Blogginlägg

Juli 2025 på Håkans Pop

”Tracks II”, Bruce Springsteens nya box på 7cd, blev månadens mest intressanta skivrelease.

HÅKANS POP RULLAR PÅ I SAKTA MAK denna sommar där den gamla listan på favoritsinglar uppdateras varje dag kl 12:00 med en YouTube-länk. Varje onsdag har jag dessutom lagt ut en Englandslista från 60-talet som väcker de nostalgiska känslorna.
   På konsertområdet har det också varit genomgående lugnt men tidigt i juli blev det ett konsertbesök när Nisse Hellberg och The Refreshments kom till Örebro.

JAG BRUKAR AVSLUTA MINA MÅNADSGENOMGÅNGAR med några korta recensioner av nya aktuella album men juli blev ganska händelsefattigt på skivområdet. Några coverskivor med Dave Stewart, Paul Carrack och Paul Weller släpptes under månaden men de får vänta på bedömning.
   Jag ägnade istället juli åt ett enda aktuellt skivprojekt, Bruce Springsteens fantastiska box på sju cd, ”Tracks II (The Lost Albums 1983 – 2018)”, med arkivmaterial som utan konkurrens lätt kan utnämnas till Månadens Bästa Album.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: ”TRACKS II” ÄR ÄNNU ETT MASTODONTPROJEKT från Bruce Springsteen och hans till synes gränslöst innehållsrika arkiv. Den följer effektivt upp ”Tracks”-boxen som släpptes 1998, 66 låtar på fyra cd. En box som jag 2015 utnämnde till historiens 6:e bästa skivbox. Kravet på samma unika nivå nu var därför stor inför ”Tracks II” som är en arkivrensning av en lite annan sort.
   För det första är ”Tracks II” ännu mer omfattande, sju cd med 83 låtar, där varje skiva är koncentrerad kring ett albumprojekt som aldrig gavs ut. Av de huvudsakligen outgivna låtarna har nio kommit ut i olika tidigare sammanhang, på singlar, b-sidor och filmmusik, men det mesta är alltså nytt och tidigare ohört.
   Jag är ganska övertygad om att det här som nu marknadsförs som sju planerade hela album aldrig i första inspelningsstadiet verkligen var planerade som ett projekt. Låtarna samlas här ihop för att de tidsmässigt är inspelade under samma begränsade tidsperiod men var, misstänker jag, aldrig avsedda för utgivning i samlad form. Exempelvis tror jag inte att Bruce och hans folk på allvar funderade på att ge ut ett album mellan soloalbumet ”Nebraska” (1982) och ”Nebraska” (1984), 18 låtar som fått titeln ”L.A. Garage Sessions '83”, och är en spretig blandning som passar in som en mix av ovannämnda väldigt olika album.
   Det finns naturligtvis undantag från min anmärkning där exempelvis de båda soundtrack-tänkta projekten ”Streets of Philadelphia Sessions” och ”Faithless”, fungerar bra som hela album. Medan "Somewhere North of Nashville" och "Twilight hours" är regelrätta outtakes av existerande album som "The ghost of Tom Joad" respektive "Western stars".
   Att sedan hitta den röda gemensamma tråden i boxens sjunde album, ”Perfect world”, är svårt med tanke på att där finns inspelningar från 1994 till 2011, 17 år av inspelningar i många olika sammanhang.
   All den vetskapen om innehållet på ”Tracks II” ger mig lite skeptiska tankar kring ”The lost albums”-projektet men innehållet, låtarna, arrangemangen och den fantastiska kreativiteten hos Bruce Springsteen som låtskrivare är ju fantastiskt imponerande. Och kvalitetsmässigt håller ”Tracks II” inte samma exklusiva nivå som ”Tracks”. Och flera låtar doftar demo inspelade på egen hand eller är instrumentala låtar av mindre viktigt material.

Flera gånger under den fem timmar och 19 minuter långa genomlyssningen var jag övertygad om att Springsteens kanske viktigaste medmusiker, Roy Bittan, fanns med på många hörn på de flesta låtarna men med all info i handen upptäcker jag att han, och även övriga E Street Band-musiker finns med på väldigt få tillfällen. Det där skimrande vackra syntsoundet på exempelvis ”Streets of Philadelphia Sessions”-skivan spelas alltså av Bruce själv.
   Och på ”Twilight hours”, där Bruce leker Burt Bacharach eller Jimmy Webb, är det vid sidan av honom killar som Ron Aniello (producenten), Aaron Embry, Charlie Giordano (E Street Band), Scott Tibbs och David Sancious som spelar keyboards. Och de vackra effektiva tjejrösterna, som tagna från en typisk Bacharach-produkion på 60-talet, är arrangerade av Patti Scialfa och sjungs av bland annat Lisa Lowell och Soozie Tyrell.
   Redan innan den 7 cd starka boxen släpptes mellan 3 april och 12 juni kom sex smakprov från boxen, sex låtar som en bred blandad mix av hela boxen. En för mig imponerad, positiv och varierad mix som gjorde mig väldigt nyfiken. En underhållande och lovande mix av olika sound och arrangemang på hela boxen. Nu med hela boxen till hands, där allt är samlat inom varje cd, blir det slutgiltiga intrycket inte lika starkt men det finns givetvis oerhörda höjdpunkter på många olika skilda ställen.

   Första cd:n (LA Garage Sessions '83) är väldigt demobaserad ned det avskalade ensamma ”Nebraska”-soundet som en röd tråd vid sidan av de ofta 50-tals-inspirerade låtarna med höjdpunkter som ”Little girl like you”, ”Seven tears”, ”One love” och ”Unsatisfied heart”.
   Mina största favoriter i den här boxen är koncentrerade mitt på andra cd:n (Streets Of Philadelphia Sessions) med tre ganska lågmälda men oerhört vackra låtar, ”The little things”, ”We fell down” och ”Between heaven and earth”. Skimrande oerhört vackra syntar, som alltså inte spelas av Roy Bittan.
   På tredje cd:n (Faithless) trängs atmosfäriska akustiska gitarrer med dobro, banjo, gospelkörer och Tom Waits-liknande bröl och jag hittar bara två favoriter, ”My master's hand” och ”Let me ride”
   Fjärde cd:n (Somewhere North Of Nashville) har ett allmänt röjigare komp i studion men avslutningslåten, titellåten, är oerhört stark och vacker med en pedal steel i givakt.
   Femte cd:n (Inyo) särskiljer sig stort från övriga boxen. Fiol, texmex och mariachiband med vilda mexikanska trumpeter livar upp ordentligt. Svängiga ”Adelita” och vackra ”Our lady of Monbroe” är höjdpunkter.
   Sjätte cd:n (Twilight hours) är nog min största favoritskiva på boxen, inspelad parallellt med ”Western stars” som är Springsteens senaste studioalbum där han gör 60-talsschlager och easy listening-pop. Upprepar receptet här med ytterligare några starka låtar.
   ”Sunday love”, ”Two of us”, I*ll stand by you”, ”Sunliner” och ”September kisses” heter favoriterna och den sistnämnda ekar så tydligt Weeping Willows att jag är övertygad om att Magnus Carlson kommer göra en cover på den.
   Sjunde cd:n (Perfect world”) är som sagt en tidsmässigt splittrad samling låtar med både konventionell högljudd rock, några låtar skrivna med Joe Grushecky, och typisk E Street Band-anpassad rock. Bästa låtar är ”The great depression”, ”If I could only be your lover”, ”Cutting knife”, ”You lifted me up” och ”Perfect world”. En fin final på en trots allt ojämn box.

/ Håkan

Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...

Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.