja, här i Sverige trollbands vi av en alldeles utsökt livegrupp som inspirerade av The Band utvecklade sitt personliga americanasound med hjälp av några doser Bob Dylan-jämförelser.
Deadman-konceptet, som existerat sedan början av 2000-talet, har genomgående haft Collins vid rodret men förutsättningarna, medlemsuppsättningarna och soundet har hela tiden ändrats. Han är just nu inne i sin tredje-fjärde upplaga av det här bandet och det har på vägen inneburit ganska stora musikaliska förändringar jämfört med förra albumet ”Take up your mat and walk” och inte minst de tre snudd på magiska konserterna i Örebro under 2011 och 2012.
Nej, nu är det dags för Steven Collins med sina musikaliska drömmar att gå vidare, upptäcka nya musikaliska vidder och forma ett rockigare och mer elektriskt präglat sound. Håller Austin på att få ett tuffare musikaliskt klimat? Jag upptäckte det stundtals på South Austin Moonlighters senaste skiva för någon månad sedan och jag blir här på den inledande titellåten mer eller mindre överkörd av vilda distade elgitarrer som likt ett framrusande expresståg eliminerar det finstilta och välljudande.
Två elgitarrer, bas och trummor, tuggande rockriff och avslutande rundgång skvallrar om att de viktigaste ingredienserna i receptet för Deadmans sound 2014 är, i enlighet med albumtiteln, volym och ursinne.
Det fortsätter på ett liknande sätt på de två påföljande låtarna och jag blir lite orolig att bandet har förlorat lite personlighet bakom denna hårda och övervägande tuffa fasad. Då kommer "Is this the world we want?" som till viss del lugnar mina nerver, en låt i halvfart med mer sparsmakad attack i arrangemanget. Med några textrader som kanske förklarar mycket av frustrationen som präglar det nya soundet: "Gone are the days that were meaningful/When a song could find a home deep in your heart".
Sedan följer ett rent psykedeliskt utbrott i "Ozymadias" som gör mig lite rädd inför en kommande liveversion som har förutsättningar att spåra ur i en mix av rundgång, alltför långa gitarrorgier och flummiga undertoner.
Då dyker albumets kanske mest kommersiella låt upp som balsam för öronen. På "I will tremble", med sitt U2-ekande sound, får Collins personliga röst en helt annan mening och för några låtar, och faktiskt ända till slutet, blir nya albumet en lite mjukare musikalisk historia. Lite mer svävande och atmosfärisk men där saknar jag nog de riktigt starka melodierna.
Men den dova och suggestiva stämningen på avslutningslåten "Heaven's burning" är faktiskt storslagen i all sin vemodiga prakt.
/ Håkan
Nostalgikerna fick sitt
Covers: Steve Forbert
<< | Oktober 2014 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...
Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...
Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...
Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...
Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...
Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...
Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...
per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...
Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...
Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...


Kommentarer till blogginlägget:
Sure, James. After November 3rd.
Det ska bli intressant.