Blogginlägg

I min skivhylla: Nick Lowe

Postad: 2018-08-17 07:54
Kategori: I min skivhylla



NICK LOWE: Pinker and prouder than previous (Demon FIEND 99)

Release:
Februari 1988
Placering i skivhyllan: Hylla 7. Mellan Nick Lowe and his Cowboy Outfits "The rose of England" (1985) och Lubas "Between the earth & sky" (1986).

VARJE NICK LOWE-ALBUM PÅ 80-TALET bör ju analyseras närmare. När jag 2007 konstruerade min "Bästa 80-talsalbum"-lista var konkurrensen i övrigt så hård att bara en enda Lowe-platta, "The rose of England" (1985), fick plats. Så här i efterhand var det ju ett katastrofalt torftigt beslut och det finns många anledningar att återvända till hans solomaterial från den tiden. Under lite för snabba beslut uppfattade jag nog flera av hans album på 80-talet som lite ojämna och kanske lite för slarviga men skivan jag har framför mig är nog det allra starkaste Lowe-album han producerade på 80-talet.
   Efter flera år med fasta konstellationer som komp, först And His Noise To Go som efter en liten förändring (basisten James Eller lämnade eller sparkades) blev Cowboy Outfit, fick han från 1986 lite friare tyglar att välja medmusiker. På "Pinker and..." är det inte någon stor mängd musiker han har jobbat med. Martin Belmont, Paul Carrack och Bobby Irwin, som funnits vid Lowes sida under hela decenniet, finns naturligtvis kvar i centrala roller men det är också några uppseendeväckande intressanta namn som dyker upp.
   Lowes två vänner från The Fabulous Thunderbirds, munspelaren Kim Wilson och gitarristen Jimmie Vaughan, finns med på en låt, inledande "(You're my) Wildes dream" inspelad i Austin, Texas. En temposnabb och cajundoftande start på albumet där munspelet, och inte det traditionella dragspelet, spelar en musikalisk huvudroll.
   Nick spelar bas på spåret som han i övrigt inte gör på så många låtar på skivan. Det gör däremot Paul Bassman (Paul Riley), en gång medlem i Chilli Willi, som också hade funnits i Nick Lowes omgivning länge. Riley var också medlem i det hobbybandet Tex Pistols, tillsammans med bland annat Philip Rambow, där han också sjöng. Jag minns en konsert med bandet i norra London sommaren 1988 då Riley sjöng den amerikanska coverlåten "Big big love". En låt som för övrigt Lowe gör på dagens aktuella album!
   Efter Stiff-avhoppet 1977 hade Nick Lowe gett ut skivor på Radar och F-Beat men 1988 blev Demon Records tillfälligt ny hemvist. Kanske var det just Riley som var ansvarig för att Lowe hamnade på den etiketten. Riley blev nämligen 1985 en av cheferna på det skivbolaget.
   Största uppmärksamheten vad gäller gästinhopp på skivan gör Dave Edmunds plötsliga uppdykande. En återförening som jag inte såg komma efter den bittra splittringen av Rockpile tidigt 1981. Hösten 1987 gick Lowe/Edmunds in i Rockfield-studion och spelade in "Lovers jamboree" tillsammans med studiorävarna Geraint Watkins, Micky Gee och John David. Trummis på spåret är Terry Williams och plötsligt var 3/4-delar av Rockpile återförenade - om än tillfälligt. Ett typiskt rockigt svängigt spår med Watkins rock'n'roll-piano och Gees gitarr i fokus.
   Långt senare har Lowe kommenterat samarbetet: "We'd fallen out, but we hade a sort of rapprochement"...
   Williams, som sedan Rockpile-splittringen hade spelat med Meat Loaf (!) och vid det här inspelningstillfället var medlem i Dire Straits (!!), spelar på ytterligare fem av skivans spår. Även Attractions-trummisen Pete Thomas hoppar in på en låt, en cover på Graham Parkers hårt rockiga "Black Lincoln Continental", med en pipig orgel som driver på arrangemanget. I original släpptes låten av Parker på "Steady nerves" (1985).
   Men "Pinker and..." innehåller inte bara Rockpile-inspirerat material som även gäller "Big hair" och redan nämnda "Big big love". Här finns både långsamma, mogna och vemodiga ballader, som decenniet efter skulle bli något Lowes kännetecken, och några låtar med tydliga countryinfluenser. "Crying in my sleep" och "Cry it out" är exempel på den första kategorin och "Geisha girl" (ett Hank Locklin-original från 1957) låter nästan som ett Johnny Cash-arrangemang.
   Men Nick Lowe är också en mästare på popmusik. Som på John Hiatts "Love gets strange" (aldrig inspelad av Hiatt!) där upphovsmannen spelar Beatles-influerad elgitarr. Eller "Wishing well", en låt som Lowe en gång skänkte till gruppen The Men They Couldn't Hang (på deras album "How green is the valley", 1986). Hela den gruppen kompar faktiskt Lowe på den här inspelningen. En relation som inleddes på TMTCH-singeln "Greenback dollar" 1985.
   Lowe är, som vi genom alla år lärt oss, också specialist på parenteser, simpla låtar som bygger på några få riff och en primitiv text och därför paradoxalt är geniala i all sin enkla utformning. "I got the love" tillhör den kategorin.
   Märkligt nog och ganska förbluffande släpptes i England inte en enda låt som singel från "Pinker and prouder than previous". Här finns onekligen en massa singelorienterat material, inte bara ovannämnda "Lovers jamboree" som släpptes i USA, men tidsmässigt befann sig kanske Lowe just här mittemellan två marknadsföringsintresserade världar. Nästa steg var ju Warner Bros och albumet "Party of one" (1990), producerad i sin helhet av just Dave Edmunds.

/ Håkan

 

Kommentarer till blogginlägget:

Per Lindmark kommenterade 2018-08-21 19:38:10:
Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar att bli okontakbar ett tag framåt, nostalgin dränker mig men jag sjunker med ett fånigt leende på läpparna. Keep up the good work Svar:
Tack Per för det fantastiska betyget!



10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (398)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2018 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.