Tidigare blogginlägg
ALL TIME BEST #56: "A man you can hate"
RICHARD LINDGREN: A man you can hate (Rootsy, 2008)
DET FINNS FÅ SVENSKA ARTISTER INOM DEN BREDA singer/songwriter-genren som har fångat mig mer än Richard Lindgren. Sedan hösten 2010 har jag dessutom haft honom som nära vän och jag har sedan dess försökt att hålla avstånd mellan kritik/recensioner och det privata på en trygg professionell nivå. Richard äger en härlig produktivitet i sitt skrivande men skivorna har inte kommit lika regelbundet under senare (pandemi)år. Under de senaste tio åren har han skrivit några av mina största favoritlåtar, album har hamnat på mina årsbästalistor men det är inget som sammantaget slår det drygt 13 år gamla dubbelalbumet ”A man you can hate” när jag försöker sammanfatta Richards skivkarriär.
Kanske var det än mer spännande att gilla Richard när han för mig fortfarande var en ganska anonym men musikaliskt genial artist från landets sydliga trakter. Mitt avlägsna intresse började redan 2006 på albumet ”Salvation hardcore” när skivan, utgiven på ett mindre skivbolag, hamnade i min recensionshög. Jag lyssnade och upptäckte ett enormt låtskrivande, en americanadoftande röst och ett sound som lät varmt och personligt med rotfäste i det starkt melodiösa. Utan att veta någonting om Richard gav jag honom en tredjeplats på den årsbästalistan.
Lite mer förberedd kunde jag två år senare älska ”A man you can hate” reservationslöst och fascinerades av det faktum att en relativt okänd skåning hade fått förtroendet och chansen att ge ut ett dubbelalbum med 18 egna låtar och en speltid på 79 minuter. Med en artist som fortfarande var ganska okänd för både mig och övriga musik-Sverige. Jag hade på avstånd fått en riktig favorit.
De här albumen var inte på något sätt starten på en karriär och jag lärde mig senare att Richard under tidigare år hade varit medlem i flera band, Kettlefish, Brilliant Mistakes och Turtle Step, och inledde sitt skivproducerande redan 1996. Först den självfinansierade ”Richard Lindgren”, fortsatte med ”Outtakes from Baranova St” (1998), ”Postcard from elsewhere” (2003) och ovannämnda ”Salvation hardcore”. Men det var som sagt i stort sett okänt för mig när ”A man you can hate”-skivan, med sin omslagsbild på Richard fotograferad på Cuba Café i Folkets Park Malmö, oannonserat anlände hösten 2008.
Richard Lindgren är en flitigt arbetande liveartist, nu senast var han i Örebro för några veckor sedan, och många låtar från albumet har han vårdat väl och har blivit stabila hörnstenar i hans liverepertoar. Låtar som ”Back to Brno”, ”Drunk on arrival”, ”From Camden Town to Bleecker Street”, titellåten och det nästan elva minuter långa mästerverket ”How long?” har verkligen blivit genuina Richard Lindgren-klassiker.
Nästan varje gång jag har lyssnat igenom hela det långa albumet har jag fortfarande fått nya favoriter, låtar som aldrig har förekommit på de otaliga konserter jag numera har upplevt med skåningen. Just nu är det ”Persona Non Grata” ('skriven vill jag minnas på tåget mellan Wien och Prag 2004 och på nåt märkligt sätt inspirerad av ”Harbor Lights” med Elvis Presley från Sun Records-inspelningar 1954') och ”Trail of Constant Drift” ('skriven 2008 och handlar om resandet som nåt sorts självförverkligande'). Citaten är Richards egna kommentarer till låtarna, efter modell från samlingsboxen ”Memento”.
”DOUBT” är min egen favoritlåt på ”A man you can hate” som har funnits med sedan skivan släpptes. Jag har sett och hört Richard framföra låten live någon enstaka gång men den är ju så läcker, så bitterljuv och så avskalat vacker att den i mina öron låter som en psalm.
/ Håkan
November 2021 på Håkans Pop
Foto: Carina ÖsterlingEn pratsugen men lite ringrostig Richard Lindgren återkom till Växthuset i Örebro under november.
JA, DET NÄRMAR SIG SLUTET ÄVEN PÅ DETTA ÅR och jag trodde i min enfald att skivreleaserna under oktober var något av årets final för nya skivor. Så fel jag hade. November blev minst lika händelserikt på det området. Kanske var det just under den senaste månaden som årets bästa album släpptes? Det blir vi snart varse om, under de närmaste veckorna ska jag försöka bestämma mig för vilka av årets skivor som ska hedras och hamna på årsbästalistan 2021.
På Håkans Pop-säsongens pågående kategori om tidernas bästa album, i en rangordnad lista på 150, avslöjade jag under november placeringarna #58 till #70. Artister/grupper i en härlig blandning stilar, från Nick Drake till Johnny Cash. Under november uppmärksammade jag både engelska (Dusty Springfield) och amerrikanska (Emmylou Harris) sångerskor, svenska artister (Kent, Magnus Lindberg och Totta) och andra klassiska album med uteslutande intressanta artister som Willie Nile, Nick Lowe, Gene Clark, Elvis Costello och John Hiatt. Och ett litet omnämnande av The Beatles...
Jag skrev också en liten artikel om det omöjliga att välja skivor till en sådan här lista och det än mer omöjliga att sedan rangordna skivorna sinsemellan.
I min andra lilla historiska serie om konsertplatser i Örebro kunde jag berätta om både lilla Harrys på Hamnplan och stora Conventum Kongress.
Under november hann jag också uppleva fyra konserter, alla i Örebro: John Holm, Staffan Hellstrand, Richard Lindgren och den lokala succén Meadows.
NOVEMBER BLEV SOM SAGT EN HÄNDELSERIK skivmånad där ABBA:s comebackalbum ”Voyage” stod för nästan all uppmärksamhet och fick mig, ett gammalt ABBA-fan, att skriva en recension om skivan.
Men även i övrigt släpptes det under månaden många album av både större och mindre vikt, av både bättre och sämre kvalité.
Jag fick mitt stora lystmäte när duon ROBERT PLANT/ALISON KRAUSS släppte sitt andra album tillsammans ”Raise the roof”, 14 år efter förra skivan ”Raisin' sand”, och blev direkt extremt fångad och riktigt hänförd för att inte säga exalterad på första lyssningen. Kunde på några dygn inte lyssna på något annat och tappade distans på all annan musik.
För det första var förhoppningarna stora, föregångaren ”Raisin' sand” var ju en enorm succé, men inledningen på albumet är överlägset bättre än något annat i år. Calexico-låten ”Quattro” från 2003, en underbart mjuk tolkning av Everly Brothers ”The price of love” och den engelska okända folksångerskan Anne Briggs ”Go your way” med Plants härligt rossliga men kraftfulla röst är en direkt avväpnande start på ett album.
T Bone Burnett har ännu en gång producerat med all känslighet bevarad. Jag tror det är hans förtjänst att många låtar har det där smattrande men mjuka anslaget som återkommer på flera låtar och kombinerar känslan av både taktfast och ödmjuk elegans. Enligt skivomslaget är det bara en man, trummisen Jay Bellerose, som har åstadkommit den där rytmiska känslan i arrangemangen. Kort sagt genialt.
Men ”Raise the roof” är så mycket mer. Låtar som väl lite slarvigt kan kallas covermaterial men är resultatet av ett fullständigt unikt letande av låtmaterial, som jag gissar att Burnett också är ansvarig för, och här finns många sällsynta fynd som gör albumet till en guldgruva. Från för mig obekanta låtskrivarnamn som Randy Weeks, Brenda Burns, Bobby Moore, Ola Belle Reed och Geeshie Wiley och även några kända namn som Merle Haggard, Bert Jansch och Allen Toussaint. Allt mer eller mindre på en mycket kvalitativ hög nivå.
Skivorna som jag lyssnat på i övrigt under månaden bleknar lite i jämförelse med Plant/Krauss-albumet men tål ändå en kortfattad genomgång.
JASON ISBELL har tillsammans med sitt kompband THE 400 UNIT gjort ett album, ”Georgia blue”, med enbart covers och delstaten Georgia som gemensamt tema. Både lugna och rockiga tolkningar av låtar från många olika håll. En skiva som jag lär återkomma till när jag till nästa höst tar upp kategorin ”Cover-skivor” på Håkans Pop.
THÅSTRÖM har gjort ännu ett album, ”Dom som skiner”, som ännu en gång låter som ännu ett Thåström-album alltid har gjort. Och i mina öron blir det ofta monotont och statiskt.
SAM OUTLAW är en uppskattad amerikansk sångare och låtskrivare. Började i countryfacket för ett antal år sedan men har på nya ”Popular mechanics” tagit steget in i anonym amerikansk radiorock som inte ger mig någonting.
Det finns just nu två svenska artister i den lite dystra och vemodiga genren, H. SELF och ANDREAS MATTSSON, och båda är aktuella med album, ”Broken live on” respektive ”Soft rock”. H. Self (heter egentligen Henric Hammarbäck) gör sträv lite hes musik i ofta långsamma popballader med lätta countryinfluenser. Lite händelsefattigt men ingenting mot vad den annars begåvade låtskrivaren Mattsson gör på sitt album. Han gör monoton på gränsen till stillastående ballader och jag upptäcker inga eller väldigt få profilerade melodier.
MIKAEL WIEHE jobbar träget vidare, men planerar för sista turnén nästa år, och på skiva är han aldrig rädd för nya sound och nya samarbetspartners. På ”Den sista mohikanen” har han anlitat Erik Hjärpe, keyboards och Timbuktu-musiker, som producent med nya klanger och nya arrangemang som följd. Som låtskrivare är dock Wiehe kvar i det gamla med genomtänkta texter och melodier av gammalt stuk.
Förhandsrapporter om ROD STEWARTS nya album ”The tears of Hercules” fick mig tillfälligt på gott humör men när jag spelar nya skivan låter det varken originellt eller spännande. Passerar kanske bra som bakgrundsmusik, stör inte men engagerar inte heller. Pianoinledningen på titellåten låter misstänkt likt ”Öppna landskap” men hyllningen till Marc Bolan i ”Born to boogie” är väl ändå lite intressant.
Brevet med LOKOMOTIV HPE:s album ”Det går över (var inte så rädd)” kom från Falun men den skånska accenten hos bandets sångare Peter Ahlberg får mig att tänka söderut. Musikaliskt och soundmässigt far tankarna iväg ännu längre bort när jag på inlednings/titellåten får australiska Midnight Oil i huvudet. Kraftfull rock, som många har jämfört med Foo Fighters, The Clash och bob hund, med en kraftfull sångare som inte är långt efter Peter Garrett.
Här finns kanske ingen låt av samma dignitet som ”Beds are burning” men många andra med en melodiskt framfusig profil som tillsammans med klarsynta tydliga texter blir både underhållande och engagerande. Ovannämnda titellåt, ”Lägger mig ovanpå” (med gästsångerskan Dotty Blue) och ”Sikta mot tinningen” vill jag lyssna på igen. Och igen. Kanske hoppar jag då över den korta reciterade ”Människans bästa vän” som i ren thrilleranda är som en skräckinjagande kort novell.
/ Håkan
ALL TIME BEST #57: "East side story"
SQUEEZE: East side story (A&M, 1981)
DET ENGELSKA BANDET SQUEEZES FJÄRDE album producerades i en synnerligen händelserik tid för gruppen. Pianisten Jools Holland, originalmedlem sedan starten 1974, hade precis lämnat samtidigt som bandet gladeligen blev av med den kontroversielle managern Miles Copeland. Jake Riviera, manager åt bland annat Elvis Costello och Nick Lowe, tog över snabbt. Utan att skriva kontrakt, bara ett handslag som överenskommelse!
Idérike Riviera började redan fundera över bandets nästa skiva. Och kom med det otroligt spännande förslaget att Squeeze skulle spela in och ge ut ett dubbelalbum i 10”-format där de fyra skivsidorna skulle ha fyra olika producenter. Förslagsvis Elvis Costello, Nick Lowe, Paul McCartney och Dave Edmunds. Onekligen ett spännande projekt som dock aldrig sjösattes.
McCartney backade ur först för att han skulle koncentrera sig på den egna skivan ”Tug of war”. Tiden med Nick Lowe ägnades mer åt pubbesök och de få inspelningarna var oanvändbara. Edmunds-samarbetet fungerade bättre men det blev bara en låt, ”In quintessence”, som till slut kom med på albumet.
Kvar blev Costello som förklarade att många andra projekt krävde hans uppmärksamhet så skivinspelningarna med Squeeze fick bara ta några veckor. Mycket stränga regler infördes: Inspelning från 10 på förmiddagen till 9 på kvällen. Pubbesök var förbjudna och nyttig mat som sallad infördes.
Costello fick teknikern Roger Bechirian, känd som producent åt bland annat Undertones, till sin hjälp och det var Rivieras förslag att hyra in keyboardkillen Paul Carrack till inspelningarna. En vid tidpunkten hårt anlitad man som just då var medlem i Roxy Music, spelade i både Carlene Carters och Nick Lowes kompgrupper och höll samtidigt som han var Squeeze-medlem på att spela in ett soloalbum, det fantastiska ”Suburban voodoo”... Under sin korta tid som Squeeze-medlem kom Carrack att spela en viktig roll som sångare på en av bandets allra mest uppmärksammade låtar.
”East aide story” innehåller 14 låtar, alla skrivna av bandet låtskrivarpar Glenn Tilbrook och Chris Difford.
Riffet på den inledande låten ”In quintessence” byggde på den klassiska orgelslingan från Booker T & the MGs ”Time is tight”.
”Someone elses’s heart” är en av skivans två sånger där Chris Difford sjunger förstastämman. Redan här märks det att bandet inte bara har en ny klaviaturkille utan även en sångare av stora mått, Paul Carrack.
På låt tre kommer albumets första rejäla klassiker, ”Tempted”, som just Carrack sjunger. Det var Costellos idé och det blev en låt som följt med både gruppen och Carrack sedan dess.
”Piccadilly” skrevs på en servett på en pub i Greenwich och texten berättar en fantastisk story. ”There’s no tomorrow” har tydliga Beatles-influenser och texten till ”Heaven” var inspirerad av den franske låtskrivaren Jacques Brel. Medan musiken på ”Woman’s world” liknade Kinks-låten ”Dead end street”.
”Is that love?” är skivans förstasingel. Texten skrevs i samband med Diffords bröllop och musikaliskt påminner det om både Beatles och Temptations.
”F-hole” (eller ”Fuck hole” som den egentligen heter...) är skivans mest udda låt med de komplexa Del Newman-arrangerade stråkarna. En ovanlig låt som direkt leder in i albumets kanske vackraste låt, ”Labelled with love”. En countrylåt som höll på att lämnas utanför skivan men Costello älskade den och gjorde den till albumets största hit.
”Someone else’s bell” och den ”Peggy Sue”-influerade ”Mumbo jumbo” kanske inte är skivans mest profilerade låtar men fyller ändå sin plats på ett oförglömligt album.
”Vanity fair” spelades in samtidigt som nyheten om att John Lennons mördats och albumets sista låt ”Messed around” var mer rock’n’roll än pop.
Paul Carrack lämnade bandet direkt efter skivinspelningen så när Squeeze i mars 1982 kom till Sverige och Ritz i Stockholm var han ersatt av klaviaturkillen Don Snow och ”Tempted” sjöngs då av Glenn Tilbrook. Däremot sjöng Carrack själv ”Tempted” när Nick Lowe samma vår kom till Sverige, Örebro (26 maj 1982), med sitt band His Noise To Go som Carrack då var medlem i.
”LABELLED WITH LOVE”, engelsk popgrupp gör country, blev största hitlåten på Squeeze-albumet ”East side story”.
/ Håkan
ALL TIME BEST #58: "Five leaves left"
NICK DRAKE: Five leaves left (Island, 1969)
NÄR DET GÄLLER 60-TALSALBUMEN PÅ MIN 150-LISTA är det i de flesta fall skivor som har kommit i min väg senare i mitt musiklyssnande liv. I alla fall som kvalitativa höjdpunkter från min tidiga ungdom, som sedan har växt till sig och nu har skivorna kvalificerat sig för min rangordnade lista. I Nick Drakes fall delar jag den upplevelsen med många andra musiklyssnare för han gjorde ett blekt och nästan anonymt intryck när han levde, gav ut skivor 1969, 1971 och 1972, men storheten och personligheten blev respekterad långt efter hans död 1974.
Sommaren 1969, när Nick Drakes debutalbum ”Five leaves left” gavs ut, var jag nog fullt upptagen med att lyssna på hits som ”Something in the air”, ”Honky tonk women”, ”Proud Mary” och kanske notera Elvis Presleys comeback ”In the ghetto” på listorna. Och bland Drakes skivbolagskollegor på Island var det nog album med Fairport Convention, Jethro Tull och Free som fick min stora uppmärksamhet vid den här tidpunkten.
I den lite hårdare konkurrensen hade ”Five leaves left” svårt att göra sig hörd. Nick Drake var en tystlåten debuterande singer/songwriter som höll en extremt låg ton med sina sånger, ”bleak lonely sound” som de ibland beskrevs som. Det var inget som stod ut då.
I torsdags var det 47 år sedan, 25 november 1974, Nick Drake valde att avsluta sitt djupt nedstämda liv efter flera år med psykiska problem. Djupt bekymrad och med ett självförtroende som under flera år befunnit sig under noll fanns det enligt Nick ingen framtid.
På skivdebuten 1969 ekar det bräckliga självförtroendet och det är just den ensamma tonen i de extremt sparsmakade arrangemangen som lyfter skivan till en ganska oöverträffat genial nivå. Männen bakom ”Five leaves left”, producenten Joe Boyd och teknikern John Wood, visste och förstod precis vad Nick Drakes sånger behövde eller snarare inte behövde i form av stor produktion, klatschiga arrangemang eller någon slagkraftig marknadsföring. Nej, de tog tag i Nick Drakes sånger med varsamma händer och en försiktighet som var och är ytterst sällsynt i musikbranschen.
Boyd, han är paradoxalt nog amerikan, hade redan respekt i framförallt den engelska folkmusikgenren där han låg bakom skivor med både Fairport Convention, John Martyn och Sandy Denny. Faktum är att jag i mina första möten med Nick Drakes tongångar, för åtskilliga tiotal år sedan, då inte tänkte på att han musikaliskt och sångmässigt tillhörde den engelska folkmusikgenren. Men ju mer jag lyssnade på ”Five leaves left” blev det uppenbart hur sång och röst har så många gemensamma kopplingar till exempelvis Denny, Martyn, Richard Thompson (hans gitarr gästar på en låt här) och Linda Thompson.
Teknikern John Wood skulle för övrigt också bli ett stort producentnamn, främst genom skivor med samma artister som Boyd men också poppigare grupper som Squeeze och Any Trouble.
Nåväl, Nick Drake var i rätta händer redan från start och det är verkligen en avskalad triumf att varje gång lyssna på ”Five leaves left”. Med några helt underbara stråkarrangemang av Robert Kirby som varken slätar ut eller täcker över utan blir bara en viktig del i Nick Drakes ”sound”. Stråkarna ger Nick Drakes sorgsenhet ett tydligt ansikte.
Teamet Boyd/Wood slår här någon typ av världsrekord i sparsmakad elegans. Ofta är det bara Drakes akustiska gitarr, ett stråkarrangemang och de tjocka strängarna på en ståbas (Danny Thompson) som backar upp den dystra sångrösten. Ibland, den fantastiskt vackra ”Way to blue”, kompas Nicks bleka stämma av bara stråkar som är så där ljuvligt mänskliga och doftar engelska miljöer på landet.
Men Nick Drakes sånger är fantastiska även när han kompas av några få andra instrument. Som när congasspelaren Rocky Dzidzornu (känd från några Rolling Stones-skivor, bland annat ”Beggars banquet”) kryddar ”'Cello song”. Eller när Richard Thompson lägger på en lågmäld elgitarr på den inledande låten ”Time has told me” som är en av många höjdpunkter på ”Five leaves left”. Även amerikanen Paul Harris (senare känd som Manassas-medlem) spelar på den låten, ett honkytonk-liknande piano som dock inte bryter den genomgående intima stämningen som byggs upp på ”Five leaves left”.
”WAY TO BLUE”, med bara stråkar till komp, är en av många höjdpunkter på Nick Drakes ”Five leaves left”.
/ Håkan
Ödmjuk Meadows fick möta publiken
Meadows fick äntligen träffa sin publik, både solo...
Bilder: Carina Österling...och tillsammans med sitt band.
Anna Fogel inledde konsertkvällen vid pianot.
MEADOWS
ANNA FOGEL
Foajén/Konserthuset, Örebro 26 november 2021
Konsertlängd: 20:53-21:10 (AF, 17 min) och 21:15-22:38 (M, 83 min)
Min plats: Sittande och stående, mellan 7 och 20 m från scenen.
I EN VARM, VÄNLIG OCH ÖDMJUK ATMOSFÄR, i foajén till Örebro Konserthus, genomförde Meadows (Christoffer Wadensten) på fredagskvällen sin starkt försenade releasekonsert. Meadows första fullängdsalbum ”The emergency album” släpptes egentligen för 20 månader sedan, i slutet på mars förra året, men det var ”något” som kom emellan och releasekonserten fick flyttas fram.
Helt oplanerat och nästan synsk gav Christoffer skivan titeln ”Oförutsedd händelse” och nu äntligen kunde han framföra de nya låtarna tillsammans med några äldre låtar. Med illa dold lättnad och glädje fick han stundtals hjälp av ett helt band plus två sångerskor att presentera låtmaterialet. Jag har sett Meadows live vid ett flertal tidigare tillfällen, enbart solospelningar dock, så det blev en ynnest att få uppleva honom med mer arrangerat låtmaterial där det också blev mer tid och utrymme för personliga mellansnack.
För andra gången på en vecka fick jag se den mycket begåvade sångerskan Anna Fogel och här inledde hon ensam konsertkvällen. Vid pianot framförde hon tre låtar och det lät bättre och nästan magiskt om både röst och piano. Speciellt när basisten Linus Enoksson kom in och fyllde ut soundet. Anna skulle sedan göra Meadows sällskap på scen.
På skiva är Meadows framförallt en lågmäld soloartist med huvudsakligen akustisk gitarr som huvudinstrument men med små medel kryddar han också vissa låtar med smakfulla detaljer som vässar repertoaren med variation. Och det blev än mer underhållande när han på scen tillsammans musiker fick konsertupplevelsen att växa.
Vid något tillfälle kanske John Vingrens trummor dundrade lite väl häftigt men ofta dekorerade musikerna, Enocksson, bas, Vingren, trummor, Micke (utan efternamn), gitarr/banjo och sångerskorna Fogel och Jennifer Mader-Mainx, arrangemangen med snygga inpass. Och när Carl Carlsvärd på valthorn gjorde entré, på låten ”Addicted”, blev det än mer vackert.
Det var mycket känslor i luften på Foajén under hela konsertkvällen men kanske allra mest när Meadows drog ur sladden till gitarren, steg ner från scenen och mitt i publiken framförde två låtar, ”Hollow stone” och ”You are behind me”, där han plötsligt fick hjälp av munspelaren Peter Edgren. Ett äkta unplugged-moment av stora mått!
Meadows bjöd också spontant på en helt nyskriven låt, gjord i logen innan konserten, där han fick med sig publiken i hummande harmonier. Ett spontant levande ögonblick.
”Good old days”, med den snygga visselrefrängen, fick avsluta konsertens huvudavdelning till allmänt jubel. Som givetvis följdes av två extralåtar, ”You never know” och ”Moonlight”, som helt naturligt avslutade konsertkvällen.
/ Håkan
Örebro: Nikolaigatan 4B
BADHUSET/NIVÅ
Gamla Badhuset-entrén är numera ingång till en nattklubb.
Entrén till ”bakfickan” Nivå.
Bilder: Örebro StadsarkivVarmbadhusets interiör, Nikolaigatan 4B och gamla Varmbadhusetbyggnaden på 60-talet.
DET SOM JAG I KONSERTSAMMANHANG vid två tillfällen 2005 har namngivit som Badhuset är alltså gamla Varmbadhuset med en lång, lång historia. Byggdes 1899 och arkitekt var Anders Lindstedt 1924 fick stadsarkitekten Georg Arn i uppdrag att rita en utbyggnad till varmbadhuset. Tillbyggnaden invigdes 1928 och simhallen var vid uppförandet Europas största inomhussimhall.
1950 genomfördes ytterligare en ombyggnad och huvudentrén flyttades till Fabriksgatan.
1973 stängdes badhuset för allmänheten, men simundervisningen fortsatte till 1986. Sedan dess har huset utnyttjats för bland annat teaterverksamhet och 1997 startade Marie Kühler showdansskolan Entré i huset. Och 1998-2004 satte Peter Flack upp olika Hjalmar-revyer i den gamla ombyggda simhallen.
Sedan 2009 återfinns Ritz Nightclub (ej att förväxlas med Ritz som låg på Stortorget under 80- och 90-talet) i Varmbadhusets gamla lokaler. Nattklubben, som jag för övrigt aldrig har besökt, har en ”bakficka” (Nivå) där jag i den avlånga lokalen har upplevt några konserter, bland annat under Live at Heart-festivalen 2014.
DI LEVA 7/10 2005 Badhuset
ELDKVARN/MAGNUS LINDBERG 10/12 2005 Badhuset
ISRAEL NASH 29/4 2014 Ritz/Nivå
BLK NOIRE 3/9 2014 Nivå/Live at Heart
/ Håkan
ALL TIME BEST #59: "Totta 6: bortom månen & Mars"
TOTTA: Totta 6: bortom månen & Mars (Capitol/EMI, 2002)
UNDER SIN LÅNGA KARRIÄR SKREV TOTTA inte en enda låt till sin repertoar. Det var ingenting som störde när han var en del av Göteborgs proggrörelse på 70-talet och inte heller under åren när han ägnade sig åt blues i en eller annan form, Tottas Bluesband (1977-88), Hot 'n' Tots (1989) eller Varmare Än Körv (80-talet).
Paradoxalt nog blev det än mer oviktigt när Totta på allvar började sjunga på svenska 1995. Ty Sveriges bästa låtskrivare stod på kö för att bidra med personligt skrivna texter som var exklusivt skapade för att komma ur Tottas mun.
Det var då, i mitten på 90-talet, som Torsten Näslund blev Totta med hela svenska folket. Kjell Andersson på det stora skivbolaget EMI stod med öppna armar och välkomnade en av landets mest profilerade röster. Han gav Totta resurserna i form av producenter, musiker, låtskrivare och ett utsökt material som direkt blev favoriter i var mans musikintresse.
Succén var klockren från start med albumet ”Totta” (1995) i allmänhet och duetten ”Alltid inom mig” med Josefin Nilsson i synnerhet. På Tottas första svenska soloalbum var det Dan Hylander som var den starkt dominerande låtleverantören. Dan var också producent på de fyra första Totta-albumen, bland annat den omåttligt populära (60 000 sålda ex!) ”Totta: Duetterna” (2001) där Totta sjöng med bland annat Marie Fredriksson, Louise Hoffsten och Sanne Salomonsen.
De tio åren på EMI, på legendariska etiketter som Hi Fidelity, Harvest och Capitol, blev både kommersiellt och musikaliskt en enda lång framgång som slutade med Tottas tragiska död 2005. Tio år som blev en typ av naturlig följetong i åtta numrerade album inklusive den uppmärksammade duettskivan, en annorlunda liveskiva (”Totta 5; Turnén”) och en ”Greatest hits”-samling. Och en postum fortsättning med Dylan-tema, (2006, duettskiva med Mikael Wiehe) och ”Tottas Basement Tapes” (2010). Av vilka den definitiva höjdpunkten ”Totta 6: bortom månen & Mars” slår det mesta och det bästa.
Skaran av engagerade låtskrivare hade under vägen utökats med Mikael Wiehe, Mauro Scocco, Nisse Hellberg, Peter LeMarc, Plura, kompisen Ulf Dageby, Mats Ronander, Ola Magnell, Per Persson, Kajsa Grytt och till och med Ulf Lundell. En celeber samling namn som även Tomas Andersson Wij, Magnus Johansson och Gunnar Danielsson snart kom att tillhöra.
Den utomordentligt begåvade gitarristen och producenten Johan Lindström gjorde sin Totta-debut på ”Duetterna”-albumet som både musiker och stråkarrangör. Johan skulle fortsättningsvis vara ovärderlig i utvecklingen av produktion, sound och arrangemang på Tottas skivor.
Först på den prestigelösa liveskivan ”Totta 5; Turnén” (2002) som följdes av en ännu mer anspråkslös turné som blev en av mina största konsertupplevelser, i slutet på april 2002 på El Sombrero i Örebro, fast den genomfördes på enbart två gitarrister (Bengan Blomgren/Johan Lindström) och en röst. Konserten blev en lång upplevelse (nästan två timmar), musikaliskt bedövande fantastisk och underbart intressant med alla sina udda covers under den trånga och heta kvällen.
Mindre än två veckor efter den omtumlande konsertupplevelsen spelades ”Totta 6: bortom månen & mars” in under tio dagar i Sandkvie-studion i Visby på Gotland. Den i mina öron största skivklenoden i Totta Näslunds hela karriär.
På ett nästan exklusivt sätt möts de bästa låtarna från de bästa låtskrivarna, Tottas absolut bästa kvalitéer som sångare och en inramning, Johan Lindströms produktion och arrangemang, som ger varje detalj maximal utdelning.
Här fick jag äntligen Mauro Scoccos fantastiska låt ”Sex fot under”, en av många höjdpunkter på konserten i april, på skiva, Per Perssons numera legendariska ”Bortom månen & mars”, en underbar svensk tolkning av John Prines ”Angel from Montgomery”, med text av Bodil Malmsten, och Peter LeMarcs lite tuffare ”Hemma före mörkret”.
JOHANNA & DEN BLÅ AMBULANSEN” är i stark konkurrens min absoluta favoritlåt på albumet, Pluras mindre kända bidrag. Det är en underbart skriven kärlekstext med en liten annorlunda twist med en lågmäld men läcker melodi där arrangemangets gitarrer så oerhört fint ackompanjerar den finstämda poesin. Musiken har skrivits av gitarristen Mattias Blomdahl som så elegant har hittat känslorna i det melodiska.
/ Håkan
ALL TIME BEST #60: "Dusty in Memphis"
DUSTY SPRINGFIELD: Dusty in Memphis (Atlantic, 1968)
NÄR JAG FÖR SEX ÅR SEDAN RANGORDNADE det musikaliska 60-talet på Håkans Pop placerade jag den engelska sångerskan Dusty Springfield högst av de kvinnliga soloartisterna. Till och med högre upp än Aretha Franklin och det finns en intressant poäng i den jämförelsen och deras delvis gemensamma historia fast de är uppvuxna i helt olika miljöer på olika sidor av Atlanten. Jag har valt att lyfta fram den amerikanska upplagan av ”Dusty in Memphis” av flera olika skäl.
Det engelska 60-talets pophistoria är fylld av många slagkraftiga personliga sångröster där Dusty i min mening var den allra färgstarkaste, I tuff och tidig Tio i Topp-konkurrens med Alma Cogan, Connie Francis, Cilla Black, Lulu, Sandie Shaw, Petula Clark och Marianne Faithfull var Dusty den mest personliga sångerskan men till skillnad från samtliga ovannämnda namn hamnade hon, märkligt nog, inte på Tio i Topp förrän 1969. Med en låt som Aretha tackade nej till och finns med på ”Dusty in Memphis”...
Däremot radade Dusty från 1963 upp en mängd hits i sitt hemland medan framgångarna i USA med några få undantag (”Wishin' and hopin'” och ”You don't have to say you love me”) var lätträknade.
Med hjälp av framgångarna hemma i England och fascination för hennes röst och starka personlighet ökade intresset för Dusty även på andra sidan Atlanten där de för en gångs skull såg bortom frisyr och ett hårt sminkat ansikte och hörde en fantastisk och personlig mezzosopran.
. När hon 1968 bytte skivbolag i USA till Atlantic växte förhoppningarna på större framgångar där. I USA betraktade de Dusty som en vit soulsångerska. Och för att bättra på förutsättningarna åkte hon dit för att spela in sitt nya album som kom att bli ”Dusty in Memphis”.
INGEN KUNDE PÅ 60-TALET MED BÄSTA vilja i världen påstå att Dusty Springfield var en simpel coversångerska fast hon aldrig skrev låtar till sin egen repertoar. Lika lite som exempelvis i Tina Turner eller Linda Ronstadt, eller för den delen Joe Cocker eller Totta, kritiserades för sina repertoarer så placerades Dusty aldrig i den lite smutsigare covergenren.
Låtarna som Dusty sjöng in, som vi nästan alltid uppfattade som originalmaterial, förvandlade hon med sin uttrycksfulla mun och fantastiska stämma till sina egna. Och det är ju det som gör ”Dusty in Memphis” till ett så unikt album fast det faktiskt innehåller nio regelrätta covers och två originalinspelningar. Men ingen, eller väldigt få, hade tidigare hört originalmaterialet, med artister som P J Proby, Jerry Butler, Gene Pitney, Ben E King, Drifters med flera, och alla låtar kan än i dag uppfattas som genuina Dusty Springfield-låtar.
Som nybliven Atlantic-artist kom Dusty till USA 1968 och skulle i skivbolagets ögon och öron uppenbart bli en vit motsvarighet till Aretha Franklin. Hon hade hamnat på samma skivbolag och skulle produceras av samma trio team som låg bakom Arethas listsuccéer, rutinerade producenten Jerry Wexler, teknikern Tom Dowd och arrangören Arif Mardin.
När jag skrev min 60-talstext om Dusty var det med fokus på singlarna och i en Topp 3 favoritlista placerade jag ”Son of a preacher man”, den historiska klassikern på ”Dusty in Memphis”, på en tredjeplats bakom popmästerverk som ”I close my eyes and count to ten” och ”Goin' back”. Vilket inte betyder att jag tycker Dustys USA-lansering var ett misslyckande utan en stor framgång som plötsligt gjorde den personliga popsångerskan Dusty Springfield till en etablerad och accepterad albumartist.
Men det var inte med lätthet som ”Dusty in Mmephis” förbereddes och spelades in. Wexler valde låtmaterial som Dusty förkastade samtidigt som hennes ängsliga neuroser, ökande alkoholproblem och droganvändning inte gjorde förutsättningarna bättre. Ursprungligen skulle albumet spelas in i den klassiska Muscle Shoals-studion i Alabama på andra sidan gränsen till Tennessee (och albumtiteln skulle då ha blivit något annan...) men flyttades till American Sound Studios i Memphis. Men en nervös och osäker sångerska med noll självförtroende vägrade sjunga i studion och gjorde sina sångpålägg senare i New York istället.
I American Sound Studios, där vanligtvis Elvis Presley och Aretha spelade in sina skivor, fanns vid tillfället ett antal kvalificerade och professionella musiker, vana med pressade arbetsvillkor, som gjorde ett habilt lysande jobb. Kärntruppen i det studiobandet, Reggie Young, gitarr, Tommy Cogbill, bas, Gene Chrisman, trummor, Bobby Emmons/Bobby Wood, keyboards, plus kören The Sweet Inspirations, gör ”Dusty in Memphis” till ett musikaliskt mästerverk. Och Dusty lyckades till slut sätta den höga nivån på sitt sjungande, där hennes stämma pendlar mellan urkraft och sårbara känslor, och gör skivan till hennes mest lysande ögonblick som albumartist.
Albumet innehåller verkligen genomgående höjdpunkter på en skiva som jag upptäckte många år efter release. När ”Son of a preacher man” var på gränsen till sönderlyssnad och Noel Harrisons skådespelarstämma hade sargat minnet av den snälla filmlåten ”The windmills of your mind”. Men det är bagateller på ett album med en handfull läckra Goffin-King-låtar, ett par sällsynta Randy Newman-låtar och en mindre bekant Bacharach-David-låt vars originalinspelningar i sammanhanget är helt betydelselösa.
”BREAKFAST IN BED”, är en av två låtar på ”Dusty in Memphis” (den andra är klassikern ”Son of a preacher man”) som kan tituleras originallåt på albumet.
/ Håkan
ALL TIME BEST #61: "King of America"
THE COSTELLO SHOW FEATURING THE ATTRACTIONS AND CONFEDERATES: King of America (F-Beat, 1986)
LONDON-SONEN OCH LIVERPOOL-BON Elvis Costello utropade sig i februari 1986, då 31 år gammal, till Kungen av Amerika. I samma andetag tog han tillbaka sitt riktiga namn, Declan MacManus, dessutom med mellannamnen Patrick Aloysius som extra tillägg, och för första (och sista!) gången släppte han en skiva under namnet The Costello Show.
Hans gamla kompband Attractions förekommer bara på en låt, ”Suit of lights”. Och på resten av skivan är det amerikanska musiker under ledning av producenten T-Bone Burnett. Och allt är inspelat i Los Angeles.
Det var mycket som var nytt i Costellos värld vid den här tidpunkten. Efter tre poprocksensationella album på 70-talet, som uppmärksammad start på sin karriär, provade han på både soul (”Get happy”, 1980) och country (”Almost blue”, 1981) innan han delvis återvände till låtstark kvalitativ poprock på ”Imperial bedroom” (1982) och ”Punch the clock” (1983). 1984 nådde Costello sin karriärs lägsta kvalitetsnivå med ”Goodbye cruel world” och inför nästa Costello-projekt, ”King of America”, vände han blicken mot just Amerika.
Redan innan ”Goodbye cruel world” släpptes sommaren 1984 hade Elvis soloturnerat tillsammans med amerikanen T-Bone Burnett och det samarbetet fördjupades under senhösten samma år. Efter det intensiva turnerandet med Attractions gav sig paret i november-december ut på en egen turné i Europa som 30 november nådde Stockholm och Konserthuset. Under det fiktiva duonamnet The Coward Brothers framförde paret sju låtar tillsammans, övervägande covers men också en egen originallåt, ”The people's limousine”, som 1985 kom på singel.
1985 blev ett sporadiskt liveår för Elvis, gjorde en liten turnésväng med T-Bone till Australien och Japan under sommaren men framförallt spelade han in ”King of America” och visade upp ett nytt, mognare och mer vuxet sound med ett helt annat poetiskt språk i bakfickan. Det är rent fantastiska texter på den här skivan och plötsligt var ungdomsidolen Elvis Costello en både etablerad, rutinerad och varierad artist där det inte fanns några gränser för hans musikaliska utveckling.
T-Bone anlitades också som producent, under det fullständiga namnet J Henry (T-Bone) Burnett. Just här kan man säga att han inledde sin etablerade karriär som framgångsrik producent med många klassiker genom åren på sitt samvete. Både med artister som Roy Orbison, Jackson Browne, Los Lobos och Alison Kraus/Robert Plant men också flera prisbelönta soundtracks.
T-Bone håller soundet mycket naket och huvudsakligen akustiskt. Och i texterna betraktar Costello kritiskt orättvisorna med både ironi och besvikelse. Ord kryddade med aktuella referenser och sedvanliga ordlekar.
Med lite perspektiv är ”King of America” det första steget in i en lite mer pretentiös värld för Elvis. Här började hans gamla pop- och rockfantaster tvivla. Visserligen fick fansen nytt hopp innan 1986 var slut på ”Blood & chocolate”, med fullständig Attractions-återförening och Nick Lowe som producent igen, men Elvis var tveklöst på väg mot så kallade seriösa musikgenrer med både jazz, klassisk musik(!) och opera(!!) i sikte.
”KING OF AMERICA” ÄR JU I GRUND och botten en singer/songwriter-skiva. Costello, eller Little Hands of Concrete som han genomgående kallar sig, på akustisk gitarr och i kompet förekommer namn som Jerry Scheff, James Burton och nyligen avlidne Ron Tutt (som alla spelat med den ”riktige” Elvis). Men också ännu äldre stofiler från den gamla jazz- och bluesgenerationen, den legendariske basisten Ray Brown och trummisen Earl Palmer.
De stora låtarna på skivan är akustiska, ”Brilliant mistake”, ”Our little angel”, ”Little palaces”, ”I’ll wear it proudly”, ”American without tears” och ”Jack of all parades”, men här finns också några snabba, simpla och enkla smakprov på rockabilly (”Loveable”) och blues (”Eisenhower blues”). Den sistnämnda är en cover (av J B Lenoir) och ytterligare en cover, ”Don’t let me be misunderstood”, fick uppmärksamhet när den släpptes på singel som försmak en månad innan albumet kom ut.
På turnén som följde upp den skivan kompades Elvis Costello återigen av The Attractions. Och ett önskehjul. Han gjorde tre kvällar(!) på Konserthuset i Stockholm - med tre olika repertoarer. Publiken fick snurra på önskehjulet som innehöll sammanlagt 40 låtar och det resulterade naturligtvis i tre helt olika konserter.
Jag var på plats på den tredje konsertkvällen, 5 november 1986. Elvis gjorde entré mitt i publiken med ett dragspel på magen och efter en timme presenterade han sin hemlige gäst, Jackson Browne. Tillsammans sjöng de några traditionella countrylåtar och efter ABBA:s ”Knowing me, knowing you” fick Elvis först sällskap av sin fru Caitlin O’Riordan innan Jackson Browne återkom och allt avslutades med ”Stay”.
”AMERICAN WITHOUT TEARS”, en av höjdpunkterna, inleder andrasidan på ”King of America”.
/ Håkan
Underhållande men lite ringrostig Richard
En något ringrostig Richard Lindgren bjöd på en coverbaserad repertoar.
På avslutningslåten ”You ain't goin' nowhere” fick Richard hjälp av både Peter Edgren och Olle Unenge.
Uppvärmare Ulrik Ehn framförde sina låtar på piano...
Alla bilder: Carina Österling...och gitarr där han stundtals fick hjälp av (allestädes närvarande) Peter Edgren och Anna Fogel.
RICHARD LINDGREN
ULRIK EHN
Växthuset/Stadsträdgården Örebro 19 november 2021
Konsertlängd: 19:31-20:09 (UE, 38 min) 20:36-21:18 och 21:48-22:51 (RL, 105 min)
Min plats: Sittande lite till vänster, ca 3,5 m från scenen.
HÄR KOMMER EN NÅGOT FÖRSENAD notering om fredagskvällens konsert med Richard Lindgren, som dessutom var höstsäsongens avslutning på arrangör Olle Unenges höstsatsning ”Akustiskt i Växthuset”. En serie konserter med Grus I Dojjan, Marie Bergman/Lasse Englund, Olle Unenge & Orkestern, Staffan Hellstrand och nu skåningen Richard som final.
Det finns få svenska artister i den breda singer/songwriter-genren som har fångat mig mer än Richard Lindgren. Sedan hösten 2010 har jag dessutom haft honom som nära vän och jag har sedan dess försökt att hålla avstånd på en trygg professionell nivå mellan kritik/recensioner och det privata.
Richard har under de drygt tio åren varit i Örebro vid så många tillfällen. Jag har räknat ut att jag upplevt honom live här 46 gånger(!). På så många skilda platser som skyltfönstret på Najz Prajz, flera konserter samma dagar på Live at Heart och Folk at Heart, Bishops Arms, MC-klubb, och Stortorget (innan Kungen gjorde entré...) och en privat trädgård på öster förutom alla andra konventionella konserttillfällen. Det är drygt sju år sedan han senast stod på scen i Växthuset i Stadsträdgården. Och nu blev det en lång föreställning av något ringrostig karaktär där det bjöds på både sång och mycket prat.
Konsertarrangemanget i fredags omfattade två soloartister, huvudartisten Richard Lindgren och ”uppvärmaren” Ulrik Ehn. En ganska perfekt kombination med två artister som har americanastuket som gemensam musikalisk nivå. Båda ackompanjerade sina låtar på både gitarr och piano.
Ulrik är en ovanligt rutinerad artist med ett album bakom sig och ett kommande på väg. Jag har tydligen, enligt hans påstående, recenserat honom tidigare, när han var med i projekt som SOLE och Gain, men nu är han soloartist.
Sent omsider har jag fastnat i Ulriks musik och gillar den där lite vemodigt präglade tonen i hans sånger och den framträdde tydligt inför en tyst lyssnande publik i Växthusets lugna miljö. Han framförde sina sju låtar, både äldre och nyskrivet material (”No time for us”), på både gitarr och piano som gav ett musikaliskt varierat intryck. Inte minst när Anna Fogels väna stämma och Peter Edgrens lysande insatser på munspel stundtals dekorerade soundet på scen.
AV TÄMLIGEN NATURLIGA OCH KÄNDA (pandemin) skäl tog Richard Lindgrens karriär som scenartist en lång paus under ett drygt år sedan förra våren, precis som många andra artister. Ett fåtal sporadiska scenframträdanden sedan i somras har inte direkt skakat liv i rutinerade Richards livemusik. Däremot var det inget fel på scennärvaron, den sitter sedan decennier tillbaka tydligt etsad i Richards dna och det var just den detaljen som gjorde fredagskvällens konsert till en lyckosam balansakt där mellansnacken ibland tenderade att ta över hela föreställningen.
Både privat och på scen är Richard en underhållande berättare och genuint pratsugen, och inspirerad inför publik, tog han nu chansen att berätta sina spektakulära historier ännu utförligare än tidigare. Vi fick fantastiskt underhållande redogörelser om den italienska poeten Giacomo Leopardi, den anmärkningsvärda bakgrunden till ”Five pints and a wink from Gwendolyn”-texten och han passade också på att ge några kritiserade ord om den kvinnliga ordföranden i Abbekås vägförening(!).
Det blev som sagt många och långa mustiga mellansnack med en flygande start redan efter första låten, ”Lonesome Giacomo”, där Richards ”anförande” nog blev längre än själva låten. Resten av den långa konserten blev ungefär i samma stil med underhållande mellansnack och, enligt min mening, en inte fullt ut så spännande repertoar, en låtlista som inte existerade varken i Richards huvud eller i nedpräntad fysisk form. Utan fanns någonstans på hans ipad som inte ville fungera eller var svårmanövrerad.
Därför bjöds vi på en alldeles för coverbaserad repertoar. Låtar av Tom Waits, Leonard Cohen, Gordon Lightfoot och givetvis Bob Dylan som alla ligger Richard varmt om hjärtat men som låtmässigt inte gjorde konserten så spännande och originell. I brist på flera läckra Richard Lindgren-original som ”Driftwood”, ”Dunce's cap” och ”Down on my luck” fick vi ”Downtown train”, ”Dance me to the end of love”, ”Early morning rain” och den gamla blueslåten ”St James infirmary”. Ibland rutinmässigt framförda men ibland också magiskt som i ”Tomorrow is a long time”, som vanligt med en vers på svenska, då Olle Unenge kom upp på scen och hjälpte till.
Medan jag med mitt sjukliga begär satt och saknade nytt och spännande aktuellt oiginallåtmaterial från ett nästan helt inspelat album, ”Grand jubilee”, och även kommande projekt. Fick ändå gehör för ett önskemål med den ännu ej utgivna men alldeles fantastiskt fina ”Return to me mi corazon”. Och finalen på hela konserten blev också en pärla när munspelaren Peter Edgren, som har en benägenhet att dyka upp här och där på scener i Örebro, gjorde sällskap med Richard och Olle och framförde ”You ain't goin' nowhere”. Slutet gott, nästan allting gott.
/ Håkan
De tio föregående inläggen.
<< | December 2021 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: