Tidigare blogginlägg

Örebro: Östra Bangatan 7A

POSTTERMINALEN


Det som 2005 var en stor parkeringsplats är idag 2021 förvandlat till ett stort kontors- och restauranghus, Citypassagen.

JA. DET KANSKE VAR ÖREBROS MÄRKLIGASTE konsertplats men på den stora parkeringen utanför dåvarande postterminalen genomfördes ett gratis konsertarrangemang 2005, ett artistpaket med företrädesvis schlagerrelaterade artister. Varken förr eller senare har jag uppsökt platsen för konsert...
   16 år senare har det växt upp ett stort hus, Citypassagen, för kontor och restauranger på samma begränsade område.

ALCAZAR/NANNE GRÖNWALL/CHARLOTTE PERELLI/CHRISTER SANDELIN/TOMMY EKMAN 26/5 2005 Postterminalen

/ Håkan

ALL TIME BEST #62: "Wrecking ball"

EMMYLOU HARRIS: Wrecking ball (Elektra, 1995)

SKIVPRODUCENTERNAS INSATSER HAR JU ofta stor del i den slutliga skivans musikaliska resultat och jag har haft anledning att nämna namnen på ett antal färgstarka producenter till albumen som jag hittills har räknat upp på min favoritlista. Rick Rubin, Jimmy Miller, Nick Lowe, Jimmy Iovine och Guy Stevens är några namn som jag har nämnt på vägen.
   Av någon anledning missade jag Bob Johnstons namn när jag skrev om Bob Dylans ”Blonde on blonde”. Och för två dagar sedan, i texten om Beatles berömda ”Sgt Pepper”, undvek jag helt omedvetet att understryka George Martins viktiga insatser när han fick uppdraget att i praktiken uppfylla John Lennons och Paul McCartneys önskemål när de framförde sina gränslösa fantasier.
   Det går inte att berätta om ”Wrecking ball” utan att nämna kanadensaren Daniel Lanois namn.
   Samarbetet mellan Emmylou Harris, artist, och Daniel Lanois, producent, var en enormt viktig injektion i en karriär som hade gått i stå, åtminstone kreativt sett. Emmylou var vid den här tiden fast i de countrytraditionella tongångarna och behövde ny inspiration, ett nytt sound och en ny spännande repertoar. På "Wrecking ball" fick hon allting.
   "Wrecking ball" är en fantastisk comeback och Emmylou var tillbaka på sin tron som hon tjugo år tidigare hade klättrat upp på med klassiska album som "Elite hotel" och "Luxury liner". Den magiskt skinande rösten hade hon haft med sig under alla följande år men det saknades ofta utmaning och spänning. Nog så viktiga ingredienser, för att göra hennes skivor riktigt intressanta.
   Då kom den vid tidpunkten mycket heta producenten Daniel Lanois in med helt nya idéer där han med sitt personliga sound, atmosfäriskt och minimalistiskt, både skalade av och bäddade in arrangemangen. Kanadensaren Lanois var mest känd som producent bakom U2, Peter Gabriel och Brian Eno men överraskade världen när han 1989 producerade "Oh mercy" åt Bob Dylan. Under 90-talet blev han sedan en av de mest efterfrågade producenterna (Hothouse Flowers, Sinead O'Connor, Ron Sexsmith) där "Wrecking ball" var kronan på verket.
   Vid sidan av producentarbetet hade Lanois också en egen artistkarriär om än lite lågprofilerad. Hans solodebut "Acadie" (1989) var fantastisk men "For the beauty of Wynona" (1993) var lite mer medelmåttig.

INGEN HAR VÄL NÅGONSIN TITULERAT Emmylou Harris coversångerska, lika lite som Joe Cocker och Linda Ronstadt, men covers har genom alla år varit en viktig del i hennes repertoar. "Wrecking ball" har en blandning av covers och originallåtar och mixen är mycket lyckad. Exempelvis får Emmylou själv credit på en låt, "Deeper well", som är ett exklusivt låtskrivarsamarbete med Lanois och folksångaren David Olney.
   Emmylou har även skrivit avslutningslåten "Waltz across Texas tonight" tillsammans med sin gamle kompanjon Rodney Crowell. En vacker låt där systrarna Kate och Anna McGarrigle, som för övrigt bidrar med en egen låt på skivan, körar.
   Lanois kreativitet har naturligtvis färgat mycket på albumet. Dels bidrar han med två egna låtar, "Where will I be" (inledningslåten på albumet som jag än idag undrar hur jag reagerade första gången jag hörde skivan...) och "Blackhawk", och dels duettsjunger han på förstnämnda låten och Julie Millers ”All my tears”. På Neil Youngs titellåt, originalet finns på "Freedom" (1989), körar låtskrivaren själv medan vibrafonen har tagit över pianots ursprungliga huvudroll.
   "Blackhawk" är för övrigt en av skivans absoluta toppar. En fantastisk Lanois-låt med två musiker (på sammanlagt sju instrument) och en röst (Emmylou) som överträffar allt.
   Andra utmärkta låtar på "Wrecking ball" är Steve Earles "Goodbye", med låtskrivaren på akustisk gitarr, och Lucinda Williams "Sweet old world", med Neil Young på duettsång och ett ovanligt vackert munspelssolo. Både Anna McGarrigles "Goin' back to Harlan" och Gillian Welchs "Orphan girl" spelade Emmylou Harris in innan låtskrivarna själva gav ut dem.
   Emmylou Harris tjugonde album fick titeln "Wrecking ball" 17 år innan Bruce Springsteen också kallade ett album med det namnet.

”BLACKHAWK”, en av topparna på Emmylou Harris album, är en ytterst vacker inspelning av Daniel Lanois några år gamla låt.



/ Håkan

Omöjligt att välja, omöjligt att rangordna

DET FINNS GIVETVIS ANLEDNING ATT diskutera allt. Skeptiska läsare av Håkans Pop har under hösten nog tyckt att så kallade klassiska album som ”Rust never sleeps”, ”Blonde on blonde”, ”Imagine”, ”London calling”, ”Born to run” och ”Exile on Main St” borde ha fått mer framskjutna placeringar på min 150-lista med favoritalbum. Jag har fått några fysiska kommentarer på vägen men jag hör också ”Det kan man inte kalla seriöst!”-viskningar i luften om min lista.
   Jag kanske inte kan kalla mig seriös men jag vet vad jag tycker om musik och när alla album ställs mot varandra och det ska rangordnas blir det uppenbara problem. Även för mig. Jag har väl inte drabbats av ren och skär ångest någon gång men visst är det ibland både omöjligt att välja och omöjligt att rangordna allt rättvist.
   Min pågående lista om favoritalbum är ingen spegelbild av den objektiva poprockmusikhistorien, där många av de ovannämnda albumen ofta figurerar högt upp på listor, utan är en personlig bedömning just nu av min egen musiksmak och mina egna favoriter.
   ”All Time Best” är ett återbesök i mina starkaste minnen men också i skivor, musik och album som fortfarande betyder något, som enligt mig fortfarande håller en hög kvalitetsnivå och som, förhoppningsvis, kommer bli mina favoriter resten av mitt liv. 150-listan är ju ett konkret sätt att titta tillbaka men också ett underbart sätt att igår, idag och imorgon summera och hela tiden omvärdera historien: Hur blev det, hur känns det nu och hur står sig musiksmaken?
   På ”All Time Best” har jag den exklusiva möjligheten att stoppa in en och annan udda fågel rakt in i den slutgiltiga rangordningen. Jag har ju gjort summeringar förr, plockat ihop favoriter för varje decennium men efter några år tenderar dessa listor och rangordningar att bli lite uddlösa när allt ska sammanfattas.
   Från 60-talet till det nyss avslutade 00-talet finns det massor av favoritskivor att lyssna på. Förutsättningarna ändras hela tiden, smaken och prioriteringarna likaså.
   Skivor är inte statiska eller cementerade upplevelser. Om man jämför med konserter, där det inte går att förändra minnet av eller åsikten om upplevelsen, kan uppfattningen om skivor vara flexibelt och ständigt förändras över tid.
   Igår placerade jag Beatles ikoniska ”Sgt Pepper”-album på en förhållandevis blygsam placering (63) på min All Time Best-lista. Ett album som säkert toppat många andras listor och som i allmän mening utropats som Århundradets Bästa Skiva men inte på min lista.
   Det låter i sanningens namn märkligt men mitt hjärta och samvete vill just nu placera 62 album högre upp på min 150-lista.

Följ gärna med på resan mot nummer ett som kommer avslöjas i maj nästa år. Tre album i veckan. Läs och kommentera gärna så blir följetongen så mycket roligare och mer intressant.

/ Håkan

ALL TIME BEST #63: "Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band"

THE BEATLES: Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band (Parlophone, 1967)

DET FINNS INGET MER BERÖMT ALBUM än ”Sgt Pepper”, vars korta inofficiella men populära titel jag kommer hänvisa till i fortsättningen. Den har på alla sätt, från låtskrivandet och de djärva inspelningarna via skivomslaget och hela konceptet till det historiskt oantastliga värdet, blivit en musikalisk milstolpe som har etsat sig fast i var mans verklighet varken man är Beatles-fantast (som undertecknad) eller inte. Sedan kan jag idag efter många veckors funderingar med en detaljerad analys konstatera att albumet innehållsmässigt motsvarar en 63:e-plats på min rangordnade 150-lista med favoritalbum.
   Under resans gång har jag förklarat förutsättningarna för den här listan några gånger tidigare men jag ska om någon dag skriva en text där jag fördjupar mig i problematiken med en sådan här lista och förklara min utgångspunkt, mina urval och min rangordning. Men först vill jag koncentrera mig på att idag framhålla världens bästa popgrupps mest berömda album som en oerhört underhållande och imponerande skiva – som kunde ha varit ännu bättre.
   Mindre än fem år efter första skivinspelningen som Parlophone-artister släppte Beatles, 1 juni 1967 (en torsdag, för övrigt), pophistoriens mest uppmärksammade album. Under de här åren visade Beatles backspegel upp en otrolig utvecklingskurva, från simpla men genuint slagkraftiga poplåtar till experimentella sound och arrangemang, som sommaren 1967 tog världen med häpnad och fick en snart 15-åring på Norrbygatan i Örebro att kippa efter andan.
   Sedan jag inledde den här 150-listan har jag kämpat hårt för att hålla nostalgin utanför dagens bedömning av mina albumfavoriter men när det kommer till ”Sgt Pepper” kan jag omöjligt lyssna på och förvånas över skivan utan att tänka drygt 54 år(!) tillbaka. När jag i slutet av juni med mitt nyinköpta monoexemplar av ”Sgt Pepper” spelade upp skivan på mina föräldrars radiogrammofon drunknade jag fullständigt i musik och blev både hänförd och omtumlad.
   Just då var ”Sgt Pepper”, för övrigt det första album som jag ägde, en oöverträffad upplevelse ooch jag rycktes naturligtvis med i världens alla positiva synpunkter om detta revolutionerande album som satte en ny nivå för 60-talets popmusik. Känslan finns fortfarande kvar i kroppen när jag lyssnar på skivan idag. Varje låt är en ny höjdpunkt som, utan uppehåll mellan spåren, leder lyssnaren in på nästa låt. Världens första konceptalbum, världens första uppvikbara skivkonvolut på ett enkelalbum och det första skivomslaget med låttexter tryckta. Det var historia som skrevs och det är historia vi hör på Beatles dittills längsta (39:02) album inspelad på blott fyra kanaler.
   I slutet av september 1966 avslutade Beatles sin karriär som livegrupp med en konsert i San Francisco. Bara två månader senare inleddes en skivinspelning, första låt blev ”Strawberry fields forever”, som planerades att bli en del av nästa album. Men snart visade det sig att skivbolaget ville att den låten plus ”Penny Lane” skulle släppas som nästa singel och kunde därmed inte finnas med på ”Sgt Pepper”-skivan som för övrigt inte fick sin långa titel och sitt koncept och tema förrän i februari 1967.

”SGT PEPPER” ÄR TILL STORA DELAR Paul McCartneys projekt med ett övervägande stort antal låtar från hans penna och hans mun fast alla Beatles-medlemmarna naturligtvis bidrog med musikaliska insatser, impulser och idéer. Titellåten, i två delar, ”When I'm sixty-four” (om hans pappa som just fyllt 64), ”Getting better”, ”Fixing a hole”, ”She's leaving home” och ”Lovely Rita” är McCartneys verk. Och hans stora kreativa samarbetspartner John Lennon står egentligen bara bakom tre låtar, ”Lucy in the sky with diamonds”, ”Being for the benefit of Mr Kite!” och ”Good morning good morning”.
   Men skivans final, den helt oemotståndliga "A day in the life", är albumets tydligaste exempel på ett praktiskt samarbete mellan McCartney och Lennon.
   Jag har ändå i alla tider och även just nu uppfattat hela ”Sgt Pepper” som ett stort gruppsamarbete där Ringo Starr i vanlig ordning tilldelades en låt att sjunga, ”With a little help from my friends”, som i många decemnnier efteråt har blivit något av hans signatur. George Harrison har dock fått mindre utrymme på ”Sgt Pepper”, speciellt låtskrivarmässigt. Han bidrar med endast en låt, ”Within you, without you” där han ensam med enbart indiska musiker sjunger och spelar. Han var vid tidpunkten väldigt influerad av indisk musik och skulle i slutet på 1967 spela in ett helt album, ”Wonderwall”, med huvudsakligen instrumental musik.
   Min upplevelse av ”Sgt Pepper” 1967 hade enbart monobaserade ljud men var låtmässigt tillräckligt revolutionerande för att vända upp och ned på alla förutsättningar. Det är kanske en bakåtsträvande tanke men jag blir lite störd av nymixade och återutgivna upplagor av albumet där för mig fladdrande nya ljud och instrument dyker upp i olika kanaler och gör lyssnandet lite för avancerat. Ibland önskar jag att det fanns en monoknapp att aktivera.
   Den ursprungliga planen att låta ”Strawberry fields forever” och ”Penny Lane” bli en del av ”Sgt Pepper” hade låtmässigt gjort albumet ännu kraftfullare. Låt säga att de skulle ersätta McCartneys lite mer simpla låtar ”Getting better” och ”Fixing a hole” så hade ”Sgt Pepper” till hundra procent motsvarat sitt signum som står tryckt på skivomslaget, ”A splendid time is guaranteed for all”, och förmodligen flyttat skivan några tiotal placeringar upp på min lista.

”LUCY IN THE SKY WITH DIAMONDS”, John Lennons mästerverk, var min första favoritlåt på ”Sgt Pepper”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #64: "No other"

GENE CLARK: No other (Asylum, 1974)

GENE CLARKS ”NO OTHER” VAR EN STOR FAVORIT redan när jag köpte den framåt julen 1974 men den blev än mer betydelsefull och pånyttfödd intressant när den släpptes på cd under 2000-talet. ”No other” släpptes ursprungligen i december 1974 och jag köpte den direkt utan att varken förhandslyssna eller veta så mycket om innehållet. Däremot hade jag sedan ett drygt år tillbaka fått ett nyintresse för The Byrds, där Gene Clark var originalmedlem, i allmänhet och Clark i synnerhet tack vare bandets återföreningsskiva som kom våren 1973. Där var Clark faktiskt den mest lysande medlemmen. Hans ”Full circle”, som inledde den skivan, och ”Changing heart” var ju helt fantastiska. Dessutom sjöng han på skivans två Neil Young-covers, ”Cowgirl in the sand” och ”(See the sky) about to rain”.
   Jag var ju under de här åren 1973-1974-1975 en hängiven älskare av skivor utgivna på skivbolaget Asylum. Hade exempelvis tidigare under hösten 1974 köpt skivor med Souther-Hillman-Furay Band, Tim Moore och Jackson Browne (”Late for the sky”) så det kändes väldigt naturligt att även inhandla Gene Clarks första soloskiva på två år. Då hade jag ändå missat Clarks skiva innan, ”Roadmaster”, för att den just inte släpptes på Asylum.
   Gene Clark var alltså med i den första upplagan av The Byrds men hans närvaro var tillfällig och sporadisk under några år. Han lämnade gruppen första gången i mars 1966, kom tillbaka i oktober 1967 men lämnade efter bara tre veckor när han skyllde på flygrädsla. Duogruppen Dillard & Clark, tillsammans med Doug Dillard där också kommande Eagles-medlemmen Bernie Leadon ingick, följde men Clark lämnade gruppen i december 1969 för en solokarriär.
   Jag kan inte påstå att jag under 60-talet hade full koll på det här med Byrds-medlemmar som ständigt byttes ut. Jag tror till och med att jag stundtals blandade ihop Michael Clarke, trummisen, och Gene Clark och egentligen bara uppfattade Roger McGuinn som obligatorisk Byrds-medlem.
   Men som sagt 1974, efter en i mina öron lyckad men ändå temporär Byrds-återförening, var Gene Clark het och fick inspelningsresurser för drygt $100 000, en astronomisk summa pengar på den tiden.
   Producent var relativt gröne Thomas Jefferson Kaye som själv 1973-74 gjort två soloskivor. Jag äger den ena, ”First grade”, men har inget minne av den som speciell. Som producent hade Kaye fram till dess ”bara” producerat Loudon Wainwright III, Link Wray, Michael Bloomfield och Bob Neuwirth.
   Men på ”No other” lyckades Kaye mixa ett underbart låturval med storslagna arrangemang och många ypperliga fina musikerinsatser. Plus Gene Clarks alldeles klockrena stämma som är så fylld av självförtroende fast texterna ibland doftar nederlag, dåliga nerver och tillkortakommanden.
   Gene Clark kom ju ur countrytraditionen men ”No other” andas mer västkustrock än ren country. Inspelad i Los Angeles med en mängd skickliga studiomusiker och en fullmatad kör. Det blev som sagt ett storslaget resultat men skivan var, när den släpptes, ett magnifikt och stort kommersiellt fiasko. Men som jag har nämnt vid tidigare tillfällen: Min favoritlista bygger inte på försäljningslistor utan helt på mitt eget tyckande. Därför är ”No other” en skiva som ”ingen annan” på min lista.
   Starten på skivan med ”Life’s greatest fool” är majestätisk och har, trots min tidigare beskrivning, en rätt tydlig countrykänsla. Men produktionen är elegant där den legendariske gitarristen Jesse Ed Davis slidegitarr och en sju kvinnor och en man stark kör bygger en fantastisk låt tillsammans. Med den textmässigt vemodiga slutsatsen:
   Some streets are easy
   While some are cruel
   Could these be reasons
   Why man
   Is life’s greatest fool

DET FINNS YTTERLIGARE EN countryfierad låt på skivan, “The true one” komplett med steelguitar, men sedan är skivan i övrigt en ypperlig mix av mystik (”Silver raven”), suggestiv elektronisk rock (titellåten), David Crosby-liknande intron (”Strength of strings”), Neil Young-baktakt (”Some understanding”), en uppenbart Eagles-liknande kör (Tim Schmit) och långa monumentala sånger.
   Vid sidan av inledningslåten är ”Strength of strings” skivans mest storslagna ögonblick. Som efter ett fint gitarrintro och sitt långa sökande mellanparti sätter fart efter en och en halv minut med bland annat en ljuvlig slidegitarr från Buzzy Feiten, den rutinerade gitarristen som spelat med Butterfield Blues Band, The Rascals och på en mängd klassiska skivor.
   Övriga gitarrister som också medverkar på ”No other” är Jerry McGee, Danny Kootch (Kortchmar) och Steve Bruton utan att skivan kan anses vara överproducerad. Däremot är det en smula förargligt att de lyckats stava fel på trummisen Russ Kunkels namn på inneromslaget.

”LIFE'S GREATEST FOOL” är den fantastiska inledningslåten på Gene Clarks alldeles lysande ”No other”.



/ Håkan

Bryskt gitarrspel med helt förutsägbart slut

Bilder: Carina ÖsterlingPå både gitarr och piano underhöll Staffan Hellstrand ett så gott som utsålt Växthus.


Monica Moa Andersson inledde konsertkvällen med sina traditionellt formade visor.

STAFFAN HELLSTRAND
MONICA MOA ANDERSSON
Växthuset, Örebro 12 november 2021
Konsertlängd: 19:32-19:58 (MMA, 26 min) och 20:12-20.44/21:02-21:42 (SH, 72 min)
Min plats: Sittande på en stol vid ett bord ca 17 meter från scenen,

VARJE GÅNG JAG HAR UPPLEVT STAFFAN Hellstrand live, vid tidigare sju tillfällen i olika sammanhang, har jag saknat det rejäla överraskningsmomentet men jag har heller aldrig blivit det minsta besviken. På det viset motsvarade hans konsert på ett nästan utsålt Växthuset, inför en handfull fantaster blandade med en konventionell vuxen konsertpublik, på fredagskvällen alla förväntningar och förhoppningar.
   Då var han tillbaka, Staffan. Det har hänt en hel del sedan han sist besökte Örebro och Växthuset i Stadsträdgården. På en av de sista pandemifria kvällarna i slutet på februari förra året gjorde Staffan Hellstrand en gedigen konsertinsats där inför en välfylld konsertlokal då också. Arrangemanget var då menat som startpunkt på en serie konserter i Olle Unenges arrangemang men blev istället den sista på ett bra tag. Därför gick det att betrakta Staffan Hellstrands fredagskonsert som en revansch med förhoppningsvis en positiv framtid i fokus.
   Sedan förra Örebro-besöket har Staffan släppt ett album, en temaskiva som förklaras med titeln ”Mordet i Nürnberg-bryggeriet”, som i korta låtar berättar den anmärkningsvärda historien från 1830-talets Stockholm.
   Fyra låtar från det albumet fick en liten komprimerad del i mitten på första set men konserten blev aldrig någon direkt marknadsföring av den ett år gamla skivan. I sedvanlig ordning bjöd Staffan istället på sina mest kända låtar och lika sedvanligt presenterade han sin repertoar med en distinkt akustisk gitarr och stundtals ett välljudande piano som komp. I konsertens mest intensiva sekvenser var det mycket energi i det bryska gitarrspelet som fick ekot av Neil Young, som för övrigt fyllde år i fredags, att sväva högt.
   Helt ensam på scen kunde Staffan inte gömma sig bakom stora arrangemang eller elektricitet. Han fick närma sig publiken på annat sätt, med några välplacerade mellansnack, förstod att det inte var läge att prata ÖSK, som ramade in den musikaliska menyn perfekt.
   I Staffan Hellstrands långa karriär finns det naturligtvis en uppsjö av låtar att välja på, ”jag har varit obehagligt produktiv” nämnde han vid ett tillfälle, som skulle toppa vilken konsert som helst. Men det blev till slut en ganska förväntad låtlista, som han lite anspråkslöst hade präntat ned på på ett A4 (se nedan), med ett helt förutsägbart slut. Staffan hade inte ens brytt sig om att skriva ned titeln på sin mest kända låt, ”Lilla gågel blå”, som blev den naturliga finalen inför en redan tillfredsställd publik.
   Underhållningsvärdet var för övrigt högt redan från start när Monica Moa Andersson från Gullspång satte sig vid pianot och med en smått komisk ådra i presentation och mellansnack lockade till många skratt och positiva känslor. Musikaliskt bjöd hon på en tidlös mix av traditionellt formade visor från egen penna. När hon i sista låten ställde sig upp, tog tag i gitarren och framförde en allsångsdoftande avslutning på sitt framträdande var det ganska personligt och befriande. Då sjöng hon en låt om oktober som omedvetet satte sig i allas huvuden och fick den professionella rocksångerskan bakom min rygg att spontant sjunga med.

Staffan Hellstrands låtar:

Den första snön
Hela vägen hem
Decemberblommor
När våren går på vallen
I Stockholm är jag fri
Jag bara frågar
En kätting och en påk
Berätta för mig om havet
Du går aldrig ensam

Paus

Kromad, svart
Hungrig väg
Bilder av dig
Klockan slår 7 i Sofia
Fel sida av vägen
Romeo i Stocksund
Precis som du är
Spelmannen
Fanfar

Extralåt
Lilla fågel blå



/ Håkan

Örebro: Fabriksgatan 17-19

CONVENTUM




EFTER DET SLUTLIGA BESLUTET ATT BYGGA en konsert- och kongressbyggnad i centrala Örebro togs det första spadtaget i september 2002. Efter 19 månaders hårt arbete stod anläggningen klar i april 2004 med en kapacitet på 1470 sittplatser eller 2400 stående publik. Lokalen kan snabbt ändra skepnad tack vare att läktarna (gradänger) kan hissas upp i taket och förändra konsertlokalen från sittande till stående publik.
   När Conventum invigdes i april 2004 fanns bara ett enda Conventum. 2005 införlivades Club 700 i Conventum-familjen, därefter kallad ”Conventum Club 700” i min konsertlista och 2008 uppstod den större konsert/mäss-lokalen Conventum Arena på andra sidan gatan. Då döptes Conventum om till Conventum Kongress men jag valde, på mina 24 konsertbesök, att fortsättningsvis kalla konsertlokalen för blott Conventum. Återkommer med redovisning av konserterna jag har upplevt på Conventum Arena.
   Jag var på plats vid Conventums första konsertarrangemang i april 2004, Tomas Ledin, och satt högt upp på läktaren, 19:e raden, med ett fantastiskt klockrent ljud i öronen.

Bilder: Magnus SundellAnna Ternheim på Conventum 2016.


TOMAS LEDIN 10/4 2004 Conventum
PETER JÖBACK 2/10 2004 Conventum
LENA PHILIPSSON 6/11 2004 Conventum
LARS WINNERBÄCK/ANNA TERNHEIM 27/11 2004 Conventum
EVA DAHLGREN 19/11 2005 Conventum
THÅSTRÖM 25/2 2006 Conventum
DARIN 1/3 2006 Conventum
BJÖRN SKIFS 9/2 2007 Conventum
LARS WINNERBÄCK/ABALONE DOTS 5/12 2007 Conventum
BJÖRN SKIFS 14/3 2008 Conventum
ULF LUNDELL 30/10 2008 Conventum
HÅKAN HELLSTRÖM 27/2 2009 Conventum
”JUL I FOLKTON" ALE MÖLLER/SOFIA KARLSSON/LENA WILLERMARK/LISA RYDBERG/ESBJÖRN HAZELIUS/ROGER TALLROTH/OLLE LINDER 15/12 2010 Conventum
HÅKAN HELLSTRÖM 26/3 2011 Conventum
ANNA TERNHEIM 8/3 2012 Conventum
JEREMIAS SESSION BAND 5/5 2012 Conventum
ULF LUNDELL 9/11 2012 Conventum
FIRST AID KIT 6/2 2013 Conventum
MARIE FREDRIKSSON 21/2 2014 Conventum
NATIONALTEATERNS ROCKORKESTER 22/2 2014 Conventum
FIRST AID KIT/JO ROSE 20/2 2015 Conventum
ULF LUNDELL 14/11 2015 Conventum
ANNA TERNHEIM/VIKTOR OLSSON 28/2 2016 Conventum
DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND 13/4 2019 Conventum

/ Håkan

ALL TIME BEST #65: "Vapen & ammunition"

KENT: Vapen & ammunition (RCA, 2002)

JAG ÄR NOG 20 ÅR FÖR GAMMAL för att tillhöra de mest fanatiska Kent-anhängarna. Därför var jag onekligen en slow starter i mitten på 90-talet när Kent lämnade startblocken för att inleda en karriär som blev spikrak mot höjderna, mot upprepade succéer och mot det accepterade etablissemanget.
   I mina öron var ”Kent” (1995) en helt okej men ordinär debut. På de följande albumen, ”Verkligen” (1996) och ”Isola” (1997), växte visserligen min smak för bandet men förutom några starka singellåtar uppfattade jag skivorna ändå som ganska ojämna. Det var först på ”Hagnesta Hill” (1999) som jag började ta Kent på allvar. Men det skulle ändå dröja ett år innan jag fastnade för den omvittnade Kent-magin. Helt oplanerat var det samlingsalbumet ”B-sidor 95-00” som fick mig att på allvar ”upptäcka” bandet.
   Det var dagarna före jul 2000 som skivorna hamnade på mitt bord och inledningslåtarna, de nyskrivna ”Chans” och ”Spökstad”, tog mig verkligen med storm. Omedelbart drabbades jag av en konstig nästan febrig tillfredsställelse. Fortsättningen på cd-samlingen var visserligen både ojämn och slarvig men jag hittade mina favoriter även där. Den fantastiska "Verkligen" gjorde mig övertygad om att Kent var det klart mest personliga av alla svenska band.
   Den nästan religiösa upplevelsen fick mig att skriva en krönika i Nerikes Allehanda om hur mitt inledningsvis svaga Kent-intresse hade vänt till något mycket positivt.
   När jag nu till slut tillhörde den stora gruppen av Kent-supporters visade det sig att drygt ett år senare, våren 2002, skulle väldigt många av de ursprungliga fanatikerna paradoxalt börja rynka på näsan åt Eskilstunas stoltheter i Kent. Singeln ”Dom andra”, som släpptes i mars, accepterades nog brett men om albumet ”Vapen & ammunition” hörde jag snabbt nedlåtande åsikter om att de hade sålt sig och nu var alldeles för kommersiellt intresserade. Att den etablerade gitarristen Jojje Wadenius medverkar på ett spår (”Sverige”) störde de genuina fansen mycket.
   För mig, som var nybliven Kent-fan, var det tvärtom. Singellåtarna på skivan, förutom ”Dom andra” är det ”Kärleken väntar” och ”FF”, älskade jag uppriktigt. Men det som gör ”Vapen & ammunition” till ett storslaget album är ju kvalitén och den inspirerade kreativiteten på de så kallade mellanlåtarna. När de sedan steg för steg lämnar indiegenren bakom sig och breddar sitt sound, bjuder in Titiyo på en låt (”Duett”), låter Wadenius visa sin skicklighet på akustisk gitarr (”Sverige) och slänger in franska sångerskan Nancy Danino på en låt (”FF”) blir hela albumet en glädjerusig lyssning.
   När jag ännu en gång koncentrerat lyssnar igenom ”Vapen & ammunition” upptäcker jag ytterligare några höjdpunkter, ”Pärlor” och ”Hur jag fick dig att älska mig”. Ingen direkt singelpotential på den senare låten men den har en mer smygande karaktär där den orgelliknande synten sätter temperaturen perfekt.
   Vilket gör att ”Vapen & ammunition” är min totala Kent-favorit överhuvudtaget som klart distanserar de kommande skivorna med bandet. De senare skivorna med Kent har sina höjdpunkter, ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” (”Du & jag döden”, 2005), ”Columbus” (”Tillbaka till samtiden”, 2007), de långa episka ”Vals för Satan (din vän pessimisten) och ”Det finns inga ord” (”Röd”, 2009), men slår inte ”Vapen & ammunition” som homogen helhet. Dessutom tog bandet under senare delen av 00-decenniet riktning mot det elektroniska soundet och det var inte min kopp té fast Jocke Bergs låtar stundtals fortsatte vara av hög klass.
   Men jag förstår att det i Kent-kretsar snurrar åsikter åt helt annat håll. ”Vapen & ammunition” har fått blygsamma placeringar i undersökningar om vilket album som är Kents bästa. Därmot har låtar från ”Vapen & ammunition”, ”Socker” och ”Dom andra”, rankats högt i omröstningar.

”HUR JAG FICK DIG ATT ÄLSKA MIG” är en låt på ”Vapen & ammunition” som hamnat i skymundan men som just nu är min stora favorit.



/ Håkan

Anonym bluesrock några gånger för ofta

JOHN HOLM
ALEX HOLM
Frimis Salonger, Örebro 11 november 2021
Konsertlängd: 20:33-20:49 (AH, 16 min), 20:49-22:19 (JH, 90 min)
Min plats: Sittande på 5:e raden snett till höger.

Från att under åtskilliga decennium varit en skygg och tillbakadragen artist med viss scenskräck har John Holm under det senaste decenniet förvandlats till en nästan ständigt turnerande singer/songwriter med allt större kompband vid sin sida som numera fått en tuffare och hårdare profil. Därför hade han på torsdagskvällen inte så svårt att musikaliskt nå ut i den tämligen stora men välfyllda konsertlokalen med sittande publik. Men repertoaren förlorade på det viset också sitt särdrag av ursprungligen lågmälda, akustiska arrangemang med känslomässigt laddade inslag.
   John befinner sig så gott som i mitten på en sex veckor lång turné genom Sverige. Han är fortfarande lite ovän med ljudmixning och är inte alltid överens med gitarrljudet men publikreaktionerna fick honom på gott humör fast han sedvanligt klagade på sjukdom, antibiotika och influensa. Det var absolut inget planerat men genuint spontana mellansnack fick honom, ibland med hjälp från publiken, att utveckla sjukdomsbild och sitt eget mående
   Han må vara en av förebilderna till den nya unga generationen svenska artister där tonsäkerhet är den minst viktiga detaljen men John Holm gör det med stil och en enorm personlighet. Kontakten med publiken var total och det var också den som fick honom att presentera bandet mot slutet av konserten: Förutom sonen Alex Holm, på munspel, gjorde gitarristen Jesper Wihlborg en enorm insats medan ungdomarna Alexander Gunnarsson, bas, och Mattias Sjögren, trummor, höll takten men inte så mycket mer.
   På scen satt John Holm långt till vänster på scen, på betryggande avstånd till sitt kompband som gjorde sitt bästa att följa med i svängarna när han glömde textrader eller hade svårt med introt.
   Förra gången jag upplevde John Holm live, ganska så exakt fyra år sedan, fanns inte det taktfasta kompet med och då framfördes hans legendariska låtskatt både naturligt och lågmält på ett mindre rockigt sätt. På onsdagskvällen flög arrangemangen iväg ibland och blev ganska anonym bluesrock några gånger för ofta och det förvandlade ibland Holms låtar till något mer ordinärt än det är i original.
   Wihlborg var givetvis scenens stora instrumentala gigant när han till synes avslappnat fick gitarren att låta både bräckligt, sprucket och vackert. Han smekte fram underbart fina solon på sina gitarrsträngar. Dock saknade jag stundtals det där gnistrande akustiska gitarrsoundet som är John Holms kännetecken.
   Jag noterade ingen exakt låtlista men misstänker att det, förutom Dylan-tolkningen ”Hård värld”, smög in sig några nya okända låtar i repertoaren. Kunde med viss möda identifiera nya ”Mina drömmar” och var också glad att jag kunde söka rötterna till ”Andra sidan ån” som John Holms översättning av Ry Cooder/John Hiatt-låten ”Across the borderline”.
   John Holms liverepertoar den här kvällen innehöll givetvis många säkra kort och det var mot slutet som de dök upp på rad, ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”, ”Den öde stranden” och ”Maria många mil och år från här”, till publikens stora glädje.
   Sonen Alex Holm inledde konsertkvällen ensam på scen där han med sin akustiska gitarr sjöng fyra låtar, inklusive Dylans ”It's all over now, baby blue”, som jag misstänker var egna kompositioner men det fick vi ingen information om.

/ Håkan

ALL TIME BEST #66: "Party of one"

NICK LOWE: Party of one (Reprise, 1990)

UNDER DE TRE SENASTE DECENNIERNA försökte Nick Lowe ta ett steg från den enkla, positiva men ganska simpla popmusiken, roliga rim och stulna ackord och bli en mer respekterad låtskrivare. Samtidigt fick han ett genombrott som lågmäld, seriös, känslofull och vuxen singer/songwriter. På ”Party of one”, mitt i förändringen, står han med båda fötterna i båda lägren men albumet får nog ändå betraktas som Nick Lowes avsked till den lite mindre seriösa popbranschen. En vacker och raffinerad mix som bör hedras.
   Största utropstecknet på ”Party of one” är att hitta Dave Edmunds som producent och gitarrist på albumet vilket har gjort soundet både smakfullt och intressant.
   Under ganska bryska förhållanden gick Lowe och Edmunds skilda vägar i februari 1981. Året innan hade det första exklusiva albumet med Rockpile, som efter år av förväntningar äntligen hade förverkligats, blivit både debut och fall. Efter nästan sju år tillsammans splittrades teamet Lowe/Edmunds som nu uteslutande skulle koncentrera sig på sina respektive solokarriärer istället.
   Att Nick Lowe i mars 1988 gick in i studion tillsammans med Edmunds för att spela in ett helt album var alltså ett tämligen oväntat projekt. Men de hade faktiskt träffats kort i Rockfield-studion hösten 1987. En inspelning som resulterade i låten "Lovers jamboree" som hamnade på Lowe-albumet "Pinker and prouder than previous" (1988).
   Bandet bakom Lowe på inspelningarna av ”Party of one” är huvudsakligen samma band som kompade på John Hiatts "Bring the family"-album 1987, minus Hiatt alltså, men här är soundet övervägande uppsluppet.
   Här spelar Jim Keltner, trummor, och Ry Cooder, gitarr, med givetvis Lowe på bas tillsamans med ytterligare några intressanta namn som Moonlighters-medlemmarna Bill Kirchen, elgitarr, och Austin de Lone, piano och akustisk gitarr. Plus den sedan länge rutinerade Lowe-musikern Paul Carrack, orgel och piano, och den legendariske ståbasisten och jazzmusikern Ray Brown på låten "What's shakin' on the hill".
   Skivans längsta låt är 4:01 och albumet är alltså en blandning av lek och allvar. "Who was that man?" har under alla år passerat mina öron som en glad och lustig doo-wop-inspirerad dänga men när jag nu lyssnar närmare på texten upptäcker jag olycka, katastrof och ond bråd död. Den handlar nämligen om mannen som i november 1987 ovarsamt kastade cigaretten i rulltrappan till Piccadilly Line på King's Cross-stationen i London som sedan orsakade den fatala branden som dödade 31 människor. Så brutalt dokumentär hade Nick Lowe aldrig varit tidigare i karriären. Men det skulle alltså bli startskottet för den nye, vuxne, allvarligare och mogne låtskrivaren.

”WHAT'S SHAKIN' ON THE HILL”, en av singlarna från albumet, är en annan låt som pekar åt ett mer vuxet och seriöst håll. Med jazzriff, ståbas (Ray Brown) och en allvarsam ton höll Nick på att etablera ett nytt sound som skulle bli hans melodi under decennier framåt.
   Den låten har sedan funnits med på åtskilliga livekonserter med Nick och det gäller även "All men are liars". En djupt ironisk låt om att alla män är lögnare och drar på ett både kreativt och lustigt sätt in discostjärnan Rick Astley i historien när han rimmar hans efternamn på ”ghastly” (=förfärlig). I tredje textraden, som syftar på Astleys monumentala hit "Never gonna give you up" från 1987, kopierar Nick hans sätt att gå upp i falsett medan Jim Keltner lägger några typiska discorytmer på trummorna.
   Jo men visst, Nick Lowe hade kvar skämtlynnet fast han generellt var lite allvarligare. Ordlekarna i titlar som "Gai-gin man" och låten om kylskåpsvitt, "Refrigerator white", (båda med läcker Ry Cooder-slidegitarr) har ju en härlig Lowe-klang. Även "Shting - shtang", låten som handlar om hur rik Nick Lowe har blivit, måste väl också sorteras in bland de ironiska ögonblicken. Men kanske hade han tittat i kristallkulan för två år senare (1992) har filmen "The bodyguard" premiär och tack vare Nicks gamla låt "(What's so funny) bout peace love and understanding", som förekommer i filmen, skulle han då bli rik som ett troll.
   "Rocky road" är som låt tämligen ordinär men har ett låtskrivarsamarbete som får mig att höja på ögonbrynen, Nick tillsammans med trummisen Simon Kirke i Bad Company. Där finns inte många gemensamma beröringspunkter. Kan det vara så att låten härstammar från sommaren 1977 när den nybildade rockgruppen Rockpile turnerade i USA som förband till Dave Edmunds skivbolagskollegor Bad Company?

”I DON'T KNOW WHY YOU KEEP ME ON”, har inte nämnt titeln tidigare, är en härligt popkryddad låt där jag inte kan upptäcka några komiska sekvenser i texten.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.