Tidigare blogginlägg

ALL TIME BEST #19: "The wind"

WARREN ZEVON: The wind (Artemis, 2003)

DET HÄR ALBUMET ÄR KANSKE DET MEST känsloladdade inslaget på hela min långa lista över favoritalbum. Warren Zevons sista album har ju en bakgrund och historia som nästan är omöjlig och overklig att återberätta utan att drabbas av total sorg och genomgripande svårmod. Zevon, en stor favoritartist för mig sedan våren 1976, inledde inspelningarna av ”The wind” i september 2002, några veckor efter att han hade fått det fatala beskedet att han hade drabbats av en obotlig lungcancersjukdom.
   Det är absolut inte de sorgliga omständigheterna som har gjort att ”The wind” hamnat högt på min lista. Inte heller är det den långa listan av gästande musiker och artister (Ry Cooder, Bruce Springsteen, Don Henley, Jackson Browne, Tom Petty, Joe Walsh...) som imponerar på mig och har påverkat min åsikt om skivan. Det är blott och enbart innehållet med en lång rad välskrivna låtar, en underbar produktion och genomarbetade arrangemang som har gjort ”The wind” till ett så fantastiskt och älskvärt album... som ändå kanske inte är Warren Zevons allra bästa album.
   Skapandet av ”The wind” blev naturligtvis en historia i sig när den producerades och spelades in under stor uppmärksamhet medan media nästan dagligen rapporterade om detaljer i Zevons sjukdomsförlopp. Han var ju verkligen öppen med sin allvarliga sjukdom och drog sig inte för att officiellt berätta, inte så sällan med syrliga och/eller träffsäkra citat, hur han för tillfället mådde och levde. Han var ju en man som under hela sitt liv och sin karriär fällde absurda kommentarer. Titeln på hans allra första album var ”Wanted dead or alive” (1969), ”I'll sleep when I'm dead” var en av hans mest kända låtar och senare album hette ”Life'll kill ya” (2000) och ”My ride's here” (2002) där han på skivomslaget sitter i en begravningsbil...
   Den postumt utgivna videon ”(Inside) out: Warren Zevon” berättar fantastiskt underhållande men också djupt engagerande om hur han stirrar döden i ansiktet från det första katastrofala sjukdomsbeskedet, som gav honom bara tre månader att leva, till våren 2003 när ”The wind” är färdiginspelad. Ett av hans sista önskemål, att slutföra inspelningen av albumet, var därmed fullbordat. Två andra viktiga önskningar, att se sin dotter föda tvillingar och skivrelease, fick Warren Zevon uppleva innan han lämnade livet här på jorden 7 september 2003, knappt två veckor efter utgivningen av ”The wind”.
   Det kändes fruktansvärt simpelt att recensera ”The wind” i Nerikes Allehanda 12 september 2003 men det var mycket tillfredsställande att konstatera att albumet var både välbalanserat och komplett. Från rå gitarr-rock'n'roll via typiskt underfundig Zevon-rock till livsfarligt vackra ballader. Och sin vana trogen fick han plats för både humor och ironi när han i slutet på sin version av "Knockin' on heaven's door" upprepar orden "open up, open up".
   I stor konkurrens tycker jag låten "Keep me in your heart" är albumets bästa låt. Kompet på den kärlekstörstande balladen, som avslutar albumet, är minst befolkad på hela albumet. Förutom Warren, som sjunger, är det bara Jorge Calderón och Jim Keltner som spelar på låten men det räcker gott och väl för att skapa magi på skivans final.
   Hela Zevons karriär var fylld av många slagkraftiga rocklåtar med eller utan ironiska textvinklingar. Men han var också en mästare på att skriva melodiska och smäktande vackra ballader. Som pianist och gammal arrangör kunde han musikaliskt måla upp solnedgångar och kärleksfunderingar med samma finess.
   På ”Keep me in your heart” finns dock inget piano utan en akustisk gitarr, som spelas av Calderón, som fjäderlätt driver melodin framåt. Han spelar också kordofon, ett kubanskt stränginstrument, på låten och gör något som liknar ett känsligt solo. Keltner dekorerar låten, som är inspelad hemma hos Warren, med sina ovanligt skramliga trummor. Läckert!

/ Håkan

TisdagsAkademien (4)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


TISDAGSAKADEMIEN INLEDDE 2021 ÅRS MÖTEN med ytterligare ämnen, artister och musikgenrer inom en rad olika områden, helt i linje med Akademiens målsättning sedan starten i januari 2019. Första årets möten inträffade en gång i månaden men när pandemin slog till i mars 2020 utökade vi intensiteten i våra möten till en gång i veckan. Och bytte samtidigt samlingsplats från Bishop's Arms till Stadsträdgården.
   Rapporter från alla möten noteras här varje månad på Håkans Pop. Vid tre tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022 och februari 2022, som ligger några år tillbaka i tiden. En viss eftersläpning i rapportering har gjort att jag idag berättar om 2021 års första tio möten med som vanligt ett otroligt brett utbud. Från Ma Rainey via Phil Spector till Ulf Lundell.







MA RAINEY'S BLACK BOTTOM (Netflix, 1:54 lång, 2020)
Regi: George C Wolfe. Baserad på en pjäs av August Wilson. Producent: Denzel Washington. Musik av Branford Marsalis.
   Inför spelfilmen, som berättar om en inspelningssession 1927 i studion i Barnesville, Georgia, varnas för ”sexuellt våld” när bluespionjären Ma Rainey och hennes band ska spela in två låtar och det blir upprepade konflikter mellan musiker, manager, skivstudioägaren. Ma, som i filmen gestaltas av Viola Davis, beskrivs som hetlevrad och orädd som på scen, vi får se några klipp, hetsar upp både män och kvinnor med sin utmanande stil. En på den tiden vågad föreställning, minst sagt.
   Hon kallades ”bluesens moder” redan då och innan hon dyker upp, försenad, blir det konflikt mellan musikerna där Levee, trumpetaren, vill att hans arrangemang ska gälla på inspelningen.
Ho Rhythm Recordings hette studion där managern Irwin hyrt in sig. Ma är hårt målad och ger sken av att vara lite lesbisk och jag läser rykten om både lesbisk och bisexuell läggning. Men hon är stenhård: ”Det är jag som bestämmer”, ”Jag tar ingen skit” och ”Vita förstår inte musiken” är några kommentarer från henne.
   Samtida Bessie Smith, ”Empress of the blues”, nämns men Ma sänker henne som en dålig konkurrent. Rykten säger att de nästan hade en relation.
   Filmen tar upp dåtidens tuffa segregation och hela filmen får ett grymt dramatiskt slut. Och vi får, utan förklaring, en avslutning där en vit sångare med bara vita musiker gör en slätstruken version av blues i samma inspelningsstudio.
   Filmen ger inget info om vem Ma Rainey var och inte heller får vi någon karriärsammanfattning.
   Därför kollade jag upp: Gertrude ”Ma” Rainey föddes 1886 dog 1939 av en hjärtattack 53 år gammal. Uppträdde med både Louis Armstrong och Thomas Dorsey.
   På TisdagsAkademiens möten händer det till och från att det förekommer högläsning ur någon bok i ett för dagen aktuellt ämne. Ofta har det varit ledamot Janne som letat upp något passande och väldigt ofta är det hämtat från vår idol Lennart Perssons digra och monumentalt intressanta texter.
   I samband med Ma Rainey-ämnet vill Janne tipsa om Gunnar Hardings bok "KREOL - bland voodookvinnor, pianoprofessorer och bluesdrottningar i Den Nya Världen".


ULF LUNDELL – friheten och ensamheten (Svt 2020)
En dokumentär i två delar av Marie Nyreröd som inte alls tog stor plats. Men inleder med att säga till Lundell ”Du ska sitta där”. Redaktör är Håkan Lahger vilket ger förtroende inför dokumentären. Vi hör inga intervjufrågor. De knackas fram på en gammaldags skrivmaskin...

Del 1: Från folkhemsbarn till nationalskald (59 min)
Ulf ser frisk ut. Många människor försöker beskriva Lundell med tre ord. ”Vilsen hungrig varg” säger Mats Ronander. ”Jag älskar Ulf” säger Benny Andersson överraskande
   Ulf läser självbiografisk info om sig själv. Säger att hans mamma tjänade ”nålpengar”. Sedan får vi inslag från gamla intervjuer 1995, 2020, 2019, 1982 och 1988.
   Det spelas ”Rom i regnet” som får mig att nyfiket kolla upp vem som spelar den vackra akustiska gitarren: Totte Bergström. Lika okänt som att Olle Nyberg spelar pianot på ”Öppna landskap”...
   Redan 1976 beskrivs boken Jack som en generationsroman. Men Ulf vill inte jämföra sig med Evert Taube.

Del 2: Från kaos i stan till lugn vid havet (58 min)
Gamla inslag från 1987, 1989, 1999 och 2005. Någon beskriver krogen som ”Konstnärernas vardagsrum”. Ulf säger att han har tre skrivmaskinermaskiner igång hela tiden.
   ”Rattfylla var 70-årskris”. På gravsten ska det stå: FUCK OFF
   ”Bättre och bättre som författare” säger bokförlagskillen. ”Vackert modigt” säger Åsa Lindeborg. ”Ambitiös” säger trummisen och producenten Andreas Dahlbäck.
   Det blir en allmän diskussion om personer som borde ha varit med i Lundell-dokumentären, namn som Lasse Lindbom, Kjell Andersson, Finn Sjöberg och massor med andra namn som med säkerhet hade bidragit med ytterligare djup kunskap i ämnet.

Som avslutning, 10 januari 2021, på Svt:s Ulf Lundell-tema sändes en kort nyinspelad konsert live på Cirkus med Ulf Lundell med band där fioltjejen Karin Hellqvist utan någon förklarad bakgrund tog mycket plats i arrangemngen. Finns en notering om konserten på Håkans Pop.


THE TWO KILLINGS OF SAM COOKE (Netflix, 1:14 lång, 2019)
”A Sam Cooke Story”. Soulstjärna med djupt engagemang i medborgarrättsrörelsen. ”Magisk röst”, ”Soulmusikens fader” och ”Komplicerad svart man”. Black Power på tidigt 60-tal.
   Titeln på filmen syftar på själva mordet plus mordet på hans eftermäle. 200 000 bevakade begravningen. Sam låg på Lit de parade.
   Född 1931 i Mississippi. Flyttade sedan till Chicago och hette först bara Sam Cook, eller Dale Cook som artist, men kallade sig sedan för Cooke för att det lät bättre, ett Chicago-stuk på namnet.
   Pappa var präst så Sam intresserade sig naturligtvis för kyrkan och gospelmusik. Började uppträda i 13-14-årsåldern.
   Blev senare medlem i gruppen Soul Stirrers. Mycket religiöst. Många uttalar sig om Sam: Smokey Robinson, Quincy Jones och Dionne Warwick.
   Gamla bilder. Vägskylten är märkt med KKK och nästan hela dokumentären ägnas åt segregation, rasåtskillnad och diskriminering. ”White Men Only”.
Sam tillhörde rock'n'roll-genartionen:”sjunger Guds musik men det var djävulens musik som fick människor att dansa”. Pappa: ”Du kan vinna hela världen men du kan också förlora själen”.
   Efterb ”You send me” flyttade Sam till LA och skrev kontrakt med RCA och blev kollega med Elvis. Gifte sig och engagerade sig i medborgarrättsrörelsen i Södern. Han behöll sin afrofrisyr och blev kompis med Cassius Clay och Malcolm X.
   Fick ny manager i Allen Klein som fick honom att satsa på eget förlag och eget skivbolag (SAR Records).
   ”A Change is gonna come” är en politisk hymn som förespråkade förändring av samhället. Kom ut i februari 1964 samtidigt som Cassius Clay mötte Sonny Liston.
   33 år och ett affärsgeni. Hot från FBI och maffian. Sonen Vincent drunknade och det tog Sam hårt och påfrestade äktenskapet med Barbara.
   Bildade bolaget Tracey Limited med Allen Klein. Bokstavligen ägde Klein bolaget och lurade Sam på pengar. Och han skulle avskeda Klein i samband med sin egen död.
   Från rättegången efter mordet: Bertha Franklin som sköt uttalar sig. ”Bullshit”, säger många om förklaringen till mordet. Kopplingar till maffian? Beskyllningar från alla håll, till och med Elvis Presley som skulle ha känts sig hotad av Sam Cookes popularitet... Allen Klein!? ”En tjuv” eller en polis, en komplott men ingen riktig utredning.
   Sam Cooke mördades 11 december 1964, begravning 18 december och ”A change is gonna come” släpps 22 december. Men låten kom redan februari 1964 på ett album.
   Tre månader efter mordet gifte Sam Cookes fru Barbara om sig med Bobby Womack. Sam och Barbaras dotter Linda gifte sig senare med Bobbys yngre bror Cecil Womack och bildade duon Womack & Womack.

16 januari 2021 dog demonproducenten Phil Spector som fick oss, eller huvudsakligen jag, att initiera ett Spector-tema i vår lilla grupp. Hittade en dokumentär och jag hittade också ett program om själva mordet. Jag tittade och funderade. Det stod klart tämligen omedelbart att det här inte vara några speciellt genomarbetade program, ytliga och bristfälliga, så vi bestämde ett helt annat ämne: The Hellacopters Svt-dokumentär!

Ändå gjorde några korta anteckningar om Phil Spector-programmen:
Rockin' with Phil Spector (56:42 lång, 1985) 56:42 lång
   Nästan som ett minnesprogram. Börjar med ”Spanish Harlem”. Fortsätter med Brill Building och en intervju med Leiber & Stoller. Någon beskriver Spector som ”sarkastisk ung man”.   
   Konkurrenten Ahmet Ertegun, på Atlantic, säger: ”Låten i första hand, artisten i andra hand”.

”The murder of actress Lana Clarkson” (43:29)
3 februari 2003. Alhambra. Pyrenees Castle i Los Angeles
   Spelade filmscener, dramatisk, en massa vapen. ”Hon sköt sig!”. OJ Simpsons advokat på rättegången. Spectors frisyr ändrades flera gånger. Peruk. Fick inte bära peruk i fängelse.

Tittade även på ”True Crime med Aphrodite Jones” från 2010 (44:10)
Som försöker förklara och reda ut mordet.

Såg även några korta YouTube-klipp med Phil:
Först en fransk dokumentär, tekniskt perfekt, som berättar allt fast på franska. Till och med intervjuerna som översätts på franska över originalet. Tyvärr,
   En kort intervju med Phil Spector, den sista innan fängelset 2008. En galen psykopat. Och 2005 där hans assistent Michelle Blaine spelat in en liten film där Spector själv ger sin version av kvällen. Psykologiskt pussel...


I'M IN THE BAND (SvtPlay K Special, 58:32 lång, 2021)
Regi: Amir Chamdin/Johan Bååth
   Tidigt 90-tal bestämmer sig ett gäng musiker att starta vad som kan bli ett rockband som kom att inspirera en hel generation. Stora ord men...
   Med- och motgångar under 25 års tid. Dave Grohl, Melbourne 2000, väljer Hellacopters som världens bästa band.
   Nicke Johansson spelade trummor i Entombed 1987, death metal innan han bildade Hellacopters med barndomsvännen Kenny Håkansson, bas, gitarristen Dregen som redan spelade i Backyard Babies, och Robert Eriksson, trummor.
   Dregen tog för stor plats i bandet och knyckte uppmärksamhet från Nickes låtar och lämnade Hellacopters 1998. Chuck Pounder (Danne Andersson) från A-Bombs ersatte Dregen tillfälligt innan Strängen (Robert Dahlqvist) kom med. Och då var Hellacopters som bäst och störst.
   Nicke, i MC5-keps, var inte motiverad längre 2008. Sista konserten oktober 2008 på Debaser, Medborgarplatsen.
   Dokumentären får en sorglig epilog. Strängen hade problem med droger och blev aldrig med på återföreningskonserten 2017. Han drunknade i badkaret efter ett epilepsianfall.


J J CALE: To Tulsa and back (1:28 lång, 2005)
Underrubriken On tour with J J Cale.
   Ingen kan personifiera uttrycket laidback bättre än J J Cale. I filmen låter det mer blues än jag minns. Christine Lakeland och Jim Karstein i bandet.
   I turnébussen. Vägar och fina vyer från bussfönstret. Eric Clapton: ”Större inspiration än någon annan, smart guy”.
   En skön och tekniskt bra film med John Cale, namnet han föddes med. Tulsa, Oklahoma hemstad, uppvuxen där. En musikaliskt omväxlande stad där blues, jazz och country möttes.
   Clapton, starkt influerad av Cale. Hans kompband Carl Radle, Dick Sims och Jamie Oldaker kom från Tulsa.
   Det pendlade mellan gamla och nya filmbilder från stadens historia. J J Cales bandomshem i norra Tulsa.
   På en konsert med både blås och fiol i bandet. Överraskande. Avslappnad på scen.
   Historia: LA 1961-62. Leon Russell i bandet. Gillade hippielivet. Bytte namn för att inte förväxlas med John Cale i Velvet Underground.
   Cale var inspirerad av Mose Allison när han skrev ”Cocaine”.
   Mötte Christine, på konsert. 15 år yngre och nu (2005) gifta.
   Han vägrar spela playback: ”Jag är musiker – inte skådespelare”
   Clapton blir otroligt hedrad när Cale tog upp en av hans låtar i sin repertoar, ”Golden ring”, som han skrev när George Harrison gifte sig med Olivia.


Sanningen om Connie Converse (59 min lång, delvis en Svt-produktion, K Special)
”Talking like her” av Natacha Giler
   Singer/songwriter född 1924. Pionjär och kanske första kvinnan i den genren. Som med uppriktighet och tankeväckande musik aldrig slog igenom.
   8 augusti 1974 lämnade hon hemmet i Ann Arbor, försvann och sågs aldrig mer. Lämnade brev, dagböcker, foton och mängder av musik efter sig.
   Programmet inleds med ett gammal mikrofonstativ i bild och en liveinspelning/ljudupptagning med Connie. Hennes liv beskrivs som missförstånd och ensamhet. Presentatören beskriver henne som ”folksångare”.
   Hennes låtar spelades in 1954 av Gene Deitch, Prag, som berättar sina minnen av henne. Han var egentligen jazzfantast men gillade Connies låtar.
   David Garland, som gör radioprogram, berättar också hur han upptäckte musiken och spelade den.
   Vi får aldrig se en enda levande bild på Connie Converse men massor av filmklipp från södra Manhattan i tidstypiska filmer. Ibland sitter jag och jämför med Eva Cassidy, ett annat namn som blev stort efter sin död.
   Hennes melodier hade udda ackordsföljder. Som singer/songwriter var hon på rätt plats, Greenwich Village, vid fel tidpunkt på 50-talet och lämnade platsen innan Bob Dylan kom dit.
   Deitch: ”Hon var färglös, alldaglig och inåtvänd”. En rad refuseringsbrev läses upp. Connie färgades av melankoli och tvivel. Det var bristen på succé och framgång som plågade henne.


THE OTHER ONE: The long strange trip of Bob Weir (Netflix, 1:24 lång. 2015)   
Grateful Dead är skivmässigt en stor vit fläck i mitt liv fast institution det är. Förutom Dylan-live-samarbetet äger jag bara två senare album med gruppen. Och är tämligen obekant med bandets klassiska skivor (som omnämns i dokumentären), ”Workingman's dead” och ”American beauty”. Men även sånt som är lite utanför comfort zone är intressant och alltid lär man sig något. Som exempelvis i Bob Weir-dokumentären där gamla bilder, historia om bandet är mycket förekommande.
   Bandets historia är en lång mäktig resa. Och han förklarar tidigt att Jerry Garcia var som en äldre bror för honom.
   Bob köpte hus 1972 när han fick första skivkontrakt som soloartist. Han visar stolt upp delar av gitarrsamlingen på cirka 100 stycken.
   Född 1947 i San Francisco. Som barn adopterades han liksom sin bror. Han hade läs- och skrivsvårigheter i skolan. Träffade Garcia nyårsafton 1963 och något år senare bildade de ett band, The Warlocks. Det var LSD varje lördag. Ken Kesey och Neal Cassady fanns med i omgivningen. ”LSD vidgade medvetandet”. Musikaliskt blev låtarna långa och improviserade.
   ”The other one” var första låten som Bob skrev, tillsammans med Cassady. Bob spelade kompgitarr och influerades av jazzpianisten McCoy Tyner.
   ”Vi har aldrig varit moderna”. Fick en höjdpunkt i slutet på 80-talet och till och med en hit, ”Touch of grey”, och gjorde sammanlagt 3000 konserter.
   Jerry Garcia dog 1995, som en far och bror för Bob, och han bildade då egna bandet RatDog.


CHORDS OF FAME: Phil Ochs documentary (1984)
(Part 1: 30:11   Part 2: 30:08   Part 3: 24:14
Bill Burnett spelar Phil Ochs i denna dramadokumentär. Regi: Michael Korolenko. Martha Wingate spelar hustrun Alice Ochs.
   ”Phil visste inte hur bra han var”. Protestsångare (Singer/songwriter) på 60-talet.
   Jerry Rubin inleder med att berätta att Phil Ochs förespråkade non-violence men hängde sig 1976 och Jerry tyckte det talade emot hans ideal för ickevåld.
   Dokumentären om Ochs berättar också om historien på 60-talet med protester, fredsrörelse och politiken som utspelade sig då. Bilder på demonstrationer, MLK, polisbrutalitet och presidentval.
   Systern Sonny och brodern Michael (känd fotograf och arkivexpert) pratar om Phil.
   Bilder från Greenwich Village 1962 där Phil höll till och var en del av trubadurgenerationen. Massor av artister och kända namn uttalar sig: Dave Van Ronk, Peter Yarrow, Odetta med flera. Phil delade affisch med bland annat Buffy Sainte-Marie och Peter LaFarge.
   Phil skrev kontroversiella texter. Han kunde ha blivit lika stor som Dylan. I filmen imponeras jag av hans låtskatt, starka melodier och en ännu starkare röst. Eric Andersen, Pete Seeger och Oscar Brand är namn som nämns och Tom Paxton, Dave Van Ronk och Bob Gibson sjunger tillsammans.
   Carnegie Hall 1966: Hans namn felstavat, Phil Oake. Phil var rättfram utan krusiduller. Sa precis vad han tyckte. 1967 var det fredsmarsch och ”War is over”.
   ”When I'm gone” en av de mest kända Ochs-låtarna sjungs av Eric Andersen i filmen.
   Han började spåra ur 1970, klädde sig i guldlamékostym och tror att han är Elvis. Just då var han lite lik Townes Van Zandt till utseendet.
   Sedan tog drogerna över som resulterade i depression och alkoholism. Han var dessutom bipolär.
   Efter filmen följer ett autentiskt uppträdande av Phil från The Troubadour i LA där han sjunger ”I ain't marching anymore”. Fantastiskt starkt.


BUFFY SAINTE-MARIE Documentary (48:04 lång, 2006)
Producent: Joan Prowse.
   Akademien fick säkert smak på namnet Buffy Sainte-Marie i den tidigare Phil Ochs-filmen. Robbie Robertson, som ser mer indiansk ut än någonsin, Taj Mahal och Randy Bachman uttalar sig.
   Buffy är född 1941 (eller 40 eller 42, osäkert säger hon själv) i Kanada. Att hon och hennes dåvarande man Jack Nitzsche skrev titelsången i filmen Officier & Gentleman, ”Up where we belong”, kommer naturligtvis tidigt i programmet.
   Buffy spelar både gitarr och piano. ”The universal soldier” skrev hon men på Tio i topp låg Donovan och Glen Campbell med låten.
   Åkte tidigt till NYC, Greenwich Village, och var med om singer/songwriter-revolutionen där med bland annat Joan Baez. Eric Andersen och Joni Mitchell berättar.
   New York Times skrev en mycket positiv recension av hennes framträdande och Elliot Roberts, den kände managern, upptäckte henne.
   Adopterad hamnade Buffy i New England där hon växte upp. Vi får se och höra om 60-talet igen. Fredsdemonstrationerna igen.
   För mig okände Blair Stonechild uttalar sig. Se indiansk ut. Chief Piapot uttalar sig också.
   Buffys ”Until it's time for you to go” får också uppmärksamhet. Var med i Sesame Street, stort familjeprogram där hon framförde ”Up where we belong” på piano.

/ Håkan

ALL TIME BEST #20: "Whereabouts"

RON SEXSMITH: Whereabouts (Interscope, 1999)

DAGENS AKTUELLA SKIVA, RON SEXSMITHS fjärde soloalbum, släpptes i maj 1999 och fick till följd att jag drabbades av en fullständig Sexsmith-feber. Som betydde att jag omgående beställde hans obskyra debutskiva från 1991, "Grand Opera Lane" på ett indiebolag, direkt från en kanadensisk sajt. Jag kunde också för mitt liv inte missa Sexsmiths enda konsert i Sverige i september på Södra Teatern i Stockholm och i december utnämnde jag utan att blinka "Whereabouts" till 1999 års bästa utländska album.
   Någon gång i början på maj 1995 kom jag för första gången i kontakt med Ron Sexsmith. På hans första skiva på stort skivbolag, ”Ron Sexsmith”, fastnade mina ögon på hans lite ovanliga efternamn. Omslagsfotografiets pojkaktiga uppsyn och producentnamnet Daniel Lanois, som visserligen bara hade producerat en låt på albumet, gjorde min nyfikenhet mycket stor.
   Mina öron fastnade däremot omedelbart för den vemodiga lite ledsna rösten och mycket personliga sånger. Jag kom några år senare att jämföra Sexsmiths röst med Tim Hardin men vid den här tidpunkten skrev jag en recension där jag beskrev det jag hörde som ”Jackson Browne producerad av Daniel Lanois”. Än i dag en ouppfylld önskedröm! På det albumet fanns det många melodiöst vackra låtar i nakna underbart känsliga arrangemang.
   Den inledande låten, det första jag någonsin hörde med Sexsmith, är ”Secret heart” som blev den mest kända låten från hans första skiva på etablerat skivbolag. Inte minst tack vare att Rod Stewart 1998 gjorde sin egen version av den låten på coverskivan ”When we were the new boys”.
   ”Grand Opera Lane”, som jag alltså hörde första gången 1999, visade sig vara en ganska ordinär debutskiva men från 1995 var kanadensaren Ron Sexsmith intressant på allvar. Hans två album 1995 och 1997 var underbara delmål innan Sexsmith-karriärens absolut höjdpunkt, ”Whereabouts”, slog ned som en musikalisk juvel 1999.
   Amerikanen Mitchell Froom satt i producentstolen redan på "Ron Sexsmith"-skivan och han följde Sexsmith på hans tre 90-talsalbum och når på "Whereabouts" högre än högt. Med facit i hand skulle det bli Ronald Eldon Sexsmiths ouppnåeliga höjdpunkt på sin skivkarriär och han har aldrig lyckats upprepa den makalösa kvalitetsnivån. Här blommade samarbetet mellan Ron och Mitchell Froom upp i något stort, personligt och fantastiskt.
   Här är låtarna genomgående bättre, Ron sjunger starkare och Frooms produktion är lite mer kristallklar. Och ekot av just en poppig Tim Hardin är uppenbart. Skivan blev mitt oändliga soundtrack sommaren 1999 och är fortfarande en stor, mycket stor, favorit.
   Producenten Froom tillsammans med teknikern Tchad Blake valde att hålla kärnan av musiker på så få händer som möjligt. Förutom Froom och Sexsmith var det bara Attractions-trummisen Pete Thomas och basisten Brad Jones i den närmaste kretsen under inspelningarna. Utan att resultatet kan kallas avskalat eller lågbudget. Blås- och stråkmusiker och några gästartister håller sig på behörigt avstånd.
   Produktionen är helt enkelt anpassad Ron Sexsmiths stora personlighet som på skivan pendlar mellan ömsinta ballader, "Right about now", "Riverbed", "Doomed" och "Seem to recall", och förvånansvärt kommersiellt poppiga låtar, "Still time", "Must have heard it wrong", "Feel for you" och "Beautiful view", men där det i personligheten hos artisten ofta återfinns en lätt bräcklig sida.
   Just det där mänskliga ekot som skapar en fullt trovärdig artist som i det här fallet heter Ron Sexsmith och som under drygt 20 år har gjort väldigt många bra skivor men ingen så fulländad som "Whereabouts".

”STILL TIME”, öppningslåten på ”Whereabouts”, är en melodisk kommersiell poppärla.



/ Håkan

ALL TIME BEST #21: "Love in the milky way"

SARAH KLANG: Love in the milky way (Pangur, 2018)

DEBUTSKIVOR HAR VARIT FLITIGT FÖREKOMMANDE på min 150 album långa lista över favoritskivor. Utan att jag direkt har tänkt på det har jag hittills räknat in närmare 20 debutalbum på min lista. Och bland de 20 album som återstår på resan till nummer ett finns det faktiskt ytterligare två och båda är, i likhet med Sarah Klangs underbara debut, faktiskt svenska.
   Utan att jag då var medveten om det debuterade Göteborgssångerskan Sarah Klang redan 2016 med singeln ”Sleep” som inte fick plats på ”Love in the milky way”-albumet och jag kan så här i efterhand förstå varför. Hennes starka röst finns där och utnyttjas till det yttersta men produktionen och låtskrivandet känns inte riktigt komplett.
   Starten på Sarah Klangs imponerande karriär var ändå personlig men inte så melodiskt kraftfull som det kom att bli 2017 på de tre följande singlarna, ”Strangers”, Left me on fire” och ”Lover”, som alla skulle fungera som perfekta aptitretare inför debutalbumet. Efter ytterligare en singel, ”Mind”, släpptes albumet i februari 2018. Singlarna visade upp en underbar bredd, styrka och personlighet som lovade gott inför albumet som på alla punkter motsvarade förväntningarna.
   Någon har beskrivit Sarah Klangs musik som ”sprucken soulig americana” men jag tycker soundet på hennes fantastiska debutalbum är modernare och framförallt mycket mer personlig än några tidsanpassade spridda fraser kan förklara. Där ryms dessutom både vemodiga sekvenser och jublande ögonblick med betoning på det tidigare. Det balladbaserade låtmaterialet är i majoritet och lämnar förutsättningar för Sarahs känsliga röstresurser, som både river och smeker, att understryka varje melodisk detalj.
   När jag lyssnar på ”Love in the milky way”, som jag har gjort ofta i över fyra år, är det inte bara hennes stora vidöppna röst, i många lager och olika skepnader, jag hör utan minst lika mycket Kevin Anderssons produktion och arrangemang.
   Andersson, och resten av musikerna i bandet (Pontus Bolander, keyboards, Mattias Hagström, trummor, och Emil Karlsson, trummor på en låt) som kompar, är mig helt obekanta och det gör uppfattningen av skivan än mer sensationell.
   Sarah Klang har i alla intervjuer kallat sin medkompositör Kevin Andersson för gitarrist men på skivan spelar han i praktiken även keyboards och bas också. Med tonvikt på orgel och mellotron som färglägger många arrangemang. Och det är mig helt förvånansvärt imponerande från en kille med noll känd bakgrund i musikbranschen. Jag älskar det där härliga mellotronsoundet eller orgeln som likt en hammond med lesliekabinett flämtar organiskt i de annars moderna arrangemangen.
   Kevin Andersson har ju också visat sig hålla måttet med stor marginal på Sarah Klangs två senare album, ”Creamy blue” (2019) och ”Virgo” (2021), där många Klang/Andersson-låtar har självlysande kvalitéer.
   Det går inte att känna sig oberörd när jag hör samspelet mellan produktion, arrangemang, Sarahs enorma röst och genomgående starka låtar.
   Här finns som sagt en mängd ljuvliga låtar, osedvanligt jämnstarkt material, som avlöser varandra och bygger upp ett album som till slut fick sin Grammis-belönade framgång.
   Strax ovanför de fantastiska låtarna ”Left me on fire”, ”Lover”, ”Strangers”, ”Blue bird” och ”Vile” befinner sig avslutningslåten ”Demons” i en egen kategori. Det inledande pianot sätter stämningen direkt, Sarahs modernt souliga och kraftfulla röst fyller på innan en bubblande hammond utökar arrangemanget under låtens första minut innan trummorna dunkar igång tempot och skapar en viss hitkänsla.
   Efter drygt två minuter tas låten ner igen, åter med enbart piano i kompet och Sarah mässar "could we do it all again" samtidigt som tempot ökar igen, orgel/piano målar soulstämmor och en hög bakgrundröst (synt?) lyfter arrangemanget till rent magiska höjder. Låten tonar sedan ut i en dryg minut och försvinner men minnet lämnar aldrig mina öron.

”STRANGERS” är en av mina stora favoriter på Sarah Klangs underbara debutalbum.



/ Håkan

Musikalisk irländsk St Patrick

Bilder: Carina Österling

”ST PATRICK'S PARTY”
TULLAMORE BROTHERS
EXTENDED ORCHESTRA
Clarion Hotel, Örebro 19 mars 2022
Konsertlängd: 20:05-21:37 (92 min)
Min plats. Sittande vid bord i restaurangen ca 6 m från scenen.

FIRANDET AV ST PATRICK'S DAY (IRLANDS nationaldag) inleddes i torsdags över hela världen. Här i Örebro firades det på åtskilliga platser, inte minst på insamlingsgalan ”Örebro tillsammans för Ukraina” i Nikolaikyrkan när Olle Unenge och Christy O'Leary under några minuter framförde den känsligt laddade ”The fields of Athenry”.
   Både Unenge och O'Leary fanns givetvis på plats bakom sångmikrofonerna när det kraftigt förstärkta Tullamore Brothers ställde sig på Clarion Hotels grönt skimrande scen på lördagskvällen för att under drygt en och en halv timme fira St Patrick's på ett helhjärtat sätt. Vi fick en repris på den otroligt fina sången men också en rad andra spektakulära Irlands-färgade sånger som passade in bland alla jigs, reels och sentimentala ballader. Och som en enda traditionell överdos fick vi allt under lördagskvällens konsert i en fullpackad foajé på Clarion Hotel.
   De rent dansanta låtarna, härligt påhejade av både publik och bandets två fioler (Olof Ericsson och Kajsa Zetterlund) förstärktes av två skickligt stepdansande flickor från Irish Dance Society, fysiskt ansträngande insatser som jag av tämligen naturliga skäl låter bli att detaljerat recensera...
   Tullamore Brothers har sedan några år tillbaka Christy O'Leary som medlem och han har stor del i bandet som både musiker (på tin whistle, olika flöjter, munspel och säckpipa) och med en stark och klockren röst.
   Med i bandet finns alltså Örebro Kammarorkesters violinist Olof Ericsson som med sin fiol, och vid ett kort tillfälle även en flöjt, fick den traditionella musiken att låta både seriös och enormt engagerande. Medan bandets bouzoukispelare Mats Lindström musikaliskt fick stå för den fysiska energin i både tempo och djup i de ofta hetsiga arrangemangen.
   Kvällens musikaliska gästartist var irländaren Brian Friel som med sin banjo fyllde ut det traditionella soundet och gav till slut också prov på sin skicklighet i ett spektakulärt solo i en av kvällens sista sånger.
   Vemodiga ballader blir ofta mina favoriter på St Patrick's-konserterna och lördagskvällens festliga konserter var inget undantag. Dels den ovannämnda sången, sedan den klassiska ”Grace” snyggt sjungen av Christy och även ”Tramps & hawkers” där Christy och Olle delade på sången.
   Tillsammans bjöd hela Tullamore Brothers, fem män och tre kvinnor, på en fängslande musikalisk afton som gav den musiklyssnande publiken full valuta i trängseln framför scen.
   Efter konserten blev det irländsk session i den bakre delen av hotellrestaurangen där Christy O'Leary plockade fram ännu ett instrument i samlingen, fiolen.

/ Håkan

Örebro: Oljevägen 15

NATURENS HUS



NATURENS HUS HAR EN FÖRHÅLLANDEVIS kort historia som restaurang, café och konferenslokal. Byggnaden uppfördes 2006 och ingår i projektet Å-staden som drivs av Örebro kommun och som verkar för att förbättra natur och rekreationsmöjligheter i området kring Svartån.
   Naturens Hus ligger i naturreservatet Rynningeviken mellan Oset och Rynningeviken och huset ligger i den del av reservatet som kallas Vattenparken. Verksamheten innefattar restaurang, café, utställningslokaler och naturskola, inrymt i en stenbyggnad med stora fönsterytor som öppnar sig mot en konstgjord vattenspegel.

Foto: Carina ÖsterlingDen amerikanska sångerskan Tessy Lou Williams och hennes band spelade på Naturens Hus utescen i juli 2018.

TESSY LOU & THE SHOTGUN STARS 13/7 2018 Naturens Hus

/ Håkan

Örebro: Ekersgatan 16

LIVE AT HEMMA



ANDERS DAMBERG HAR VARIT ETT återkommande namn på Håkans Pop i allmänhet och i min serie där jag dokumenterar konsertställen i Örebro i synnerhet. Som arrangör av festivalerna Live at Heart och Folk at Heart, åtskilliga andra konsertevenemang (bland annat på mc-klubben Mastodont) och som ägare av skivbutiken Najz Prajz har hans namn upprepats ett antal gånger här.
   Senast jag nämnde hans namn var i samband med konsertstället Brf Räven på Trädgårdsgatan där han vid tillfället bodde och arrangerade konserter både på gården och i en samlingslokal.
   Anders flyttade senare till Ekersgatan och arrangerade konserter helt sonika i det stora vardagsrummet i sin lägenhet, en verksamhet som var steget före alla pandemirelaterade konserter som blommade upp våren 2020.
   Våren 2018 upplevde jag två konserter hemma hos Anders Damberg och hans sambo på Ekersgatan 16.

Foto: Carina ÖsterlingDen amerikanska duon Michael Thomas Howard och Caroline Cotter hemma i Anders Dambergs vardagsrum.

MAGNUS LINDBERG 10/2 2018 Live at hemma
MICHAEL THOMAS HOWARD & CAROLINE COTTER 4/5 2018 Live at Hemma

/ Håkan

ALL TIME BEST #22: "Squeezing out sparks"

GRAHAM PARKER & THE RUMOUR: Squeezing out sparks (Vertigo, 1979)

VI HAR NU KOMMIT FRAM TILL GRAHAM PARKERS i mitt tycke allra bästa album. Vi har nämligen nått så långt på min 150-lista att jag redan nu kan avslöja att någon mer Parker-skiva inte figurerar på de högsta placeringarna. I den hårda konkurrensen hamnade hans båda första uppmärksammade skivor, ”Howlin’ wind” och ”Heat treatment”, utanför listan medan ”The up escalator” fick en blygsam placering, #93. 1979 stod Graham Parker och hans oslagbara kompband på sina karriärers högsta punkt. Ändå var det absolut ingen självklarhet att inspelningarna till ”Squeezing out sparks” skulle bli så lyckosamma och resultera i ett sådant fantastiskt album.
   Inspelningarna till ”Stick to me” var omvittnat struliga hösten 1977, turnéerna var oregelbundet intensiva, liveskivan ”The parkerilla” (med delvis över ett år gamla inspelningar) var inget mästerverk och motsvarade inte Parkers och bandets livestyrka. Bandets manager Dave Robinson hade tröttnat på det amerikanska skivbolaget Mercury som Parker i sammanhanget skrev en hatlåt till, ”Mercury poisoning”.
   ”Squeezing out sparks” blev alltså nystarten på nytt skivbolag i USA, Arista, och det var den amerikanske legendariske skivproducenten Jack Nitzsche som skulle styra Parker till en helt ny nivå både musikaliskt och kommersiellt. Med vetskap om Nitzsches långa men trassliga historia lät valet både egendomligt och konstigt.
   Nitzsche började en gång som arrangör åt Phil Spector och det kanske var pophistoriens svettigaste jobb med tanke på den mannens produktioner med massor av musiker i studion. Han skrev sedan ”Needles and pins” till Jackie DeShannon, spelade piano på flera Rolling Stones-skivor, arrangerade Walker Brothers, producerade några spår på ”Buffalo Springfield again” och blev vän med Neil Young livet ut (Nitzsche dog 2000), producerade sedan skivor med Crazy Horse, Jackie DeShannon, Randy Newman och sin blivande fru Buffy Sainte-Marie innan filmmusiken blev hans stora intresse.
   ”One flew over the cuckoo’s nest” (Gökboet) blev hans debutfilm som kompositör och av en märklig tillfällighet delar Jack Nicholson och Nitzsche exakt samma födelsedag, 22 april 1937. I samband med den uppmärksamheten blev han återigen aktuell som skivproducent. Han producerade Mink DeVilles båda skivor ”Cabretta” och ”Return to magenta” och det var förmodligen soundet på de skivorna som gav honom jobbet med Parker som har berättat så här om inspelningarna:
   ”Enter Jack Nitzsche, nome-like under a hooded sweat shirt, disgruntled at being torn away from an interesting tryst in Los Angeles and utterly mystified as to who I was, what we were, why he was here in miserable London to produce us, and what was this ‘punk’ thing anyway? The man who played tambourine on ‘Satisfaction’ and had worked with Phil Spector arranging many masterpieces of pop, sat at the control board in Lansdowne Studios (a dark basement in Bayswater) and grimaced under his hood as the Rumour butchered their way through my songs whick by now everyone – myself included – were convinced were giant pieces of utter crap”.

INLEDNINGEN PÅ RELATIONEN Parker/Rumour/Nitzsche var allt annan än bra. Under tre dagar hände ingenting i studion men plötsligt satt låten ”Discovering Japan” helt oväntat perfekt. I cd-häftet till återutgivningen av ”Squeezing out sparks” skriver Parker:
   ”’Discovering Japan’ suddenly clicked and burst through the monitors like a vibrant, exotic animal, scintillating in it’s utter beauty. I swear our jaws dropped, and we stared at the speakers, astounded, wondering where the hell this monster had come from a week of rehearsals and three days of studio time in which not one speck of magic had occurred.”
   Sedan flöt inspelningarna på snabbt och effektivt. Elva dagar senare hade de spelat in ytterligare nio låtar till ”Squeezing out sparks” som tog sin titel efter en textrad i ”You can’t be too strong”, den mäktiga balladen som först var skriven som en countrylåt i halvtempo men på Nitzsches förslag förvandlades till en känslig ballad och en av de klassiska låtarna på skivan.
   Men på albumet är det nästan bara Parker-klassiker. Först den adrenalinstinna inledningen på tre snabba låtar, ”Discovering Japan”, ”Local girls” och ”Nobody hurts you”, innan den ovannämnda balladen dyker upp och sedan följs av en av Parkers mest kända låtar, ”Passion is no ordinary word”, innan det är dags att vända på skivan.
   På öppningslåten på sidan två, ”Saturday nite is dead”, är tempot återigen högt innan min absoluta älsklingslåt på skivan kommer, ”Love gets you twisted”. Nitzsche har lite överraskande producerat den här skivan med absolut minsta möjliga hjälpmedel. Inget blås, bara många gitarrer, keyboards, bas och trummor och ett tajt ös som tillsammans gör skivan så bra att den än idag, nästan exakt 43 år senare, är en ren ynnest att lyssna på.
   Omslaget till ”Squeezing out sparks” avslöjar inte några detaljer om Nitzsches arrangemang på skivan men jag tycker mig höra stråkar mycket läckert placerade på just ”Love gets you twisted” strax innan Martin Belmonts elgitarr får tiden att stå still i några sekunder, ett elektrifierat ögonblick av absolut magi.
   Avslutningen på skivan med ”Protection”, ”Waiting for the UFOS” och ”Don’t get excited” gör inte skivan sämre direkt.

”LOVE GETS YOU TWISTED” heter detta underverk på ”Squeezing out sparks”.



/ Håkan

En väldigt fin kväll i Nikolaikyrkan

Björn Lycklig med munspelaren Peter Edgren.


Olle Unenge och Christy O'Leary.


Ted Ström med ena sonen Johan.

Alla bilder: Carina ÖsterlingLudwig Hart med Staffan Ernestam.

”Örebro tillsammans för Ukraina”
BJÖRN LYCKLIG/OLLE UNENGE & CHRISTY O'LEARY/TONE WÄSTBORN/MARIA SEDELL/KARL MAGNUS JANSSON/ANGELIQA/SOUND OF ELLIOT/MATS DERNÁND/ANNIKA GELIN/ISABELLE MOREAU/PUNSCH/THE COUNTRY LILLIES/ULRIK EHN/EVA AHREMALM/NICLAS EKHOLM & KALLE NILSSON/TED STRÖM med söner/EMELIE TAYLOR/JON E B JONSSON/DAVID SÖDERGREN/MICHAEL HORVATH/MOHLAVYR/LUDWIG HART/KRISTOFER SJÖDAHL
Nikolaikyrkan, Örebro 17 mars 2022
Konsertlängd: Se längst ner, ungefärliga tider
Min plats: Typ 7:e bänk lite till vänster

MUSIK ENGAGERAR, MUSIK SPRIDER TRÖST och hopp. Det var med andra ord ett behjärtansvärt arrangemang på torsdagskvällen som engagerat nästan hela Örebros levande musikliv plus stadens representanter för poesi, dikt, konst och demokrati till en insamlingsgala för Ukraina i Nikolaikyrkan, en plats av tradition för liknande arrangemang genom åren.
   I Nikolaikyrkan har det genom åren visats engagemang för hemlösa och Musikhjälpen och flera välgörenhetskonserter där mängder av lokala artister mangrant har ställt upp. Så även denna kväll under en drygt två timmar lång föreställning.
   Förutom några tal av kyrkoherde Anders Lennartsson, kommunstyrelsens ordförande John Johansson och Nerikes Allehandas chefredaktör Anders Nilsson gick torsdagskvällen till nästan hundra procent i musikens tecken. Det var en bra blandning av olika musik och en väldigt fin och engagerande kväll i kyrkan.
   Från inledande Björn Lyckligs ”Snöar i Stockholm till Ludwig Harts Tom Petty-cover ”Learning to fly” och Kristofer Sjödals gospelkryddade Elvis Presley-cover ”If I can dream” fungerade det både musikaliskt och organiserat till hundra procent. Otroligt välorganiserat med flyhänta skiften mellan artisterna och ljudet var genomgående förstklassigt.
   Några höjdpunkter: den irländska sången som Olle Unenge och Christy O'Leary framförde, Karl Magnus Jansson vid den stora kyrkorgeln, Mats Dernánd vid flygeln, annorlunda sättning av gruppen Punsch med Alice Ståhlberg vid mikrofonen och Niclas Bäcklunds ljuvliga sopransax, Niclas Ekholms akustiska pärla framförd på två akustiska gitarrer tillsammans med Kalle Nilsson, Ted Ströms uppgraderade version av ”Vintersaga” med sina söner, David Södergrens soloframträdande med ”Ta dina Antabus Kerstin”, Ludwig Harts samspel med överraskningen Staffan Ernestam på läcker slidegitarr och finalen med Kristofer Sjödahls tolkning av Presley omgiven av både körtjejer och trumpet.


19.00 - Anders Lennartsson - Tal
19.05 - Björn Lycklig
19.10 - Olle Unenge 
19.15 - Tone Wästerborn
19.20 - Dikt med Maria Sedell
19.25 - Karl Magnus Jansson
19.30 - Angeliqa
19.35 - Tal med John Johansson - Kommunstyrelsens ordförande i Örebro Kommun
19.40 - Sound of Elliot
19.45 - Mats Dernánd
19.50 - Annika Gelin 
19.55 - Dikt med Isabelle Moreau
20.00 - Punsch
20.05 - The Country Lilies  
20.10 - Ulrik Ehn
20.15 - Eva Ahremalm
20.20 - Kalle Nilsson & Niclas Ekholm 
20.25 - Tal med Anders Nilsson ifrån Nerikes Allehanda
20.30 - Ted Ström med söner
20.35 - Emelie Taylor 
20.40 - David Södergren 
20.45 - Poesi med Michael Horvath
20.50 - Mohlavyr
20.55 - Ludwig Hart
21.00 - Kristofer Sjödahl 

/ Håkan

Örebro: Västhagagatan 1B

SCANDIC ÖREBRO VÄST




MITT FÖRSTA SJÄLVUPPLEVDA MINNE AV hotellet i Västhaga, som då hette Esso Motorhotell, längs motorvägen E18/E20 genom Örebro är ingen konsert utan några efterfester när Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band besökte staden för konsert på 80-talet. Bland annat gjorde jag en intervju med Anne-Lie Rydé vid ett sådant tillfälle 1983.
   Det var när festivalen Folk at Heart, som i vanliga fall arrangerades på Scandic Grand inne i centrala Örebro, tillfälligt flyttade till Scandic Örebro Väst i januari 2018 som jag under två kvällar fick uppleva levande musik på hotellet.
   Esso Motorhotell etablerades 1963 och första hotellet öppnades i Laxå. 1984 sålde Esso Motorhotell sin hotellrörelse till Scandic Hotels och samtliga hotell bytte namn till Scandic.

Foto: Carina ÖsterlingBandet Martin Håkan, med Martin Qvarfordt i spetsen, var en av höjdpunkterna på 2018 års upplaga av Folk at Heart på Scandic Örebro Väst.

FOLK AT HEART: MARTIN HÅKAN/KARL BROTHERS/AD HOC-ORKESTERN/RIVERTOWN BLUES/DIMPKER BROTHERS/BIANCA DE LEON/DSH5/BONGO BAND 5/1 Scandic Örebro Väst
FOLK AT HEART: BIANCA DE LEON/LES GORDONS/DSH5/ONE LITTLE MOUNTAIN/ÅSTADEN LIGHT/MARTIN HÅKAN/MELPA-JOCKES JAM CLUB 6/1 Scandic Örebro Väst

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.