Tidigare blogginlägg

Gary Brooker (1945-2022)

KANSKE TÄNKER NI MEST AV ALLT på den Bach-inspirerade orgeln när ni hör Procol Harums ”A whiter shade of pale”? Eller på den egendomligt märkvärdiga texten som 1967 var ett unikum i 60-talets popmusik? Sedan dag ett, på försommaren 1967, har det för mig varit den oerhört coola rösten som formulerar Keith Reids snåriga textrader som har jämförts med både Shakespeare och Lewis Carroll. . En av pophistoriens starkaste röster, som tillhörde GARY BROOKER, har nu tystnat.
   Garys soulfyllda stämma är förevigt förknippad med gruppen Procol Harum i allmänhet och den helt oförglömliga hitlåten ”A whiter shade of pale” i synnerhet. Låten anses allmänt som Procol Harums allra starkaste. Producerades av organisten Matthew Fisher, stråkarrangemanget skrevs av  Gary och han sjunger låten helt underbart och ljuvligt soulfyllt. Så hade han också en bakgrund i engelsk rhythm & blues.
   Jag hade under många 70-talsår Procol Harum som en stor favorit i skivsamlingen. Dock har jag inte riktigt vågat närma mig deras gamla musik idag ty det finns en uppenbar risk att musiken, de många storslagna arrangemangen och de unika men också krystade texterna, inte har åldrats med den värdighet jag önskar mig. Däremot var Gary Brookers röst en tidlös klassiker. Med lika mycket bluesigt djup som oerhörd soulkänsla hade rösten en ofta vemodig klang som ofta träffade mitt hjärta mitt i prick.
   Att nu helt spontant plocka ut mina största Procol Harum-favoriter ur skivhyllan kan vara lite svårt men när jag bläddrar och käbnner på omslagen vill jag nog framhålla albumen ”A salty dog” (1969), ”Home” (1970) och ”Grand Hotel” (1973). Men gillar också liveskivan ”Procol Harum Live” (1972) där gruppen kompas av Edmonton Symphony Orchestra.
   Procol Harum har till och från genom åren återförenats men Gary Brookers solokarriär har sedan 1979 tveklöst känts viktigare, roligare och mer intressant fast den har varit sporadisk och oregelbunden och endast resulterat i tre album, ”No more fear of flying” (1979), ”Lead me to the water” (1982) och ”Echoes in the night” (1985). Skivor som stundtals har haft anmärkningsvärd uppmärksamhet från mig.
   På första soloalbumet, som producerades av George Martin, var Gary den förste som gav ut en version av Mickey Jupps ”Switchboard Susan”. På uppföljaren, med egna texter som handlar om hans fascination för fiske, kompas han bland annat av Eric Clapton och George Harrison. Och på den tredje soloskivan återförenades Gary med Procol-kollegorna Keith Reid och Matthew Fisher.
   Mellan 1980 och 1981 var Gary fast medlem i Eric Claptons band och fick under konserterna givetvis framföra ”A whiter shade of pale”. Under åren 1997 och 1998 turnerade Gary som medlem i Ringo Starrs All Starr Band och runt år 2000 var Gary mer eller mindre fast medlem i huvudsakligen coverbandet Bill Wyman’s Rhythm Kings. På konserten till George Harrisons minne i Royal Albert Hall 2002 sjöng Gary ”Old brown shoe”.
   Gary hade också stor del i Mickey Jupps album ”Juppanese”. Som Southend-kollega till Mickey var den ursprungliga tanken att Gary genomgpående skulle producera hela albumet men skivbolaget Stiff tyckte inte materialet var rillräckligt rockigt och kallade in den tveklöst snabbjobbande Nick Lowe. Därför blev förstasidan på ”Juppanese”, med hela Rockpile i kompet, så vida överlägsen och bättre än Brookers andrasida.
   Gary Brooker avled i lördags, 19 februari 2022, i cancer.

/ Håkan

ALL TIME BEST #33: "Blood on the tracks"

BOB DYLAN: Blood on the tracks" (Columbia, 1975)

BOB DYLAN HAR VARIT I UNGEFÄR SAMMA POSITION som Rolling Stones hemma hos mig. Han har aldrig hamnat i mitt hjärta reservationslöst men däremot har jag inte kunnat blunda för alla favoriter som jag fastnat för genom åren och har signerats av USA:s störste poet. Den inte oändliga kärlekshistorien började någonstans i mitten på 60-talet och sedan har det i mina öron varit en ganska uppenbar berg-o-dalbana till karriär. Och när han till synes varit nere i djupa vågdalar har han lika säkert återvänt med ytterst starka skivor.
   70-talet fram till 1974 var inte karriärens bästa år för Dylan. Coverskivor, outtakes, filmförsök och ett miserabelt försök till nystart på ett nytt skivbolag, Asylum. Det var då, i karriärens mest pressade stund, rockpoeten nummer ett i världen klev fram och gjorde "Blood on the tracks" som är så outstanding lysande att jag på den punkten är helt enig med både kritiker och skaran av fanatiker.
   ”Blood on the tracks” är Bob Dylans skilsmässoskiva där texterna i viss mån är vemodiga och en aning svarta men inte genomgående deprimerande. Och melodierna har alla en homogen status där minst hälften av låtarna tillhör mina tio mest älskade Dylan-låtar totalt.
   Officiellt saknar skivan producent men det anses allmänt att det är Bob Dylan själv som har tagit rollen som producent. När inspelningarna inleddes i september 1974, med den numera kände skivproducenten Phil Ramone som tekniker, omgavs Dylan av folkmusikern Eric Weissberg och hans band. Bandets namn Deliverance hade de tagit efter filmen med samma namn (”Den långa färden” på svenska) där Weissberg fick ett stort genombrott för den klassiska banjo/gitarr-låten ”Dueling banjos”. Även Dylan hade en låt med i den filmen, ”Moonshiner”. En udda låt som fick sin officiella release först 1991 på ”The bootleg series vol 1-3”.
   Men Weissberg och bandet fick sparken redan efter två dagar i studion. Dylan behöll basisten Tony Brown och in kom steelgitarristen Buddy Cage, medlem i New Riders Of The Purple Sage, och studiomusikern/pianisten Paul Griffin, som spelade på många av Dylans skivor på 60-talet.
   Så långt stämmer skivomslaget med verkligheten fast det var ytterligare några musiker delaktiga i den första inspelningen. När Dylan bara några veckor innan release, i december 1974, spelade upp sin kommande skiva för sin bror blev det ganska uppenbart att låtmaterialet var alldeles för monotont och inspelningarna alldeles för händelsefattiga. Dylan gick då snabbt in i en studio i Minneapolis och spelade in hälften av låtarna på nytt under 1974 års sista dagar.

SKIVOMSLAGET VAR REDAN TRYCKT och färdigt så de nya musikernas namn saknades följaktligen när skivan några veckor senare släpptes. En historia som jag faktiskt inte hade lagt på minnet och först nu blir medveten om. Namn som Bill Berg, trummor, Billy Peterson, bas, Greg Inhofer, keyboards, Chris Weber, gitarr, och Peter Ostroushko, mandolin, saknas alltså på skivomslaget.
   Ett omslag som innehåller en klassisk omslagstext, en skivrecension av ”Blood on the tracks” av New York-journalisten och författaren Pete Hamill. En genomarbetad och omsorgsfull essä om Bob Dylan och hans nya skiva. En text som gav Hamill en Grammy Award.
   Det visar sig nu att av mina sex största favoriter på skivan är fem hämtade från nyinspelningarna i Minneapolis. Där låtar som ”Tangled up in blue”, ”You’re a big girl now” (en mindre känd Dylan-pärla), “Idiot wind”, “If you see her, say hello” och det långa mästerverket “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” verkligen är underbart mästerliga. Både melodiskt, sång- och textmässigt.
   Jag har i alla år saknat texterna till skivan ty det är ju i poesin, de ibland novelliknande berättelserna, den här skivan kanske har sin största tyngdpunkt. Nu när jag läser texterna tillsammans med lyssnandet kan jag ha förståelse för att de inte fanns med på originalskivan. Det är många verser, det är långa låtar och texterna är om möjligt ännu längre och kräver utrymme för att komma till sin rätt.
   ”You’re a big girl now” är låten på den här skivan som överraskar mig mest så här drygt 47 år senare. Vemod i texten, pianot och den akustiska gitarren dekorerar melodin fantastiskt fint och hela låten har så många små geniala detaljer. Plus den fina textraden ”Time is a jet plane, it moves too fast” som gäller än idag.
   För att vara en skilsmässoplatta är “Blood on the tracks” inte alls fylld av så mycken bitterhet eller svåra uppgörelser. Det är väl egentligen bara i en låt som Bob Dylan går över gränsen till rent hat, ”Idiot wind”. I textrader som ”Idiot wind, blowing every time you move your mouth/You’re an idot, babe/It’s a wonder that you still know how to breathe” är det långt till försoning.
   Om “You’re a big girl now” är en alldeles ny favorit är “Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” den äldsta. Från dag ett har jag älskat denna musikaliska pärla med det smattrande drivet i trummorna, den delikata orgeln och munspelet i vers efter vers men ingen refräng. Efter 15 verser och en fascinerande storytelling är låten lika fräsch som när den började.

”LILY, ROSEMARY AND THE JACK OF HEARTS”, nästan nio minuter lång, är en mäktig favorit på ”Blood on the tracks”.



/ Håkan

Örebro: Kungsgatan 15

ÖREBRO SALUHALL



ÖREBRO SALUHALL, SOM JAG LITE VARDAGLIGARE ibland brukar kalla Saluhallen, ville från starten i april 2013 gärna understryka att hallen var en del av Örebros långa historia med saluhallar. En historia som började redan 1896 där Länsmuseet och Hamnplan ligger idag. Under 1950-talet stängdes den gamla saluhallen men en ny öppnade i kvarteret Hållstugan. En verksamhet som stängdes i september 1974 och blev den sista saluhallen i vars spår Örebro Saluhall gärna vill gå.
   I lokalen där dagens Örebro Saluhall ligger planerades från början att bli en matbutik men idén utvecklades till en saluhall med ett gäng mindre aktörer som sålde ett traditionellt utbud av kött, ost, fisk och delikatesser över disk. Viss matservering fanns också men just den delen har under åren växt ut och blivit dominerande.
   På hösten samma år som Saluhallen öppnade, 2013, blev levande musik en naturlig del i baren precis innanför entrén. Den lovande singer/songwriter-stjärnan Mathias Lilja blev tillsammans med några kompisar (gitarristen Clas Olofsson och basisten Fredrik Landh) något av husband när de spelade varje torsdag. Och som ni ser nedan hade jag nöjet att vara på plats under några torsdagar både 2013, 2014 och 2015. Medan Mathias gjorde de här spelningarna jobbade han med sitt första soloalbum, ”Mathias Lilja”, som släpptes våren 2014.
   2015 klev Live at Heart-festivalen in på Örebro Saluhall och nästan varje år sedan dess har jag njutit av levande musik under anspråkslösa former där.

Foto: Carina Österling17 april 2015 var det trångt på Saluhallens scen. Från vänster: Olle Unenge, Riccardo Makkabruni, Shoutin' Red, Richard Lindgren och Marco Rovino.

MATHIAS LILJA 31/10 2013 Örebro Saluhall
MATHIAS LILJA 28/11 2013 Örebro Saluhall
MATHIAS LILJA 23/1 2014 Saluhallen
MATHIAS LILJA 8/5 2014 Örebro Saluhall
MATHIAS LILJA 5/3 2015 Saluhallen
RICHARD LINDGREN & MANDOLIN BROTHERS/SHOUTIN' RED 17/4 2015 Örebro Saluhall
BIRDLEGG 25/4 2015 Örebro Saluhall
SWITCHBACK 4/9 2015 Saluhallen/Live at Heart
OLD LOST JOHN/JUNIOR SCULLY 5/9 2015 Saluhallen/Live at Heart
LUDWIG HART & THE RUMOURS 2/9 2016 Saluhallen/Live at Heart
GUNNER & SMITH 6/9 2018 Saluhallen/Live at Heart
MIKAELA SIMONSSON/SIMON ALEXANDER 7/9 2018 Saluhallen/Live at Heart
JYOZAS MARTIN/TARA C TAYLOR 5/9 2019 Saluhallen/Live at Heart
THE FRONTIER NEEDS HEROES 6/9 2019 Saluhallen/Live at Heart

/ Håkan

Örebro: Engelbrektsgatan 3

ROSENGRENS SKAFFERI



Där Rosengrens Skafferi en gång låg, 2011-2019, står lokalerna tomma.


Rosengrens Skafferi 2013.


HISTORIEN OM ROSENGRENS SKAFFERI startade 1995 och fanns först i Karlslund, sedan Wadköping innan restaurangen/butiken flyttade till Engelbrektsgatan 16, inne på gården, i större och bättre lokaler. När Rosengrens våren 2011 hade växt ur den lokalen gick flyttlasset lite snett över gatan till en del av Örebro Läns Museum-byggnaden. Specialitén med vegetarisk mat, med närproducerade och ekologiska råvaror, fick snart sällskap av levande musik.
   Den äldsta delen av Länsmuseet, där Rosengrens Skafferi fanns, invigdes                              1950. Hela byggnaden var klar 1963. Bygget hade börjat planeras redan 1940 men projektet sköts upp på grund av andra världskriget.
   Det var naturligtvis, som vi ännu en gång kan konstatera, främst musikfestivalen Live at Hearts expansion som gjorde att Rosengrens under några år blev en frekvent livescen i Örebro. Men 2013, när jag första gången upplevde en konsert på Rosengrens, var det inte en planerad Live at Heart-konsert som lockade mig dit. Nej, det var en showcase-föreställning med Richard Lindgren, Ellen Sundberg, Slow Fox och Favorite Hippies, utanför det officiella festivalprogrammet, i ett specialarrangemang av artisternas skivbolag Rootsy. Under en avslappnad lördagseftermiddag uppträdde artisterna och presenterade sina nya skivor.
   Från 2014 fanns Rosengrens med som spelställe på festivalen och både 2014. 2015, 2017 och 2018 upplevde jag konserter där under Live at Heart. Men vid ett par tillfällen 2016 upplevde jag också några konventionella konserter där med amerikanerna Gill Landry och Rayland Baxter.
   Juni 2018 stängdes Örebro Läns Museum, lokalerna var helt enkelt för dåliga att vistas i och det bestämdes att de skulle byggas om (vilket ännu inte inträffat!) och Rosengrens Skafferi tvingades flytta och finns sedan mars 2019 på Klostergatan 2 som en del av Örebro Teater, även kallad Gamla Teatern.


Foto: Thomas WahlströmAmerikanen Rayland Baxter på Rosengrens Skafferis lilla scen 2016.


FAVORITE HIPPIES/SLOW FOX/ELLEN SUNDBERG/RICHARD LINDGREN 7/9 2013 Rosengrens Skafferi
THYRA 6/9 2014 Rosengrens Skafferi/Live at Heart
LES GORDONS 4/9 2015 Rosengrens Skafferi/Live at Heart
GILL LANDRY 10/3 2016 Rosengrens Skafferi
RAYLAND BAXTER/RICHARD SMITT 29/6 2016 Rosengrens Skafferi
SOFIA KARLSSON/AF SCHERP 2/9 2017 Rosengrens Skafferi/Live at Heart
ANNA STADLING 8/9 2018 Rosengrens Skafferi/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #34: "After the gold rush"

NEIL YOUNG: After the gold rush (Reprise, 1970)

FÖR DRYGT EN VECKA SEDAN KONSTATERADE JAG att Neil Young tillsammans med sitt kompband Crazy Horse uppfann den 70-talsinspirerade rockmusiken redan på hösten 1969 med albumet ”Everybody knows this is nowhere”. När jag nu lyssnar på ”After the gold rush”, som följde upp det albumet, låter det på många sätt som att det har gått många utvecklande år mellan skivorna men i själva verket är det bara drygt ett år emellan.
   När vi nu befinner oss bland de 30-40 All Time bästa favoritskivorna på min rangordnade lista handlar det genomgående om genuina, homogena och fullständigt klockrena älsklingsskivor och Neil Youngs ”After the gold rush” tillhör garanterat den exklusiva kategorin.
   Det är inte lätt att sammanfatta Neil Youngs alla decennier som artist men det var under 70-talet han sammantaget gjorde de mest intressanta skivorna. Fast han i vanlig ordning hade en stark vilja att regelbundet överraska, både negativt och positivt, och hela tiden ta nya outforskade vägar med sin musik.
   I skarp konkurrens med ”Harvest” (1972), ”Zuma” (1975), ”American stars ’n’ bars” (1977), ”Comes a time” (1978), ”Rust never sleeps” (#114, 1979) och även Stephen Stills-duetten ”Long may you run” (1976) tycker jag att ”After the gold rush” är Neils allra bästa 70-talsskiva. Gjord av en kanadensare som ännu inte fyllt 25 år!
   Vid tidpunkten för utgivningen av ”After the gold rush”, i september 1970, hade Neil Young avslutat första samarbetet med supergruppen Crosby, Stills, Nash & Young och gav ut en soloplatta som innehöll allt: elektriska rocklåtar, ballader, en countryinspirerad cover och geniala bagateller som tillsammans gjorde skivan så homogen och varierat underhållande.
   Åren som soloartist efter splittringen i Buffalo Springfield kantades av konserter helt på egen hand (1968-69), korta turnéer tillsammans med Crazy Horse (1969-70) och längre turnéer med CSNY (1969-70). Uppföljningen på den här skivan blev sex konserter i november och Neil kunde nu satsa allt på sin egen karriär.
   Trots sin ringa ålder var Neil Young 1970 redan en komplett artist. Två soloskivor hade han bakom sig, två sinsemellan olika album. På solodebuten hade han ett löst gäng studiomusiker, bland annat Ry Cooder, i kompet och på det andra albumet gjorde det solida kompbandet Crazy Horse entré med Danny Whitten, gitarr, Ralph Molina, trummor, och Billy Talbot, bas.
   Till de inledande inspelningarna för ”After the gold rush” var Crazy Horse i högsta grad involverat men redan här hade Danny Whitten drogproblem som förvärrats vilket gjorde att Young helt enkelt sparkade hela gruppen från resten av skivinspelningen.

VILKET GJORDE ATT FLERA ANDRA MUSIKER kom in i projektet mot slutet. Den då 19-årige Nils Lofgren gör här gör sin stora skivdebut som pianist, CSNY-basisten Greg Reeves och den gamle kollegan Steve Stills gör märkbara insatser. Lofgren, Stills, Whitten och Molina körar perfekt på flera låtar. Jack Nitzsche som var tongivande på Youngs solodebut håller här en låg profil, nämns exempelvis inte alls på originalskivan från 1970, men enligt senare uppgifter spelar han piano på en låt, ”When you dance you can really love”.
   På skivomslaget påstås det att låtarna på skivan är skrivna till ett filmmanus av Dean Stockwell och Herb Berman. Filmen blev aldrig verklighet men däremot skivan. En skiva som tillhör Neil Youngs kommersiellt mest framgångsrika album och var även favorit hos kritiker. Robert Hillburn skrev så här vackert i Los Angeles Times: ”Words like lovely, beautiful and romantic cannot often be applied to rock albums, but there haven’t been many rock albums like Neil Young’s 'After the gold rush'. It is a delicate, fragile jewel… In the album’s best moments, Young’s soft, disarming voice and the crisp haunting instrumentations are almost therapeutically gentle in this time of assault rock”.
   En delikat juvel, så sant.
   För mig personligen är det blandningen på skivan som är mest avväpnande. Där totala och Young-typiska rocklåtar som ”Southern man” och ”When you dance you can really love” så naturligt omges av så enkla och melodiskt vackra pärlor som “Birds”, “Till the morning comes” och ”I believe in you”. Även titellåten tillhör den där enkla men väldigt personliga kategorin med Neil Young ensam vid pianot.
   Även när Neil Young gav sig på en cover, den hårt omarrangerade versionen av Don Gibsons ”Oh, lonesome me” från 1957, blev det suggestivt, starkt och personligt.
   Annars kan jag aldrig, inte ens efter över 50 år tillsammans med denna skiva, sluta lyssna på och älska inledningslåten ”Tell me why”. Till endast akustisk gitarr gör Neil Young ett så mäktigt och positivt framförande att han egentligen då och för alltid placerar singer/songwriter-genren på en ouppnåelig nivå.

”TELL ME WHY” inleder ”After the gold rush” och redan där befinner sig albumet på absolut högsta nivå.



/ Håkan

ALL TIME BEST #35: "Rubber soul"

THE BEATLES: Rubber soul (Parlophone, 1965)

I MITTEN PÅ 60-TALET, 1965, BEFANN SIG BEATLES i mittenperioden av sin åtta år korta skivkarriär. Men det var en otroligt viktig del av karriären när de fyra medlemmarna tog steget från livet som en konventionell men otroligt framgångsrik poporkester till mer personliga nivåer där de ville experimentera och testa gränserna för vad popmusik kan vara. Där blev ”Rubber soul”, när den släpptes i december 1965, en första milstolpe i en karriär som därefter egentligen bara innehåller banbrytande sekvenser.
   Åren efter Beatles musikaliskt mediokra singeldebut ”Love me do” 1962 var fyllda av en produktiv kreativitet som efter dagens mått mätt känns helt osannolik. Två album om året, minst tre singlar varje år med låtar som inte kom på album och däremellan åtskilliga ep-skivor med ytterligare några exklusiva låtar. Plus ett flitigt turnerande över hela världen. Det går som sagt inte att riktigt förklara hur Beatles-kvartetten hann med att hela tiden vara både produktiv och kreativ på samma höga nivå.
   Succéerna avlöste varandra, låtskrivarna Lennon/McCartney spottade ur sig hitlåtar på löpande band och möjligheterna visste inga gränser. Det gjorde att Beatles tidiga 60-tal är anmärkningsvärt utan att musikaliskt vara så avancerad eller speciellt komplicerad. Men 1965 började det hända saker med gruppen som under flera år hade framfört sånger efter en ganska simpel och strikt struktur med nästan uteslutande ”She loves you”-, ”I want to hold your hand”-, ”I need you”- och ”It's only love”-texter.
   I vanlig ordning följde Beatles upp ett framgångsrikt album, ”Help!”, med ett annat bara fyra månader senare, ”Rubber soul”. Som sagt, produktiviteten var det inget fel på och mellan de båda albumen genomförde bandet en USA-turné, med bland annat den legendariska Shea Stadium-spelningen, som cementerade deras popularitet. För att sedan under fyra veckor i oktober/november 1965 spela in ”Rubber soul”.
   På ytan är ”Rubber soul” inget märkvärdigt album men det är i de små detaljerna som skönheten och utvecklingen mot en intressant framtid kan skönjas. Fortfarande skrev John Lennon och Paul McCartney låtarna huvudsakligen tillsammans men en av huvudpersonerna tog ofta en central roll med mycket hjälp från övriga tre Beatles-medlemmar. Här krönas samarbetet i Liverpools mest kända grupp.
   Det gör ”Rubber soul” till en fantastisk gruppskiva där till och med Ringo Starr får sin första låtskrivarcredit och George Harrison för första gången når toppen som låtskrivare och sångare. George bidrog ju för övrigt som låtskrivare (tillsammans med John) till den första inspelningen av en original-Beatles-låt, den instrumentala ”Cry for a shadow” som spelades in i Hamburg i juni 1961.
   Man behöver nödvändigtvis inte läsa Ian MacDonalds bok ”En revolution i huvudet”, där han bitvis är förvånansvärt kritisk, för att förstå komplexiteten hos ”Rubber soul”. Det räcker att lyssna på låtarna, höra arrangemangen och uppleva storheten i George Martins produktion för att kunna resa tillbaka till ett fantastiskt 60-tal som i december 1965 når sin hittills högsta nivå.
   ”Rubber soul” var mitt första rejäla favoritalbum med Beatles. Det kan alla 14 låtarna på ”Rubber soul” med all önskvärd tydlighet bevisa. Och det var den skivan som blev anledningen till att Beatles slutade turnera 1966.
   Här finns flera John Lennon-låtar som bör platsa på en ”greatest”-samling. ”In my life”, ”Norwegian wood” (där det indiska instrumentet sitar gör premiär i popsammanhang), ”Girl” och ”Run for your life” (som MacDonald dissar som ”ett hemskt spår”) tillhör höjdpunkterna. Och även ”Nowhere man” som också är mer eller mindre ett lyckat samarbete mellan John och Paul.
   Förutom ”Michelle” och ”Drive my car” är Pauls låtar på ”Rubber soul” kanske inte så naturligt framträdande men ”I'm looking through you”, ”You won't see me” och ”The word” är ju för bra för att kategoriseras som hyfsade mellanlåtar.
   George Harrison hade fram till 1965 varit ganska medelmåttig som låtskrivare till sina få bidrag till Beatles tidiga album men på ”Rubber soul” blixtrar det till. Hans bidrag ”Think for yourself”, med en spännande fuzzbas, och ”If I needed someone”, med en välklingande 12-strängad gitarr längst fram, tillhör topparna på hela albumet.
   ”Rubber soul” är ett genomgående starkt Beatles-album med enbart egna originallåtar, Märk väl att Beatles under inspelningsperioden även producerade nästa singel med två låtar, ”We can work it out” och ”Day tripper”, som i vanlig ordning inte finns med på albumet.

”IN MY LIFE”, John Lennons odödliga låt, är bara en av många höjdpunkter på ”Rubber soul”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #36: "Mambo feber"

WILMER X: Mambo feber (Hi Fidelity/EMI, 1991)

DET KANSKE FORTFARANDE är för tidigt att skriva Wilmer X:s slutgiltiga historia men jag tror att när den dagen kommer och allt ska sammanfattas och rangordnas bör "Mambo feber" hamna överst bland alla gruppens många fantastiska skivor. Det här är ju ett makalöst praktverk i både kvantitet och kvalité. Sångaren, gitarristen och ledaren Nisse Hellberg når här sin höjdpunkt som låtskrivare och den enorma produktiviteten (30 låtar på en dubbel-cd) samsas med en hög, mycket hög och bred, kreativitet och variation.
   Sedan den omtumlande starten mitt i punkepokens 1977, under det tidstypiska namnet Wilmer Pitt, har ju gruppens utveckling pekat stadigt uppåt. Via regelbundna skivsläpp, flitigt turnerande, några medlemsförändringar och ett ständigt uppdaterat sound på 80-talet nådde Wilmer X i mars 1991 sin höjdpunkt som grupp.
   "Mambo feber" var en rejäl kommersiell succé, närmare 100 000 sålda ex, men redan 1988 hade gruppen fått sitt genombrott genom att byta skivbolag till EMI, ge ut albumet "Teknikens under" och förändra soundet med hjälp av nye producenten Dan Sundquist. Uppföljaren "Klubb Bongo" (1989) producerade Magnus Frykberg men till "Mambo feber" var Sundquist tillbaka som producent.
   Ärrade Sundquist hade redan på 80-talet producerat uppmärksammade skivor med bland annat Anne-Lie Rydé, Freda' och den numera legendariska "...och stora havet" (1989) med Jakob Hellman. Hösten 1990, när "Mambo feber" spelades in, fick han det stora ansvaret att ta hand om en otrolig mängd nyskrivna Hellberg-låtar. Och att sedan styra upp inspelningarna med allt material som när de avslutades var så omfattande att formatet dubbelalbum var det enda tänkbara.
   Wilmer X hade under hela 80-talet ständigt små medlemsförändringar och "drabbades" inför "Mambo feber" på sommaren 1990 av ännu ett. Basisten Stefan Björk lämnade gruppen han hade spelat med sedan 1983, för att börja spela med Diamond Dogs. Han ersattes av återvändande Thomas Holst som hade spelat gitarr med Wilmer X mellan 1983 och 1986 men nu blev basist.

MED NISSE HELLBERG, GITARR/SÅNG, Jalle Lorensson, munspel, Sticky Bomb, trummor, den gamla frontlinjen, gitarristen Pelle Ossler (sedan 1986), pianisten Mats Bengtsson (sedan 1989) och nu också Holst var Wilmer X en stor och trygg sextett. Men det hindrade inte gruppen, producenten och skivbolagets smakråd Kjell Andersson, som dessutom gjort omslaget, att bjuda in fler gästartister än någonsin till inspelningarna.
   En tjejtrio i kören, med Titiyo i spetsen, en trio blåsare, med bland annat Nils Landgren, och flera speciella musiker som Carla Jonsson, gitarr, Thomas Haglund, fiol, Jesper Lindberg, dobro/steelguitar, Matts Alsberg, kontrabas, och förre Docenterna-sångaren Mats Möller (som var trunkbärare åt Wilmer X tidigt 80-tal...) gjorde hela "Mambo feber"-produktionen till en magnifik fest.
   Största namnet i gästlistan var Peps Persson som gör duetten "Perssons gård" tillsammans med Nisse Hellberg och spelar ett långt och blixtrande gitarrsolo på en låt som också innehåller ett dragspelsolo. På slutet av låten försöker Peps på klingande skånska förklara vägen till Perssons Gård i Skåne.
   Samarbetet med Peps fortsatte samma år med en konsert som resulterade i både ett tv-program och den halvakustiska liveplattan ”En speciell kväll”. Och 1994 gjorde Peps och Nisse duettskivan "Röster från södern".
   Med alla dessa gästartister på "Mambo feber" kunde det kanske uppfattas att Wilmer X höll på att gå utanför sitt gamla trygga sound men hela skivan är en sensationellt jämn avhandling av rockmusikens grundläggande rötter. Att gruppen är Sveriges svar på Rolling Stones hörs på flera låtar. Med sin ruffiga rock, stänk av country och bluesdofter, med tjejkörer och blås går det inte att låta bli att jämföra med "Exile on Main St", ett annat klassiskt dubbelalbum.
   Som vanligt lånar Nisse och Wilmer X från rockhistorien. Nämnda Stones, Chuck Berry och Bo Diddley tillhör de obligatoriska namnen men jag hör också Beatles och Dire Straits på några spår.
   Men mest av allt är det givetvis Wilmer X i högform på "Mambo feber". Från den rockabillyvrålande "Sex kvinnor på ett tåg" via countrysmäktande "En hel värld hemifrån" till underbart poppiga "Hon tar till vapen".
   "Jag är överväldigad", avslutade jag min recension i Nerikes Allehanda 19 mars 1991 och jag kan understryka den känslan än i dag.

”MAMBO FEBER”, titellåten på Wilmer X:s dubbelalbum från 1991.



/ Håkan

Örebro: Skolgatan 34

SKOLGATAN




En lummig, grön oas på en innergård på Skolgatan i Örebro såg lite tråkigare ut i december 2021.

ÄNNU EN PRIVAT KONSERTADRESS I ÖREBRO och ännu en sidokonsert till den pågående Live at Heart-festivalen 2013. Tidig fredagskväll ställde sig de folkmusikrelaterade grupperna Tullamore Brothers och Black River String Band på den provisoriska scenen, med andra ord på marken, i trädgården hemma hos konsertarrangören Anders Larsen och framförde några spontana låtar.
   Varken förr eller senare har jag upplevt någon konsert på den platsen, i ett kvarter som i folkmun har kallats Sing-Sing i många år.


Foto: Olle UnengeBlack River String Band i trädgården på Skolgatan 34. En sidokonsert till Live at Heart 2013 hemma hos arrangören Anders Larsen. Tullamore-brödernas Kajsa Zetterlund, trea från vänster, var tillfällig medlem. Övriga medlemmar från vänster: Anton Magnusson, dobro, Simon Nyberg, mandolin, Erling Bronsberg, banjo och sång, och Philip Jorstig, bas.

BLACK RIVER STRING BAND/TULLAMORE BROTHERS 6/9 2013 Skolgatan

/ Håkan

Örebro: Stortorget 4

STORA ÖREBRO


I ekiperingsaffären Cubus lokaler, i hörnet Stortorget/Köpmangatan, ligger sedan 2012 krogen Stora Örebro.

FÖR SJÄTTE GÅNGEN I MIN SERIE OM KONSERTSTÄLLEN i Örebro gör jag ett nedslag på Stortorget. 2012 utökade människorna som ägde den lilla intima restaurangen Lilla Örebro sin verksamhet med ytterligare ett vattenhål i hörnet Stortorget/Köpmangatan. Då öppnade Stora Örebro och året efter var krogen konsertställe på Live at Heart.
   Innan Stora Örebro tog plats i den stora lokalen, som dock minskade för restaurangverksamhet, låg modekedjan Cubus med huvudkontor i Oslo. I huset har det genom åren varit både Jordbrukskassan, Örebro Läns Hypoteksförening, Örebro Juridiska Byrå och Aktiebolaget Örebro Folkbank.

Foto: Anders ErkmanArgentinaren Ivory Tusk spelade på Stora Örebro 2017.

THE MIGHTY STEF 5/9 2013 Stora Örebro/Live at Heart
IVORY TUSK/DRONNINGEN/THE MAGNETTES 30/8 2017 Stora Örebro/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #37: "Cry tough"

NILS LOFGREN: Cry tough (A&M, 1976)

ALLT HÖR IHOP PÅ ETT ELLER ANNAT SÄTT. Artisterna på skivorna i min favoritlista har under den senaste veckan haft ett visst släktskap. Det var inte alls planerat eller utstuderat när jag under fjolåret skissade på min All Time Best 150-lista men dagens huvudperson, Nils Lofgren, har en viss koppling till både Neil Young och Rolling Stones, veckans två representanter på listan.
   Lofgren hade som 17-åring medverkat på några singlar 1968 med Paul Dowell & the Dolphin men ”After the gold rush” blev hans stora genombrott i offentligt sammanhang, som pianist. Under åren 1969-1974 ledde Nils gruppen Grin innan han 1975 startade sin solokarriär med albumet ”Nils Lofgren” som året efter följdes av skivan som idag spelar huvudroll här, ”Cry tough”. Det är kanske inte så många som håller med mig men jag föredrar den senare skivan.
   Aha, en gitarrplatta, tänker ni som kan er musikhistoria utantill. När jag idag lyssnar på ”Cry tough” så är det givetvis en skiva där gitarren och gitarrsolona uppenbart står i centrum men jag minns det på ett helt annat sätt. Visst drar Nils stundtals i gitarrsträngarna på flera låtar som vore han arvtagare till Jimi Hendrix men det är ju låtarna, de variationsrika arrangemangen där han spelar både piano och gitarr och sedan rösten, den emotionellt starka men väldigt personliga stämman, som ger guldkant på de redan fina melodierna.
   Jag kan ta fram min nästan 46 år gamla recension av ”Cry tough”, från Nerikes Allehanda 2 april 1976, för att citera mina då färska intryck av den helt nysläppta skivan. Rubriken till recensionen var ”Pojken med guldbyxorna” och var starkt inspirerad av en just då aktuell serie på svensk tv.
   ”Nils Lofgren är en stjärna. Han är en pojke med guldbyxorna som ur sina fickor plockar upp gitarrtoner det slår smeksamma gnistor om. Som när de träffar sin publik förvandlas och får en hypnotiserande effekt.
   'Cry tough' är hans nya skiva och det känns främmande att placera in honom i ledet bland de andra gitarrhjältarna. Hans berättarkonst är unik, han använder inte sin gitarr som ett vapen utan målar med den och dess vackra toner upp bilder med ett skönt språk.
   Ändå är gitarren bara en liten del i det stora område som Nils Lofgren behärskar. Som låtskrivare arbetar han med små gester. Hans ord är inte stora men som lyssnare kastas man mellan våldsamma utspel och känslosamt djup. Med säker hand förenar han ytterligheter med bagateller i sina melodier.
   Al Kooper är ny producent men har tacksamt låtit Nils jobba med fria tyglar. Ändå känns stråk- och blåsarrangemang i två låtar lite överarbetade.
   Popvärlden översvämmas inte precis av artister av Nils Lofgrens kaliber som distanserar det mesta. Hans genomslagskraft är förödande och för närvarande så effektiv och det första intryckets enorma glädjerus vill liksom aldrig ta slut. Det tar tid att smälta.”

JAG VAR I APRIL 1976 MED ANDRA ORD RÄTT nöjd med skivan men valde att inte nämna några låtar i recensionen. Därför får jag väl göra det här.
   Inledningen, med titellåten som första låt, är både magisk och lite trollbindande med ett smygande intro och viskande röst som symboliserar titelns motsägelsefulla uttryck som både soft och tuff. En perfekt förklaring till Nils Lofgren som rockartist. Vild med gitarren men sammetslen i rösten. Ron Hicklin Singers förstärker på gospelvis i refrängen: ”Cry tough, go down your soul/You just need another shot of rock and roll”. Klassiskt.
   På nästa låt, ”It’s not a crime” som Nils har skrivit tillsammans med sin närvarande bror Tom, blir det än mer hjälp från kören som förstärkts med P P Arnold, Claudia Lennear och faktiskt den kände trummisen Buddy Miles.
   Inför den här skivan hade Nils Lofgren skaffat sig en ny producent, Al Kooper, som gav soundet ett större omfång med keyboards, stråk- och blås arrangemang och ett allmänt mer arrangerat ljud. Där kompet består av trummisen Jim Gordon och de alternerande basisterna Chuck Rainey och Paul Stallworth. Kooper har producerat fem av skivans nio låtar medan fyra låtar producerats av Lofgren-bekantingen David Briggs med samma laguppställning som på solodebuten, trummisen Aynsley Dunbar och basisten Wornell Jones.
   Det var länge en oskriven regel på Nils Lofgrens soloskivor att det fanns en cover bland alla originallåtar. På ”Cry tough” gör han en helt ny tolkning av Yardbirds gamla pophit ”For your love” i ett mycket långsammare tempo.
   Min stora favorit på ”Cry tough” är ”Mud in your eye” som förmodligen uppfattas som en anonym parentes hos Lofgren-finsmakarna men mitt medvetande har ohjälpligt fastnat i det snärtiga akustiska gitarr-arrangemanget där Nils lägger på ett fint pianokomp ibland. Och turnébasisten Scott Ball spelar en mullrande mäktig ståbas.
   Det var naturligtvis ”Cry tough”-skivan som fick mig att resa till Lund och Nils Lofgrens första Sverige-konsert i maj 1976. I en konsert där fyra av de nya låtarna låg som en liten ryggrad under konsertens inledning.

”MUD IN YOUR EYE”, kanske en parentes på ”Cry tough”-albumet, är min stora favorit.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.