Tidigare blogginlägg

Örebro: Stortorget 12

BEHRN HOTELL


Det som en gång var Behrn Hotell är idag både restaurang och hotell, Mojo.

Foto: Christer PöhnerBehrn Hotell under 00-talet.


SPELNINGAR PÅ LIVE AT HEART-FESTIVALEN tog mig till många nya konsertställen på 2010-talet. På Behrn Hotell upplevde jag en festivalspelning 2015. Ett hotell med långa anor.
   Ur askan efter den stora stadsbranden 1854 byggdes hörnhuset Stortorget/Kungsgatan 1860 och är ett av de äldsta husen i Örebros stadskärna. 1927 förvärvade Johan Behrn fastigheten, handlare och hantverkare i bottenplanet och övre planet blev med tiden ett pensionat som efter några år fick namnet Hotell Örebrohus. Mellan 2003 och 2018 hette hotellet Behrn Hotell.
   Sedan sommaren 2019 finns det i fastigheten både en restaurang, Mojo, och Mojo Hotell, 39 rum.

Alla bilder: Anders ErkmanOlle Unenge och hans stora band uppträdde på Behrn Hotell under Live at Heart-festivalen 2015..

OLLE UNENGE BAND 4/9 2015 Behrn Hotell/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #28: "The Mona Lisa´s sister"

GRAHAM PARKER: The Mona Lisa’s sister (RCA, 1988)

ALLT BEFINNER SIG I ETT FÖRHÅLLANDE till något annat. Efter ett särdeles lyckat 70-tal flyttade engelsmannen Graham Parker till USA. Första försöket att producera en skiva där var lyckat, ”The up escalator” (1980), men sedan hamnade den gamle bensinpumpsarbetaren i en allt krampaktigare karriär. Där han kvävdes av skivbolag och där amerikanska skivproducenter inte kunde eller ville förstå honom.
   De följande tre skivorna ”Another grey area” (1982), ”The real macaw” (1983) och ”Steady nerves” (1985) är en sorglig och negativ del i en överhuvudtaget positiv artistkarriär . På sina håll fanns väl låtar av kvalité där men arrangemang och produktion gjorde allt för att sudda ut den lille mannens stora personlighet.
   Därför kom ”The Mona Lisa’s sister” som en alldeles lysande överraskning när det såg som mest grått ut. Den stora förändringen ligger i produktion, det engelska soundet och arrangemangen där musikerna får utrymme att skapa något personligt. För första gången har Parker producerat sin egen skiva.
   Producentreferenserna hade Parker hämtat från Jack Nitzsche, amerikanen som producerade ”Squeezing out sparks”. Sår här har Parker sagt:
   ”I got on great with Jack. Since I began calling myself "Producer" on my records, starting with "Mona Lisa's Sister" in '88, I've based the whole idea of making records around Jack's work on "Sparks," which was: let the song do the talking. Most producers I've worked with have had an over inflated idea of their importance, but I didn't feel any of that with Jack. I can't think of a better recommendation than that, really.”
   Brinsley Schwarz, forne Rumour-kamraten, hade funnits med på Parkers USA-skivor (utom en, bottennappet ”Another grey area”) men helt utan konstnärlig inblick. Nu dyker han upp som producentkamrat till Graham och spelar genomgående en vass gitarr samt körar på hela skivan.
   Dessutom återförenas Parker med Rumour-basisten Andrew Bodnar medan trummorna växelvis spelas av Pete Thomas (Attractions) och Terry Williams (Rockpile). Ett helengelskt komp inspelat i Lansdowne Studios, London. Nio år efter Rumour-samarbetet var soundet tillbaka. Fullträffen är tydlig.
   Soundmässigt är det gudomligt starkt. Naket, spännande och mänskligt där Parkers egen akustiska gitarr ligger med i produktionen som en kontakt till rötterna.
   För första gången så bifogades texterna tryckta på inneromslaget till en Parker-skiva och man fick en ny insikt i kapitlet Parker. Det var både bitska och bittra ord han spottade ur sig till melodier som ibland kräver lite längre tid än vad som varit vanligt på Parkers skivor.
   Han dolde inte låtarna bakom arrangemangsmässiga effekter utan lämnade ut allt utan omvägar. De bästa låtarna, ”Under the mask of happiness”, ”Back in time”, ”Blue highways” och ”Success”, tillhör topparna i Parkers hela karriär.

”GET STARTED. START A FIRE” är en av de framträdande låtarna på Graham Parkers ”The Mona Lisa's sister”.



/ Håkan

Februari 2022 på Håkans Pop

I'm Kingfishers senaste låt, ”The pain of happiness”, tillhör februari månads finaste musik.

DET BLEV ETT TÄMLIGEN HÄNDELSEFATTIGT februari på Håkans Pop att sammanfatta . Ännu så länge inga aktuella konsertupplevelser att rapportera och både kvalitets- och nyhetsmässigt blev Februari 2022 en blekare månad än januari när det handlade om nya skivor. Följ de blåfärgade länkarna till den ursprungliga artikeln på Håkans Pop.
   Säsongens huvudprojekt på Håkans Pop, All Time Best Albums, fortsatte under februari med sin redovisning av platserna 30 till 41 med en brokig skara artister som Elvis Costello, Tom Petty, Anna Ternheim, Bob Dylan, Neil Young, The Beatles, Wilmer X, Nils Lofgren, Rolling Stones, Neil Young igen, John Cougar Mellencamp och Bob Dylan igen.
   I den andra pågående följetongen på Håkans Pop, där jag berättar om olika konsertställen i Örebro, tog jag under februari med läsaren till bland annat Rosengrens Skafferi, Stora Örebro och Level.
   I en notering om TisdagsAkademien, sammanslutningen jag har tillsammans med Olle och Janne, berättade jag om hösten 2020 när vi med varandra talade om bland annat Jimi Hendrix, George Jones, Count Basie, Keith Richards och Toots Hibbert.
   I övrigt skrev jag under februari en Minns-artikel om Gary Brooker, Procol Harum-sångaren, som nyligen avlidit.

PRECIS SOM MÅNADEN I ÖVRIGT var det en ganska blek februari med få riktigt intressanta nya skivor på skivmarknaden. Många album att lyssna på men inte så många minnesvärda stunder.
   Tuffa JOHNOSSI har en härlig energi men lyckas bara stundtals med låtskrivandet på nya albumet ”Mad gone wild”. LOUISE HOFFSTEN har inte heller lyckats få ihop helheten på ”Crossing the border”. Nye producenten Johan Glössner har skapat en läcker ljudbild men låtmaterialet är lite ojämnt.
   Nya spännande sångröster på album från CATE LE BON (”Pompeii”) från Wales, och de amerikanska CARSON McHONE (”Still life”) och ERIN RAE (”Lighten up”) i bandet med samma namn men även där har jag svårt att hitta genomgående kvalitéer.
   Jag minns att jag blev imponerad av den amerikanska gruppen THE DELINES förra album för drygt tre år sedan och nya ”The sea drift” är ännu lite bättre. Med sångerskan Amy Boones coola röst i spetsen bjuder bandet på en sval ibland souldoftande musik som långsamt men säkert träffar hjärtat. Även några instrumentala låtar står för underhållningen.
   Sedan mitten av 90-talet har jag fascinerats av Pearl Jam-sångaren EDDIE VEDDERS röst och hans musik på några olika soundtracks och hans nya ”Earthling” har en anmärkningsvärd bred mix. Här finns både arenarockande låtar (”Invincible”) och hårdare närmast Pearl Jam-baserad hård rock men också uppseendeväckande poppiga låtar.
   ”Long way”, redan släppt på singel, har hitpotential och Elton John-samarbetet ”Picture” är ren och skär pop i närheten av Eltons egen musik. Den pianoklinkande balladen ”The haves” ligger absurt inklämd mellan albumets absolut tyngsta låtar, ”The dark” och ”Good and evil”, som följs av ännu mer adrenalinstinna ”Try”.
   Efter en lång inledning och troget lyssnande hittade jag till slut månadens klart bästa album, ”Värmen” med ERIC PALMQWIST. Jag gillar Eric, har gjort det sedan 1998 när han var sångare i Monostar, sedan egna bandet EP's Trailer Park och några år tillbaka har han producerat väldigt bra soloskivor. Och ”Värmen” stör inte den utvecklingen fast den är mer lågmäld än Eric har varit tidigare.
   Soundet och arrangemangen på ”Värmen” är märkbart influerat av producenten Andreas Mattssons närvaro. Det har också resulterat i fler pianobaserade låtar och i den behagliga miljön får Erics sedvanligt personliga texter ännu mer utrymme och här sjunger han dessutom bättre och engagerat än någonsin.
   Ett par låttitlar på ”Värmen” drar till sig ögonen, ”När jag va full var jag ett svin” och ”Du va aldrig rädd för att dö ung”, men Eric omfamnar texterna med vemodigt starka melodier som förvandlar de låtarna och många andra på albumet till all time high-nivå i hans skivproduktion. Textraden ”Du va bara rädd för livet!”, i den ovannämnda andra låten, är ett magiskt ögonblick på ”Värmen” som innehåller fler låtar av samma kaliber och per automatik råkar Eric också överträffa producent Mattssons senaste alltför dystra album med stor marginal.
   Under sitt alter ego I'M KINGFISHER gjorde Thomas Jonsson ett outplånligt intryck när han 2016 gjorde ett uppträdande på Live at Heart i Örebro. Jag har lite slarvigt missat hans skivutgivning sedan dess men på senaste singeln ”The pain of happiness” når han tillsammans med Martin Hederos och Irya Gmeyner, som har varit med och skrivit låten, en personlig höjdpunkt i sin karriär. Med ljus röst, en ljuvlig melodi och Bebe Risenfors smakfulla kornett sätter sig låten, specialskriven till den svenska filmen ”Comedy Queen”, i mitt medvetande. Lyssna på YouTube-länken ovan!

/ Håkan

ALL TIME BEST #29: "Planning escapes"

WILL COURTNEY: Planning escapes (Wren & Shark, 2016)

AMERIKANEN WILL COURTNEY ÄR KANSKE det minst kända namnet på hela min 150 album långa favoritlista så det är nog på sin plats med en resumé kring hans historia. Will har en lång och omväxlande bakgrund, har inte minst regelbundet flyttat runt i USA sedan han föddes i Nashville, Tennessee och musikaliskt har han lämnat spår efter sig på både egna och andras skivor.
   Det musikaliska hemmet, hans mamma sjöng gospel och hans pappa skrev musikaler, fanns snart i Texas innan han var mogen att flytta till Los Angeles där idoler som Beach Boys, Randy Newman och Flying Burrito Brothers hade sina rötter. Men han letade sig tillbaka till Texas och Austin (där han just nu ännu en gång har bosatt sig) och bildade där gruppen Brothers & Sisters tillsammans med sin syster Lily för drygt tio år sedan. Gruppens båda album, "Brothers and Sisters" (2006) och "Fortunately" (2008), finns för övrigt tillgängliga på Spotify liksom soloskiva.
   Ungefär samtidigt medverkade Will på Austin-bandet …And You Will Know Us by the Trail of Deads album "So divided" där han sjöng på en låt. Och hans namn fanns under några år med på skivor i mer (Deadmans "Take up your mat and walk") eller mindre (Tenlons Fort, Tracey Bunn, The Gousters...) kända sammanhang innan solokarriären satte fart.
   Skivan innan ”Planning escapes” var starkt influerad av den amerikanska singer/songwriter-traditionen där han såg upp till namn som Gene Clark, Neil Young, Bob Dylan och Steven Fromholz. Ett band fanns vid hans sida på skivan men det spelades huvudsakligen lågmält och försiktigt. Men där fanns också en genuin låtstyrka i originalmaterialet där man också kunde ana popinfluenser.
   På "Planning escapes" sprids alla hans influenser ut på ett ganska underbart sätt. På albumets Deluxe-utgåva framförs alla de tio låtarna på två olika sätt, både med band och på ett stilla akustiskt sätt. Neil Young, en annan av Wills förebilder, gjorde 2014 något liknande på "Storytone". Här får vi det bästa av Will Courtneys båda världar. Från akustiska glimrande ballader till svängig och melodiös poprock.
   Arrangemangen med band är dock inte genomgående rockiga och tempoladdade. Redan på skivans två första låtar, "Your smile reminds me of home" och "The days when bands could make you cry", möts ytterligheterna med samma fantastiska resultat som följd. En ballad med smekande steelguitar följs av en högpotentiell rocklåt där Wills kommentar om det aktuella musikklimatet går rakt in i hjärtat. Poprock på gränsen till klassisk powerpop.
   Popinfluenserna finns som sagt närvarande på många låtar och när den 12-strängade gitarren inleder "I got your back" är hitkänslan total men personlig och förstärks av bandets märkbara engagemang i bakgrunden. Gitarrsolot ekar lite av Neil Youngs överstyrda galenskap.
   Efter några smeksamma och välskrivna låtar kommer "It's in your mind" som jag första gången uppfattar som traditionell men som har ett magnetiskt sug i rytmen och varje taktslag.

”MOST OF MY LIFE” ÄR BALLADEN som är ett häftplåster tack vare de vemodigt skrivna textraderna ("Most of my life has has been a waste/most of my days planning escapes") och den Neil Young-trygga baktakten.
   Sedan kommer skivans andra rockhöjdpunkt, "The pain", med ett gitarrsolo som tangerar Neil Youngs "Like a hurricane" utan att kopiera och låten avslutas provokativt och rundgångsladdat. Låten är tillägnad Dennis Wilson med budskapet att varken drinkar eller droger kan hjälpa mot smärta.
   Will har tidigare i sin karriär hämtat äldre covermaterial men har den här gången hittat en låt på tidsmässigt kortare avstånd. Damien Jurados "The killer" fanns med på deluxe-återutgivningen 2013 av hans album "Where shall you take me?" (2003) i blott en demoversion. Här är den fulländat men ändå avskalat tolkad av Will.
   Albumet avslutas med ännu en egen välskriven låt, ”Stop hitting rewind”. Wills låtskrivande tangerar här kommersiell musik med en ballad som i de "rätta händerna" skulle kunna bli en smörig miljonsäljare eller ledmotivet i en film. Här framförs den dock med all dignitet som Will Courtney kan skaka fram.
   Kompbandet bakom Will går under namnet The Wild Bunch, efter ett ökänt gangstergäng i Vilda Västern, och är Dan Wilcox, gitarr, Dave Morgan, bas, Ricky Ray Jackson, steelguitar, och Travis Garaffa, trummor.
   "Planning escapes" släpptes 15 juli 2016 och just den dagen 135 år tidigare, 1881, begravdes Billy the Kid i Fort Sumner, New Mexico. En historia och en epok som fascinerar Will och gjorde att han medverkade som historiker i mini-tv-serien "Gunslingers: Billy The Kid".

”THE DAYS WHEN BANDS COULD MAKE YOU CRY” är en fantastisk poprocklåt!



/ Håkan

ALL TIME BEST #30: "Armed forces"

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS: Armed forces (Radar, 1979)

IDAG ÅTERVÄNDER VI TILL 1979, de allra första dagarna av det året faktiskt (”Armed forces” släpptes 5 januari!), när Elvis Costello kröner sitt 70-tal musikaliskt. Med sitt tredje album visar den då 24-årige engelsmannen upp en utveckling med moderna detaljer och framförallt ett fantastiskt låtskrivande.
   Den här långa följetongen om mina allra bästa albumfavoriter utspelar sig just nu, mina åsikter och tankar om skivorna i detta nu. Men det hindrar mig inte att ibland tänka tillbaka på den tid när skivorna gavs ut, vilka förutsättningar som rådde och helt enkelt analysera situationen just då för både artist och lyssnare.
   Med de tankarna i huvudet är det närmast rörande när jag nu konstaterar att Elvis Costello fyllde 24 år just under inspelningarna av ”Armed forces” och själv var jag 26 år när jag hörde skivan första gången i januari 1979. De viktiga förutsättningarna hade ju givetvis en avgörande betydelse hur jag uppfattade skivan en gång. Att i den ringa åldern producera en så lysande skiva och att jag sedan i min tur befann mig i min kanske bästa ålder för att suga åt mig all bra popmusik som just då gavs ut. Sådant påverkar även minnet av musiken.
   Jag vet att ålder inte har någon relevans i det här sammanhanget men det är klart att jag tyckte det var intressant att det under några år på 70-talet kom fram bra artister som var yngre än jag var. Vid sidan av Costello fanns det då så kallade yngre förmågor som The Clash, Eddie & the Hot Rods och Wreckless Eric som alla finns representerade på min 150-lista. För att inte tala om helt jämnåriga artister som John Hiatt och Magnus Lindberg.
   Åldersaspekten har ändå en viktig roll i det här sammanhanget. Jag märker det när jag läser min egen recension av ”Armed forces” publicerad 27 januari 1979 i Nerikes Allehanda. Jag är inte så reservationslöst positiv som jag trodde i mitt bleka minne och under rubriken ”Costello laddar om… men står still” kommer jag med några överraskande invändningar. Som till exempel: ”Det är alltid enkelt att tycka om det nya och senaste, jämföra med tidigare och dra positiva slutsatser. Men när profeter och smakdomare sagt sitt står vi ändå inför den nakna sanningen: Jag reserverar mig.”
   När jag nu försöker göra en efterhandskonstruktion kan jag kanske förstå mina små kritiska ord. Det var nog inte så mycket riktat mot just skivan utan mer ett uttryck för tidsandan. Det hade naturligtvis basunerats ut i all press att det här minsann var Costellos bästa skiva och min reaktion var väl att inte gå i ledband för ytterligare en reservationslös hyllning. Sedan var jag lite skeptisk mot Costellos utveckling som just då hade turnerat flitigt i USA, träffat kända fotomodeller och umgåtts med societeten. Det rimmade illa med min bild av den typiske jordnära engelsmannen.
   Men just nu, när jag lyssnar på ”Armed forces” idag, hör jag ett mycket bra album.

EFTER SITT ANDRA ALBUM, utmärkta ”This year’s model”, turnerade Elvis Costello intensivt med sitt band Attractions. Långa turnér och många konserter och det var under de oändliga resorna i USA som Elvis skrev majoriteten av låtarna till sin tredje skiva som först hade titeln ”Emotional fascism” men sedan, på trummisen Pete Thomas förslag, ändrades till ”Armed forces”.
   Exempelvis skrevs inledningslåten ”Accidents will happen” på ett motellrum i Arizona och Elvis har berättat att han hade ambitionen att göra något som liknade Burt Bacharachs ”Anyone who had a heart” och mot slutet av låten återfinns det också referenser till Randy Newmans låt ”I don’t want to hear it anymore”.
   Inför skivan hade Elvis lyssnat på skivor med David Bowie, Rolling Stones, Iggy Pop, Kraftwerk, ABBA, soul, country och även The Beatles och alla de intrycken påverkade givetvis soundet på skivan. Attractions var äntligen fullt ut krediterade på skivan och Steve Nieves keyboards spelar en större musikalisk roll än Costellos gitarr på många låtar. Hans olika syntar har påverkat arrangemangen mer eller mindre på varje låt. Lyssna bara på ”Green shirt”, ”Senior service”, ”Two little Hitlers” och ”Sunday’s best” i valstakt som var skriven av Elvis men ursprungligen riktad till Ian Dury.
   Och pianot på ”Oliver’s army” kan inte sammankopplas med någon annan än Benny Andersson. Låten och produktionen blev så perfekt att nästa singel faktiskt blev Elvis Costellos mest framgångsrika under hela hans karriär. ”Oliver’s army” nådde en 2:a-plats i England i tre veckor medan Bee Gees ”Tragedy” och Gloria Gaynors ”I will survive” ockuperade förstaplatsen.
   ”Oliver’s army” har textmässigt ett långt mycket allvarligare tema än jag uppfattade när skivan kom. Bakom den struttiga glada ramsan döljer sig en text om den brittiska invasionen av Nordirland och låten innehåller hans kanske mest kontroversiella textrader där han jämför Englands behandling av irländare med amerikanarnas diskriminering av afroamerikaner: ”All it takes one itchy trigger/One more widow, one less white nigger”. Låttiteln syftar på Oliver Cromwell, den engelske militären och statsmannen som på 1600-talet såg irländare som fiender och Olivers armé erövrade Irland 1649. Textraden, med det värdeladdade n-ordet, har gjort att Costello har struktit låten från alla liveframträdanden för all framtid.
   Andra utsökta låtar på skivan är ”Party girl”, med sina Beatles-referenser, ”Busy bodies” där gitarriffet från Roy Orbisons ”O, pretty woman” dyker upp, och den intensiva ”Chemistry class”. Det här är popmusik med punkattityd av högsta kvalité.
   Första låten som spelades in till skivan, en version av producenten Nick Lowes gamla Brinsley Schwarz-låt ”(What’s so funny ’bout) Peace, love and understanding”, kom aldrig med på albumet utan hamnade redan i november 1978 på b-sidan till Nick Lowe-singeln ”American squirm”. Costello och Attractions uppträder där under pseudonymen Nick Lowe And His Sound. Och på singelomslaget sitter Lowe vid mixerbordet med Costellos hornbågade glasögon och gitarr.
   Till skivans mindre lyckade detalj hör skivomslaget, fold-out sleeve som det heter på engelska, där Barney Bubbles fladdriga och pusselliknande konvolut är helt opraktiskt för alla som äger fler än två vinylskivor.

”PARTY GIRL”, med alla Beatles-referenser, är en av många höjdpunkter på ”Armed forces”.



/ Håkan

Örebro: Drottninggatan 12

O'LEARYS


Sport-, mat- och musikrestaurangen O'Learys på Drottninggatan i Örebro.

2007 ÖPPNADE SPORTBAREN/RESTAURANGEN O'Learys portarna i den tidigare apotekslokalen på Drottninggatan i Örebro. Med rötterna i Boston träffade Anne O'Leary en ung svensk som jobbade i baren på en restaurang i Nantucket. De blev ett par som flyttade till Sverige och i november 1988 öppnade de den första O'Learys-restaurangen i Göteborg.
   Den följdes av ytterligare restauranger på många ställen i Sverige. En mötesplats för sport och mat/dryck men också levande musik.
   I Örebro var det Tommy Svensson och Jakob Strömberg som startade O'Learys 2007.
   En enda konsert har jag upplevt en trappa upp på O'Learys. Det var The Blands fantastiska navslutningskonsert på 2014 års upplaga av Live at Heart.

Foto: Anders ErkmanThe Bland gav dansmusiken ett nytt ansikte på O'Learys när Live at Heart-festivalen avslutades 2014.

THE BLAND 6/9 2014 O'Learys/Live at Heart

/ Håkan

Örebro: Beväringsgatan 2B

NÄRKE KULTURBRYGGERI




HUSET PÅ DET GAMLA I3-OMRÅDET ser både anspråkslöst och anonymt ut men på insidan verkar ett av Örebros mest framgångsrika bryggerier, Närke Kulturbryggeri. Ett litet bryggeri beläget i Grenadjärstaden i Örebro. Bryggeriet startade i mars 2003 och sedan 2004 bryggs det flera olika sorters smakrika öl, allt från ljus lager till ale och svart stout och porter.
   I lokalen arrangeras det ibland också konserter och jag var väldigt sen när jag första gången 2013 upplevde en konsert där.


I december 2015 spelade T-Blues Sweden på Närke Kulturbryggeri. Basisten Micke Hagberg, till vänster, och Mats Norrefalk, till höger, fick god hjälp av gästgitarristen Finn Sjöberg i mitten.


KENNY HÅKANSSON & BILL ÖHRSTRÖM 7/12 2013 Närke Kulturbryggeri
T-BLUES SWEDEN 19/12 2015 Närke Kulturbryggeri
MAJORNAS 3DJE ROTE 7/4 2017 Närke Kulturbryggeri
MAJORNAS 3DJE ROTE 9/12 2017 Närke Kulturbryggeri
MIKAEL RAMEL BAND 22/4 2018 Närke Kulturbryggeri

/ Håkan

ALL TIME BEST #31: "Full moon fever"

TOM PETTY: Full moon fever (MCA, 1989)

STÖRSTA PROBLEMET I PROJEKTET ATT SÄTTA ihop den här långa rangordnade listan på 150 album har i viss mån handlat om sammansättningen, att göra variationen så stor som önskvärt och att välja skivor med ett stort antal olika artister och grupper för att om möjligt göra listan både intressant och underhållande. Många artister har gjort väldigt många bra skivor under många decennier. Därför kan urvalet av album på listan ibland uppfattas som lite slumpmässig när det handlar om artister med många konkurrenskraftiga titlar på sitt samvete. Som exempelvis i dagens aktuella val av artist, Tom Petty.
   ”Damn the torpedoes” (1979) anser jag nog vara Pettys största stund på skiva, när han delar credit med The Heartbreakers, men placerade den lite längre ned på min 150-lista. Uppföljaren ”Hard promises” (1981), en stark 80-talsplatta, är inte så mycket sämre men fick inte plats alls i det här konkurrenskraftiga sammanhanget. Inte heller mycket fina ”Southern accents” (1985) nådde så långt i min samlade bedömning. Det har med andra ord fattats en rad tunga beslut när jag har nominerat Tom Petty-skivor till min lista.
   Att valet till slut hamnade på Pettys första soloplatta, ”Full moon fever”, får nog tillskrivas det oväntade Jeff Lynne-soundet som överraskade mig när skivan släpptes 1989 och fortfarande gör albumet till en mycket stor favorit i skivhyllan. Ändå borde jag ha varit fullt beredd efter det sensationella Traveling Wilburys-samarbetet som hade inträffat året innan.
   ”Full moon fever” kom som en logisk och naturlig uppföljare till det projektet. Där förenades Petty med sina idoler Bob Dylan och George Harrison och träffade nya vänner som Roy Orbison och Jeff Lynne. Wilburys-skivan var ju ett bevis på att när stjärnor kan och vill samarbeta kan resultatet bli väldigt lyckat.
   ”Full moon fever” är bokstavligen ett soloalbum, där ingenting direkt krediteras Heartbreakers, men däremot finns det åtskilliga gästmusiker på skivan som har sitt ursprung i det bandet. Gitarristen Mike Campbell är kanske skivans viktigaste person förutom Petty. Dels är han som musiker mycket framträdande i arrangemangen, han har varit med och skrivit två låtar på ”Full moon fever” och är dessutom ansvarig för produktionen tillsammans med Jeff Lynne och Petty (eller T.P. Som det står på skivomslag och skivetikett).
   Heartbreakers-nedlemmarna Benmont Tench, piano, dåvarande basisten Howie Epstein, körsång, är med på några låtar och Phil Jones, som spelade percussion med bandet både på skiva och turné mellan 1980 och 1984, är trummis på elva av de tolv ”Full moon fever”-låtarna. Så skivan är inte direkt någon utpräglad solotripp.
   Det är Jeff Lynnes rutinerade närvaro som har färgat sound, arrangemang och låtskrivande allra mest på albumet. Som producent har Lynne som vanligt satt en personlig prägel, markerade trummor och rytmer och luftiga akustiska gitarrer är största kännetecken, och samtidigt har Petty här skrivit några av sina allra starkaste låtar under hela sin karriär.
   Som ledare för Electric Light Orchestra var Jeff Lynne rutinerad som producent men utanför den gruppen blev han inte ett etablerat namn förrän 1983 men starten med två Dave Edmunds-album, ”Information” (1983) och ”Riff raff” (1984), var inte lyckad. Låtmaterialet svek, produktionen passade inte Edmunds rock'n'roll-stuk och båda albumen lät extremt obekväma.
   Men det skulle runt 1987/88 hända saker runt Lynne vars producentnamn fanns med på skivor av Duane Eddy, Randy Newman och Brian Wilson men framförallt på George Harrisons mycket lyckade ”Cloud nine”. Där det ena gav det andra och han blev producentansvarig för den ovannämnda Traveling Wilburys-skivan som helt naturligt sedan gav honom jobbet som producent på Tom Pettys första soloalbum.
   Både Harrison och Orbison, vars comebackalbum ”Mystery girl” spelades in och producerades av Lynne under 1988, figurerar av naturliga skäl på ”Full moon fever” och skänker en viss tyngd till det musikaliska.
   Det övervägande soundet på ”Full moon fever” är inte så rockigt som de allmänna Heartbreakers-arrangemangen varit tidigare. Det är rent av ett poppigt ljud där lager av körer, keyboards och akustiska gitarrer är huvudreceptet. Ett radiovänligt koncept och mycket riktigt lyckades Petty räkna in ett antal hits från skivan, ”Runnin’ down a dream” och de båda starka inledningslåtarna ”Free fallin’” och ”I won’t back down”.
   ”The apartment song” och ”A mind with a heart of its own” är fylld av de traditionella rockrötterna, trubaduren Petty gör entré i den helt akustiska balladen ”Alright for now” och de fina popgitarrerna klingar skönt i Byrds gamla ”Feel a whole lot better”,skriven av Gene Clark.
   I rockabillykryddade ”Yer so bad” och ”Zombie zoo” når de textmässiga krumelurerna sin bästa nivå och den smäktande ”A face in the crowd” fulländar den fulländade skivan.

”FEEL A WHOLE LOT BETTER”, albumets enda coverlåt, tillhör topparna på ”Full moon fever”.



/ Håkan

TisdagsAkademien (3)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.

HÄR FORTSÄTTER REDOVISNINGEN av ämnen och anekdoter som har diskuterats och detaljerat analyserats av Olle, Janne & Jag i vår TisdagsAkademi. Det är en viss eftersläpning i rapporteringen och dagens ämnen kom upp på bordet sen höst 2020.
   Regelbundna möten varje vecka gör att antal ämnen till diskussionsmaterial hela tiden ökar som sedan gör att kunskapsnivån hos Akademiens ledamöter höjs. Under våra möten är det dessutom fritt att tala om musik i största allmänhet och ”associationshalka” har blivit ett vanligt begrepp i våra ibland djupgående samtal.
   Sedan vi bestämde att söka filmer och dokumentärer på YouTube finns det ibland risk för snedsteg och halvhjärtade satsningar, Jimi Hendrix-filmen nedan är ett exempel. Det finns både för- och nackdelar med materialet på YouTube men vi letar outtröttligt vidare i jakt på kvalité.
   Det här är tredje rapporten i Akademiens verksamhet som återkommer en gång i månaden på Håkans Pop. Här finns sedan tidigare Första och Andra rapporten från TisdagsAkademiens möten.







JIMI HENDRIX: The last 24 hours (1:02 lång)
Den intressanta, spännande och smått dramatiska titeln på den här påstådda dokumentären lovar lite för mycket. För det första är det i sekvenser en berättelse om Jimi Hendrix hela karriär, flimriga bilder, kronlogiskt hoppande och ett genomgående historieberättande som lutar sig mot flickvännen Monica Dannemans minst sagt konstiga uttalanden. Det kommer ju fram på slutet att det finns många meningsskiljaktligheter och förklaringar kring Jimis död.
   Producenten och regissören Michael Parkinsons film berättar bland annat om Jimis dåvarande manager Mike Jeffery, f d Animals-manager, som var illa omtyckt i sammanhanget. Jimis tyska flickvän, Danneman (f d prositituerad), har ett dimmigt minne från dödsdagen.
   Författaren Keith Altham förekommer ofta i filmen och berättar vilken fantastisk musiker Jimi var. En annan manager, Tony Calder (kompanjon till Andrew Oldham) berättar också ögonvittnesskildringar om att Eric Clapton var så imponerad att Jimi fick jamma med Cream. Han fick rubrikerna ”Wild man of Borneo” och ”Black Elvis”.
   ”He was weak, kunde inte säga nej” var ett omdöme om Jimi. ”Han kunde inte skilja på verklighet och fantasi”.
   Danneman påstår att hon och Jimi åt tonfisksmörgås och drack vitt vin sista natten. Tjejer på rummet och LSD i drinken samtidigt som Jimi låg 1:a i både USA och UK.
   Bandet Experience sprack. På Woodstock kompades Jimi av Band Of Gypsies. Jimi såg död ut på ett Anti-Vietnam-gig. Han såg deprimerad och utmattad ut.
   I korthet pratas det om ett maffiaspår om Jimi Hendrix död. Totalkaos på Isle of Wight-festivalen. Fortsatte till Danmark, Tyskland, Någon manager Ed Chalpin nämns.
   Rekonstruktion av själva dödsfallet på hotellrummet och filmen når det spekulativa lågvattenmärket. Danneman kunde inte väcka honom. Upplivningsförsök. Sjukhuset och sedan död. Rykten om drogöverdos eller kvävningsdöd av sina egna spyor. 22 år senare har någon spårat upp sjukvårdarna som kom till hotellet som påstod att Jimi hade legat död i 7 timmar. Nya rykten om maffia och självmord...

När jag skickade YouTube-länken till Olle och Janne och påpekade att dokumentären inte var så seriös. Då letade Janne upp en egen dvd-dokumentär som vi tittade på.

JIMI HENDRIX (98 min lång) Utgiven 2000, copyright 1973.
Här är det riktigt fina fantastiska livebilder, hela låtar från bland annat Monterey-festivalen. Både musikaliskt och bildmässigt exploderar det i juni 1967. Jimi får många chanser att visa upp sig som den otroligt skicklige gitarrist han var.
   ”Cloud 9” översätts i filmen som ”eufori”. Jimi dyrkade Bob Dylan och vi får bland annat se och höra hans version av ”Like a rolling stone”.


COUNT BASIE (Svt Play, 75 min lång, 2019)   
Och nu över till något helt annat som det en gång hette i ett engelskt humorprogram: Storbandsjazz!
Dokumentären om Bill ”Count” Basie är sevärd för alla, även genuint poprockintresserade.
   Basie var pianist, orkesterledare och fixstjärna. Gunnar Bolin läser ur Basies efterlämnade brev och anteckningar. Han höll sitt privatliv så gott som hemligt under hela sin karriär. Han var ”One of the guys in the band”. Quincy Jones säger att Count Basie ”hade stil”.
   Född 1904 i Red Bank, New Jersey, hatade skolan och var fascinerad när cirkusen kom till stan och fattade snabbt tycke för musik som var biljetten ut i världen.
   1962 var det 46/47 veckor det året på turné men Basie ville ha lugn och ro hemma. Count Basie är storbandsjazz i mina öron men beskrivs här som bluesbaserad och det hörs. Rasåtskillnad var ett stort ämne i dokumentären men Basie var ingen arg person.
   När Count hamnade i New York 1924 var det bland annat Fats Waller han blev vän med. 1926 var det ragtime som gällde och han blev revypianist.
   ”Jump king of swing” stod det i en annons. 1933 var han noga med musikerna i bandet.
Det fanns jazzmusiken en Duke, Earl och en Baron så Bill Basie blev 1937 Count (greve) Basie. ”One o'clock jump” var en av de första succéerna.
   Kriget kom och nazisterna gillade Basie fast de egentligen hatade svarta och judar. Sångarna i bandet tog över stjärnglorian.
   Basie fick dottern Diane 1944, fuktionshindrad.
   Som musiker och bandledare hade Basie ett liv på resande fot. 30 år i turnébussen var bandets hem.
   1955 kom det stora genombrottet för Basie, 51 år gammal. Det samspelta bandet lät som en enda musiker. Rytmsektionen hade drivet i bandet. En institution på 50-talet.
   På 60-talet ändrades allt när Basies band 1965 började spela med Frank Sinatra och 1969 med både Sammy Davis och Quincy Jones.
   Blev stämd av frun. Flyttade sedan till Bahamas och levde med grått skägg ett familjestarkt liv. Dog 1984 och frun dog året innan.


KEITH RICHARDS: Under the influence (Netflix, 1:22 lång, 2015)
Filmens inledning är minst sagt överraskande. Massor med blommor och träd och Keith som trampar omkring på gräset och säger att ”Du växer aldrig upp”. Inledningen är som en dramafilm men är en dokumentär och intervju med Rolling Stones-profilen.
   Han röker, som han gör under uppskattningsvis 85% procent av filmen, och bläddrar bland sina bluesskivor. Dricker whisky och musiken är i centrum hela tiden.
   New York, intervju av journalisten Anthony DeCurtis. När Rolling Stones tar paus, som de ibland gör i flera år, känner sig Keith Richards hemma i studion med producenten/trummisen Steve Jordan.
   ”Jag är stöpt i amerikansk folkmusik” säger Keith. Spelar akustisk gitarr och förklarar att amerikansk blues ofta har sina rötter i keltiska melodier.
   Vi får också biografisk info från barndom och uppåt. Keith berättar hur han växte upp med med musiken av Louis Armnstrong, Billie Holiday och sedan Elvis Presley och amerikanaska filmer med John Wayne.
   Chuck Berry får nästan en egen huvudroll i dokumentären. Med sitt fårade ansikte berättar Keith om när han spelade med Chuck som blev filmen ”Hail hail rock'n'roll”.
   Om tidiga Stones: ”Vi ville spela blues”. 17 år flyttade Keith hemifrån. Han mötte Muddy Waters i Chicago, spelar sedan biljard med Buddy Guy som vi får se spela live. Även Howlin Wolf syns på sv/v bilder.
   Keith sätter sig vid pianot och det blir nästan magiskt. Så fantastiskt naturligt och härligt begränsat men personligt på topp. Han berättar om Ian Stewart, pianisten. Keith skrev låtar på piano, bland annat ”Let's spend the night together”.
   Från pianot är det nära till countrymusiken. I krokodilkavaj spelar han fantastiskt på pianot och pratar om Porter Wagoner 1953 och Hank Williams. Berättar om Gram Parsons som var en ögonöppnare när det gäller country. Gamla bilder från USA och ”Sweet Virginia” spelas. Gamla filmer från Stones i studion där Keith spelar bas. Introt till ”Street fighting man” och ”Sympathy for the devil”.
   Keith bodde på Jamaica en tid, reggae och Gregory Isaacs nämns vid namn och filmen avslutas naturligt med ”Goodnight Irene”.


På mötet efter vi hade sett Netflix-programmet med Keith Richards (24 nov 2020) tar Irlandsälskande Olle med sig Jolos bok ”I Dublins vackra stad” och läser ett kapitel. Ett kapitel ur boken ”I Dublins vackra stad” handlar om hur en ballad om en strid kom till och hur balladen kom att leva ett eget liv.


TOOTS HIBBERT: Reggae got soul (Svt Play, 58 min lång, 2011)
Reggae har inte förekommit tidigare i vår Akademi och det passade perfekt för två dagar innan vårt möte 17 november 2020 visade Svt dokumentären om Toots Hibbert, en stor Jamaica-profil.
   Han avled i september 2020 men filmen, som är nio år gammal, är ändå utformad som en minnesruna där många artister uttalar sig fint om honom som artist. Han var en profil i reggaemusiken men blandade upp sin musik med gospel, soul, rock och r&b. Här hyllas han av bland annat Eric Clapton, Keith Richards, Bonnie Raitt och Willie Nelson.
   ”Dom säger att jag är stor”, säger Toots om sig själv och verkar inte acceptera den åsikten. Keith: ”Fantastisk personlighet” och jämför med Otis Redding. Eric jämför med James Brown och Bonnie beskriver honom som en grym soulartist.
   Chris Blackwell, han som tog ska och reggae till England på 60-talet, uttalar sig mycket i filmen.
   Toots var störst innan Bob Marley kommersiellt tog över över fokus på reggae. Ziggy Marley, Jimmy Cliff och Marcia Griffiths uttalar sig också.
   1963 slog Maytals igenom. Rått, spännande sound och Toots röst var stor och personlig. Toots var som en väckelsepredikant och hans sånger var som vykort från Jamaica. Här fanns inget intresse för pengar. ”Vi bara sjöng”. Reggaerytmen var som människans hjärtslag, enkel rytm. Ledare för reggaemusiken var Marcus Garvey och kejsare Haile Selassie.
   1972 kom filmen ”The harder they come” (se nedan) innan Bob Marley slog igenom med Jimmy Cliff och Toots i huvudroller. Allt var på riktigt i den filmen.

Reggaeintresset tog oss till filmen som Janne har på dvd.
”The harder they come” (103 min lång, 1973)
En i ämnet ganska simpel film med Jimmy Cliff, som spelar Ivan (som Ivanhoe), i huvudrollen. Det skjuts, det röks och det älskas. En rätt simpel spelad film. Ivan jagar skivkontrakt och lyckas spela in titelmelodin till filmen som blir en hit.
   Filmen är en parallellhistoria till Cliffs egen historia. Ivan hamnar i kriminella kretsar.


LATCHO DROM (1:38 lång)
Film by Tony Gatlif
Janne levererar några dvd-filmer. I ”Latcho drom” vandrar zigenare från Indien till Europa, stundtals genom öknen. Djur och människor möter andra. Barn, dansare. Det smids verktyg och sys fina kläder när de slår läger. Filmen presenteras som ”Ultimate music video”.
   Tuppen gal. Rökelser. Alla ber och sitter i ring. Med båt över havet. Stor orkester. Många fioler. Vandrar längs järnvägsspåret. Is och snö. Vilar i träd. Grön vår. Husvagnar.
   Festival. Massor med folk, trängsel. Hästar och fest.
   Väldigt snyggt filmat men inte så mycket förklaring.
   Inspelad i Rajastan, Egypten, Turkiet, Rumänien, Ungern, Slovakien, Frankrike och Spanien.



GYPSY CARAVAN: WHEN THE ROAD BENDS (1:50 lång)
Docuramafilms by Jasmine Dellas
Ännu en film från Janne. Ökenliknande bilder. Barn som spelar på instrument. Flyger till USA, samlas i New York City. Det berättas att zigenare åker från Maharaja till England, Europa och USA.
   Uppträder på scen i NYC, det dricks Jack Daniels. Problem med icke-zigenare i Rumänien.


GEORGE JONES: Same ole me (57:48 lång, 1989)
Titeln på den här dokumentären om Jones har hämtats från en låt som Jones gav ut men inte skrev (Paul Overstreet) 1981.
   Programförklaring: ”They call him possum, they also call him country music's living legend”.
Filmen inleds med en låt som framförs live. Johnny Cash uttalar sig positivt om George Jones. Även andra artister, Randy Travis, Tom T Hall, Loretta Lynn, Roy Acuff, Conway Twitty och Buck Owens gör samma sak.
   Sedan inleds biografin: Född 1931 i Saratoga i östra Texas. Hade en ”harddrinking” pappa men när George var 9 år fick han en gitarr och genom radion lärde han sig spela låtar
   (Innan vi i Akademien såg filmen upptäckte vi att George Jones namn fanns med i Ulf Lundells bok ”En öppen vinter” där han framhåller röster)
   Filmen berättar om Jones hemstad: ”The land time forgot”. Gospel och kyrka fanns givetvis med tidigt i Jones uppväxt i Port Beaumont i Texas.
   Första steget som artist kallade sig George för Little Georgie Jones. Skivbolaget i hemstaden, Starday Records, tog sig an George när rock'n'roll slog till i mitten på 50-talet. Cash påstår att George likaväl kunde ha blivit rockabillysångare. Första hit blev ”Why baby why” 1955.
   Andra hitlåten ”She thinks I still care” (1962), var smörigare och långsammare country.George gjorde ”The race is on” 1965, låten som Stray Cats hade en hit med tidigt 80-tal.
   150 gig/år. Piller, droger för att kunna koppla av och orka. Och det blev början på problematiska år. Ändå träffade han Tammy Wynette (”Stand by your man”) i den vevan och de blev ett par, både privat och på skiva och scen. Bröllop februari 1969.
   Producenten Billy Sherrill engagerades och 1974 föddes en dotter men ett massivt drickande bara ökade. Han var ”down and out”. Waylon Jennings: ”He was drunkier than I was high”. Han gjorde allt för att förstöra sig själv. Han skulle uppträda i NYC men plötsligt var han borta i tre veckor.
   Ställde in turnéer. Alla hatade honom. Sentimentala låtar med åren. Steelgtr, ballader men texter som engagerade. Ändå blev han 1981 årets manliga countryartist.
   Problemen fortsatte, mycket drugs & booze och han bodde i bilen. ”Man out of control”. Blev dessutom tjockare och tjockare. Vi får se honom packad på motorvägen bli arresterad av en polis. Upprörd, förbannad och ville slåss. Han hamnade på sjukhuset i Birmingham och där var han tillbaka på spåret.
   Efter sjukhusvistelsen träffade han Nancy. Han sjunger ”I've always been lucky with you” men enligt filmen var det inte slut på det vilda tragiska livet. På slutet får vi en sammanfattning av åren fram till döden 2001. 1992 blev han invald i Country Music Hall of Fame.


MOTOWN: Drömfabriken (1:57 lång, Svt Play)
Lite irriterad blir jag när jag läser programförklaringen på Svt Play och ser att Public Service inte ens kan stava Motown-chefen Berry Gordy Jr:s namn rätt, Barry (suck...).
   Men året av allt intensivare möten med Janne och Olle avslutades för min egen del på absolut bästa sätt. Som uppvuxen i 60-talets popgeneration är Motown-historien en central del i min musikhistoria. Skivbolagets grundande, utveckling med helt gränslöst många hits, ögonblick av magi helt enkelt.
   Den klassiska sv/v Motown-logotypen inleder filmen. Berry Gordy bestämmer. Ser snäll ut men är säkert stenhård och sträng. En entreprenör med piska. ”Vi måste hålla ribban högt”. ”Är det inte bra nog släpper vi det inte.”
   Jacklie Wilson och ”Reet petite” startskottet för Motown i slutet på 50-talet. Smokey blev Berrys bästa vän och är fortfarande. Hitsville USA. Gamla studion beskrivs som ”det magiska rummet”.
   Framgång kräver hits. Holland-Dozier-Holland blev fabriken inom fabriken. Detroit = Motortown. Jazzmusikerna i Funk Brothers blev Motowns studiomusiker.
   Rasåtskillnad blev en viktig del i Motowns historia när skivbolaget gick från hits till psykedelisk soul och Detroit brann. Marvin Gaye gick utanför ramen och Motown var inte bara svart kultur. En lång lista klassiska låtar avslutar filmen.

/ Håkan

ALL TIME BEST #32: "The night visitor"

ANNA TERNHEIM: The night visitor (Universal, 2011)

JAG KÄNNER MIG PRIORITERAD OCH bortskämd när jag på min All Time Best Album-lista helt prestigelöst kan jämföra skivor med Anna Ternheim och Bob Dylan. Och sedan komma till en slutsats att ett drygt tio år gammalt svenskt album just nu känns lite, lite bättre än Dylans 47 år gamla klassiker ”Blood on the tracks” som jag skrev om för två dagar sedan. Jämförelsen är naturligtvis orättvis och nästan provocerande men har jag en gång bestämt mig för att rangordna mina 150 bästa album blir det ibland detta häpnadsväckande resultatet.
   Utmaning må ha varit Anna Ternheims mellannamn när hon från 2004 började ge ut skivor. Sedan hon tog sitt första stapplande steg i artistbranschen, jag påminner återigen om den till synes späda men sångmässigt starka tjejen på Klubb Söndag i februari 2004, utmanade hon sig själv och hela branschen med genomgående ypperligt personliga skivinspelningar. Ingen skiva var lik den som kom innan, inget sound påminde om något vi hört tidigare.
   På sitt fjärde album, ”The night visitor”, är kanske inte arrangemang och sound (eller brist på sound…) lika häpnadsväckande vågat eller äventyrligt överraskande som på Annas tidigare skivor. Men likt förbaskat blir slutresultatet lika magiskt och personligt tilldragande som aldrig förr. Efter sju år som skivartist tog Anna Ternheim ett steg tillbaka musikaliskt för att ta två stora steg framåt som artist i sin alltmer homogena och vuxna karriär.
   Efter de två musikaliskt spännande produktionerna på ”Separation road” och ”Leaving on a mayday” och efter ett år av osäkerhet och stunder av tom kreativitet reste Anna till Nashville. Där lät hon sångerna formas i mötet mellan grymt rutinerade och i sammanhanget åldriga amerikanska musiker och den gnistrande personligheten i Annas klockrena stämma, hennes texter och ofta avskalade singer/songwriter-sånger.
   Inspelningen av ”The night visitor” var ett förutsättningslöst projekt. Anna kom från New York drabbad av en sorts skrivkramp, åkte till countrymusikens huvudstad Nashville utan att ens känna till Grand Ole Opry och mötte, förutom producenten Matt Sweeney som hon redan kände, musiker hon aldrig hade träffat tidigare. Det blev genast kontakt, Anna och hennes sånger mötte stort engagemang hos dessa garvade veteraner. Trummisen Kenny Malone (som spelat på nästan alla skivor som har producerats innanför Nashvilles stadsgräns) ville exempelvis prompt ha Annas texter framför sig för att kunna fånga känslan med de rätta rytmerna.
   Det engagemanget och stora intresset genomsyrar skivans samtliga tolv låtar. Utan att märkbart höja varken tempot eller volymen byggs varje anspråkslös sång upp till små stora mästerverk. Sångerna fastnar inte omedelbart i medvetandet utan kräver och behöver sin tid i öronen för att mogna, växa och blomma upp.
   Efter att ha levt med de här sångerna i över tio år har de växt till absoluta höjdpunkter i Anna Ternheims hela diskografi. ”The night visitor” är inte tålamodskrävande i bokstavlig mening, långt ifrån, men åren som har passerat sedan skivan släpptes har format den smygande storheten i låtarna och gjort albumet till ett känslomässigt stort äventyr.

DET ÄR SOM SAGT SMÅ, TILL SYNES anspråkslösa, detaljer som gör ”The night visitor” till ett fulländat album. Ljudet av den slitna akustiska Gibson-gitarren från tidigt 30-tal, som Anna hittade i en mystisk butik i Brooklyn, går som en röd magisk tråd genom skivans uppenbara brist på spektakulärt sound. Sångerna är nakna, Annas röst är ännu mer avklädd än vanligt och musikerna, som bland annat spelade på Johnny Cashs sista skiva, gör sitt yttersta för att låta så lite som möjligt. Jag inbillar mig att det här måste producenten Rick Rubin helt enkelt älska i sin egen sparsmakade värld.
   Vissa låtar kan tyckas vara händelsefattiga och lite monotona men när producenten Matt Sweeneys gitarr, teknikern Dave Fergusons röst, Will Oldhams körande, Joey Miskulins lilla smakfulla dragspel och till och med legendaren Cowboy Jack Clements resonatorgitarr utkristalliseras i denna vemodiga produktion är det svårt att inte älska allt som dessutom spelades in på bara 18 dagar.
   Från den starka inledningen ”Solitary moves”, där Anna prickar en sällsynt hög falsetton i refrängen, fortsättningen på coverlåten ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)”, en makalöst känslig duett med Dave Ferguson, via oväntat Rickenbacker-poppiga ”Lorelie Marie” och snabbt akustiska ”Walking aimlessly”, där mandolin, körer och en steelguitar väver en fantastisk fond, till den oerhört fina melodin i ”Black light shines” och den helt avskalade avslutningslåten ”Dearest dear” har Anna Ternheim gjort ett album med många starka höjdpunkter.
   När jag ursprungligen recenserade det här albumet, i oktober 2011, visste jag inte var Anna hade hittat albumets mest uppmärksammade spår ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)”. Men nu kan jag berätta att en av låtskrivarna, Pat McLaughlin, hade spelat in låten redan 2007 på sitt album ”Horsefly”. Har inte hört hans version men jag kan omöjligt tänka mig den vackrare, känsligare och lika oemotståndlig som Annas tolkning.
   Anna åkte till Nashville för att spela in nya skivan men hon levererade inte country. Snarare finns det en mycket gammal folkmusikalisk ton i det hon gör på skivan. Något som kanske är jämförbart med vad Carter Family gjorde där framför brasan på tidigt 1900-tal. Men mina tankar går också till England och den folkmusiktraditionen, mandoliner, fioler och dragspel, och kvinnliga röster som Linda Thompson, Sandy Denny och Shirley Collins och det är tänkt som en stor och majestätisk komplimang.

”WALKING AIMLESSLY”, med Will Oldham i kören, är en vacker höjdpunkt på Anna Ternheims album.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.