Tidigare blogginlägg

ALL TIME BEST #9: "Abbey Road"

THE BEATLES: Abbey Road (Apple, 1969)

PÅ MÅNGA SÄTT ÄR ”ABBEY ROAD” THE BEATLES mest imponerande album. Inte bara tack vare en helt fantastisk rad av märkvärdigt starka låtar. De minst sagt bristfälliga förutsättningarna inför inspelningarna och den interna osäkerheten som just då hägrade i framtiden för kvartetten gjorde ”Abbey Road” till ett på förhand våghalsigt projekt men alla motgångar besegrades. De fyra Liverpool-killarna gick i mål med ett ypperligt album som överlevt decennierna utan att krackelera det minsta.
   Titeln på albumet är blott ett namn på en gata i norra London och syftar inte alls på världens kanske mest berömda inspelningsstudio på samma gata nära det övergångsställe som är fotograferat på skivomslaget. ”Abbey Road” är inspelad våren/sommaren 1969 i studion som vid det tillfället hette EMI Recording Studios. Det var först fem år senare, 1974, som studokomplexet bytte namn till Abbey Road Studios och fick en egen logotype.
   Ironiskt nog spelades ”Abbey Road” inte in enbart i den studion utan också på två andra London-platser, Trident Studios och Olympic Studios i Barnes.
   Efter debaclet när ”Get back”-inspelningarna i januari 1969 inte resulterade i ett slutgiltigt album, fast teknikern Glyn Johns gjorde allt för att få ihop de spridda inspelningarna, började de redan 22 februari på ett nytt albumprojekt med återigen George Martin som ansvarig producent. Så här i efterhand ett väldigt överraskande grepp hos en grupp som vid tillfället inte riktigt höll ihop och intresserade sig för allt annat än The Beatles. Inte desto mindre är det rent av häpnadsväckande att albumet blev så lyckat och framstår än idag som en av gruppens stora höjdpunkter.
   Tre av beatlarna hade redan inlett sina solokarriärer innan ”Abbey Road” spelades in. Först ut var Paul McCartney som 1967 skrev filmmusiken till ”The Family way”. Sedan följde George Harrison efter med den indiskt klingande ”Wonderwall” (1968), även det ett soundtrack, och den elektroniskt experimentella ”Electronic sound” (1969). Medan John Lennon, tillsammans med lekkamraten Yoko Ono, gav ut de än mer avantgardistiska albumen ”Two virgins” (1968) och ”Life with the lions” (1969). Och för att förvirra ytterligare lanserade paret Plastic Ono Band precis samtidigt, juli 1969, som ”Abbey Road” spelades in.
   Även i övrigt var gruppmedlemmarnas tankar splittrade vid den här tidpunkten. Deras skivbolag Apple var i full swing och krävde tid och engagemang. Paul producerade Mary Hopkin och skrev en låt till Badfinger. George skrev en låt till Cream (”Badge”) och producerade album med Billy Preston, Radha Krishna Temple och Jackie Lomax. Och Ringo satsade allt på en skådespelarkarriär.
   Mitt i den kalabaliken skulle det produceras ett (revansch)album med The Beatles, en grupp som uppenbart inte var överens. John ville göra ett rock'n'roll album à la ”Get back” och Paul tänkte på en ”pop opera” där låtarna skulle sitta ihop som ett långt medley. Båda fick väl på sätt och vis sin vilja igenom.
   Med ovan angivna skäl var det svårt att samla de fyra Beatles-medlemmarna samtidigt i studion. Ändå är ”Abbey Road” ett under av samstämmighet (speciellt i ett genomgående imponerande och välsjunget körande) och alla fyra bidrar på nästan samtliga låtar. John spelar inte på ”Here comes the sun” och ”Golden slumbers”/”Carry that weight”. Men det är ett förvånansvärt fint samspel på många låtar. Exempelvis duelleras det vilt på sologitarr mellan John, Paul och George på väldigt många låtar.
   Vi kan väl komma överens om att John med sina idéer så smått dominerar albumets förstasida och Paul lyckas binda ihop många låtar på andrasidan men ”Abbey Road” är ju en rejäl gruppskiva där alla medlemmarna trots allt bidrar på ett väldigt positivt lyckat sätt.

OCH ”ABBEY ROAD” ÄR VERKLIGEN BEATLES-skivan där George Harrisons låtskrivande blommar upp på ett legendariskt starkt sätt med två av sina största klassiker till låtar, ”Something” och ”Here comes the sun”, som i kvalité och historiskt värde är helt jämbördiga med Lennon-McCartney-låtarna. Jag tycker även Ringo här lyckats med sin andra Beatles-komposition, ”Octopus's garden”, som många (men inte jag) vill jämföra med den naiva dängan ”Yellow submarine”.
   Från 22 februari till 25 augusti 1969 spelades ”Abbey Road” in och det sammanlagda resultatet är lika glimrande idag som dagen skivan släpptes 26 september (för övrigt min 17-årsdag!) när jag samma dag inhandlade albumet i Luxor-affären på Storgatan i Örebro.
   ”Come together” inleder mästerverket och det sugande arrangemanget ursäktar John Lennons små stölder av Chuck Berry-textrader. Pauls elpiano fulländar den klassiska låten som mycket naturligt, tillsammans med ”Something”, blev Beatles nästa singel.
   På ”Something” tog även George en textrad från annat håll, James Taylors låt ”Something in the way she moves”, men resultatet där John Lennons (och Georges) sologitarr förenas med Billy Prestons piano och stråkarna är ren och skär pophistoria.
   Pauls ”Maxwell's silver hammer” är kanske en lite väl simpel poplåt men på nästa låt, hans ”Oh! Darling”, får han tillfälle att sångmässigt ta ut svängarna och blir ordentligt kompad av bland annat två pianon och två sologitarrer.
   Förstasidans avslutning, Johns ”I want you (she's so heavy)”, var för övrigt den första låt som Beatles började spela in inför ”Abbey Road”. Härlig tung Lennon-rock som med sina 7:49 är Beatles längsta inspelade låt, till och med 38 sekunder längre än ”Hey Jude”och har en liknande lång nedtoning på slutet.
   Likt små solstrålar ger de läckert glittrande och vackert melodiska akustiska gitarrerna på ”Here comes the sun” en flygande start på ”Abbey Roads” andrasida innan de gränslöst vackra sångharmonierna i ”Because” följer. En av John Lennons vackraste sånger.
   Sedan kommer Pauls första bidrag på sin ambition att binda ihop flera låtar fast här samlas allt under samma titel, ”You never give me your money”, och är hans inlägg i det interna ekonomiska bråket i Beatles. Ändock en mycket vacker pianolåt som bryts av med korta intervaller av ”One sweet dream” och ”That magic feeling”.
   Sedan kommer nästa medley där John på tre korta låtar, ”Sun king” (med uppenbar stöld från Fleetwood Macs ”Albatross”...), ”Mean Mr Mustard” och ”Polythene Pam”, visar upp sin kreativitet. Bara synd att låtarna inte tolkas i sin helhet runt tre minuter.
   Nästa låt, ”She came in through the bathroom window”, slösas också bort i en låt under två minuter. Kanske var det därför Joe Cocker såg sin chans att släppa en lite längre version av låten på sitt nästa album.
   ”Golden slumbers” och ”Carry that weight” är ju ett underbart Paul-medley i slutet på ”Abbey Road”. Bland extralåtarna gjorde de här låtarna också succé på Paul McCartneys konsert 1989.
   Dessutom dominerar Paul helt slutet på ”Abbey Road” med först ”The end” med den oförlömliga textraden ”The love you take is equal to the love you make” och sedan, efter 20 sekunders tyst paus, den spontana parentesen ”Her Majesty”.
   Slutet gott, allting gott!

”YOU NEVER GIVE ME YOUR MONEY”, som egentligen är ett medley, innehåller alltså flera låtar.



/ Håkan

I en absolut levande skepnad

Bilder: Carina Österling

SIX STRING YADA
Växthuset, Örebro 15 april 2022
Konsertlängd: 19:40-20:18 och 20:51-22:04 (113 min)
Min plats: Sittande ca 4 m från scen.

SIX STRING YADAS MUSIKRÖTTER FANNS EN GÅNG i Örebro. Efter ett par pandemismittade år är kvartetten tillbaka till verkligheten och sin gamla hemstad och live presenterade bandet sina musikaliska rötter, som ofta låg minst hundra år tillbaka i tiden, för ett fullpackat Växthus i Stadsträdgården. Så kallad old time music i en absolut levande skepnad.
   Six String Yada fick sitt snabba och omedelbara genombrott på Örebro-festivalen Folk at Heart i januari 2014 när Rootsy-chefen Håkan Olsson på bara några timmar gick från helt ovetande till ett jordnära fan av bandets musik. Bara tre månader senare släpptes Six String Yadas första album, ”The shape of yada to come”, som bevisade att den här i grunden livebaserade musiken även fungerade på skiva.
   Så rullade det på för bandet. Turnéer följdes av turnéer och nästa album, ”Diluted roots” (2015), var inte långt borta. Som gjorde att bandets repertoar av traditionella låtar, gamla och nya covers men också några egna låtar i samma musikaliska kostym som här hade växt till sig både till format och storlek. En repertoar som bildade ryggrad vid bandets konsert på långfredagskvällen.
   Bandets fyra medlemmar finns numera spridda över tre städer, Göteborg, Örebro och Stockholm, med begränsade repetitioner som följd. På konserten kunde man möjligen skönja små anspråkslösa rostangrepp i presentation (”vem räknar in?”) och arrangemang (”är det jag som börjar?”) via de egna kommentarerna. Men spontanitet och naturlighet har aldrig hindrat mig från att dela ut höga konsertbetyg. Och konserten blev en nästan två timmar lång underbart underhållande och engagerande upplevelse.
   Jag ska erkänna att jag inte så lätt kunde identifiera alla detaljer i konsertrepertoaren men med hjälp av arrangören Olle Unenges fotografier av setlistorna, se nedan, och lite egna noteringar har tillfredsställelsen växt i takt med analys så här i efterhand.
   Strikta arrangemang med ”bara” fyra instrument, banjo (Erling Bronsberg), fiol (Agnes Brogeby), 12-strängad gitarr (Simon Nyberg) och cello (Jonas Bleckman), blev på inget sätt monotont eller händelsefattigt utan anmärkningsvärt omväxlande. Inte minst tack vare ett ständigt byte vid sångmikrofonen där Erling och kanske framförallt Agnes ökade på närvarokänslan med många procent. När dessutom även Simon och Jonas tog ton i varsin låt blev ju underhållningsvärdet än mer positivt.
   Jag har försökt tyda och analysera bandets setlist och renskriva låtarnas titlar och har väl lyckats sådär. I den listan av för mig många okända alster fanns det både höjdpunkter och intressanta detaljer.
   Som exempelvis ”Way over in the minor key”, en gammal Woody Guthrie-låt som Billy Bragg har återupptäckt på senare år. Den egna låten ”Until the devil knows I'm dead”, en så kallad murder ballad, visade att bandet kunde briljera även i långsamma låtar. En cover på Dropkick Murphys, ”Buried alive”, framfördes utan att förlora ett uns av personlighet.
   De lyckades även stoppa in en svensk låt i repertoaren, Martyrdöds ”Varningens klockor”, som i mina öron lät som ett proggepos och var för kvällen, när kravaller pågick i Sveaparken bara några kvarter bort, var så passande.
   Och mot slutet av konserten kunde bandet med Erling Bronsberg i spetsen inte låta bli att överraska med en låt helt utanför planering, en låt som till stor glädje i lokalen avslutades med ”Sånt är livet”.
   En konsert med både oerhört vackra (”Elk river blues”) och snabba (”Rockingham Cindy”) inslag som framkallade många breda leenden i ett välfyllt växthus på långfredagen.

Don't let your deal go down
Rosie
Big scioty
Until the devil knows I'm dead
Rockingham Cindy
No one knows
Varningens klockor
All night long
Buried alive
Way over in the minor key
Fear and trembling
Cumberland gap
Liquor, beer and wine
Katie deer
I've endured
Banjo pickin' girl
Walk...
Elk river blues/Salt river
Georgia railroad
?
Going down this long lonesome road

   

/ Håkan

Örebro: Nygatan 17

BJÖRNES


Björnes på Nygatan 17 i Örebro.

NYGATAN 17 ÄR EN KLASSISK ADRESS med musikanknytning i Örebro. Men då tänker jag inte i första hand på restaurangbranschen ty här låg i många år skivbutiken LP-skivan som 1973 etablerade sig på Köpmangatan 15A men redan 1974 flyttade till Nygatan 17.
   Min vän Jan-Åke "Silja" Siljeström har berättat för mig att i lokalen, inklusive utrymmet i källaren, på 60-talet var personalrum för busschaufförer på stadens bussar.
   Sedan maj 2019 ligger puben Björnes på den adressen men under decennier tidigare har olika verksamheter huserat i lokalen som jag inte har riktigt koll på. Däremot vet jag att Bells Café låg där innan restaurangkedjan Lion Bar i mars 2016 etablerade sig i Örebro på den adressen.
   Under en kort övergångsperiod, när Lion Bar i december 2017 flyttade till Engelbrektsgatan 8, tog New East West över lokalen innan puben Björnes i maj 2019 öppnade.
   En trappa ned finns det en scen som utnyttjas för konserter.

Foto: Carina ÖsterlingDet strävsamma paret Olle Unenge och Richard Lindgren uppträdde på Björnes två kvällar i rad 2019.

RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 26/10 2019 Björnes
RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 27/10 2019 Björnes

/ Håkan

ALL TIME BEST #10: "Sentimental hygiene"

WARREN ZEVON: Sentimental hygiene (Virgin, 1987)

1987 GJORDE DEN AMERIKANSKE ROCKARTISTEN Warren Zevon en enastående comeback i rockbranschen. Av relativt kända skäl, droger, alkoholism och personliga problem, så hade han efter ”The envoy” (1982) gjort en paus som till slut blev fem år. År som definitivt hade gjort honom gott. För ”Sentimental hygiene” är en mäktig helhet till album.
   På nytt skivbolag med delvis nytt komp (bland annat R.E.M.), en ny manager och ny producent var det en otroligt stark Zevon som tog tillbaka positionen som 70-talets mest personlige artist.
   Zevons 70-talsskivor anses väl allmänt stå i högre kurs än allt annat men när jag exempelvis lyssnar på ”Excitable boy” (1978) och ”Sentimental hygiene” idag och jämför tycker jag att den senare faktiskt har ett mer tidlöst sound som låter lika bra idag, igår och för 35 år sedan. Måhända har Zevons låtar på 70-talsskivan en starkare klassisk profil men sound- och låtmässigt är ”Sentimental hygiene” som helhet ett mer homogent album. Alla kategorier.
   Öppningen på skivan är obetalbar. Titellåten rullar igång så oerhört effektivt med ¾-delar R.E.M. i kompet och en Neil Young på absolut bästa spelhumör när han låter sin sologitarr ta över arrangemanget.
   Fortsättningen med ”Boom Boom Mancini”, som handlar om boxaren Ray Mancini och bland annat hans fight mot Bobby Chacon, är inte sämre. Texten handlar också om när Mancini mötte sydkoreanen Duk Koo Kim. En fight som slutade så olyckligt att Kim fick hjärnskador och dog fem dagar efter matchen. Men Zevon försvarar både sporten och Mancini: ”They made hypocrite judgements after the fact/But the name of the game is be hit and hit back”.
   Sedan följer “The factory” som inte bara till titeln påminner om Bruce Springsteens sånger. Dessutom hoppar Bob Dylan in på låten och spelar munspel.
   ”Trouble waiting to happen”, skriven tillsammans med John David Souther, är en av två låtar på skivan som tar upp Zevons tidigare svåra, stökiga och rastlösa år. Där han kommenterar äldre tider på ett alldeles fantastiskt sätt:
   ”I woke up this morning and fell out of bed
   Should’ve quit while I was ahead
   I turned on the news to the Third World War
   Opened up the paper to World War IV
   Just when I thought is was safe to be bored
   Trouble waiting to happen”
Inte många har beskrivit bakfylleångest lika utförligt.

ZEVON HAR PÅ ALBUMET I VANLIG ordning också en sentimentalt romantisk ådra där ”Reconsider me”, som också blev singellåt, och ”The heartache” gör allt för att smeka medhårs och enbart vara vackra melodier fast de enligt känd Zevon-modell textmässigt är oerhört engagerande.
   ”Detox Mansion”, där David Lindley gästar på lap steel, handlar om Warren Zevons tid på avvänjningscentrum. Han beskriver vistelsen väldigt realistisk och ordagrant.
   ”Bad karma” är fin med sitt snygga sitarsound och poppiga melodi och ”Even a dog can shake hands” är skivans rockigaste ögonblick. Rak, effektiv rock.
   Albumet avslutas med skivans enda lilla tveksamhet, ”Leave my monkey alone”. Plötsligt samarbetar Zevon med funkpersonligheten George Clinton och det låter inte likt någonting. Ett tungt syntsound, spelad av någon som kallar sig Amp Fiddler, tung bas från Flea (Red Hot Chili Peppers) och några andra killar har fixat ”computer programming”.
   Det var väl just när de spelade in den här låten som Zevon fick de galna idéerna till nästa skiva, ”Transverse city” (1989), som var ett oväntat magplask i syntetiska rockljud och mediokra låtar.  . Hans i särklass sämsta skiva, tro mig. Men han var snart tillbaka i form när han 1990 återförenades med ovannämnda R.E.M.-killar i det tillfälliga bandet Hindu Love Gods och en bluesbaserad coverskiva.

”BOOM BOOM MANCINI” är inte bara en ögonfägnad låttitel utan också en av de bästa höjdpunkterna på Warren Zevons ”Sentimental hygiene”-album.



/ Håkan

ALL TIME BEST #11: "Magnus Lindbergs skörd"

MAGNUS LINDBERG: Magnus Lindbergs skörd (Playground, 2018)

”MAGNUS LINDBERGS SKÖRD”, SOM ÄR EN AV de färskaste skivorna på min 150-lista, är nog det album som jag har lyssnat mest på under senare år. Magnus, en svensk favoritartist över alla andra, gjorde ett fantastiskt comebackalbum 2018. Under det senaste decenniet hade Magnus varit en sällsynt gäst i skivstudion men med hjälp av vännen och legendariske skivbolagsmannen Kjell Andersson återvände han och överträffade sig själv, skrev en mängd nya ypperligt starka låtar och gick sedan rakryggad in i studion och visade att självförtroendet för ögonblicket var på topp.
   Nio år efter senaste soloskivan, ”Ett eget liv”, och åtta år efter skivsamarbetet med Basse Wickman, "Vita lögner + Svarta ballader, volym 1", var det en oväntat trygg, kreativ och säker Magnus som framförde sina nya sånger tillsammans med ett helskärpt komp. Det resulterade i ett album som motsvarade alla alltför stora förväntningar och överträffade till och med alla mina förhoppningar.
   ”Magnus Lindbergs skörd” kom våren 2018 och mindre än ett år senare fanns Magnus inte längre bland oss. Sjukdom tog hans liv och en ofattbar sorg fick livet att kännas tomt och fruktansvärt mycket tråkigare. Det kanske är en klen tröst, men ändå en tröst, att Magnus avslutade sitt musikaliska liv på topp med en skiva, både rocklåtar och ballader, som faktiskt slår allt annat han producerade och gav ut.
   När man sammanfattar Magnus Lindbergs långa så kallade karriär, få eller inga artister upplevde en tydligare berg-o-dalbana under sitt liv, visar det sig i mina öron att ”Magnus Lindbergs skörd” är hans tveklöst bästa stund på skiva. Den slår till och med ”Röda läppar” och ”Ljus i natten”.
   Magnus producerade alltså skivor väldigt sporadiskt, lika oregelbundet och sällsynt som han uppträdde med ett helt band i ryggen. Jag fick nöjet att se och uppleva Magnus Lindberg live hela 27 gånger, på en minoritet av konserterna kompades han av ett band. På ”Magnus Lindbergs skörd” kan man skönja ett perfekt livesound som genom Kjell Anderssons (och medproducenten Dag Lundquists) försorg har blivit helt fulländat.
   Tillsammans med precis samma musiker som kompade på det ovan nämnda Basse Wickman-samarbetet gick Magnus in i studion med elva originallåtar av absolut bästa kvalité, plus en minst lika stark coverversion av Mauro Scoccos ”Jag saknar oss”.
   Jag inbillar mig att musiker med Lundell-bekanta namn som Jens Frithiof och Marcus Olsson tillsammans med Magnus och producenterna har arbetat fram synnerligen varierade och personligt imponerande arrangemang till varje låt på albumet. Där Basse Wickmans körande blir en viktig beståndsdel som förstärker arrangemangen ytterligare. Samtliga låtar på albumet har den där magiska och personliga touchen som bara kan vara resultatet av ett långt och troget samarbete med Kjell Andersson som för övrigt i sin bok ”Ingen går hel ur det här” med fina ord beskriver Magnus särart och artistpersonlighet som helt kompromisslös.

ANDERSSONS NÄRVARO HAR INTE BARA skänkt nödvändig trygghet och en påtaglig kreativitet i Magnus ofta svårfokuserade värld. På "Magnus Lindbergs skörd" visar Magnus med all önskvärd tydlighet att han har blivit lite rakare i ryggen och sjunger med lite mer pondus. Med samma tyngd är det också uppenbart att höra med vilket självförtroende Magnus tacklar både rocklåtar och ballader på skivan. Här har Magnus befriat sig helt från sitt tidigare ibland lite bräckliga självförtroende.
   Här finns en mängd typiska singer/songwriter-låtar, som jag i flera fall under flera år hade hört live med Magnus ensam, som är läckert upparrangerade med musiker som verkligen bidrar och inte bara lite rutinmässigt sitter med i studion. Ursäkta min okunnighet men jag känner inte till basisten Björn Lundquists och trummisen Kjell Gustavssons bakgrund men de gör ett oerhört viktigt jobb i botten på alla arrangemang.
   Tillsammans med Frithiofs gitarrer, slide och mandolin och Olssons keyboards förvandlar de Magnus sånger till genomgående stolt rockmusik. För att nu bara ta ett exempel är "Längesen, längesen" storslagen och vildsint rock helt i Lundell-klass.
   Här finns också i vanlig ordning Magnus evigt vackra kärlekssånger till sin älskade Larissa och det är med en märkvärdig poetisk elegans han lyckas variera sina kärleksbetraktelser. Sedan har vi Magnus sedvanligt textmässiga funderingar som även de är paketerade på ett både personligt och förbluffande verbalt sätt. Det vilar en läcker atmosfär över produktionen och alla inblandade gör ett fantastiskt jobb för att förmedla Magnus känslor på ett både varierat och stundtals fantastiskt sätt.
   Versionen av Mauro Scoccos "Jag saknar oss" är ingen utfyllnad utan en perfekt tolkning av en bra låt och det hjälper naturligtvis till att låtskrivaren själv finns där i bakgrunden på sång och piano. Där Magnus helt enligt traditionen sjunger om en "Magnus Lindberg-t-shirt".
   Jag behöver egentligen inte tillägga att skivomslaget, som även denna gång är designat av Kjell Andersson, är så vackert i både form och typografi.

”DET FINNS DOM SOM ALDRIG SETT EN VÄN”, en av albumets allra vackraste kärlekstexter, är både musikaliskt och poetiskt ett mästerverk riktat till Magnus fru Larissa. Men vemodigt och mänskligt tänker Magnus också på alla människor som saknar någon att älska.



/ Håkan

Chris Bailey (1957-2022)

UNDER DE SENASTE 30 ÅREN må artisten med namnet CHRIS BAILEY haft en underordnad roll i mitt musiklyssnande liv men några speciella minnen från 80-talet kring några av hans konserter och skivor försvinner aldrig från mitt medvetande. Första konserten med The Saints 1984 på Rockmagasinet i Örebro och en London-konsert två år senare är outplånliga minnen av gruppens centralgestalt, sångare och låtskrivare.
   I denna vemodiga stund blev det alltså ännu en gång dags att återvända till Chris Baileys tidiga historia: Född av irländska föräldrar i Kenya, bodde sedan i Belfast innan familjen emigrerade till Australien när Chris var sju år gammal.
   Det var i Australien som Chris sedan skulle göra karriär. Först i gruppen Kid Galahad and the Eternals som (tack och lov!) bytte namn till The Saints 1974. Saints tillhörde tidigt undergroundrörelsen av punkgrupper och var något av pionjärer när de redan 1976 släppte den legendariska singeln ”(I'm) Stranded” innan varken Sex Pistols eller The Clash hade skivdebuterat.
   Trots uppmärksamheten, de relativa framgångarna och skivkontrakt var Saints ingen stabil enhet. Många medlemsförändringar, inre stridigheter och det tvivelaktiga ödet att bli dumpade av skivbolag hösten 1978 gjorde att gruppen sprack våren 1979. Vilket fick Bailey att rekrytera nya musiker som under de närmaste åren vandrade in och ut i gruppen. Samtidigt började Bailey ge ut soloskivor för att göra osäkerheten kring Saints framtid uppenbar. Men gruppen hämtade sig, hela tiden med Bailey i centrum.
   Den epoken i The Saints historia var för mig tämligen obekant när Chris och bandet, som så dags hade ändrat musikalisk skepnad med nytt manskap, kom till Örebro 1984. Konserten på Rockmagasinet 13 oktober 1984 tillhör mina bästa upplevelser på det legendariska stället.
   Gruppens album "A little madness to be free" hade släppts sommaren 1984 och var en utmärkt språngbräda inför den turnén.
   Historien om Saints fick en fantastisk fortsättning 1986 med deras all time-bästa album "All fools day" (november) som sedan hamnade på min årsbästalista det året. En månad senare såg jag ett blåsförstärkt band göra en kanonspelning i London, en konsert som avslutades med "River deep mountain high".
   Faktum är att Chris Bailey och Saints gjorde en totalt bättre Rockmagasinet-spelning hösten 1989 men det är 1984-konserten, första upplevelsen med bandet, som givit de outplånliga minnena.
   Chris Bailey avled i lördags, 9 april 2022.

/ Håkan

ALL TIME BEST #12: "Revolver"

THE BEATLES Revolver (Parlophone, 1966)

SOM JAG KONSTATERADE FÖR DRYGT TVÅ månader sedan, när jag skrev om ”Rubber soul”, var det runt 1965/66 som The Beatles i många avseenden ändrade skepnad, utvecklades musikaliskt och tog nya framsteg i pophistorien. Om ”Rubber soul” var ett litet steg så var ”Revolver” ett revolutionerande steg som flyttade fram det möjliga till det nästan omöjliga.
   Under tiden för inspelningarna av albumets 14 låtar, 6 april till 21 juni 1966, turnerade inte The Beatles men skulle strax efter, 24 juni, inleda en turné som skulle ta gruppen till Tyskland, Japan och Filippinerna(!). Och i augusti samma år avslutade kvartetten Beatles sin verksamhet som livegrupp med 15 konserter i USA. Men ingen av ”Revolver”-låtarna fanns med i den blott elva låtar långa liverepertoaren fast albumet hade kommit samma månad. Ett tecken på att gruppen hade börjat skriva och spela in låtar som var omöjliga att framförea live.
   Under inspelningsperioden som som skulle resultera i ”Revolver” kom gruppen långsamt men säkert fram till sitt beslut att sluta turnera. Vilket gjorde att nu kunde The Beatles musikaliskt ta ut svängarna och experimentera in absurdum. Och det var väl precis vad de också gjorde under sina långa inspelningssessions våren 1966.
   Är det något som i ”Get back”-filmen inte är representativt för The Beatles som popgrupp under skivinspelning är att producenten George Martin i januari 1969 höll en väldigt låg profil. Under alla år, från 1962 och framåt, var han ju Beatles musikaliska hjärna och gjorde verklighet av gruppens mer eller mindre galna idéer. Och inte minst var han viktig ledsagare under de här viktiga självutvecklande åren från 1965 till 1968. Att ”Revolver” är en sådan underbart varierad uppenbarelse, som låter precis lika bra och spännande idag som i augusti 1966, är mycket hans förtjänst.
   På ”Revolver” tar The Beatles definitivt klivet från popgruppsstadiet till en egen upphöjd position där det gick att pendla mellan enkla popharmonier och tunga djupa rockmusikinspirerade låtar. Vid några tillfällen på albumet passerar de gränserna för det nästan omöjliga – åt båda håll. Den nästan löjliga barnramsan ”Yellow submarine” på ena sidan och ren och skär psykedelisk rock i ”Tomorrow never knows” på den andra. Det är inte den förstnämnda låten som har gjort att jag har placerat ”Revolver” på en framträdande 12:e-plats på min All Time Best Album-lista...
   Den lekfulla men samtidigt skarpt experimentella ”Tomorrow never knows” är för övrigt den första låt som The Beatles börjar spela in inför ”Revolver” som fick ett tecknat omslag av Klaus Voormann, en Beatles-vän från Tyskland som vid den här tidpunkten precis hade börjat spela bas i gruppen Manfred Mann.

DET KÄNNS NÄSTAN HISNANDE ATT BÖRJA inspelningarna med en så våghalsig och komplex låt som ”Tomorrow never knows” som behöver ytterligare två inspelningsdagar för att bli färdig. På sätt och vis introducerar Beatles psykedelisk rock redan våren 1966 medan Summer Of Love och hela den amerikanska vågen med San Francisco-grupper har ett helt år på sig att komma till skott. Låten, som däremot placeras som sista låt på ”Revolver”, är en härlig ljudsensation med en myriad toner i en udda mix och någonstans kan ett känsligt öra höra George Harrisons sitar.
   Nåväl, den låten är det mest udda inslaget på ”Revolver” som alltså innehåller både några lättsamma Paul McCartney-poplåtar, några djupsinniga John Lennon-låtar och för ovanlighetens skull hela tre George Harrison-låtar. Plus en obligatorisk Ringo Starr-sång, ”Yellow submarine” är visserligen skriven av Lennon/McCartney, som till min förtret blev albumets mest kända låt.
   Ovanligt nog släppte The Beatles en singel, med två låtar från albumet, samtidigt som ”Revolver” kom ut. Och den där tjatiga Ringo-låten blev a-sida medan Paul McCartneys så mycket bättre pophistoria om ”Eleanor Rigby” förpassades till b-sidan. McCartney, ensam Beatles-medlem på inspelningen, kompas av enbart en oktett med stråkar och George Martins arrangemang är bara klassiskt perfekt.
   ”Eleanor Rigby” tillhör topparna på ”Revolver” men McCartneys ”For no one”, den smäktande vackra Beach Boys-inspirerade ”Here, there and everywhere” och den Motown-inspirerade ”Got to get you into my life”, med fullt blås, är inte så långt efter.
   Långt efter är inte heller John Lennon med sina bidrag till ”Revolver”. Han är ju mannen bakom ljudmästerverket ”Tomorrow never knows”, även den drömlika ”I'm only sleeping”, ”She said, she said” och ”And your bird can sing” tillhör hans höjdpunkter bland alla Beatles-låtar innan 1966.
   För att ”Revolver” ska vara Beatles bästa album fram till 1966 bidrar George Harrison med tre låtar av extremt olika karaktär. ”I want to tell you” är en ganska simpel men välljudande poplåt, ”Taxman” är gitarrock och en politisk protest (nämner både premiärminister Harold Wilson och oppositionsledaren Edward Heath i texten) och den indiskt färgade ”Love you to”, med George ensam bland sitarer, tamburas och tablas, som är en bättre poplåt än det ser ut på pappret.
   Under våren 1966 var kreativiteten på topp i The Beatles som, mitt i de ordinarie inspelningarna, passade på att spela in två singellåtar, underbara ”Paperback writer” och fantastiska ”Rain”, som inte fick plats på ”Revolver” utan släpptes några månader innan, på försommaren 1966.

”I'M ONLY SLEEPING” blir mitt svåra val av bästa låt från ”Revolver”.



/ Håkan

Örebro: Engelbrektsgatan 20

INGEBORGS


Ingeborgs på Engelbrektsgatan 20 i Örebro.

1986 FLYTTADE NYA KONDITORIET FRÅN Engelbrektsgatan 14 till Engelbrektsgatan 20. I 25 år bedrevs försäljning och tillverkning av konditorivaror i lokalerna. Konditoriet upphörde 2011 och Restaurang Ingeborgs tog vid i lokaler som hade fått en ansiktslyftning.
   2019 fanns Ingeborgs med i Live at Hearts officiella program.

Bilder: Carina ÖsterlingTara C Taylor i fönstret på Ingeborgs under Live at Heart 2019

TARA C TAYLOR 6/9 2019 Ingeborgs/Live at Heart

/ Håkan

Örebro: Restalundsvägen 35

RESTALUNDSVÄGEN 35


I trädgården på Restalundsvägen 35 har jag upplevt några spelningar.

NÄR MUSIKFESTIVALEN LIVE AT HEART etablerades i Örebro 2010 lanserades ett antal spelningar i trädgårdar, parker och bakgårdar utanför det officiella programmet. På Restalundsvägen 35, hemma hos Janne Rindar med fru Eva Liedner, arrangerades ett flertal konserter under 10-talet.
   Janne minns några spelningar med The Mighty Stef och Gunnar Danielsson men jag missade dock Live at Heart-spelningarna på Restalundsvägen 35..
   Däremot har jag upplevt ett par spelningarna i Rindar/Liedners gemytliga trädgård på senare tid.

Foto: Carina ÖsterlingOlle Unenge och Mats Hellström i trädgården på Restalundsvägen 35.


RICHARD LINDGREN & OLLE UNENGE 31/8 2019 Restalundsvägen 35
OLLE UNENGE & MATS HELLSTRÖM 28/8 2020 Restalundsvägen 35

/ Håkan

ALL TIME BEST #13: "Tomorrow the green grass"

THE JAYHAWKS: Tomorrow the green grass (American recordings, 1995)

EFTER TIO ÅR SOM FUNGERANDE BAND nådde The Jayhawks, i mina öron, sin absoluta musikaliska höjdpunkt som skivproducerande grupp med sitt fjärde album 1995. Historien om gruppen var alltså relativt lång innan de 1992 väckte ett visst kommersiellt intresse med sitt tredje album, "Hollywood town hall", och då även fångade min uppmärksamhet för gruppen första gången. Med en bra men ändå ganska ordinär rockplatta.
   Då hade gruppen, som ständigt bytte trummis och flera andra medlemmar, under ganska små förutsättningar släppt två album som inte nådde många. Först debuten ”The Jayhawks” (1986), på det lilla skivbolaget Bunkhouse Records, som inte väckte någon uppmärksamhet men det andra albumet, "Blue earth" (1989), kom till skivbolaget Def Americans husproducent George Drakoulias kännedom. Han gillade det han hörde, förstod utvecklingsmöjligheterna och skivkontraktet inför nästa album ”Hollywood town hall”, som Drakoulias producerade, var ett faktum.
   Fram till Jayhawks hade det här skivbolaget haft en hårdare musikalisk profil, med namn som Slayer, Black Crowes och Danzig, men altcountrygenren (det här var innan vi började kalla allt för americana) växte och skivbolagschefen Rick Rubin, som alltid har haft näsa för trender och god musik, anade en positiv framtid för både gruppen och genren.
   Den lätt Neil Young-influerade "Hollywood town hall" öppnade alltså ögonen och öronen på mig men det var drygt två år senare, i februari 1995, som The Jayhawks med "Tomorrow the green grass" tog mig med fullständig storm. Då föll det personliga soundet, ännu en gång producerat av Drakoulias, på plats, låtskrivarparet Mark Olsons och Gary Louris teamwork var fulländat och den där charmiga mixen av spontanitet och driven professionalism visste inga gränser.
   Gruppen som spelade in "Tomorrow the green grass" hade som vanligt Olson och Louris i ledarpositioner, basisten Marc Perlman hade följt med från dag ett och ny klaviaturspelare var Karen Grotberg. Gruppen saknade alltså, inte överraskande, fast trummis och den mycket erfarne Don Heffington (Bob Dylan, Lone Justice, Emmylou Harris) hjälpte till bakom trummorna. Tillsammans med studiomusiker som Benmont Tench, orgel, och Greg Leisz (stavat "Leese" i cd-häftet), steelguitar, blev soundet fulländat.
   Men det finns också några tjejer som gör fina avgörande insatser på några låtar. Lili Haydn hottar upp både tempot och arrangemanget på den fantastiska "I'd run away" med sin fiol. En annan fioltjej, Tammy Rodgers, kryddar den lite lugnare "Over my shoulder". Och sångerskorna Sharleen Spiteri, från gruppen Texas, och Victoria Williams, hjälper till vid mikrofonen på några låtar.
   Mark Olsons dåvarande flickvän (och senare fru) Williams har fått en låt tillägnad, "Miss Williams' guitar", som är en av många, många höjdpunkter på albumet. Att bandet en gång kallades det nya Flying Burrito Brothers är långsökt på det här albumet för countryklangerna är i minoritet bland rock- och poppärlorna. Ibland går tanken till Green On Red (vart tog de vägen?), Olsons röst ligger stundtals nära Dan Stuarts avslappnade nonchalans.
   Men när Olson sjunger tillsammans med låtskrivarpartnern Louris blir det perfekt stämsång a la bröderna Everly med rösterna tvinnade runt varandra. Ibland sjunger de nästan i munnen på varandra och den där spontana, första-tagningen-känslan, återkommer vid flera tillfällen på skivan.
   Bland alla högkvalitativa originallåtar har gruppen tvingat in coverlåten ”Bad time” från ett oväntat håll, 70-talshjältarna Grand Funk. Men det låter snarare Beatles och George Harrisons "My sweet lord" om både låt och arrangemang.
   Jayhawks fick aldrig någon chans att upprepa succén efter "Tomorrow the green grass". Mark Olson lämnade gruppen för att gifta sig och sköta om sin MS-sjuke fru Victoria Williams. Tillsammans gjorde de några lågbudgetskivor under namnet Original Harmony Ridge Creekdippers. Kvar i gruppen blev Louris som inte riktigt kunde skriva personliga låtar på egen hand. Jayhawks-skivorna "Sound of lies" (1997) och den Bob Ezrin-producerade "Smile" (2000) är smärre katastrofer men "Rainy day music" (2003) är något bättre.
   2008 återförenades Olson och Louris på duoskivan "Ready for the flood" och på den senaste klart intressanta Jayhawks-skivan "Mockingbird time" (2011) finns båda tillsammans tillfälligt och det ekar gammalt fint samarbete. Rekommenderas.

”I'D RUN AWAY” är en underbar poplåt där Gary Louris och Mark Olson sjunger så fint tillsammans.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.