Blogginlägg

Singlar#49: TELEVISION

TELEVISION: Little Johnny Jewel (Ork, 1975)

MÅHÄNDA VAR NEW YORKS 70-TALSROCK RUNT 1972-1975 inte punk per definition men utseendemässigt var tuffheten och den fräcka utstrålningen en stor inspirationskälla för de engelska punkgrupperna. Men New York Dolls, Talking Heads Blondie, Heartbreakers (med Johnny Thunders) och dagens huvudämne, Television, kallades inte punk. Och Televisions skivdebut, denna singel, kan vi musikaliskt inte sortera in bland punkmusikens urkraft ty när den släpptes, i oktober 1975, hade det stora punkutbrottet ännu inte skett.
   I november 1973 började fröet växa till det band som skulle bli Television. Första kontakten som Richard Lloyd fick när han anlände till New York våren 1973 var Terry Ork som jobbade på klubben Max's Kansas City. Lloyd flyttade in i Orks lägenhet i Chinatown. Ork jobbade också hos Andy Warhol och drömde om att upptäcka och lansera ett band på samma sätt som Warhol hade gjort med Velvet Underground i slutet på 60-talet.
   Ork kände också en gitarrist och sångare, Tom Miller (senare Verlaine), och gitarrduokombinationen Lloyd/Verlaine var det första och viktigaste steget på väg till det band som Ork drömde om. Richard Meyers (senare Hell) blev det uppenbara valet av basist då han tidigare hade varit manager åt Miller. Billy Ficca, från Boston, blev trummis och kvartetten gjorde scendebut i mars 1974. Trion Verlaine/Hell/Ficca hade förresten existerat som gruppen Neon Boys under 1972-1973.
   I några veckor hette bandet GooGoo men Hell hittade på namnet Television och det blev givetvis godkänt av Verlaine vars initialer var just TV.
   Ork, som våren 1974 fungerade som Televisions manager, fick in bandet på nystartade klubben CBGB's. Deras spelningar blev succé, hela New York-vågen av rockgrupper blev känd och Terry Ork blev bokningsmanager på klubben av bara farten.
   Ork och bandet, som Hell lämnat och ersatts av Fred Smith från Blondie, jobbade hårt för att få skivbolag intresserade och lyckades inledningsvis. I mars 1975 producerade Eno en demo till skivbolaget Island och sedan blev det Blue Öyster Cults keyboardist Allen Laniers tur att göra samma sak för Arista men ingenting hände och inga kontrakt skrevs.

NÄSTA DEMOFÖRSÖK TOG Television-medlemmarna själva hand om. I Patti Smiths replokal på hennes trummis Jay Dee Daughertys fyraspårsbandspelare spelade de in fem låtar, "Hard on love", "Fire engine", "Friction", "I don't care" och slutligen den över sju minuter långa "Little Johnny Jewel". Bara "Friction" kom att ges ut officiellt på skiva, på första albumet "Marquee moon". Men alla låtarna har givits ut i mer eller mindre bra liveinspelningar långt efter de hade spelats in. Liveversionen av "Little Johnny Jewel" är mer än 15 minuter lång.
   "Little Johnny Jewel", ett i dessa tider (1975) absurt val av singelmaterial, hade alltså en så extrem lång speltid att låten tog upp båda sidorna på singeln. En låt, en spontan komposition och en otrolig inspelning som är både suggestiv och intensiv på samma gång. Inledningen är mer än seg när basriffet knappt har styrfart och där gitarrerna bara känns som improviserat oväsen. Men låten och inspelningen växer och växer. Och växer.
   "Redan" efter 1:34 börjar Tom Verlaine sjunga (eller prata) och melodin och den inledande intensiteten avstannar igen. Men ökar igen efter drygt tre minuter för att tonas ut i ett mindre trumsolo och sidan A är till ända.
   Sidan B tonas in och runt fyraminutersgränsen når den här anmärkningsvärda låten sitt crescendo och i närmare två minuter är "Little Johnny Jewel" stor, mäktig och fantastisk rockmusik. Ett gitarrsolo (Verlaine?) som aldrig tar slut medan kompgitarren (Lloyd?) pumpar på tills låten ofrånkomligt närmar sig sitt slut, det inledande bastemat och Verlaines röst återkommer för att avsluta låten under den sista minuten och det exakta slutet efter 7:30.
   Television hade ännu inte lagt vantarna på något skivkontrakt så otålige Terry Ork gav ut den här singeln på en egen etikett som den första releasen på det nya skivbolaget Ork Records vars adress pryder etiketten. Bolaget, som hade en sporadisk utgivning, skulle ge ut skivor fram till 1979 med namn som Richard Hell, Alex Chilton, Mick Farren, Chris Stamey (dB's) och Cheetah Chrome.

A- & B-sidan:


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.