Tidigare blogginlägg

ALL TIME BEST #14: "Beat Based/Song Centered/Spirit Led"

SWEET CHARIOTS: Beat Based/Song Centered/Spirit Led (Virgin, 2000)

ETT SVENSKPRODUCERAT ALBUM MED ett tillfälligt kortlivat projekt slog mig med häpnad för drygt 20 år sedan och när jag lyssnar idag blir jag lika imponerad som förbluffad att Sweet Chariots skiva inte väckte större kommersiell uppmärksamhet på den tiden. Jag är övertygad att duon, vars hela diskografi bara omfattar ett album och några singlar, borde ha blivit mer känt och mer berömt med tanke på kreativitet, kvalité och personlighet. Plus ett extremt kunnande i den svåra konsten att skriva låtar på en professionell nivå.
   Det är sällan minnet är så tydligt som när jag första gången hörde en låt med Sweet Chariots. Det var tidigt 2000, kan ha varit i januari och var följaktligen hela decenniets första skivfavorit, när Johan Hedberg, nöjeschefen på Nerikes Allehanda, spelade upp premiärsingeln ”Cry no more tears” på sitt arbetsrum uppe på tidningen. Jag föll pladask! Det var en blind lyssning, ingen som helst information om artistnamn eller medverkande människor. Jag kände direkt att det här var något extraordinärt bra och starkt personligt samtidigt som hitkänslan var överväldigande.
   När jag sedan fick vetskap om vilka namn/artister/musiker/låtskrivare som stod bakom duon, Niclas Frisk och Andreas Mattsson, blev jag ändå överraskad. Deras musikaliska bakgrund i den svenska pophistorien under 90-talet hade bara delvis tangerat min musikaliska sfär. Naturligtvis kände jag till både Atomic Swing, Niclas gäng, och Popsicle, Andreas grupp, och hade hört mycket. Ändå hade jag inte fullständigt fastnat för deras musik och sound på ett genuint sätt. Jag tyckte nog allmänt att Atomic Swing och Popsicle var två helt olika grenar på samma svenska popträd, traditonell poprock respektive norrländsk indiepop.
   Därför blev det nya samarbetsprojektet Sweet Chariots plötsligt en överraskande, imponerande och glädjande upplevelse på samma gång. Jag visste inte då, i slutet av mars 2000 när hela albumet med den komplicerade titeln ”Beat Based/Song Centered/Spirit Led” släpptes, att de båda 30+-arna Niclas och Andreas ändå hade ett gemensamt förflutet i musikbranschen.
   Frisk och Mattsson möttes faktiskt första gången redan 1992 när deras respektive band vid ett tillfälle i Lund delade scen. Men det första musikaliska fröet till ett seriöst samarbete mellan Popsicle-sångaren Mattsson och Atomic Swing-gitarristen/låtskrivaren Frisk började gro 1995. Frisk producerade Popsicles album ”Popsicle” (1995) och fem år senare var det fantastiska duoprojektet Sweet Chariots en verklighet.
   Niclas Frisks historia låg mig närmast sedan han var en del av den tidiga upplagan av Perssons Pack. Minns en konsert på Ritz i Örebro med det bandet i december 1989. 20-årige Niclas gjorde ett blygsamt intryck i ett hörn på scenen bakom Per Perssons stora sånger, Magnus Linds ännu större dragspel och Magnus Adells mäktiga ståbas. Den Mora-födde Niclas, som för övrigt stavade sitt förnamn lite folkligare (Niklas) vid den här tidpunkten, hade liksom Persson en bakgrund i det ännu mer genuint folkrockiga gänget Traste Lindéns Kvintett.
   På den här tiden, vi pratar sent 80-tal, var inte Andreas Mattssons Popsicle en verklighet men en tidig upplaga av bandet gick under namnet Genre Hippy som skivdebuterade 1988 med singeln ”Hit the happiness”. Med stor mediauppmärksamhet drog Popsicle igång sin karriär på allvar 1991. Efter några album, alla med korthuggna titlar som ”Lacquer”, ”Template” och ”Abstinence”, gick de 1995 in i studion och spelade in ”Popsicle”-albumet med alltså Niclas som producent. Han stod även för stråkarrangemangen.

ARTISTMÄSSIGT BLEV SWEET CHARLOTS-DUON kortvarig men som låtskrivarteam kom de åren framöver att bli flitigt anlitade och deras låtmaterial hamnade på skivor med Carola, Shebang, Jerry Williams, Peter Jöback, Tityo och Brolle Jr. Och i mitten på 00-talet var de halva gruppen av Sverige/Frankrike/USA-projektet Vanessa & the O's.
   Sweet Chariots blev aldrig någon fungerande liveturnéakt förutom några tillfälliga tv-spelningar när de uppträdde som ett helt band tillsammans med andra musiker. På albumet finns det ingen notering om vad Frisk/Mattsson spelar för instrument men de lär väl spela alla gitarrar och keyboards. Tillsammans med bland annat studioproffsen Anders Hernestam, trummor, och Jerker Odelholm, bas, som först åtta år senare blev ett helgjutet team i Lars Winnerbäcks grupp. Till det där popsoulrockiga soundet bidrar viktiga faktorer som blås, leds av Per ”Texas” Johansson, och en flitigt anlitad intensiv tjejkör.
   Jag inbillar mig att namnet Sweet Charlots var inspirerat av den gamla traditionella gospeldängan ”Swing low, sweet charlot”, en klassisk negro spiritual-låt som också till stor del perfekt beskriver albumsoundet. I recensionerna förekom ofta ord som ”soulrock”, ”retrorock” eller ”soulmättad gospelsvängig rock”. Till det spirituella soundet bidrog tre damer som gick under det inte så blyga samlingsnamnet Superbirds men hette Lotta Hedlund, Karin Stigmark och Beverly Glenn. En fantastisk trio sångröster som en gång tidigare i den svenska pophistorien, 1973, gav det klassiska albumprojektet Baltik ett värdefullt lyft vid mikrofonerna.
   Med den alldeles för perfekta singellåten ”Cry no more tears” som största lockbete innehåller albumet med den krångliga titeln en rad intressanta och spännande låtar. Ibland lite experimentella, som 8:30 långa ”Sing your troubles away”, men den genuina låtskrivarkvalitén kommer fram på nästan varje låt. Som exempelvis hitpotentiella ”Good love gone bad” men min absoluta höjdpunkt på albumet är "Frankly".
   Sweet Charlots album har en alldeles fantastisk mix av både extremt långa och konventionellt korta låtar men också rykande rocklåtar bredvid soulmättade ballader. När jag lyssnar på hela skivan får jag ofta känslan att en majoritet av albumlåtarna är ett genuint samarbete mellan Niclas Frisk och Andreas Mattsson. Båda lockar fram det bästa hos sin partner och ofta skapar de tillsammans fantastiska låtar.
   Den genuint effektiva balladen ”Frankly” är däremot i huvudsak Niclas Frisks (mäster)verk som gör hela albumet så fantasifullt varierat. Som överlåter hitpotentialen till andra låtar och tar själv hand om den långsiktiga kvalitén i en låt som låter lika fantastisk och tidlös idag som för 22 år sedan.
   Den akustiska gitarren och det tunga Lennon-pianot i arrangemanget ger plats för Niclas mest soulinspirerade ögonblick. Den vattenfallsliknande klaviaturen dekorerar snyggt och den suggestiva elgitarren ligger effektivt nerbäddad i det långa nedtonade slutet.

”FRANKLY” representerar variationen som gör Sweet Charlots album till en fantastisk favoritskiva.



/ Håkan

ALL TIME BEST #15: "Wildflowers"

TOM PETTY: Wildflowers (Warner Bros, 1994)

MIN FASCINATION FÖR TOM PETTY OCH hans Heartbreakers började redan på 70-talet, fick sin första peak på "Damn the torpedoes" (1979), och ett ojämnare 80-tal resulterade ändå i en mycket bra solo-Petty-skiva, "Full moon fever" (1989). När det nu är dags för mig att premiera historiens allra bästa album så finns det en kvalificerad topplats för ytterligare en soloskiva från Tom Petty. Solo och solo förresten, ännu en gång finns det Heartbreakers-medlemmar i kompet men "Wildflowers" uppfattar jag faktiskt som en ännu tydligare markerad soloskiva än "Full moon fever".
   Ett sound i händerna på den egensinnige och mycket personlige producenten Rick Rubin är ju verkligen motsatsen till Jeff Lynnes typiska ljudväggar som genomgående påverkade soundet på "Full moon fever". Efter den skivan fortsatte samarbetet med Jeff Lynne som producerade gruppskivan "Into the great wide open" (1991). Sedan var tiden mogen för ännu en soloskiva från Petty som då alltså valde Rubin som producent med ett alldeles fantastiskt musikaliskt resultat som följd.
   Efter hiphop-eran på 80-talet började Rubin intressera sig för vanliga rockartister som Black Crowes och Mick Jagger innan det lågmälda genombrottet med Johnny Cashs första "American Recordings"-skiva kom våren 1994. Pettys "Wildflowers", hösten 1994, blev liksom uppföljaren till Cash-skivan och sedan kom Petty/Heartbreakers mycket naturligt att medverka på senare Cash/Rubin-skivor.
   Jag vill gärna betrakta "Wildflowers" som en genomgående lågmäld och djupt personlig skiva. Men när jag lyssnar idag upptäcker jag att albumet också innehåller både tung rock ("Cabin down below"), typisk Petty/Heartbreakers-rock ("You wreck me"), rena gitarrorgierna i "Honey bee" och maffigt tungt arrangemang (med bland annat fem saxofonister med Jim Horn i spetsen) på "House in the woods".
   Kanske inte så konstigt då hela det officiella Heartbreakers spelar på de flesta låtarna på "Wildflowers". Ändå tillhör majoriten av låtarna på skivan det mest personliga som Petty har givit ut på skiva. Och gästartisterna är inte alls så flitigt förekommande som det var på "Full moon fever" där både George Harrison och Roy Orbison medverkade. Carl Wilson (Beach Boys) sjunger visserligen på "Honey bee" men det hörs inte...
   Från den gnistrande och direkt förförande klangen i Pettys akustiska gitarr på öppnings/titellåten till den mäktiga och emotionellt starka pianoballaden "Wake up time" som avslutar albumet är det för lyssnaren en alldeles underbar resa i musik. Mina favoritlåtar återfinns, kanske inte så överraskande, bland det lugnare och mer dämpade materialet.
   Den redan nämnda titellåten är ju en knockout-öppning på skivan, den småspringande "Time to move on", det enkla pianoriffet i "It's good to be king", mellotronen eller tramporgeln i "Only a broken heart", singer/songwriter-låten "Don't fade on me", och den tillbakalutade "Crawling back to you" är några riktiga höjdpunkter på ”Wildflowers”.
   De tydliga Beatles-influenserna, dels i gitarrsolot på "Time to move on" och dels hela "A higher place", är också oförglömliga underbara sekvenser på "Wildflowers".
   Hösten 2020 släpptes en ny utökad version av ”Wildflowers”, och det hör egentligen inte hit eftersom min All Time Best Album-lista enbart baseras på originalalbum, som var lite tunn och inte så exklusiv. Dokumentären ”Somewhere you feel free” återupprättar till viss del kvalitén på nyupptäckta låtmaterialet men originalet från 1994 är tillräckligt starkt för att uppfattas som Tom Pettys bästa stund som artist.

”A HIGHER PLACE” är en underbar höjdpunkt, bland många andra, på ”Wildflowers”.



/ Håkan

Örebro: Rudbecksgatan 38A

PENNYBRIDGE ARMS


I en nästan anonym lokal på Rudbecksgatan i Örebro huserar en sushirestaurang.


I ett år fanns den engelsk-irländska puben Pennybridge Arms.

VÅREN 2019 UTÖKADES PUBUTBUDET I ÖREBRO med Pennybridge Arms. I lokalerna på Rudbecksgatan 38A hade en sportbar, Restaurang Arena, tidigare huserat men nu skulle det bli en engelsk-irländsk pub ”med en uttalad ambition att kunna leverera bra klassisk husmanskost med en modern tvist till humana priser”.
   Med träfaner på väggarna öppnade Pennybridge Arms i februari 2019 och visade sig snart även bjuda på rikligt med levande musik.
   I februari 2020 gick dock Pennybridge Arms i graven efter bara ett år och ersattes först med en tillfällig butik som sålde trädgårdsfigurer och presentartiklar. Och numera återfinns ”TABU Sushi” där man kan beställa sin mat och få den levererad direkt hem till dörren eller färdig att hämta i restaurangen.

Foto: Carina ÖsterlingI augusti 2019 uppträdde Richard Lindgren (och Olle Unenge) på Pennybridge Arms.

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 30/8 2019 Pennybridge Arms
LOST PAJAZZOS 13/10 2019 Pennybridge Arms
RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 25/10 2019 The Pennybridge Arms

/ Håkan

Mars 2022 på Håkans Pop

Jesper Lindell har gjort månadens bästa album. Här i skivans titellåt ”Twilight”.

MARS, I MIN VÄRLD FÖRSTA VÅRMÅNADEN, blev i år en ganska lugn, behaglig och förutsägbar månad på Håkans Pop. De fasta avdelningarna, med min 150-lista och konsertställen i Örebro som regelbundna teman, rullade på som vanligt och bland konsertbesöken fick jag uppleva tre levande exempel och till min besvikelse också en inställd. Följ de blåfärgade länkarna nedan och få ett sammandrag av Håkans Pop mars 2022.
   Vid lördag lunch i början på månaden kunde jag på Kulturkvarteret ännu en gång njuta av Olle Unenge & Orkesterns akustiska vispop-repertoar. I Nikolaikyrkan bjöds det på ”Örebro tillsammans för Ukraina”, en stor samling lokala artister bjöd på levande musik till stöd för ett krigsdrabbat land. Två dagar senare blev det traditionell St Patrick's-konsert på hotell i Örebro.
   26 mars skulle bli ett vackert datum när jag skulle få uppleva Lolita Pops återkomst till en scen i Uppsala men pandemin slog oväntat till och ställde in bandets konsert i Katalin. Men som lite tröst fick vi ändå en helg i en underbart intressant stad.
   Till månadens tradition hör också en rapport från TisdagsAkademien, den fjärde i ordningen.
   På 150-listan med mina allra största albumfavoriter, All Time Best, nådde vi igår 16:e-platsen. Under mars avslöjades placeringarna 16-29 där artister och grupper som Joel Alme, Del Amitri, Warren Zevon, Ron Sexsmith, Sarah Klang, Graham Parker, First Aid Kit, Eldkvarn, Kajsa Grytt, Nick Lowe, Crosby, Stills, Nash & Young, Graham Parker igen och Will Courtney finns representerade.
   Bland konsertställen i Örebro som jag uppmärksammade under mars fanns bland annat Level på Stortorget, Sweet Chili på Järntorget och Scandic Grand Väst i Västhaga.

MARS 2022 blev lite oväntat tunnsådd på intressanta nya skivor. När jag lite bekvämt har sållat mig förbi album med Jonathan Johansson, Midlake och Laleh fanns det bara två skivor kvar att uppmärksamma lite mer.
   När Tom Petty & Heartbreakers gick i graven 2017, på mer än ett sätt, satsade gitarristen Mike Campbell på ett eget band, The Dirty Knobs, som skivdebuterade 2020 med ”Wreckless abandon” som var högljudd och i mina öron stundtals ganska medioker rockmusik. Han och hans okända kompisar fortsätter på den linjen på nya ”External combusion” och titeln ”utvärtes förbränning” kanske förklarar allt.
   Kanske är det frustrationen efter Campbells arbetsgivares död som kommer ut i en majoritet av låtarna på skivan. Här finns en oerhörd nästan hårdrockig energi med rockabilly-stuns i både arrangemang och tempo på de flesta låtarna. Det är lätt att missa de mer melodiska ögonblicken på albumet. Som countryrockiga ”Brigitte Bardot” och balladen ”State of mind” som är en snygg duett med Margo Price.
   Efter årets första två månader med ett par album som jag redan har nominerat till årsbästalistan, med Elvis Costello och Eric Palmqwist, trodde jag kvalitén under mars skulle svikta men så fel jag hade. Då kommer Ludvika-sonen Jesper Lindell och sopar banan med sitt andra album ”Twilights”.
   Jag kan erkänna att jag, efter den imponerande debutsingeln ”Little less blue”, missade Jespers första album ”Everyday dreams” 2019 men är i detta nu helt såld på nya albumet. Det är klart att jag hör The Band-influenserna i låtar och arrangemang men jag hör också en fantastisk röst, många underbart skrivna originallåtar och ett helt album som har både variation och styrka som räcker genom alla de tio låtarna.
   Starten på albumet, de fyra första låtarna, är sensationellt starkt men resten är inte så mycket sämre. Med sin soulbaserade röst, som doftar lika mycket blues som Van Morrison, tar Jesper oss med på en intressant musikalisk resa som lite fattigt kan beskrivas som americana men är så mycket mer personlig än så.
   Den så kallade titellåten, den mindre kända coverlåten ”Twilight” av Robbie Robertson, kanske placerar Jesper Lindell lite orättvist i facket bland The Band-influerade artister, Kanske mest för att Levon Helms dotter Amy Helm sjunger duett på den låten men han har så mycket mer att tillföra modern rockmusik. Som på tredje låten ”Leave a light on” där det ekar både Bruce Springsteen och Weeping Willows(!), med små stänk av Phil Spector, i de mest svängiga sekvenserna.
   Men ”Twilights” är som sagt ett album med variation där blås, trumpeter och saxofoner, och det geniala samarbetet mellan orgel och piano ger arrangemangen lika mycket djup som Jesper Lindells röst. Och när hans elektriska gitarr får en överraskande huvudroll på ”Twilight” är den musikaliska blandningen fulländad. Den sju minuter långa balladen ”Into the blue”, där Jesper plötsligt sjunger i falsett, understryker den känslan.

/ Håkan

Örebro: Klostergatan 7

BANANAMOON





PÅ SENARE TID HAR JAG NOTERAT flera konsertställen längs Klostergatan och nu dyker det upp ännu en, Klostergatan 7 där skivbutiken Bananamoon just nu ligger. I den 250 ㎡ stora lokalen, upplevde jag en konsert med Mikael Ramel i januari 2019.
   Bananamoon har en lång historia i Örebro på flera adresser. Jag har berättat det mesta när jag nyligen redogjorde för historien om grannlokalen Klostergatan 9 (Heavens Door). Men jag kan i korta drag repetera Bananamoons historia: I november 1997 startade butiken i Skattehuset på Drottninggatan i Örebro, flyttade 1999 till Klostergatan 9 (den lilla grannlokalen till dagens Bananamoon) och i december 2013 hade den numera berömda skivbutiken växt ur den lokalen och flyttade några meter till vänster där de tog över en stor butikslokal där det tidigare hade varit bingo i många år.
   Med ny ägare hade ett nyrenoverat och uppfräschat Bananamoon nypremiär i augusti 2020.


Mikael Ramel och Klas Qvist uppträder i Bananamoons butik vid Järntorget i Örebro.

MIKAEL RAMEL & KLAS QVIST 24/1 2019 Bananamoon

/ Håkan

ALL TIME BEST #16: "For everyman"

JACKSON BROWNE: For everyman (Asylum, 1973)

JACKSON BROWNES MUSIK HAR FUNNITS i mitt hjärta sedan 1973. ”For everyman”-albumet var för övrigt skivan som på allvar introducerade mig för Brownes namn och musik. Hans debutskiva, ”Jackson Browne” som kom året före, gick mig faktiskt spårlöst förbi och anledningen att jag tveklöst köpte Jacksons andra album var nog helt enkelt låten ”Take it easy” som inleder skivan.
   Eagles, som hade debuterat 1972 med just ”Take it easy” som singel, var redan nya favoriter innan Jackson Browne hade gjort någon skiva i eget namn. Låten har Jackson skrivit tillsammans med Eagles-medlemmen Glenn Frey. En minst sagt imponerande låt som gjorde mig Eagles-fantast i många år men som också effektivt fick mig intresserad för skivbolaget Asylums alla artister i allmänhet och sidospåret Jackson Browne i synnerhet.
   Vid den här tidpunkten var Jackson Brownes aktiviteter på 60-talet och runt 1970 fullständigt obekanta för mig. Att han skrivit låtar som många artister spelat in, att han medverkat på många skivor och att han i musikbranschen hade stor respekt för sitt kunnande var okänt för mig då. Det är uppgifter och fakta som jag intresserat läste mig till under de närmaste åren efter ”For everyman”.
   Som så många andra ungdomar under 60-talet påverkades Jackson Browne av folkmusikvågen av artister som kom fram och då speciellt Bob Dylan. Redan som 16-åring, runt 1965, skrev han sin första låt, ”These days”. En låt som sedan spelades in av en mängd olika artister, först gjorde Nico den 1967, innan han själv vågade sig på låten just på det här ”For everyman”-albumet.
   Han var sedan för en kort tid medlem i Nitty Gritty Dirt Band och det mindre kända bandet Gentle Soul innan han skrev kontrakt som låtskrivare och hade då inte ens fyllt 18 år. Kontakterna i branschen utvidgades, han blev kompis med Glenn Frey, John David Souther och Stephen Stills och 1969 delade han scen med Linda Ronstadt och hennes band Stone Poneys.
   Hans låtar spelades in av Bonnie Raitt, The Byrds, Linda och Eagles och ett eget skivkontrakt var inte långt borta när hans vän och manager David Geffen startade skivbolaget Asylum. Det sägs till och med att Geffen startade just skivbolaget med tanke på Jackson Browne.
   Att jag ägnar så mycket text åt historien och bakgrunden till Jackson Brownes andra album beror på att innehållet till stora delar har sina rötter i just Jackson Brownes begynnande karriär som låtskrivare. Det är inte bara det här albumets ”Take it easy” (som inleder skivan precis som på Eagles-skivan…) och ”These days” som har gjorts av flera andra artister på tidigare skivor. Gregg Allman spelade in låten ungefär samtidigt som Jackson i en version som han var grymt imponerad av. Därav tillägget ”Arrangement inspired by Gregg Allman” på skivomslaget.
   ”Colors of the sun” fanns med på Tom Rushs album ”Tom Rush” från 1970 där Rush även gör sin version av ”These days”. Och rutinerade artisten Johnny Rivers gjorde ”Our lady of the well” på albumet “Home grown” 1971.
   Men allt det där var historia som för mig var okänd när jag hösten 1973 med stora förhoppningar öppnade det snygga skivkonvolutet med det perforerade ytteromslaget (som med åren har blivit ganska tilltufsat i skivhyllan) och med spänd förväntan la den svarta vinylplattan med den himmelsblåa Asylum-etiketten på grammofonen.

JAG KAN INTE DIREKT KOMMA IHÅG min första reaktion men jag minns intrycket av hela skivan, från omslagets visuella skönhet till det homogena och extremt personliga soundet i Jackson Brownes röst, många fantastiska låtar och de lågmälda arrangemangen. Men jag saknade låttexter.
   Redan kända ”Take it easy” inleder alltså Jacksons andra album och arrangemanget påminner om Eagles ”original” men Sneaky Petes steelguitar och David Lindleys elgitarr, speciellt på slutet av låten, sätter sin prägel och hög nivå på hela skivan.
   Basisten Doug Haywoods sång strax under Jacksons stämma är också ett typiskt kännetecken på många låtar från skivan. Ofta är det Haywood men det kan också vara Bonnie Raitt, David Crosby, Don Henley och Glenn Frey, Eagles-medlemmar som förstärker sången.
   Gitarristen David Lindley gör här sin debut i Jackson Browne-sammanhang, på debuten var det Albert Lee och Jesse Ed Davis som spelade gitarr, och det var här inledningen på ett samarbete som skulle bli både långvarigt och framgångsrikt. Lindleys slide, steelguitar eller fiol kom att dekorera många Jackson Browne-låtar, både live och på skiva, fram till 1980.
   Soundet på ”For everyman” är genomgående lågmält och ofta vemodigt. Det akustiska partiet på ”Our lady of the well” är underbart och den långsamma känslan på ”Colors of the sun” och ”I thought I was a child” (som Bonnie Raitt gjorde på skiva samtidigt som Jackson) är så personligt.
   Detsamma gäller för majoriteten av låtarna på andrasidan. Den nakna och starka ”The times you’ve come” och de tre avslutande låtarna som jag gärna vill betrakta som ett medley. Den avskalat vackra ”Ready or not” där bara Jacksons piano och Lindleys fiol gör melodin så fin. ”Sing my songs to me”, som härstammar från en demo från 1967, flyter så effektivt över i den långa titellåten.
   Soundet på ”For everyman” är som sagt homogent och lågmält och det är egentligen bara en låt på skivan som märkbart skiljer sig från det övriga materialet, ”Red neck friend”. En rak snabb rocklåt med Lindley-slide och rock’n’roll-piano av Elton John (under pseudonymen Rockaday Johnnie för att han vid tillfället saknade amerikanskt arbetstillstånd...) var knappast representativ för hela albumet men blev ändå förstasingel från skivan.

”TAKE IT EASY”, den redan kända Jackson Browne-låten, är kanske den bästa inkörsporten till ”For everyman”-albumet.



/ Håkan

ALL TIME BEST #17: "Flyktligan"

JOEL ALME: Flyktligan (Razzia, 2015)

FRÅN 2008, NÄR JOEL ALME SOLODEBUTERADE på skiva, har hans karriär på något sätt gått under radar som en udda fågel medan andra Göteborgskollegor har tagit zenit längst fram i strålkastarljuset. Men kvalitetsmässigt har Joel varit min stora favorit hela tiden. Av en märklig tillfällighet, eller egentligen av väldigt förklarliga skäl (kvalitén!), hade jag Almes första tre album både högt och lågt på mina årsbästalistor 2008, 2010 och 2012. Och när ”Flyktligan” kom 2015 visade det sig att Joel Alme överträffade sig själv med sitt allra vassaste album.
   Jag har ju redan uppmärksammat Joel Almes suveräna personlighet lite längre ned på min 150-lista, #76 för debutalbumet ”A master of ceremonies” (2008), och vore världen och min bedömning millimeterrättvis borde alla hans sex album, inklusive göteborgarens senaste album ”Bort, bort, bort” som inte gjorde någon normal musikintresserad lyssnare besviken för drygt två år sedan, ha en plats på min lista. Men mest av allt vill jag att min bästa-lista bjuder på stor och gränslös variation.
   Först av allt, innan min hyllning av ”Flyktligan”-albumet, vill jag göra en kort resumé av Joel Almes artistkarriär fram till 2015: Under några tidiga 00-år var Joel sångare och låtskrivare i gruppen Spring In Paris. Sedan blev han för en kort tid basist i Martin Elissons Hästpojken innan han alltså solodebuterade 2008 med ”A master of ceremonies”.
   Och sedan följde, lite regelbundet, albumen ”Waiting for the bells” (2010) och ”A tender trap” (2012), på samma höga kvalitetsnivå innan ”Flyktligan” släpptes där personligheten är än mer markerad när Joel bestämde sig för att börja skriva låtar på svenska. Lyrik som i de flesta fall bör sorteras in under den sällsynta kategorin ”gripande realistiska textrader”.
   Från en redan mycket hög nivå på ”Flyktligan”. I den bedömningen.
Med hjälp av det svenska språket och Joels personliga berättelser lyftes hans personlighet till himmelska höjder och repertoaren blev ännu starkare. Texter som enligt berömd Göteborgsmodell framförs med skeva och till viss del vingliga röstresurser med personlig älskvärd falsksång i centrum. Till melodier och arrangemang som pendlar mellan avklädd pop och klassisk svensk vistradition.
   Just arrangemang är något som har dekorerat Joel Almes skivor sedan starten. Stråkar och till och med större arrangemang har förstärkt de vidunderliga melodierna och stora känslorna. På debuten gränsade det ibland till Weeping Willows-land men på ”Flyktligan” finns det åtskilliga känsloladdade stråkpartier som understryker det ofta förekommande vemodet i Joels melodier.

PÅ NÅGRA LÅTAR PÅ ”FLYKTLIGAN” finns det tydliga beröringspunkter med stadens store son/artist, Håkan Hellström, men där han omfamnar Ullevi-stora folkmassor med en rykande positiv rockshow i stor skala är Joel Alme de små gesternas man. Han lyckas på ett mirakulöst sätt att i arrangemangen kombinera det storslagna uttrycket med naken och sparsmakad elegans.
   Joel har alltid varit dålig på att ge credit åt arrangör på sina skivor, så även på ”Flyktligan”, om det nu inte är så enkelt och lättförklarat att det är han själv eller att det är ett samarbete med producenten Mattias Glavå som också står bakom arrangemangen. Det får vi som lyssnare inte veta, vi får ”bara” veta vilka personer som spelar flöjter, fioler, viola och cello på skivan.
   Ballader har länge varit Joel Almes favorituttryck där han ur sin socialt trasiga bakgrund kan berätta om alla tillkortakommanden med sitt ärligt poetiska språk. Väldigt ofta ackompanjerad av delikata stråkarrangemang. Något som han på ”Flyktligan” utvecklar ytterligare när det svenska språket kommer in i hans musik.
   Den blixtrande närheten i produktionen, den glittrande tonen i den akustiska gitarren och de himmelska stråkarna ger Joels sedvanligt vingliga röst en perfekt språngbräda. Och sångerna ligger sedan som ett fantastiskt pärlband. Poppiga "Innan staden vaknar" (i ett härligt överraskande poppigt arrangemang), bitterljuva "Våran sort", underbara "Jag kan bara ge dig allt" och den magiska visan "Aldrig bra på livet" är bara fyra exempel. På ett album som jag aldrig kan sluta lyssna på.
   ”Flyktligan” är bara ett 28 minuter långt album men är ännu ett skönt bevis på att bedömning av musik aldrig handlar om kvantitet utan ren och skär personlig kvalité. Less is more som det heter på ren svenska...

”INNAN STADEN VAKNAR”, den klatschigaste låten på ”Flyktligan”, är ett popmästerverk.



/ Håkan

ALL TIME BEST #18: "Change everything"

DEL AMITRI: Change Everything (Mercury, 1992)

EFTER UNGEFÄR 30 VECKOR OCH några till (uppehåll över jul och nyår...) har vi nått plats #18 på min lista över All Time Best album och det är verkligen stora gigantiska favoriter som ska avslöjas på Håkans Pop under de fem närmaste veckorna. Idag siktar vi mot Skottland och Del Amitri med Justin Currie, sångare och låtskrivare, i spetsen. Efter gruppens start runt 1980 nådde Del Amitri sin första rejäla höjdpunkt på skiva 1992.
   Efter några bra men inte exceptionella skivor splittrades gruppen 2002, återförenades tillfälligt 2014 för en turné med liveskiva och gjorde lite oväntat stor comeback på skiva förra året, ”Fatal mistakes” (2:a på förra årets årsbästalista). Så Currie och bandet är just nu verkligen i samma form som 1992. Roligt för framtiden men just nu blickar vi med stor koncentration tillbaka nästan 30 år när ”Change everything” släpptes i juni 1992.
   I mitt liv hade Del Amitri gjort entré 1989 med albumet "Waking hours", en hyfsat bra poprockplatta men inte i närheten av den fullständiga förtrollning som "Change everything" orsakade sommaren 1992. Till den här gränslösa succén kunde dessutom räknas en hel mängd exklusiva låtar som publicerades i en flod av singlar, som b-sidor och extralåtar, som kom i samband med albumet. På Del Amitris singeldiskografi 1992-93 kan ni se alla detaljerna.
   I december det året kunde jag, samtidigt som jag utropade "Change everything" till årets album, räkna till inte mindre än åtta nya egna låtar, tre covers och en akustisk version av ett albumspår på de tre singlarna som bandet släppt under 1992. Med andra ord hade Del Amitri producerat ett album till vid sidan av. Minst sagt imponerande!
   I väntan på det här albumet, under våren 1992, kom aptitretaren "Always the last to know" på singel och jag var då inte överdrivet tillfredsställd. En hel okej låt men det var inte den ödmjukt personliga poprock som hade gjort Del Amitri känt.
   När jag hade lyssnat klart på de tolv nya låtarna på albumet, som släpptes 1 juni, var jag däremot glad åt låtar av singelns karaktär. De behövdes som andhämtning på en skiva som är så helgjutet betagande och genialt personlig att ord knappt räcker till. En fascination som räcker till dags dato.
   Glasgow-bandet har en amerikansk syn på sin musik men allt de gjorde vid den här tidpunkten hade också en varm, mänsklig och brittisk ton. Ledaren och låtskrivaren Justin Currie har en hypnotisk röst. Moget naken i de lugna låtarna, lågmält skrikig i de rockigare.
   Hans låtar har samma paradoxala styrka. Ren magi i de akustiska låtarna där rasslande percussion ("Be my downfall"), en avlägsen säckpipa och ett vasst dobrosolo ("The first rule of love") kan vända ut och in på känslorna.
   Det finns även en tuffare, mer elektrisk sida hos Del Amitri. Där kompgitarrerna bär Keith Richards signum ("The ones that you love lead you nowhere") eller drar på rejält i refrängerna ("When you were young").
   Albumet inleds med låtarna som blev bandets andra, tredje och fjärde singel från albumet. Att "Be my downfall", "Just like a man" och "When you were young" är en stark knockout-liknande start är ett understatement. Men de följande låtarna är inte ett dugg mindre imponerande. "Surface of the moon", med elgitarrslide, den snabba "I won't take the blame" med underbart gitarriff och den lite lugnare "The first rule of love" med Curries röst i högform och ett explosivt vackert dobrosolo. Sedan är det dags för låten med det mördande Stones-introt...
   "Change everything" är albumet utan några svackor!

”BE MY DOWNFALL”, en av många singellåtar på albumet, är en av många ledande låtar på ”Change everything”.



/ Håkan

Örebro: Drottninggatan 40B

COCO GREEN



Idag finns The Royal Arms på Drottninggatan 40B



COCO GREEN VAR ÄNNU ETT NYTT KONSERTSTÄLLE i Örebro som jag besökte under Live at Heart 2018 och 2019. Drottninggatan 40B är en tillbyggnad till ett äldre flervåninghus och har länge varit hemvist för flera restauranger. Den hyresgäst som stannat längst på 40B är Pizzaplaneten som fanns i lokalerna från 1999 till 2015. Jag har ett svagt minne, jag var inte där, att en ung oetablerad Moneybrother spelade i pizzaresturangen en gång för länge sedan.
   Efter Pizzaplaneten kom El Capricho med inspiration av den spanska vin- och matkulturen. Den restaurangen fanns bara i ett år och i februari 2017 öppnade Coco Green. Under flera år blev den restaurangen känd för livekonserter, Whispering Band spelade varje vecka under en längre tid, och Coco Green blev också en naturlig del av Live at Heart.
   I januari 2020 stängde Coco Green och ny hyresgäst blev The Royal Arms som inte har något släktskap med Royal Arms på Stortorget som introducerade pubkulturen i Örebro på 80-talet. Däremot har nuvarande Royal Arms en livlig musikscen.

Foto: Carina ÖsterlingDanny McMahon på Coco Green 2019 under Live at Heart-festivalen.


LUDWIG HART 8/9 2018 Coco Green/Live at Heart
DANNY McMANON 5/9 2019 Coco Green/Live at Heart

/ Håkan

Örebro: Södra Grev Rosengatan 27

CENTRALVERKSTADEN


I den gamla tomma CV-lokalen Vagnverksaden framfördes flera konserter under Live at Heart 2018.

UNDER ANDERS DAMBERGS LEDNING utökades Live at Heart-festivalen regelbundet med många nya spelställen och 2018 tog de steget in på CV-området och i en av de stora tomma lokalerna. I Live at Heart-programmet kallades spelplatsen för Centralverkstaden men på lokalens vackra karaktärsfulla tegelfasad står det bokstavligen Vagnverksaden.
   Under stora delar av 2020 och 2021 var lokalen centrum för covid 19-provtagning.
   CV-området med CV-verkstäderna (SJ:s Centrala Verkstäder) har en lång, lång historia som industriområde. De äldsta delarna togs i drift redan 1901. När det statliga järnvägsnätet växte under slutet av 1800-talet uppkom ett behov av större centrala verkstäder.
   Att en av dessa verkstäder placerades i Örebro berodde på stadens strategiska placering centralt, inte bara i landet, utan även i det framväxande järnvägsnätet. Dessutom fanns resurser i form av mark som krävdes. De första delarna av anläggningen började byggas på våren år 1900 och började tas i bruk under 1901. Verkstäderna byggdes successivt ut under kommande årtionden.
   1936 slogs förrådet på CV samman med huvudförrådet, som tidigare funnits i Stockholm, och förlades till Örebro. Under slutet av 1940-talet var verkstäderna som störst i anställda räknat, ca 1 650 personer.
   Det finns en långsiktig plan att i framtiden utveckla området med bostäder, grönområden, arbetsplatser och nöjen.

Bilder: Carina ÖsterlingDet portugisiska bandet Mister Roland spelade i Centralverkstaden på Live at Heart 2018.


MISTER ROLAND 8/9 2018 Centralverkstaden/Live at Heart

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.