Tidigare blogginlägg

ALL TIME BEST #52: "Bridge over troubled water"

SIMON & GARFUNKEL: Bridge over troubled water (Columbia, 1970)

IBLAND RIMMAR MIN PERSONLIGA MUSIKSMAK väldigt exakt med den ”folkliga smaken” och 1970 var jag helt överens med den breda skivköpande publiken. Det var i samband med den här skivans otroliga försäljningsframgångar. Efter ett decennium där singelskivan i exemplar hade regerat försäljningslistor i allmänhet och den svenska listan Kvällstoppen i synnerhet kom ”Bridge over troubled water” och vände upp och ned på alla förutsättningar,
   1970 och 1971, under hela 57 veckor, låg ”Bridge over troubled water”-albumet på den svenska försäljningslistan. I många veckor toppade albumet listan där den slogs om förstaplatsen med Peter Holms ”Monia”, Anita Hegerlands ”Mitt sommarlov” och Mungo Jerrys ”In the summertime”. Det här var också en tid när album i allmänhet slog ut singlarna i försäljning. Både Led Zeppelins tredje album och flera Creedence Clearwater Revival-album toppade listan de här åren.
   För mig, som tonåring på 60-talet, uppfattade jag Simon & Garfunkel som det decenniets mest kända och bästa duo med en obruten rad av uppskattade singlar på sitt samvete. Efter genombrottet 1965 lämnade jag duons album, ”Sounds of silence” (1966) och ”Parsley, sage, rosemary and thyme” (1966), i stort sett utan närmare uppmärksamhet. Album som har sina toppar med singellåtar och ytterligare några uppmärksammade låtar men det är album som i sin helhet har lite ojämna kvalitéer. Men duon skulle snart etablera sig som genuina albumartister.
   Det började på allvar våren 1968 med ”Bookends” som beskrevs som ett konceptalbum fast det egentligen bara är förstasidan som har ett genomgående tema. En skiva som föregicks av ganska stora problem, singellåtar från albumet släpptes långt i förväg och Paul Simon, duons låtskrivare, drabbades av allvarlig skrivkramp. Ändå blev ”Bookends” Simon & Garfunkels första stora albumsuccé, mycket tack vare hitlåten ”Mrs Robinson” och duons flera bidrag till filmen ”The graduate” (Mandomsprovet) som hade premiär samtidigt som den kraftigt försenade ”Bookends” släpptes.
   Framgångarna 1968 skulle med god marginal överträffas två år senare av albumet ”Bridge over troubled water” där inte bara titellåtens eleganta sound och välsjungna stämmor imponerade på mig. Albumet har ju i sin helhet en mängd starka och i sound varierade låtar som tog mig med storm då som än idag, när jag efter många, många år lyssnar igenom albumet i sin helhet, gör skivan till en historisk milstolpe.
   Den övergripande producenten på ”Bookends”, Roy Halee, fick nytt förtroende på ”Bridge over troubled water” och de få anlitade musikerna fick upprepa sina betydelsefulla insatser från skivan innan. Rutinerade Hal Blaine, trummor, Joe Osborn, bas, och Larry Knechtel, keyboards, fick nu hjälp av gitarristen Fred Carter Jr och alla var medlemmar i studiomusikerfamiljen Wrecking Crew. Bland musikerna som inte fick någon credit 1970 fanns pedalsteel-gitarristen Pete Drake och trumpetaren Randy Brecker.
   Precis som på ”Bookends” innehåller albumet låtar inspelade under en lång tid. Exempelvis spelades den fullständigt lysande låten ”The boxer” och den mindre profilerade låten ”Baby driver” in redan i november 1968. Övriga låtar skapades och spelades in under olika dagar ett år senare, i november 1969, till albumet som kom ut i januari 1970.

ÄVEN DENNA GÅNG SLÄPPTE ETT OTÅLIGT skivbolag en singel från albumet redan i mars 1969 (ett år innan albumet), den fantastiska ”The boxer” som nio månader senare blev en av topparna på albumet.
   Det är givetvis titellåten som symboliserar hela albumet, ett sound ovanligt för Simon & Garfunkel med den maffiga välklingande flygeln i centrum som spelades av Larry Knechtel. Låtens framträdande instrument som tillsammans med Art Garfunkels änglaliknande sångröst och som med hjälp av maffiga stråkar och övriga musiker växer till ett crescendo under 4:52. Aldrig har min musiksmak varit snällare!
   Albumet har så många höjdpunkter och varierade detaljer som har gjort albumet historiskt. Varje enskild låt har en variation och en genomgående styrka som gör ”Bridge over troubled water”-albumet, med sitt gryniga fotografi på konvolutets framsida, till en klassiker drygt 50 år senare.
   Efter titellåten, som egentligen stjäl all uppmärksamhet från albumets alla andra låtar, följer ett legendariskt besök i sydamerikansk folkmusik, den peruanska folkmelodin ”El Condor Pasa”, som gjorde ljudet av instrumenten charango (liten luta) och quena (traditionell flöjt) världsberömt.
   Sedan kommer en rejält uppfriskande dos rytmer och gör ”Cecilia” till en svängig poplåt som inte hade något gemensamt med titellåten. Sedan av bara följer en poppig shuffle, ”Keep the customer satisfied”, som tydligt visar att duon i stort sett lämnat den genuina folkmusiken bakom sig. ”Baby driver” och ”Why don't you write me” understryker den riktningen.
   ”The boxer” är väl i grund och botten en magisk singer/songwriter-doftande låt och det finns på albumet trots allt ytterligare några exempel på Paul Simons akustiskt baserade och trubadurinspirerade låtar, ”The only living boy in New York”, ”So long, Frank Lloyd Wright” och ”Song for the asking”.
   Ett av albumets mest minnesvärda ögonblick är duons liveinspelade Everly Brothers-cover ”Bye bye love”, rytmiskt ackompanjerad av en hängiven publik, som gjorde att vi för all framtid började kalla låten för en genuin Simon & Garfunkel-låt.

”THE BOXER” är och förblir min absoluta favoritlåt på Simon & Garfunkels album ”Bridge over troubled water”.



/ Håkan

Örebro: Kungsgatan 14

CLARION HOTEL



Clarion Hotel på Kungsgatan i Örebro.

HOTELLET PÅ KUNGSGATAN 14 BYGGDES OCH öppnades 2001 men tillhörde då Radisson SAS-gruppen (se höger). Sommaren 2007 valde hotellet, med sina 136 rum, att ansluta sig till Nordic Choice Hotels-kedjan och namnet ändrades då till Clarion Hotel.
   Från 2011 har hotellet varit en central punkt i Örebros årliga Live at Heart-festival men konsertverksamheten på Clarion inleddes några år tidigare och har genomgående varit frekvent sedan dess även mellan festivalerna. Förutom festivalspelningarna har jag genom åren sammanlagt upplevt 32(!) konventionella konserter i hotellets foajé.

Foto: Carina ÖsterlingJag har vid åtskilliga tillfällen upplevt konserter med Tullamore Brothers på Clarion. 2019 var gruppen förstärkta med ytterligare musiker, Christy O'Leary, som också sjöng några sånger, och irländaren Junior Davey på sin bodhran-trumma.


LINDA GAIL LEWIS & THE ROCKAROUNDS 16/2 2008 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS + guests 17/3 2008 Clarion Hotel
EILEN JEWELL/JUST STARTED ROLLIN 28/4 2010 Clarion Hotel
OLA MAGNELL 28/5 2010 Clarion Hotel
MARK OLSON/JIM HANFT/HANNA MAINE 23/10 2010 Clarion Hotel
MARY GAUTHIER/RICHARD LINDGREN 6/11 2010 Clarion Hotel
THE BAND OF HEATHENS 9/5 2011 Clarion Hotel
DEADMAN 26/7 2011 Clarion Hotel
MARSHALL MONRAD BAND/ 16/9 2011 Clarion Hotel/Live at Heart
ISRAEL NASH GRIPKA 16/9 2011 Clarion Hotel/Live at Heart
ANNIS BRANDER 17/9 2011 Clarion Hotel/Live at Heart Örebro
DEADMAN 5/10 2011 Clarion Hotel
MAGNUS LINDBERG/JOHAN SEIGE BAND 5/11 2011 Clarion Hotel
DALE WATSON 24/1 2012 Clarion Hotel
THE MIGHTY STEF 6/9 2012 Clarion Hotel/Live at Heart
NICLAS EKHOLM 7/9 2012 Clarion Hotel/Live at Heart
SIMONE FELICE 12/11 2012 Clarion Hotell
TULLAMORE BROTHERS 25/1 2013 Clarion Hotel
TRIPLE TROUBADOURS 2 12/2 2013 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS 16/3 2013 Clarion Hotel
RICHARD LINDGREN 30/3 2013 Clarion Hotel
TOMAS ANDERSSON WIJ 13/4 2013 Clarion Hotel
MARIE LALÀ/THE CAUTIONARY TALES 4/9 2013 Clarion Hotel/Live at Heart
HOUSE OF SONGS/DAVID SÖDERGRENS HOT FIVE/THE BANDETTES 5/9 2013 Clarion Hotel/Live at Heart
THE BAGARI-HAYES PROJECT 10/10 2013 Clarion Hotel
ISRAEL NASH/ELLEN SUNDBERG 15/11 2013 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS 28/11 2013 Clarion Hotel
CARLI & JULIE KENNEDY 4/9 2014 Clarion Hotel/Live at Heart
BROTHERS AMONG WERA 5/9 2014 Clarion Hotel/Live at Heart
MARIA LECK 6/9 2014 Clarion Hotel/Live at Heart
OLLE UNENGE med BAND 22/11 2014 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS 14/3 2015 Clarion Hotel
THE BAGARI-HAYES PROJECT 2/9 2015 Clarion Hotel/Live at Heart
CRASH N RECOVERY/WEST OF EDEN 3/9 2015 Clarion Hotel/Live at Heart
WILLY CLAY BAND 3/10 2015 Clarion Hotel
THE TEMPERANCE MOVEMENT/HANNAH ALDRIDGE & JETBONE/JETBONE 23/11 2015 Clarion Hotel
THE JOHNNY McCUAIG BAND 1/9 2016 Clarion Hotel/Live at Heart
TULLAMORE BROTHERS 17/3 2017 Clarion Hotel
LINDBOMS AKUSTISKA 24/11 2017 Clarion Hotel
OLLE UNENGE 10/3 2018 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS 17/3 2018 Clarion Hotel
KLEZ 8/9 2018 Clarion Hotell/Live at Heart
RICHARD LINDGREN med OLLE UNENGE 29/11 2018 Clarion Hotell
LUDWIG HART & THE RUMOURS2/12 2018 Clarion Hotell
DSH5/SVARTGAM 1/2 2019 Clarion Hotel
TULLAMORE BROTHERS EXTENDED ORCHESTRA 16/3 2019 Clarion Hotel

/ Håkan

"Crawling from the wreckage"

CRAWLING FROM THE WRECKAGE
Compiled by Rikard Bengtsson & Ulf Björe
(Labour Of Love)

UNDERTITELN TILL DEN HÄR BOKEN, ”A tribute to Rockpile”, beskriver innehållet på ett ganska fullständigt sätt: En svenskproducerad hyllning på engelska till gruppen Rockpile alltså. Med utgångspunkt i Facebook-gruppen ”Rockpile”, en grupp med medlemmar från hela världen som på kort tid gick från 140 medlemmar till 5000, skapade administratören Rikard Bengtsson tillsammans med sin kompanjon Ulf Björe ett bokprojekt om gruppen de älskar över allt annat.
   Det ursprungliga projektet, som bottnade i ett otroligt engagemang, blev snabbt större och och den planerade bokens sidantal växte från 100 sidor till 320 sidor, och det slutgiltiga resultatet väger 1,6 kg och distribueras just nu till sina läsare. medan bidragande skribenter blev allt fler och bildmaterialet utökades. Boken är innehållsmässigt ett onekligen imponerande verk, från titeln (Graham Parker-låten som Dave Edmunds spelade in) via Adrian Boots livefotografi på framsidan till de oräkneliga hyllningstexterna och det rika bildmaterialet. Allt tryckt på professionellt försklassigt papper.
   Jag ska inte göra en regelrätt recension av boken ty jag bidrar med en förhållandevis kort text (se bild ovan) och har, tillsammans med alla andra bidragande skribenter, blivit omnämnd i en lång tack-lista med tillägget ”who also runs the excellent Håkans Pop page”. Thanks!
   Boken innehåller inte bara en massa personliga minnen, ögonvittnesskildringar från ett otal konserter och anekdoter från en lång rad skribenter om många upplevelser från bandets drygt fyra år tillsammans.
   Vid sidan om Will Birchs förord, diskografier, tidningsklipp, en karriärsammanfattande text finns här också åtskilliga intervjuer med ett antal nyckelpersoner i Rockpile-sfären som väldigt sällan eller aldrig har kommit till tals tidigare. Som turnémanagern Andy Cheeseman och flera inspelningstekniker, bland annat Roger Bechirian.
   Kanske hade aktuella intervjuer med alla Rockpile-medlemmarna, inte bara Billy Bremner och Terry Williams, givit tyngd och dignitet åt boken men jag förstår också svårigheterna att få exklusiva uttalanden från män som Jake Riviera, Nick Lowe och Dave Edmunds.
   Första texten jag slängde mig över i boken var den i dessa sammanhang respekterade journalisten Mats Olssons fem sidor långa text med bilder. Han var en av få bland de bidragande skribenterna som var på plats från början till slut. Han beskriver personliga möten med Rockpile på sitt sedvanligt formulerade sätt. Synd bara att han inte minns rätt om Rockpiles Örebrokonsert som var turnépremiär 1980 och inte 1979.
   Jag har full förståelse för att minnet sviker ibland och i efterhand förändrar minnesbilden, det vet jag av egen erfarenhet, men Rockpiles officiella turnéhistoria, med Sverigespelningarna 1979 och 1980, är ganska lätt att kolla upp.
   Jag läser också kapitlen om Rockpiles nära samband till Mickey Jupp, initierat skrivet av Mats Zetterberg, och Mats Karlssons kluriga text om Nick Lowes ”Jesus of cool”-skivomslaget och förklarar rykten och myter om en förklädd Dave Edmunds på bild.
   För att beställa bok: Mejla: rikard@hammarsjon.se
Eller sms till 0709920335.

JAG HAR SOM SAGT BIDRAGIT med en liten text i boken, ett allmänt reflekterande om Rockpile, som jag från början författade på svenska och kommer här:

ROCKPILE I MITT MINNE

Nej, jag tänker inte på Rockpile varje dag och jag spelar Dave Edmunds-skivor alltmer sällan. Däremot har musiken som Nick Lowe fortfarande producerar en förmåga att leva ett långt och stillsamt liv i mitt medvetande. Billy Bremner gräver oftare ner sig i rockmusikens rötter än skriver nytt och fräscht som en gång i tiden var hans kreativa kännetecken. Men ljudet av det formidabla drivet i Terry Williams trumspel kan plötsligt träda fram ur minnets skrymslen när jag minst anar det.
   När jag får uppmaningen att tänka tillbaka på Rockpile är det ändå inte Rockpile jag tänker på utan fyra engelsmän som musikaliskt passade ihop tillsammans på ett nästan osannolikt men samtidigt osedvanligt perfekt sätt.
   Det var på konsert och turnéer den enastående kombinationen, när fyra personers unika superkrafter sammanfogades till en stor och mäktig enhet i ett rasande effektivt rockband, gjorde sig oförglömligt bäst. Därför framträder de två konserter jag har upplevt med Rockpile, Konserthuset i Stockholm 9 mars 1979 och Konserthuset i Örebro 21 februari 1980, som osvikliga höjdpunkter bland tusentals andra konsertupplevelser.
   Bland de så kallade Rockpile-skivorna hamnar bandets egen ”Seconds of pleasure” i skuggan av Dave Edmunds ”Tracks on wax 4”, ”Repeat when necessary” och Nick Lowes ”Labour of lust”. Album som i sin tur distanseras av förstasidan på Mickey Jupps ”Juppanese”, producerad av Lowe med Rockpile i kompet.

/ Håkan

Mike Nesmith (1942-2021)

IKVÄLL STRAX INNAN PÅ SPÅRET-sändningen på tv fick jag meddelandet på min telefon att Mike Nesmith hade avlidit. Nesmith var min favorit av Monkees-medlemmarna när jag som 14-åring upplevde gruppens tv-show sändas på svensk tv våren 1967. Vid sidan av den ohämmade Micky Dolenz, den udda Peter Tork och den rolige Davy Jones var Mike Nesmith den coole och eftertänksamme gruppmedlemmen med sin stickade mössa på huvudet. Dolenz var visserligen trummis men Nesmith var gruppens ende medlem med musikalisk dignitet.
   The Monkees var en fabrikstillverkad popprodukt. Under ledning av producenten och managern Don Kirshner skapades The Monkees-projektet på ett ritbord där tv-serie och specialskrivna hits fanns med i det framgångsrika konceptet. Som 14-åring var jag givetvis den perfekta målgruppen och svalde singlarna, tv-skämten och gruppmedlemmarnas utstrålning med hull och hår.
   Hitsen var oförglömliga, skrivna av professionella låtskrivare som Neil Diamond och John Stewart och team som Gerry Goffin/Carole King och Tommy Boyce/Bobby Hart, och låtar som ”I'm a believer”, ”Last train to Clarksville” och ”A little bit me, al little bit you” satte sig i hjärnan varken vi ville det eller inte.
   Musikaliskt var det på skiva rutinerade studiomusiker som backade upp kvartettens röster men Mike Nesmith hade större ambitioner än så. Han skrev egna låtar till Monkees-projektet men de hamnade ofta på singel-b-sidor eller albumspår. Som exempelvis ”The girl I knew somewhere”, och ”Tapioca tundra” innan hans låt ”Mary, Mary” blev singel-a-sida 1968 men då var gruppens stjärnstatus på nedgång.
   Men under tiden i Monkees hade en av Nesmiths gamla kompositioner, ”Different drum”, blivit en stor hit med gruppen Stone Poneys där Linda Ronstadt var sångerska.
   1970 lämnade Mike Nesmith Monkees-projektet och siktade in sig på countrymusik av alla genrer. Bildade bandet The First National Band som samma år, 1970, släppte två album som står i min skivhylla men jag minns soundet som lite väl traditionellt. Men gruppen hade respekterade musiker som Red Rhodes, pedal steelguitar, och John Ware, trummor. Ware skulle några år senare spela med Emmylou Harris i hennes Hot Band.
   Några år senare bildade Nesmith The Second National Band men hans musik tynade saka men säkert bort från mina vyer men namnet Mike Nesmith kommer jag aldrig att glömma.
   Mike Nesmith avled tidigare idag av hjärtproblem.

/ Håkan

ALL TIME BEST #53: "Repeat when necessary"

DAVE EDMUNDS: Repeat when necessary (Swan Song, 1979)

”GET IT” (1977) VAR EN FANTASTISK START på Dave Edmunds Rockpile-epok på skiva och ”Tracks on wax 4” (1978), i ungefär samma stil, var också väldigt bra. Men ”Repeat when necessary” är, i mina öron, ännu bättre. Utan att överdriva vill jag påstå att Rockpile-projektet nådde sin definitiva höjdpunkt på skiva strax innan sommaren 1979. Då hade gruppen inte ens givit ut en enda skiva under det namnet. Däremot förekom de fyra killarna i bandet kollektivt på både Edmunds och Nick Lowes skivor under åren 1977-1979.
   I juni 1979 exploderade det här samarbetet på två utsökta album som spelades in och gavs ut nästan samtidigt, Lowes ”Labour of lust” och Edmunds mästerverk ”Repeat when necessary”.
   Dave Edmunds följde upp den perfekta ”Tracks on wax 4” med den ännu vassare ”Repeat when necessary”. Låtmässigt en ännu starkare skiva, soundet var renare och luftigare med fina akustiska gitarrer och samspelet i bandet var både enklare och tajtare. Inte så märkligt då bandet hade turnerat flitigt under flera år och svetsats samman på ett oerhört smakfullt sätt.
   Redan i mars 1979 såg jag Rockpile live i Stockholm och imponerades, eller rättare sagt chockades, av deras sagolika samspel och tajta sound. Ett kännetecken som mullrar glatt i minnet fortfarande.
   På ”Repeat when necessary” hade Nick Lowe oväntat inte skrivit en enda låt till Dave Edmunds repertoar men det var en helt oväsentlig sensation ty låtmaterialet, en blandning av inlånade original och välvalda men inte alls uttjänade covers, stod genomgående på en mycket hög kvalitativ nivå.
   Inledningen är stark så det förslår med Elvis Costellos utsökta poppärla ”Girls talk”. En låt som fram till dess hade framförts av Costello själv live men spelades inte in av låtskrivaren förrän i oktober 1979 och kom sedan på skiva först i januari 1980, som b-sida till singeln ”I can’t stand up for falling down”. Dessutom släpptes låten i Edmunds version i maj 1979 som första singel och blev därmed en försmak och rejäl aptitretare till albumet.
   Edmunds kom att släppa ytterligare två singlar från albumet, ”Crawling from the wreckage” och ”Queen of hearts”. Två originallåtar Edmunds hade hittat i England respektive USA. Graham Parkers ”Crawling…” var först tänkt som en låt till hans ”Squeezing out sparks” men Parker skänkte låten snällt till Edmunds och Rockpile där den blev en hörnsten i gruppens liverepertoar under 1979.
   ”Queen of hearts”, akustisk och fin i Buddy Hollys tradition, är skriven av steelgitarristen Hank DeVito som hade spelat med Emmylou Harris och sedan med Rodney Crowell. Crowell spelade också in ”Queen of hearts” men gav inte ut den förrän 1980.

DeVITO VAR OCKSÅ INBLANDAD I EDMUNDS-ALBUMETS mest uppmärksammade låt, ”Sweet little Lisa”. I dokumentärfilmen ”Born fighter”, om inspelningen av Lowes och Edmunds parallella skivor, visas en klassisk scen när gitarristen Albert Lee kommer till inspelningsstudion. Han går rakt in och spelar ett fantastiskt gitarrsolo, snabbt och känsligt, som får Edmunds att tappa hakan och nästan förlora sitt självförtroende. Just det solot och just den låten har sedan genom alla år fått symbolisera hela albumet.
   ”Bad is bad” fanns 1977 med i det amerikanska bandet Clovers liverepertoar, skriven av alla gruppmedlemmarna. I bandet fans bland annat Huey Lewis som spelar munspel på Edmunds version. Den intensivt r&b-tunga låten, som Clover aldrig spelade in, påminner om något som tillhör Dr Feelgoods repertoar. ”Take me for a little while” är hämtad från ett Evie Sands-original från 1965 som Dave har arrangerat upp efter bästa 60-tals-modell a la Phil Spector. I stil med många låtar från Edmunds tidigaste solokarriär när han på sina skivor spelade alla instrument själv .
   "Home in my hand" är förmodligen hämtad från närstående Brinsley Schwarzs repertoar men låten är skriven av Ronnie Self och gjordes första gången på skiva av Dallas Frazier.
   Sedan har vi Billy Bremner-låtarna som är något av ryggrad på skivan. Efter hans ”Trouble boys”-framgångar på den tidigare Edmunds-skivan levererar han här tre originallåtar av olika karaktär. "The Creature from the Black Lagoon" går nästan i T Rex-takt och både "Goodbye Mister Good Guy", med rockabillystuk, och "We Were Both Wrong" tillhör det klassiska rock'n'roll-facket med ekande 50-tals/Elvis Presley-sound. Samtliga skrivna av Billy under hans första- och mellannamn, Billy Murray.
   Men albumets tydligaste rock’n’roll-rykande låt är 50-tals-doftande ”Dynamite” som i original härstammar från en singel-b-sida med Cliff Richard från 1959. Men på de första pressningarna av ”Repeat when necessary” är det angivet fel låtskrivare. Låten har helt enkelt förväxlats med en Brenda Lee-låt från 1957 med exakt samma titel. Den engelske låtskrivaren och producenten Ian Samwell, som också skrev Cliff Richards genombrottslåt ”Move it”, är det rätta namnet. På senare pressningar har det korrigerats men på mina två ex är det fel...

”GIRLS TALK”, Elvis Costello-låten, är en härlig start på ”Repeat when necessary”, Dave Edmunds bästa album.



/ Håkan

Minnet av John Lennon vill aldrig dö

På elva år, från 2010 till 2021, har min löpsedel om John Lennons död gått igenom några hårda år och blivit lite tilltufsad. Men minnet av den utvandrande Liverpool-bon och hans tragiska död vill liksom aldrig dö.

DEN HÄR MORGONEN, 9 DECEMBER, kl 4:52 är det exakt 41 år sedan JOHN LENNON sköts ihjäl av en förvirrad man utanför sitt hem Dakota House i New York. Det lokala klockslaget när John Lennon dödförklaras är 11:07pm (måndag 8 december 1980). I en av mina första texter som bloggare 9 december 2006, ”(Exakt just nu) för 26 år sedan”, återberättar jag minut för minut det otroligt tragiska händelseförloppet och min egen chockartade upplevelse samma morgon.
   Mitt minne av just den här morgonen vill aldrig dö men mitt exemplar av Aftonbladets löpsedel har inte överlevt de här 41 åren lika bra. Däremot är minnet av John Lennons musikaliska gärning helt oförstört.

/ Håkan

ALL TIME BEST #54: "Fairytale"

DONOVAN: Fairytale (Pye, 1965)

EFTER DE TRADITIONELLA ”BRÅKEN” MELLAN fantaster av olika artister och grupper, Elvis Presley/Tommy Steele och The Beatles/The Rolling Stones, var det kanske med automatik som ”striden” 1965 kom att stå mellan anhängare av Bob Dylan och Donovan. Den senare beskrevs av kritiker som rätt och slätt en Dylan-kopia, ett brittiskt plagiat och enbart ett (sämre) alternativ till amerikanen. Men egentligen fanns det just då plats för båda ty Dylan hade precis sökt sig vidare till större och elektriska arrangemang medan Donovan än så länge var den akustiska folkmusiken trogen.
   1965 var Donovans debutår som skivartist och han startade i full fart med flera singlar och två album. Och det handlade musikaliskt genomgående om folkmusikinfluerade arrangemang, lågmälda och akustiskt baserade låtar och en majoritet av repertoaren var eget material och trots den lågmälda tonen lät inte listframgångarna vänta. Han slog igenom stort med den avskalade debutsingeln ”Catch the wind” och på några månader följde den lika framgångsrika ”Colours”-singeln innan han formulerade sin personliga stil fullt ut på debutalbumet ”What’s bin did and what’s bin hid”.
   Bara fem månader efter första albumet kom uppföljaren ”Fairytale” och Donovan var kvar i den avskalade folkmusikens lilla genre och det lät som en akustisk dröm medan 1965 års pophistoria vecklade ut sig. I den elektriska skuggan av hits som ”Ticket to ride”, ”Cadillac” och ”Satisfaction” plöjde den ensamma 19-årige skotten Donovan Phillips Leitch en egen liten framgångsrik fåra med ett helt eget uttryck. Där enkelheten i arrangemang, melodi och text var föredömlig.
   Under hela 1965 fanns samma personer i hans närhet, producenterna Terry Kennedy, Peter Eden och Geoff Stephens, och som tidigare innehåller ”Fairytale” musikaliskt samma sparsmakade akustiska arrangemang. Med glittrande akustiska gitarrtoner, och lite banjo och säreget munspel, från Donovan själv omger han sig med ett litet anspråkslöst komp, trummisen (och dåvarande Pretty Things-medlemmen) Skip Alan och rock'n'roll-basisten Brian Locking som här fick dämpa sig betydligt. Lite spridda flöjttoner (jazzmusikern Harold McNair) och tolvsträngad gitarr (amerikanen Shawn Phillips) förekommer på två låtar.
   Det är egentligen världens enklaste produktion som ger ”Fairytale” det där personliga uttrycket. En röst och en läcker akustisk gitarr räcker för att skapa en fantastisk debut där inte ens ett malplacerat stråkarrangemang kan störa personligheten. Så här i efterhand kan jag väl jämföra det avskalade soundet på ”Fairytale” med Nick Drake-skivan ”Five leaves left”jag skrev om för någon vecka sedan. Båda albumen är lika anspråkslöst arrangerade men tonen i deras röster är helt olika. Nick Drake sjunger vemodigt och dystert och Donovan har en skotsk underton som låter både luftigare, ljusare och mer poetisk.
   Det är Donovans egna låtar som dominerar ”Fairytale” där väl öppningslåten ”Colours” och ”Sunny Goodge Street” är de mest kända. Men det finns fler Donovan-låtar, ”To try for the sun”, ”The summer day reflection song”, ”Jersey Thursday”, ”Belated forgiveness plea” och ”The ballad of Geraldine”, som gör hela ”Fairytale” till en av mina favoritskivor.
   Övriga låtar skäms inte heller för sig. Okände Paul Bernaths ”Circus of sour” och coverlåtarna av den skotska kollegan Bert Jansch och den gästande gitarristen Shawn Phillips smälter in fint på albumet.

”JERSEY THURSDAY”, med Shawn Phillips på tolvsträngad gitarr, är en av favoritlåtarna på Donovans tidiga album ”Fairytale”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #55: "Studio"

TAGES: Studio (Parlophone, 1967)

FINNS DET NÅGOT BÄTTRE EXEMPEL på en stark stigande utvecklingskurva än Tages karriär på 60-talet? Jämför exempelvis debutsingeln, den snälla och nästan amatörmässiga ”Sleep little girl” (oktober 1964) och den tunga hitlåten ”Every raindrop means a lot” (februari 1967) två år och fyra månader senare. Och idag håller vi oss kvar i det magiska året 1967 och ska försöka analysera karriärhöjdpunkterna det året för det populära popbandet som leder fram till det historiska albumet ”Studio” i november samma år.
   Tveklöst tillhörde kvintetten Tages från Göteborg svensk pophistoria på 60-talet och gruppen var i min mening den allra bästa och mest intressanta. I Tio i Topp-statistiken är Hep Stars kommersiella framgångar visserligen större men låtmässigt, musikaliskt och med rader av slagkraftiga hitlåtar var Tages vida överlägset både den gruppen och The Shanes, Ola & Janglers, Mascots och The Hounds.
   Om det fortfarande är en hemlighet vet jag inte men det var producenten Anders Henkan Henriksson som var den viktiga musikaliska pusselbiten som gjorde Tages till den enastående mest intressanta svenska popgruppen. När han första gången, augusti 1965, sammanfördes med bandet i en inspelningsstudio gjorde han direkt skillnad i bandets sound. Och han var under de närmaste åren en viktig del i bandets utveckling som kulminerade just under det magiska året 1967.
   Fram till 1967 hade Tages haft åtskilliga hitframgångar, både originallåtar och covers, på sina singlar men ambitionen att spela in hela homogena album med huvudsakligen egna låtar låg i bandets och Henkans intresse. I samband med den utvecklingen lämnade bandet det lilla lokala skivbolaget Platina i Hovås utanför Göteborg och blev skivbolagskollegor med The Beatles på Parlophone med större vyer i sikte.
   Debuten på det nya större bolaget blev ”Every raindrop means a lot”, Tages absolut starkaste enskilda skivhöjdpunkt, som gavs ut samma månad som Beatles släppte singeln ”Penny Lane”/”Strawberry fields forever”. Att Tages singel inte blev etta på Tio i Topp är en gåta men den skulle följas av ett album, ”Contrast”, som väckte uppmärksamhet till och med i England med sitt avancerade, tidstrogna och internationellt influerade sound. En succé i samarbetet Henkan/Tages och ett stort steg framåt för svensk pop. Men det skulle senare samma år resultera i ett ännu starkare album, ”Studio”.
   Efter ”Every raindrop...” och ”Contrast” släppte Tages några singlar, oväntat med två Lesley Gore-covers (”I'm going out” och ”Treat her like a lady”) och den egna ”She's having a baby now” med en text om oönskad graviditet, som blev två hits och en flopp. Den senare låten fick inte ens en chans på Tio i Topp.
   De lite ojämna framgångarna för singlarna störde dock inte Tages i jobbet inför nästa album som skulle bli något extra och resultera i bandets största höjdpunkt som albumartister.

REDAN 1966 VAR TAGES PÅ VÄG till England för spelningar men en missad ansökan om arbetstillstånd stoppade hela projektet men hösten 1967 blev det av. Dock genomfördes spelningarna på lite avlägsna ställen och utanför den stora uppmärksamheten men Tages fick också chansen att spela in två låtar i Studio 3 i Abbey Road-studion i London, ”Like a woman” och ”It's in a dream”, som kom med på ”Studio”-skivan.
   ”Studio” innehåller tio egna originallåtar plus en låt av Science Poption-sångaren Claes Dieden, ”Created by you”, och en låt av Anders Henriksson/Bengt Palmers (under pseudonymen F Akon/F Zome), ”She is a man”.
   Albumet kom nästan ett halvår efter ”Sgt Pepper” men arrangemang och sound innehåller samma experimentella ingredienser och andas den tidens tydliga tecken som med all säkerhet har Anders Henkan Henrikssons signum. Kanske allra tydligast på den förhållandevis långa (4:12) avslutande instrumentala låten ”The old man waifwer”. Men folkvisetonerna med mustiga fioler på ”Have you seen your brother lately”, baklängesgitarrer på ”She is a man” och många stråk- och blåsarrangemang (Sveriges Radios symfoniorkesteroch Lasse Samuelssons blåssektion) på övriga spår ger ”Studio” en för den tiden revolutionerande profil.
   På ”Studio” tog svensk popmusik ett historiskt stort steg framåt och blev på sätt och vis soundmässigt internationell i sitt framförande med en kreativitet i låtskrivandet som så dags saknade gränser.

”LIKE A WOMAN”, en av albumets två Abbey Road-inspeladse låtar, är en favorit på Tages bästa album ”Studio”.



/ Håkan

"Under new management"

DA MANAGEMENT: Under new management (Da Management, 2021)

SOUTHEND-BASERADE DA MANAGEMENT är huvudsakligen ett coverband men som också kryddar sina album med några originallåtar. För drygt två år sedan recenserade jag bandets förra album, ”Still managing”, men kvintetten har sedan dess ändrat skepnad något.
   Sångaren och munspelaren Billy B (Eric Boulter) och basisten John Bobin, som en gång i tiden spelade i bandet Legend med Mickey Jupp, finns kvar tillsammans med tre nya medlemmar, Bob Mundy, sång/kompgitarr, Paul Milligan, sång/sologitarr, och Dek Robinson, trummor.
   Bob och Paul spelar också i ett annat band, The Boomers, där kände basisten Dave Bronze (Eric Clapton, Andy Fairweather-Low med flera) också ingår.
   Förändringarna i bandet har väl inte påverkat soundet så mycket men stundtals saknar jag Vic Collins pedal steel som gav arrangemangen ett litet countryfierat sound. Numera återfinns Vic i ett, enligt John Bobin, fantastiskt nytt band, The Borderline Music Company.
   Fortfarande har bandet tre sångare och vid mikrofonen skapar det en viss variation och omväxling i arrangemangen på albumets låtar. Covermaterialet är hämtat från både 50-, 60- och 70-talet som täcker in både ren och skär pop, i Hollies- och Beatles-låtarna imponerar rösterna, lite tuffare rock (The Marmalade och The Coasters) och även lite blues på Little Willie Johns klassiker.
   I och för sig har Da Management små ambitioner att kreativt förändra eller personligt tolka de gamla låtarna men på den gamla Rolling Stones/Chris Farlowe-låten ”Out of time” försöker de ändå lägga in små personliga impulser med bland annat ett accapella-intro. Och Da Management framför sin repertoar med helt raka ryggar och med soundmässigt kvalitetssäkrade arrangemang.
   De två originallåtarna ”Always there” och ”A caravan on Canvey Island” skämmer inte ut sig bland det mer kända låtmaterialet på albumet. Den reggaedoftande ”Always there”, som i Billy B:s sångröst ekar lite Paul McCartney, är en härligt gungande låt och i ”A caravan on Canvey Island”, med en text om en utflykt på hemmaplan, älskar jag den engelska accenten som Bob Mundy sjunger med.
   Skivan finns inte på Spotify men det går att beställa fysiska ex via John Bobin, john.bobin@btinternet.com


1. Radancer (Hugh Nicholson) 03:45
1972. Singel med The Marmalade.
2. Here I Go Again (Mort Shuman/Clive Westlake) 02:25
1964. Singel med the Hollies.
3. Me and Julio Down By The Schoolyard (Paul Simon) 02:43
1972. Från albumet ”Paul Simon” med låtskrivaren.
4. Always There (Eric Boulter) 03:47
2021. Original.
5. Nowhere Man (John Lennon/Paul McCartney) 02:33
1965. Från albumet ”Rubber soul” med The Beatles.
6. So Sad To Watch Good Love Go Bad (Don Everly) 03:40
1960. Från albumet ”It's Everly time” med The Everly Brothers.
7. Working In The Coal Mine (Allen Toussaint) 03:45
1966. Singel med Lee Dorsey.
8. Tequila Sunrise (Don Henley/Glenn Frey) 02:43
1973. Singel med The Eagles.
9. I'm A Hog For You Baby (Jerry Leiber/Mike Stoller) 03:19
1959. B-sida (”Poison ivy”) på singel med The Coasters.
10. I Need Your Love So Bad (Little Willie John/Mertis John) 06:19
1955. Singel (”Need your love so bad”) med låtskrivaren.
11. Out Of Time (Mick Jagger/Keith Richards) 04:07
1966. Från albumet ”Aftermath” med The Rolling Stones.
12. A Caravan On Canvey Island (Bob Mundy) 04:59
2021. Original.

/ Håkan

Örebro: Drottninggatan 16

NIKOLAIKYRKAN

Foto: Örebro Stadsarkiv


2006 VAR FÖRSTA GÅNGEN SOM JAG VAR I Nikolaikyrkan, eller S:t Nicolai kyrka (uppkallad efter Sankt Nikolaus) som är kyrkans officiella namn, för att uppleva konsert men kyrkan har sedan dess blivit flitigt besökt. På vanliga arrangerade konserter och även på ett stort antal Live at Heart-festivaler.
   Nikolaikyrkan började byggas i mitten på 1200-talet och stod färdig ungefär 100 år senare, och kyrkan, med sina 350 sittplatser, är därmed den äldsta lokalen i Örebro där jag har upplevt konsert. Kyrkan har följaktligen en lång lång historia med många om- och tillbyggnader. Från början kallades kyrkan för Örebro kyrka eftersom det bara fanns en kyrka i Örebro före sekelskiftet 1900.
   Tornet till kyrkan byggdes under 1400 talets andra hälft. Brandhärjades 1643. 1730- till 1770 talet gjordes det stora reparationer. Tornspiran från 1600 talet sågades av men ersattes senare av ett tidsenligt tornhuvud ritat av Carl Fredrik Adelcrantz.
   Restaureringsbehov kom på tal runt 1850-talet och från 1860 till 1900 gjordes stora renoveringar och ombyggnader och det anförtroddes åt en ung ritlärare, Adolf Kjellström. Kyrkan blev gjord i engelsk gotik, den stil som Kjellström älskade och gav sitt andra livsverk, Olaus Petri-kyrkan i Örebro, samma stil. 1960 var det dags för renovering igen.


Jon Dee Graham, Live at Heart-artist 2016, gjorde en spelning i Nikolaikyrkan en lördagsförmiddag.


“HEMLÖSA” NIKOLA SARCEVIC/USER OF A COMMON NAME/TRANSIENTS/STAFFAN ERNESTAM/MOTHERLODE/
OSKAR BLY/MARIA JOHANSSON/WIRÉNKVARTETTEN/
JOAKIM ARENIUS & PRAISE UNIT 17/10 2006 Nikolaikyrkan
"HEMLÖS" NICLAS EKHOLM/KARIN WEBJÖRN/HENRIK SKANFORS/
OSKAR BLY/FRANKY LEE/MATHIAS LILJA/MOTHERLODE/
SONNY LARSSON/STAFFAN ERNESTAM med INGVAR KARLSSON/
MARIA JOHANSSON 16/10 2007 Nikolaikyrkan
RICHARD LINDGREN 17/9 2011 Nikolaikyrkan
MATHIAS LILJA 17/9 2011 Nikolaikyrkan/Live at Heart
SARA YASMINE 7/9 2012 Nikolaikyrkan/Live at Heart
GUNNAR DANIELSSON 4/9 2014 Nikolaikyrkan/Live at Heart
GUNNAR DANIELSSON 5/9 2015 Nikolaikyrkan/Live at Heart
FOURHANDS 3/10 2015 Nikolaikyrkan
THE BAGARI-HAYES PROJECT+SERGEI KOTIKOV 8/12 2015 Nikolaikyrkan
"IRISH CHRISTMAS" CHRISTY O'LEARY/ÖREBRO KAMMARSTRÅKAR 22/12 2015 Nikolaikyrkan
KRIS GRUEN 1/9 2016 Nikolaikyrkan/Live at Heart
JON DEE GRAHAM 10/9 2016 Nikolaikyrkan
"BOB DYLAN" MARTIN ALMGREN/DAVID SÖDERGREN/MATHILDA WAHLSTEDT/MOHLAVYR/DROTTNINGEN/OLLE UNENGE/SISTERS IN ARMS 24/11 2016 Nikolaikyrkan
"FRÅN BOWIE TILL WADLING" NIKOLA/KARIN WISTRAND/DAVID SÖDERGREN/SISTERS IN ARMS/DUBBELMAN/LES GORDONS/MARTIN BENGTSSON/MOHLAVYR/MEADOWS 6/4 2017 Nikolaikyrkan
CROOKED TREES/CADILLAC JUNKIES/CELEIGH CARDINAL/FABRIZIO CAMMARATA 31/8 2017 Nikolaikyrkan/Live at Heart
ROB MOIR/GÖRAN SAMUELSSON 1/9 2017 Nikolaikyrkan/Live at Heart
KRIS GRUEN/IVORY TUSK 6/9 2018 Nikolaikyrkan/Live at Heart
BJÖRN WAHLBERG 7/9 2018 Nikolaikyrkan/Live at Heart
"IRISH CHRISTMAS" CHRISTY O'LEARY/ÖREBRO KAMMARSTRÅKAR 3/12 2017 Nikolaikyrkan
"Örebro tillsammans för Musikhjälpen" ANNA FOGEL/NISSE P/JOACIM & MIA DUBBELMAN/OLLE UNENGE/HELLO OCEAN/KARIN WISTRAND & BJÖRN LYCKLIG/DSH5/MARTIN HÅKAN/ISABELLA LUNDGREN/MEADOWS/THE BLAND/ANDERS F RÖNNBLOM 21/11 2018 Nikolaikyrkan
IVORY TUSK 7/9 2019 Nikolaikyrkan/Live at Heart
ERIC PALMQWIST 7/9 2019 Nikolaikyrkan/Live at Heart

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.