Blogginlägg

LIVE#15: Wreckless Eric 1980

Postad: 2012-02-13 07:54
Kategori: Bästa konserter

Foto: Jan-Ola SjöbergWreckless Eric med band gav en fantastisk konsert på YMCA i London i mars 1980.

WRECKLESS ERIC
Y Studios/YMCA, London 21 mars 1980


När det nu blir dags att beskriva konserten med Wreckless Eric 1980 får jag ännu en gång tillfällighet att återberätta hela historien om upplevelsen, händelserna kring konserten och kort upprepa Wreckless Erics historia. Jag har ju ganska utförligt berättat hans historia vid åtskilliga tidigare tillfällen, 1977-1985, 1985-1993, hela historien och den överraskande Stiff-comebacken 2007. Och dessutom publicera en alldeles unik bildserie från nämnda konsert. Fotografier tagna av min vän Jan Ola Sjöberg. Se nedan.
   Min Londondebut inträffade relativt sent i livet. I mitten av mars 1980 flydde jag och Jan-Ola den svenska kärnkraftsomröstningen och landade för första gången i London och fick uppleva en fantastisk vår. Ett par veckor efter den officiella releasen av Wreckless Erics ”Big smash!” skulle vi få uppleva en konsert med mannen som sedan under flera år och decennier blev en besatt del av mitt liv.
   Han hade då på några år jobbat sig upp och blivit en av Stiffs mest produktiva artister. Hans ojämförligt mest kända låt var fortfarande singeldebuten från 1977, ”Whole wide world”, och efter två Stiff-turnéer, två album och några singlar var han fortfarande en udda fågel i den engelska musikbranschen. Tredje albumet ”Big smash!” var tänkt som det stora genombrottet. Kanske var det också skivbolagschefen Dave Robinsons idé när han gav albumet dess titel. Ett annat förslag till titel på skivan var ”Upstairs…. ….”…
   Efter konserten på Londons KFUM jagade jag Erics turnéledare Tony Ferguson och vi fick så småningom en längre intervju med Wreckless Eric på ett så dags nästan folktomt ställe.
   Jag skrev aldrig någon konventionell konsertrecension från evenemanget 1980 men det förekommmer detaljer om uppträdandet i artikeln/intervjun nedan. Efter konserten gav Wreckless Eric ett tämligen samlat intryck och berättade hur han trivdes med sitt band och tyckte skivan fungerade. Senare har han beskrivit inspelningarna som turbulenta och väldigt röriga i studion. Och att de spenderade lika mycket tid på den närliggande puben som i Parkgate Studios, Sussex. När skivan 2007 återutgavs beskrev Eric det ordagrant så här :
   ”I didn’t always had the best guidance, or any real guidance at all sometimes. Not that I’m complaining exactly – I got away with it at times, sometimes I could be completely brilliant and absolutely crass in the course of one three minute song. The trouble with the Big Smash album is that it’s pushy, bombastic and quite often too fast. And the idiosyncratic me has got lost. Amy put it very well - she said it sounded as though I’ve been pasted into something that hasn’t got much to do with me. My voice was fucked too - I recorded it in a year when I was permanently on the verge of laryngitis thanks to constant touring, loud bands and crappy or non-existent monitors. ”
   Med facit i hand så var det faktiskt runt den här tiden, våren 1980, som den ofrånkomliga vågdalen inleddes i Wreckless Erics karriär. Han var fortfarande ett hyfsat stort namn, har beskrivit hur han i USA blev bjuden på alla droger som fanns, utom kokain, och stod på alla gästlistor i hela Hollywood.
   När Eric sedan kom tillbaka till England utan självförtroende påstod plötsligt Dave Robinson att han inte kunde skriva låtar och engagerade ett amerikanskt låtskrivarteam vilket fick Wreckless att se rött och spriten började bli hans vän.

Killarna som kompade Eric den här fredagen i London var till stor del identiska med kompet på ”Big smash!”: Dave Otway, trummor, John Brown, bas, Walter Hacon, gitarr och sång, och sedan den nye vänsterhänte gitarristen Colin Fletcher. Alla med intressanta bakgrunder.
   Innan ”Big smash!”-skivan hade den effektivt jobbande trummisen Otway (nej, jag vet inte om han är släkt med John…) ingen lång karriär bakom sig i offentligheten. Han spelade faktiskt på Graham Parkers demoinspelningar hos Dave Robinson 1976, kompade Wreckless på Stiff-turnén 1978 men har för övrigt inte synts till efter 1980. Basisten Brown har en längre historia. Redan 1973 sjöng han i gruppen Gas Works som gjorde ett album (producerat av Tony Visconti) och en singel som hette ”Standing stiff”(!), spelade 1975 i Little Queenie (bytte senare namn till Violent Luck) med Clash-Mick Jones och sedan i Syd Geary & the Outfit innan han 1978 träffade Wreckless för att spela på ”The wonderful world of Wreckless Eric” och Stiff-turnén 1978.
   Gitarristen Hacon hade, både före och efter Wreckless-tiden, karriärer i andra band. Spelade först med Skyscraper, The Speedometers och Automatics (producerades av Steve Lillywhite) innan Wreckless-äventyret 1979 inför ”Big smash!”-inspelningarna. Där gitarrsolot på ”Broken doll” gav honom låtskrivarcredit och ett fint ekonomiskt utfall när Cliff Richard spelade in låten 1981. Hacon fortsatte leverera låtar till Nigel Dixon, Rocky Terraine and the Valiants och Angela Rippon. Och det stora seriösa genombrottet kom 1981 när han skrev låtar och producerade musikalen ”Charlie” (som i Charlie Chaplin). 1984 startade han bandet Playhouse och bor sedan 1998 i Nya Zeeland.
    Colin Fletcher hade under tidigt 70-tal spelat med Carol Grimes Band, gruppen Greep och spelade sedan i några år på mitten av 70-talet i den klassiska popgruppen Troggs innan han hamnade bakom Eric. Där han på scen ersatte skivans Pete Gosling och framåt sommaren fick följa med till USA och Australien på turné.
   Malcolm Morley hade, som Eric säger i intervjun nedan, precis hoppat av Wreckless-spektaklet. Hans historia var redan här lång och brokig i grupper som Sam Apple Pie, Help Yourself och Man. 1976 spelade han in ett album med egna låtar, producerat av Ian Gomm i Wales, som försvann, hittades och gavs ut först 2002 som ”Lost and found”. Efter Wreckless spelade Morley på skivor med Tyla Gang, Ian Gomm, Deke Leonard och Kirsty MacColl.
   Bandet The Crooks som jag inledningsvis lite kort nämner i nedanstående artikel var vid den här tidpunkten aktuella med singeln ”All the time in the world” och skulle senare under våren 1980 albumdebutera med ”Just released” producerad av Simon Boswell. Ett poprockinfluerat gitarrband, ofta jämfört med The Jam och den då populära revivalvågen av modsmusik, som leddes av gitarristen och sångaren Jimmy Fingers som skrev en majorit av gruppens material under sitt rätta namn Tim Parry.

Den här artikeln/intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/3 1980.

WRECKLESS ERIC SLÅR KNOCKOUT

Fredagkväll i London. Vi befinner oss på YMCA, KFUM alltså, några våningar ner i den nya byggnaden som bildar hörnhuset vid Gt Russell Street och Tottenham Court Road i det centrala London. När vi anländer spelar förbandet The Crooks och som under veckan i övrigt blir man oerhört imponerad av de okända bandens styrka. När man sedan får höra att de har ett album ute blir man förvånad då nya band trots allt har det kämpigt att nå skivkontrakt.
   I pausen före kvällens huvudframträdande intas baren av öltörstiga ungdomar. Över det då nästan folktomma golvet framför scenen passerar en liten oansenlig man i röda jeans och skinnjacka. Han går fram till någon, snackar och fortsätter till sceningången. Han väcker ingen som helst uppmärksamhet – då.
   Tjugo minuter senare när han som Wreckless Eric äntrar scenen tillsammans med sitt kompband kan man omöjligt missa honom. Han ger ett märkligt intryck. Det är bra, det är fantastiskt och en ren knockout!
   Det är förvånansvärt glest med folk i lokalen som rymmer ca 500 personer. Men Wreckless är inte mindre inspirerad för det.
   På scen är han något av det mest imponerande man kan uppleva i London just nu. Han lever med i låtarna på ett helt otroligt sätt och svetten stänker långt ut över golvet när han framkallar den mest övertygande rockmusiken.
   Samtidigt motsvarar han där på scen den bild som många har gjort av honom som en vild, törstig typ utan mänskliga känslor. Måste vara en fotografs fiende då han sällan är still på scenen.
   Scenrepertoaren är hämtat från hela hans karriär men en liten koncentration kring det nya albumet ”Big smash!”. ”A popsong” är på scen den definitiva rocklåten i än högre grad än på skiva. Saknaden av klaviaturinstrument förklarar väl något av den vändningen.
   - Jag hade Malcolm Morley på piano och orgel på skivan och på den senaste turnén men jag har inte sett honom sedan före jul, förklarar Eric när jag träffar honom direkt efter konserten.
   Det är en trött, svettig men väldigt lättad Eric jag möter.
   - Det var skönt det där. Vi gjorde några låtar för första gången på scen och det är alltid lite nervöst om det ska fungera. Men det gjorde det väl? Frågar Eric och ser it som om han skulle kunna spricka av glädje.
   Efter en sådan satsning på en konsert är det rätt naturligt att man blir utpumpad. Det var hundra från början. Satsar du alltid lika hårt på dina konserter?
   - Ja, det är min stil. Det är kul att ge järnet och nästan bjuda på 150 procent av sig själv. Jag tror jag lyckades, säger Eric och ler.
   Eric är en av de stora Stiff-artisterna och skulle ha blivit ett av de tunga namnen på den projekterade världsturnén som bolaget hade i tankarna när det här året började.
   - Den planen sprack fullständigt. Hela idén gick i stöpet så nu ska jag närmast till Bryssel och göra en konsert och sedan agera förband till Lene Lovich.
   Förband?
   - Ja, någon har tydligen bestämt det…
   Det borde vara tvärtom.
    - Det var du som sa det.
   Som läget är nu finns det inte några planerade Sverigekonserter men Eric längtar ändå hit.
   - Jag var i Göteborg förra året och där trivdes jag. Kommer inte ihåg vad stället hette men det gick bra i alla fall.
   Folket i Erics band är till stora delar identiskt med kompet på senaste skivan.
   - Det är ett fantastiskt band jag har och jag letar nu efter en keyboardskille för att göra det, om möjligt, ännu mer perfekt.
   Säger Eric som, innan vi skiljs blir pinsamt påmind om de första vilda åren på Stiff av några gamla flickbekanta. Men han skäms inte. Han ler åt hela situationen.





                                                                            Foto: Jan-Ola Sjöberg

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2012 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29        

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.