Tidigare blogginlägg

ALL TIME BEST #23: "The lion´s share"

FIRST AID KIT: The lion’s roar (Wichita, 2012)

DUON, SOM DÖPTE SIG EFTER EN FÖRBANDSLÅDA, kom lite sent in i mitt medvetande. OK, jag hörde rykten om de två systrarna Klara och Johanna Söderberg redan 2008. Skivdebuten, ep:n ”Drunken trees” med det egenhändigt målade omslaget, ökade på ryktesspridningen men den kom aldrig i min väg på allvar. Ändå var duons första steg i musikbranschen en ren solskenshistoria som det var svårt att värja sig för. Och systrarnas då uppseendeväckande ringa ålder, 15 respektive 17 år, gjorde mig givetvis nyfiken men också lite skeptisk och misstänksam.
   På lokal nivå i Örebro hade pappa Benkt redan haft en musikkarriär i Lolita Pop som gitarrist/basist, under namnet Benkt Svensson, så min koppling till de här flickorna, förvisso födda i Stockholm, kändes ändå relativt nära. De sju låtarna från debuten, alla skrivna av systrarna, tynade snabbt bort när nytt låtmaterial började produceras i en rasande kreativ fart. Men först fick duons version av en cover, Fleet Foxes-låten "Tiger Mountain Peasant Song", internationell uppmärksamhet. Vilket fick till följd att det engelska skivbolaget Wichita blev intresserat och gav ut deras ep 2009 med coverlåten som bonus.
   Deras pappa hade producerat First Aid Kits ep-debut och tillsammans med systrarna producerade han nu också duons första hela album, ”The big black and the blue”. Den är utformad efter samma avskalade koncept med bara en trummis, Charlie Smoliansky, som extra musiker vid sidan av systrarnas sångröster, gitarrer och keyboards. Och här upptäckte jag på allvar First Aid Kits unika sound, produktion och låtskrivande vilket gav skivan en blygsam placering på min årsbästalista 2010.
   Systrarna hade tidigt i sina liv fått ett djupt intresse för country och folkmusik och fick vuxna idoler som Bob Dylan, Leonard Cohen och Townes Van Zandt. Vilket följaktligen gav inspiration när de skrev egna låtar.
   En annan tidig förebild var det amerikanska bandet Bright Eyes och på Wichita blev First Aid Kit skivbolagskollegor och just den kopplingen skulle betyda mycket för duon och deras kommande album.
   Redan ”The big black and the blue”, med flera låtar som blev bofasta i First Aid Kits scenrepertoar, fick internationell uppmärksamhet och nya intressanta kontakter kunde knytas. Conor Oberst, sångare och låtskrivare i Bright Eyes, blev så imponerad att han uppmanade sin kompis i bandet, Mike Mogis, att producera duons nästa album, ”The lion's roar”.
   Och då är vi framme vid duons stora genombrott. Visserligen hade Klara och Johanna redan gjort stor succé för en stor publik på Polar Music Prize-evenemangen 2011 (Patti Smith) och 2012 (Paul Simon) men på ”The lion's roar” blev det på något sätt fulländat med både låtar och produktion.
   När det gäller stora och magnifika album är det nästan alltid vissa låtar som tar uppmärksamhet från det kanske mindre framträdande och mindre spektakulära materialet. På det viset är ”The lion's roar” ingen undantag och låten ”Emmylou” kan väl beskrivas som bokstavligen en hit och inget annat.
   När de med klockrena stämmor sjunger om Gram Parsons, June Carter, Johnny Cash och givetvis Emmylou Harris känns det så naturligt och fantastiskt vackert i varje strof. Och helt självklart var det också givet att de fick framföra låten på duons tredje Polar Music Prize-evenemang 2015 inför det årets pristagare Emmylou Harris.
   I samband med inspelningen av ”The lion's roar” började First Aid Kit utvecklas musikaliskt, arrangemangen blev lite större men inte onaturliga och ytterligare musiker fanns med i ARC Studios i Omaha under inspelningen. Pappa Benkt spelar bas på sju låtar, trummisen Mattias Bergqvist på nio av tio låtar och en tredje Bright Eyes-medlem, Nate Walcott, spelar både piano, trumpet och orgel. Och Conor Oberst finns också med på ett hörn, avslutningslåten ”King of the world” som han också har varit med och skrivit.

”THIS OLD ROUTINE” är kanske inte lika lättsmält som ”Emmylou” men är en härligt vacker, gammalmodig och nästan traditionell sång.



/ Håkan

ALL TIME BEST #24: "Atlantis"

ELDKVARN: Atlantis (Capitol/EMI, 2005)

VÄLDIGT UDDA TILLFÄLLIGHETER HAR gjort att två Jari Haapalainen-producerade album har rangordnats precis bredvid varandra på min 150 album långa All Time Best-lista. Denne Haapalainen har som musiker och producent gästat både här och där i vårt avlånga land men gjorde direkt avgörande insatser på både Kajsa Grytts ”En kvinna under påverkan” (2011) och var sex år tidigare den stora orsaken till Eldkvarns bejublade comeback till de stora scenerna med albumet ”Atlantis”.
   Den seglivade gruppen Eldkvarn hade uppenbart nio liv. Innan underverket med ”Atlantis” låg bandets existens ”på is” och 2005 uppfattade jag och många andra Eldkvarn som ett kollektivt avslutat kapitel. Ett slutligen framgångsrikt kapitel i en lång saga med många svackor men också ännu fler fantastiska höjdpunkter. ”Atlantis” blev den totalt överraskande och oväntade starten på bandets sista(?) epokgörande fas.
   Det fanns väl just då, i april 2005 när skivan släpptes, eller när skivan spelades in några månader innan, februari/mars samma år, absolut ingenting som talade för varken succé, plötslig uppmärksamhet, pånyttfödelse eller något betydelsefullt musikaliskt lyft. Men precis som jämförelsen med den berömda katten visade det sig att Plura Jonsson & Co hade nio liv och en triumfatorisk återkomst till de feta rubrikerna, de översvallande betygen och det svenska musikaliska etablissemanget var ett stort och maffigt faktum.
   Med den långa Eldkvarn-karriären i mitt medvetande, som en symbolisk berg- och dalbana, kunde jag just då, precis innan ”Atlantis” släpptes, räkna till ett flertal av bandets djupa dalar och svåra tider.
   När jag kom till London i november 1984 fick jag höra, av fotografen Stefan Wallgren, att bandet, efter ”Ny klubb”-inspelningen, hade lämnat stan som ett splittrat band. Men med lite nytt blod i bandet var de snart tillbaka i hetluften med ”Himmelska dagar”, ”Kärlekens tunga”, Mauro Scocco-producerade ”Kungarna från Broadway”, ”Cirkus Broadway” och allt vad de heter.
   Efter ett ganska händelsefattigt och i huvudsak torftigt 90-tal, med undantag för den tillfälliga nytändningen på ”Pluralism”, blev Eldkvarn recensenternas kelgrisar på ”Limbo” 1999 innan nästa förödande kreativa svacka för Plura. Som sänkte bandet så lågt att gruppen blev ett coverband med enbart gamla Plura-låtar, som han ursprungligen hade skänkt till andra artister och grupper, på repertoaren, ”Brott lönar sig alltid”.
   Den svackan var så djup och långsiktig att ryktet om bandets död verkligen var på tapeten framåt mitten av 00-talet. Det var det som gjorde att jag, och många andra, tvivlade på en framgångsrik fortsättning för ett band som vid tillfället ”firade” typ 34 år tillsammans. Eldkvarn var så dags en anrik institution men befann sig i en bransch där bara den senaste hitlåten räknas och gruppen var på väg att försvinna eller förintas.
   Av en anledning, som jag inte har listat ut, träffades Eldkvarn och producenten Jari Haapalainen 2004 och resultatet av just det mötet kom att bli den musikaliska förklaringen till Eldkvarns återkomst till den svenska musikverkligheten. Haapalainens respektlösa intåg i Eldkvarns tidigare så eleganta sound fick ”Atlantis” att blomma upp och dofta av så mycket förälskad livsluft och, tro det eller ej, ungdomlig energi.

SAMMA HÖST ÅKTE PLURA TILL Vindö i Stockholms skärgård för att skriva låtar och lite senare fortsatte han skapandet på Koster på västkusten.
   Jari Haapalainen kom från en helt annan planet eller generation som gitarrist i det alldeles irrationella rockbandet The Bear Quartet och hade producerat namn som The Concretes, Nicolai Dunger, Frida Hyvönen, The (International) Noise Conspiracy och Laakso. Det var inte direkt något logiskt beslut att låta Haapalainen producera de då 50-60-åringarna i det till synes avdankade Eldkvarn. Men resultatet blev lysande, sensationellt överraskande och majestätiskt underbart. Men inte på något som helst förutsägbart sätt.
   Jag hade i alla år rankat det här bandet som ypperliga musiker. Så gick de och gjorde en skiva där ingen elegans råder i en levande och slarvig produktion och Plura sjunger inte ett dugg bättre än vanligt om sina bardiskar, ett hus vid havet, Stockholm och tusen hjärtan. Men den vingliga och stundtals snubblande ljudbilden förstärker hans poesi. 56 minuter och nio sekunder av absolut högsta kvalité.
   Jo, det är inte bara Haapaalainen-produktionen som har gjort ”Atlantis” till Eldkvarns allra bästa album. Här finns låtarna som plötsligt tog större plats i scenrepertoaren än de gamla utslitna klassikerna. ”Jag är det hjärta”, ”Man över bord” och ”Hjärtat av landet” var de första låtarna som framfördes live men innan 2005 var slut fanns även ”Miljoner mil bort”, ”M/S Alkohol”, ”Stockholm noll fem noll noll”, ”Äntligen min” och även ”Konfettiregn” med på Eldkvarns setlist.
   Carla Jonssons underbara mästerverk ”Konfettiregn”, som släpptes på singel några dagar innan albumet, är en helt knäckande låt. Den rusar fram som ett ånglok utan hastighetsgräns. När Pluras sång gifter sig med gästsångaren Håkan Hellströms röst blir det ögonblicket ett avgörande tecken på att generationsgränserna i svensk populärmusik raseras. En annan gräns, av ett helt annat slag, som passeras på ”Atlantis” är när Christer Sjögren bjuds in till den countryinspirerade ”Skuggan av en man som svek”.

”KONFETTIREGN”, skriven av Carla Jonsson, är den stora hitlåten på Eldkvarns comebackalbum ”Atlantis”.



/ Håkan

Örebro: Slottsgatan 6

BOULEBAR/STÅ – Pinxtos & Vänner



STÅ - Pinxtos & Vänner på innergården bredvid Boulebar.



Boulebar ligger i Örebros norr-city.

FÖR FÖRSTA GÅNGEN PÅ MIN RESA MELLAN konsertställen i Örebro upptäcker jag att två helt olika restauranger har samma gatuadress. Både Boulebar och STÅ – Pinxtos & Vänner (i folkmun kallat enbart STÅ) återfinns i kvarteret Husaren där Öbo (Örebrobostäder) uppfört ett stort bostadshus med en spännande innergård där båda restaurangerna delar på utrymmet.
   I mars 2017 slogs portarna upp till Boulebar, ett restaurangkoncept som kombinerar mat och bar med boule. Restaurangen fördelas på två byggnader på gården. Kedjan med Boulebar-restauranger har funnits i Stockholm, Göteborg och Malmö sedan 2000 och i Örebro fem år tillbaka.
   I december 2018 öppnade STÅ - Pinxtos & Vänner sina portar där pintxos, en baskisk variant på tapas, minimackor som hålls ihop av en pinne, har blivit populärt i matväg. STÅ är en rekordliten lokal: fyra bord, en bardisk och en minimal scen. Det är vad som får plats. Ändå har det varit mängder av konserter inomhus där.

Bilder: Olle UnengeI september 2019 uppträdde Per Persson i den lilla intima lokalen.

MOHLAVYR 2/9 2017 Boulebar/Live at Heart
OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN 23/5 2019 STÅ
ERIC PALMQWIST 6/9 2019 STÅ/Live at Heart
BILLY MOMO 6/9 2019 Boulebar/Live at Heart
ERIC PALMQWIST//VELVET STARLINGS 7/9 2019 Boulebar/Live at Heart
PER PERSSON 25/9 2019 STÅ

/ Håkan

Örebro: Stenbackevägen 4

GUSTAVSVIK


Gräsmattan utanför Gustavsvik har varit plats för konserter några gånger.


Under Natt 700-arrangemanget 1965.


SOM PLATS FÖR KONSERTER ÄR GUSTAVSVIK mest känd, för att intesäga legendarisk, för evenemanget Natt 700, 70 000 betalande, som arrangerades när Örebro stad firade 700-årsjubileum 12 juni 1965. Arrangemanget gick av stapeln inne på Gustavsviksområdet med artister som The Searchers, Millie, Mascots, Hep Stars och Oklahoma Boys.
   Under 2010-talet nylanserades Gustavsvik som konsertplats på gräsmattan utanför själva badanläggningen. Per Gessle (2017), jag var där, och Lars Winnerbäck (2018) har uppträtt där och 2020 planerades en paketkonsert med Millencolin, The Ark och Lolita Pop som flyttats fram två gånger och ska enligt plan genomföras 20 augusti i år.
   Som fritidsanläggning etablerades Gustavsvik 1938, ett utomhusbad som senare har fått tillökning av både camping och inomhusbad.

Foto: Robban Andersson/Nerikes AllehandaPer Gessle med band på Gustavsvikscenen 2017.

PER GESSLE/GOOD HARVEST/STRANDELS 8/7 2017 Gustavsvik

/ Håkan

ALL TIME BEST #25: "En kvinna under påverkan"

KAJSA GRYTT: En kvinna under påverkan (Playground, 2011)

I JANUARI 2011, I SAMBAND MED EN KONSERT, träffade jag Kajsa Grytt i Örebro och då berättade hon att hon hade en popplatta på gång och att producenten/gitarristen Jari Haapalainen suttit i tio dagar efter inspelningarna och lagt på ytterligare gitarrstämmor. När jag några månader senare lyssnade på skivan förstod jag precis vad hon menade när hon i positiva ord förklarade processen. Ändå tycker jag nog att majoriteten av materialet på albumet bör sorteras in i rockfacket ty här finns full intensitet i gitarrerna, rockmusiken brinner i varje takt och Kajsa sjunger som hon en gång gjorde i Tant Strul. Det kan knappast vara vackrare.
   Öppningen är ren och skär traditionell punk och jag tycker rent av att det ekar Ebba Gröns första album om den temposnabba och volymstarka starten på ”Jag klarar mig ändå”. Kajsa sjunger för sitt liv låter det som och jag förstår också varför hon betonade Haapalainens förtjänst så mycket.
   Kanske är det just så som albumtiteln ska tolkas, inte bara ett lån från John Cassavetes film: Kajsa under påverkan av en mycket självständig och extremt duktig konstnär som Jari. Och samarbetet har resulterat i en mycket fin platta och det årets bästa.
   Jari lyfter fram melodier och känslor med hjälp av åtskilliga fantastiska gitarrkonstverk. Efter den inledande låten kommer skivans höjdpunkt, dock i stor konkurrens med flera andra låtar, ”Allt faller”. Jaris skrammel i lager av spretiga gitarrer lever sitt eget liv och är en ljuvlig stund på skivan. En fantastisk låt, ett omtumlande framförande och ett himmelskt gitarrsound som jag aldrig glömmer när jag hörde den första gången.
   Det var nämligen en fredag i april 2011, på förmiddagen när jag befann mig på en buss på väg från Loka Brunn till Örebro och någonstans efter Karlskoga dök låten, arrangemanget och den taggiga gitarren upp som en uppenbarelse. Den upplevelsen sitter hårt präntat i mitt minne.
   Naturligtvis kan inte en skiva befinna sig på den unikt höga nivån rakt igenom så visst finns det låtar som är mer normalt Grytt-material, ”Du ska ramla och trilla” (som paradoxalt nog är singeln), ”Femton” och ”Färgexplosion”, som bleknar lite i jämförelse med det övriga extraordinärt starka materialet.
   Det är hård intensitet som färgat större delen av skivan men det finns även några nedtonade pärlor, exempelvis ”Den finländska dimman”, ”Somom” (stavat just så) och det avslutande majestätiska mästerverket ”Därför”. Jari får gitarren att låta som en mix av grekisk bouzouki ochNeil Young.
   Duetten med Henrik ”Kisa” Nilsson, som spelat bas med Moneybrother, ska vi absolut inte glömma heller, ”Men ge upp!”. Ett intensivt möte mellan två röster.
   Kajsa Grytts ”En kvinna under påverkan” var och är fortfarande ett fantastiskt album i en karriär som har varit både sporadisk och oregelbunden och ojämn. Första duettskivan med Malena Jönsson, ”Historier från en väg” (1986) rekommenderas och soloskivan ”Revolution” (1994) likaså men däremellan och efter har det varit få höjdpunkter.
   Största besvikelsen var albumet ”Jag ler, jag dör” (2013) som följde upp ”En kvinna under påverkan” där förhoppningar och förväntningar dog i en mix av okonstruerat slammer, en hopplöst dränkt sångstämma och inget melodiskt finsnickeri. Där gick sångerskan Kajsa och ljudkonstnären Jari överstyr i sina ambitioner att ge lyssnaren vad den inte ville ha.

”ALLT FALLER” är en ljuvligt skramlig höjdpunkt på Kajsa Grytts album.



/ Håkan

Örebro: Klostergatan 9

Numera ligger Retrobörsen i lokalen där Heavens Door en gång låg.


Mellan 2013 och 2016 fanns Heavens Door på Klostergatan 9.

FÖR EN VECKA SEDAN ”BESÖKTE VI” GRANNADRESSEN (Klostergatan 11) i min serie om ställen i Örebro där jag har upplevt konserter. Och nu är det dags att redovisa lokalen på Klostergatan 9, en historisk anrik adress. Under 40-, 50- och 60-talet låg Järntorgsfiket på den adressen för att sedan på 70-talet inrymma frisörverksamhet, Eja-salongen. I december 1999 öppnade Bananamoon, skivaffären för begagnade skivor, på den adressen. Affären kom närmast från en lokal i Skattehuset på Storgatan.
   I december 2013 hade Bananamoon växt ur den lokalen och då kom Heavens Door, en blandning av galleri, second hand och café, och tog över lokalen. Under de tre år som Heavens Door existerade i lokalen arrangerades även konserter, bland annat under Rubber Duck Saturday-festivalen 2015 och Live at Heart-festivalen 2016.
   Efter Heavens Door, som lade ned verksamheten hösten 2016, hade lokalen plats för Bananamoons rea-skivor, sedan blev det Yogacentralen och numera är det Retrobörsen.


Magnus Lindberg på Heavens Door i februari 2016.

MOHLAVYR 21/11 2015 Heavens Door/Rubber Duck Saturday
MAGNUS LINDBERG 3/2 2016 Heavens Door
OLLE UNENGE 1/9 2016 Heavens Door/Live at Heart

/ Håkan

ALL TIME BEST #26: "The old magic"

NICK LOWE: The old magic (Proper, 2011)

PÅ ”THE OLD MAGIC” ÄR VERKLIGEN DEN GAMLA magin tillbaka. Med mannen som en gång i tiden skrev rasande effektiva poplåtar och som under senare decennier rört sig i det tidlösa rummet där melodier blir till evergreens och texterna är så finurligt personliga fast det är enkla historier. Med åren har Nick Lowe mognat med dignitet och försöker inte på konstgjord väg behålla sin ungdomliga popkänsla. Här vill han tvärtemot gärna understryka att han har passerat 60 och med ett snett leende konstatera att det är dags att förbereda sig för ”Checkout time”.

   I’m 61 years old now,
   Lord I’d never thought I’d see 30
   Though I know this road is still some way to go
   I can’t help thinking on
   will I be beloved and celebrated for my past or decline
   or just another bum when it comes to check out time

   I’m fearful my chances are crossing over Jordan into glory
   may be comprised by the pies I’ve had my fingers in
   must I be condemned for ever damned for some long forgotten crime?
   or singing rock of ages with the angels soon after Check Out Time?

   Yes, when it’s time to pay the bill
   I’m going to grab my bag
   and I will throw it in the first cab that I find
   I’m gonna make this a day to remember until Check Out Time

TEXTERNA PÅ ”THE OLD MAGIC” är mer än halva nöjet när jag lyssnar på skivan. Ändå är melodierna, i de flesta fall återhållsamt eftertänksamma, vid en närmare granskning också oerhört välkomponerade fast de ibland genremässigt mer tillhör jazz än pop. Det är som om Nick Lowe på ”The old magic” har tagit ett steg upp till de odödligas skara där han befinner sig tillsammans med Hoagy Carmichael till vänster och Jim Webb till höger och Burt Bacharach rakt framför sig.
   Den här mogna utvecklingen inledde Nick Lowe för nästan trettio år sedan och har förfinat och utvecklat receptet för varje skiva. Det är med väldigt genomtänkta genidrag han presenterar låtarna här. För ett ovant, slarvigt eller stressat öra gränsar Nick ibland farligt nära easy listening men låtarna, arrangemangen och framförandet går aldrig förlorade i något allmänt eller opersonligt snällt underhållande.
   Mycket tack vare det stabila kompet med sedvanliga Lowe-musiker som Geraint Watkins, orgel/piano, Steve Donnelly, sologitarr, Robert Treherne, trummor, och färgstarka gäster som Paul Carrack, Ron Sexsmith och Jimmie Vaughan.
   ”The old magic” är vid upprepade tillfällen en mycket personlig skiva. Men också en skiva som har lång livslängd och låter precis lika bra och intressant idag som för drygt elva år sedan. Jag har inte för en sekund tröttnat på de ibland begränsade arrangemangen eller det lågmälda tilltalet.
   För det första saknar skivan de ofta obligatoriska mellanlåtarna. Möjligen är Elvis Costellos coverlåt ”The poisoned rose” (originalet fanns på ”King of America”) lite för mycket traditionell jazz för min smak. Men å andra sidan har Nick hittat två andra alldeles lysande covers. Dels Tom T Halls ”Shame on the rain” från 1968 och den något färskare ”You don’t know me at all” av okände Jeff West som till vardags spelar i Big Sandy & his Fly-Rite Boys där låten finns med i repertoaren. Två låtar som så fullständigt naturligt smälter in bland Nick Lowes många egna pärlor på skivan.
   Balladerna bildar på något sätt ryggrad på den här skivan. Inledande ”Stoplight roses” är så tidlöst vacker, vemodiga ”House for sale” är ren poesi om det gamla fallfärdiga hemmet, ”I read a lot” med Bacharach-inspirerade trumpeter och ännu mer regnigt vemod i ovannämnda ”Shame on the rain”. Tillsammans med Costello-låten bildar den kvintetten sånger stommen till en skiva av genomgående storslagen kvalité.
   Men det är en annan låt på skivan, den avslutande ”’Til the real thing comes along”, som har fångat hela min uppmärksamhet sedan dag ett. Det ligger en cineastisk känsla i arrangemanget, ”Ferry cross the Mersey”-typ av melodi och en sammantaget mycket underbar sång.
   Men runt dessa lugnare pärlor smyckas skivan ut av mer taktfasta rytmer (”Checkout time”), New Orleans-blås (”You don’t know me at all”), överraskande hederlig Lowe-pop (”Sensitive man”), pipande texmexorglar (”Somebody cares for me”), snygga stråkar och välanpassade körer. Utan att skärpan suddas ut i de starka homogena melodierna, de finstämda arrangemangen och, som sagt, i den oerhört vackra vardagspoesin.

”’TIL THE REAL THING COMES ALONG” är totalt tidlös pop med Nick Lowe.



/ Håkan

ALL TIME BEST #27: "Déjà vu"

CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG: Déjà vu (Atlantic, 1970)

”WE HAVE ALL BEEN HERE BEFORE” sjungs det upprepande på titellåten. Och visst har vi det. Det var på våren för drygt 50 år sedan, närmare bestämt i mars 1970, som det första albumet med kvartetten David Crosby, Stephen Stills, Graham Nash och Neil Young släpptes. En fantastisk gruppskiva fast jag misstänker, med tanke på att nästan varje låt är skriven på egen hand, att gruppmedlemmarna huvudsakligen utarbetat varje låt, sång och arrangemang utan hjälp från de andra. Men det har inte gjort helheten sämre utan tvärtom än mer varierad och underbart underhållande.
   CSNY, som jag i fortsättningen kommer att kalla den här konstellationen, var ju fyra individuella soloartister. Det går inte att komma ifrån. Alla hade gjort egna skivor och egen karriär men Neil Young är kanske den mest profilerade och egensinnige i kvartetten. Både då och nu och tiden däremellan.
   Neil var också den person som kom med i gruppen sist och har sedan lämnat och kommit tillbaka vid oräkneliga tillfällen. Gruppen var ju ursprungligen en trio, CSN, som i maj 1969 debuterade på skiva. Och i augusti samma år, på den legendariska Woodstock-festivalen, tillkom Neil utan att riktigt vara officiell medlem. Men allt utvecklades under hösten till ett riktigt samarbete på några turnéer och samtidigt, från juli till december 1969, spelades ”Déjà vu” in.
   Titeln på albumet har ju en egen historia. Den franska frasen déjà vu betyder att du upplever en händelse som du tycker att du har upplevt tidigare. Stavas exakt déjà vu, med sina två olika accenter (som säkert har olika namn...), som på omslaget till CSNY-skivan med det läderliknande mycket exklusiva konvolutet. Men det är lika vanligt att det skrivs utan accenter (som på Atlantic-etiketten till samma skiva…). Eller som på John Fogertys 2004-skiva ”Deja vu (all over again).
   Omslaget är som sagt väldigt lyxigt och påkostat i sin kraftiga papputformning. Dessutom är fotografiet, där kvartetten plus de två kompmusikerna Dallas Taylor, trummor, och Greg Reeves, bas, (som faktiskt har sina namn på framsidan av omslaget), som en gammal bild från amerikanska inbördeskriget. Just därför har jag arkiverat det här ömtåliga omslaget lite försiktigare i en plastmapp än de flesta andra skivor jag äger.
   Dallas Taylor hade tidigare spelat i gruppen Clear Light och den svarta Greg Reeves spelade bas på Motown-skivor redan i 16-årsåldern. De här två musikerna turnerade också med CSNY hösten 1969 och i januari 1970. Men från februari 1970 blev det trummisen Johnny Barbata och basisten Calvin Samuels som kompade kvartetten på turnéer och därmed också på den kommande liveskivan ”4 way street”. En av de mest spelade liveskivorna i mitt hem. Taylor fortsatte dock spela på Stephen Stills soloskivor och blev också medlem i supergruppen Stephen Stills Manassas.

DEN MÅNGINSTRUMENTALA KVARTETTEN CSNY behövde inte mycket hjälp utifrån vid inspelningen av skivan men vid två tillfällen hyrde de in experthjälp. Grateful Dead-medlemmen Jerry Garcias steelguitar pryder ”Teach your children” och Lovin Spoonful-ledaren John Sebastian spelar munspel på titellåten. Båda har också fått sina fotografier på omslaget till skivan.
   Utan att vara det minsta hitinriktad gav gruppen ut hela tre singlar från ”Déjà vu”. ”Woodstock” (skivans enda cover), ”Teach your children” och ”Our house”. Och däremellan, på kort varsel, spelade de in och släppte den kontroversiella Neil Young-låten ”Ohio” på singel.
   Joni Mitchells låt ”Woodstock” kom på skiva först med CSNY, en månad innan Jonis egen version släpptes. Texten handlar givetvis om den legendariska musikfestivalen, där Joni inte var med(!), men som hennes dåvarande pojkvän Graham Nash berättat om. Även den engelska gruppen Matthews’ Southern Comfort gjorde en framgångsrik cover på låten 1970 i en poppigare och mjukare version.
   På ”Déjà vu” var ”Woodstock”-låten klädd i rockiga gitarriff från Stills och Young. I övrigt var skivan inte så utpräglat rockig men David Crosbys starka ”Almost cut my hair” var överraskande handfast rockig. Med ett typiskt Neil Young-solo och duellerande mellan Young och Stills och Crosby sjöng kraftfullare än någonsin. Även den avslutande Stills/Young-låten ”Everybody I love you” är rockig och elektrisk.
   I övrigt är ”Déjà vu” en sagolik blandning av bedövande stämsång (exempelvis ”Carry on”), en läcker akustisk Stephen Stills-sång (”4+20”), ren och skär pop (Graham Nashs simpla ”Our house”), traditionell country (”Teach your children”) och ännu en klassisk Neil Young-ballad, ”Helpless”.
   ”Helpless” är en legendarisk Neil Young-låt som fick sin premiär på det här albumet. Låten har sedan följt Young genom hela karriären. En oerhört vacker ballad med piano och akustisk gitarr och en gripande text om Neils barndomsminnen. Öppningsraderna ”There is a town in north Ontario…” är magisk.
   Även Neils medley ”Country girl” med tre sånger insvepta i varandra, "Whiskey Boot Hill", "Down, Down, Down," och "Country Girl (I Think You're Pretty)”, är stor och historisk musik. Med låtar som mer eller mindre har suddats ut från Neil Youngs historia.

”ALMOST CUT MY HAIR”, David Crosbys ovanligt rockiga låt, är en av topparna på ”Déjà vu”.



/ Håkan

Örebro: Klostergatan 11

SWEET CHILI/ÖREBRO ÖLHALL



Örebro Ölhall sedan 2017.


Sweet Chili 2012...


...som senare expanderade i en större lokal.

2002 ÖPPNADE SWEET CHILI EN ASIATISK restaurang med rätter från det thailändska köket. Först med en mindre take away-verksamhet som senare expanderade, till en större lokal med sittande gäster, när restaurangen tog över grannlokalen där en gammal spelaffär hade huserat i många år.
   Under senare tid förekom en viss konsertverksamhet på Sweet Chili men jag äntrade lokalen för första (och sista) gången i november 2015 när den tillfälliga minifestivalen Rubber Duck Saturday arrangerades på tre olika krogar på Järntorget.
   2017 togs lokalen över av nya ägare som efter ombyggnad öppnade puben Örebro Ölhall i september samma år. I februari 2018 upplevde jag en gratiskonsert med amerikanen Gabriel Kelley i en stökig och stimmig miljö.


Gabriel Kelley på Örebro Ölhall i februari 2018.

SEAN TYLA 21/11 2015 Sweet Chili/Rubber Duck Saturday
GABRIEL KELLEY 9/2 2018 Örebro Ölhall

/ Håkan

Akustisk briljans och avslappnad underhållning

Olle Unenge, omgiven av Oskar Hansson och Janne Hedström, gav vid lördag lunchtid en akustiskt baserad konsert med både nya och gamla låtar.


OLLE UNENGE & ORKESTERN
Kulturkvarteret, Örebro 5 mars 2022
Konsertlängd: 12:30-13:38 (68 min)
Min plats: Sittande snrett till vänster ca 5 m från scenen.

IBLAND KAN LJUDET OCH SOUNDET AV en akustisk välstämd gitarr få livet att blomma upp på ett häpnadsväckande sätt. Som vid lunchtid tidigare idag när Olle Unenge tillsammans med sitt band, Oskar Hansson och Janne Hedström, tog entréscenen på Kulturkvarteret i Örebro i besittning. På ett lördagsarrangemang, som har förutsättningar att bli en regelbunden tradition, bjöd Olle på en rejäl portion med egna låtar plus en tolkning på svenska av en amerikansk låt.
   Olle, kanske mest känd som sångare i Tullamore Brothers som till vardags spelar irländska folkmusiklåtar, har sedan 2012 ett eget projekt på svenska som efter hans eget huvud ständigt har ändrat skepnad beroende på musikalisk omgivning med nya arrangemang som följd.
   På skiva har Olle släppt två album, ”Det kunde förvisso vara värre...” (2014) och ”Pensionerade hippies och tatuerade sexpack” (2018), och tillsammans med sina nya lekkamrater, Oskar Hansson på vidunderligt vackert spelad akustisk gitarr och Janne Hedström på angenäm melodisk bas, går han i april in i studion och färdigställer ett nytt album med nytt låtmaterial på ett för honom nytt sätt.
   Repertoaren på konserten tidigare idag var en mix hämtad från de båda skivorna och en liten majoritet av ännu inte utgivna låtar. Till sin helhet kanske inte konserten låtmässigt var tillräckligt spännande för den ständigt nyhetstörstande skribenten av dessa rader. Men arrangemangen med de välklingande gitarrerna, de finurligt välskrivna texterna och den genomgående sympatiska tonen i hela framträdandet gjorde de 68 minuterna på scen till en ljuvligt underhållande lunchupplevelse.
   ”Hitsen” från de tidigare skivorna, som exempelvis ”3-stjärnig Metaxa”, ”Åter i Marais”, ”Vid denna blåa dörr” och ”Det här gamla tåget”, fick här en uppgraderad tolkning som perfekt passade in i den nya musikaliska kostymen.
   En melodisk meny som via avslappnade spontana mellanack och ett och annat misstag i textleveranserna, som är så lyckligt välkommet och fick hela konserten att leva i varje detalj, gav den akustiska briljansen ett mänskligt ansikte.
   Men det var alltså det nya låtmaterialet som hade lockat mig mest till Kulturkvarteret detta tidiga klockslag en lördag. Jag har fått några försmak på de aktuella låtarna vid några tidigare konserter under de senaste åren och kan ännu en gång understryka hur texter, melodier och arrangemang håller ihop och gjorde hela lördagens repertoar till en lång härlig helhet.
   I de nya låtarna reser Olle till både Mallorca, Grekland och Stockholm för att sedan landa i en trivsam liten bar eller hämta inspiration i klassisk musik, ”Bach i regnet”, där Oskar Hansson fick visa seriösa kvalitéer på sin akustiska gitarr.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.