Blogginlägg
Oktober 2026 på Håkans Pop
Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindell stod på scen med sitt sidoprojekt Frozen Margarita Brain Freeze.
DET NÄRMAR SIG JUL OCH ÅRETS avslutning och det är dags att sammanfatta oktober månads innehåll på Håkans Pop. Flera konsertbesök faktiskt men sidans huvudroll spelades som vanligt av albumen på min favoritlista över 2010-talets bästa skivor. Uppmärksammade också några intressanta datum från musikhistorien.
På 2010-talets lista avslöjade jag under månaden placeringarna #36 till #41 med artisterna/grupperna Justin Townes Earle, The Band Of Heathens, Paul McCartney, Citizen K, Gyllene Tider och Kent.
Slumpmässiga nedslag i musikhistorien tog oss till 5 oktober 1973, 9 oktober 1982, 17 oktober 1967 och 21 oktober 1987.
Under en och samma kväll besökte jag två konsertlokaler i Örebro, Skjulet och Clarion Hotel, där duon Mathias Lilja/Clas Olofsson respektive gruppen MåndaNs uppträdde Och några dagar senare fick jag uppleva en konsert med Jesper Lindell och hans sidoprojekt Frozen Margarita Brain Freeze.
Jag var på ytterligare några konserter i Örebro under oktober utan att lämna några texter efter mig: Kulturnatten 23 oktober (inklusive orgelkonsert i St Nicolai-kyrkan) och gitarristerna Mats Norrefalk/Ylva Åkesson i samma kyrka 24 oktober.
OM JAG GÅR TILLBAKA NÅGRA MÅNADER, till augusti och september, när det gäller nya skivor-recensioner på Håkans Pop, så har jag haft svårt att hitta de där riktiga favoritskivorna som känns nominerade för årsbästalistan om knappt två månader. Men den lite negativa trenden bröts under oktober, både med kvalité och kvantitet.
Med albumet ”Noll personlig utveckling” fortsätter göteborgaren JONAS LUNDQVIST leverera små korta (speltiden är 27 minuter) poprockfavoriter på gränsen till personligt färgade mästerverk. Rent kvalitetsmässigt är Jonas inte uppe på extraordinära höjder bredvid Alme och Hellström men nya skivan fullbordar trilogin med album som alla fått en plats på mina årsbästalistor.
Jag blir aldrig besviken på nya skivor med TOMAS ANDERSSON WIJ men heller nästan aldrig riktigt nöjd och tillfredsställd. Hans nya album, med den ambitiösa titeln ”Täta ditt liv så det klarar en storm”, befinner sig i det besvärande mellanläget. Han blandar vackra visor och oerhört fint arrangerade låtar med ganska händelsefattiga melodier. Men de är ju omsorgsfullt skrivna och Tomas har ju sedan länge ordets makt som får mig att lyssna.
Lite högtidligt och stramt men också underhållande, med piano, blås och ibland stråkar i det lilla formatet, som Teodor Wolgers ofta har producerat. Allra bäst är ”Den dag jag går” fast utan Wolgers hjälp.
MAURO SCOCCO sitter på sätt och vis på samma musikaliska gren som Andersson Wij där jag vid många tillfällen trott och önskat underverk men alltför ofta blivit besviken. Men nya ”Livets rytm” tar steg i en oväntat positiv riktning. Inte så programmerat längre, han litar mer på melodier och ett organiskt sound. Och texterna utspelar sig i en naturlig vuxenvärld och melodierna är många gånger besläktade med Springsteen och Lundell fast lite glättigare och modernare.
Tänka sig att jag aldrig genom åren lyckats uppleva en skiva med BO KASPERS ORKESTER som favorit. Den eleganta tonen i bandets musik har gått mina öron förbi men nya ”Just när du trodde allt var över” är lite mer energisk och lite mer levande än vanligt. Plus att albumet har melodiska höjdpunkter som överraskar mig.
Allt gitarristen JOHN LEVENTHAL har gjort i musikbranschen, spelat bakom Shawn Colvin, Rodney Crowell, Elvis Costello med mera, och är gift med Rosanne Cash, gör mig nyfiken. Det instrumentala soloalbumet ”National drift” får mig att jämföra med Mark Knopfler utan riktigt starka melodier. Gitarren dominerar i korta utkast till låtar och slutomdömet blir pausmusik där sång saknas.
Jag minns namnet DAVID MYHR sedan gammalt när han sjöng i The Merrymakers, bland annat en skivbutiksspelning i Örebro 1998. Då jämförde jag med samtida Jellyfish med popdängor som en röd tråd. Myhr har fortsatt i poprockgenren sedan dess, utan att jag har haft koll på det,
Myhrs nya Andreas Dahlbäck-producerade ”Everything is all about you” imponerar delvis. Ibland snäll pop, ibland härlig powerpop.Pianopopmästerverket ”Say yes”, perfekta ”Someday soon” och McCartney-inspirerade ”Finally” (med fagott!) är värda en stor och bred publik.
THE CRYSTAL TEARDROP spelar enligt beskrivningen psykedelisk garagerock men kommer lite oväntat från England (Stoke on Trent) men soundet är tveklöst amerikanskt, rejäl powerpop med Byrds/Rickenbacker-gitarrer och sitarklingande pop. Lyssna på introt till ”The thoughts you're thinking” och ni tänker på Beatles men när jag hör sångerskan Alexandra Rose tänker jag på en tuffare variant på The Bangles.
Den Texas-födda amerikanska sångerskan JESS WILLIAMSON skivdebuterade 2014 men det var först 2023, på albumet ”Time ain't accidental”, som jag la hennes namn på minnet. På sitt nya Shooter Jennings-producerade album ”A mile south of heaven” (snygg titel!) har hon en personlig röst åt Lucinda Williams håll. Inte country och inte rock men nånstans mittemellan. Kanske blir rösten ibland lite för hård och desperat men när arrangemangen blir mer avskalade, som i ”Someone else's horses”, blir det så mycket bättre.
Sedan MARY GAUTHIER spelade live i Örebro 2010 har hennes namn funnits i mitt medvetande utan att hon har nått toppen. På nya albumet ”Reckoning” låter hon mycket bra och det är inget tvivel på att hon har kvar sin personlighet som låtskrivare, ibland med Aaron Lee Tasjan.
Det var länge sedan RICHARD THOMPSON gjorde något viktigt på skiva. Sedan han flyttade till USA har det blivit allt längre tid mellan de personliga höjdpunkterna och allvarligt talat har hans musik inte engagerat mig sedan 1983 och albumet ”Hand of kindness”. Därför hade jag inga större förväntningar på nya ”Hippies, thugs and heroes” och ganska obemärkt tog den sig förbi min lyssning med bara en låt kvar i minnet, ”Make believe you don't know me”
Mark Oliver Everett, mer känd under gruppnamnet EELS, är en märklig amerikansk profil som ofta har gjort det lite svårt för sig. Men nya albumet ”Cookie happened” inleds så starkt, med låten ”Clobbered”, att jag sedan med stora öron lätt sväljer hela skivan. Inte lysande i sin helhet men hans spontant hesa röst ger goda förutsättningar genom hela skivan. När han dessutom lyckats skriva många fina melodier och intressanta texter tillhör albumet månadens bästa skivor.
H. SELF (Henric Hammarbäck) tillhör Sveriges hårdast jobbande låtskrivare och artister. Förra året släppte han två album med 32(!) egna låtar och på ”Vet hut!” kommer ytterligare tio där texterna är lika viktiga som melodierna. Arrangemangen har dock utvecklats, med bland annat gitarristen Stevie Klasson, men fortfarande är de personliga texterna viktigast.
MÅNADENS BÄSTA ALBUM: BÄTTRE SENT ÄN ALDRIG! DET TOG 20 år innan jag på allvar upptäcker de positiva sidorna hos sedan länge hyllade THE TALLEST MAN ON EARTH. Och det är först på Kristian Matssons 8:e(!) album under det numera legendariska artistnamnet. Albumet ”Just beyond endless mountain” har etsat sig fast, men inte från första stund, men de positiva signalerna växte för varje lyssning. Det behövdes upprepad kontakt för att albumets många olika arrangemang och Kristians påträngande röstresurser skulle hamna rätt i mitt medvetande.
I den fina SvtPlay-dokumentären om Martin Hederos förekommer ett fint möte med The Tallest Man On Earth där de spontant spelar polskor på två fioler. Nu finns samarbetet med geniale Hederos med på albumet, inte bara i folkmusiksammanhang, på drygt hälften av albumets elva låtar. Men ”Just beyond endless mountain” innehåller så mycket mer och blandningen ger albumets helhet en underbar skjuts.
Dessutom finns det närvarokänsla på albumet med levande ögonblick i studion när den traditionella svenska folkmusiken breder ut sig och får mina tankar att ibland flyga iväg mot någon spelmansstämma. När Kristians och Martins fioler ganska ofta möts.
Kristians alltför påträngande röst har länge varit mitt motstånd till The Tallest Man On Earths skivor och just den detaljen genomsyrar även den här skivan och det påverkar min inledande åsikt om nya skivan, speciellt de första låtarna när folkmusiken dominerar arrangemangen.
Men från den snabbare rytmiska ”We got the pony” höjs även mina förväntningar när Waterboys-kopplingar kommer in i mitt huvud och den välarrangerade musiken, med Kristian som spelar hela nio instrument, fastnar i mitt huvud. Och hela skivans mix blir en styrka. Från den jazzinspirerade titellåten via Sofia Hultqvist Kott-duetten ”Overboda” (med Hederos på himmelsk vacker pumporgel) till den mycket melodiöst vackra ”Deliver me from trying” som inleder albumets underbart starka final.
På ”Times” framträder Kristian ensam men spelar fem instrument inklusive harpa. ”The forest keeper” är ännu en oväntat snabb låt med ett lustigt percussioninslag som följs av albumets absoluta höjdpunkt ”In the silver wire up the hill” där Waterboys/Mike Scott-influenserna är helt uppenbara.
”Just beyond endless mountain” är ett uppåtsträvande album som växer sig starkare för varje låt. Och får mig till slut att utnämna skivan till månadens bästa.
/ Håkan
Dagens datum: 1 november 1994
2010-talet: #35. The Maharajas
| << | November 2026 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | ||||||
| 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
| 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
| 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
| 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
| 30 | ||||||
Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...
Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...
Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...
Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...
Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...
Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...
Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...
Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...
Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...
Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: