Blogginlägg

#12/70: "All things must pass"

Postad: 2011-02-14 07:51
Kategori: 70-talets bästa

GEORGE HARRISON: All things must pass (Apple, 1970)

George Harrison riktiga solodebut kan bäst beskrivas med ett enda ord: Storslagen. På många sätt och ur många olika synvinklar. Med skivproducenten Phil Spector som regissör var det ganska naturligt och väntat att det övergripande soundet på ”All things must pass” skulle bli just storslaget, fullt med ekotyngda effekter och massor med musiker på varje spår.
   Just vid den här tidpunkten, 1970, var Phil Spector väldigt involverad i The Beatles och flera av medlemmarnas soloskivor. Han kom ju in, på inrådan av John Lennon, som en räddare i nöden för att producera om de redan befintliga ”Let it be”-inspelningarna, ”Reproduced for disc by Phil Spector” som det bokstavligen står på omslaget.
   ”All things must pass”, förpackad i en maffig kartong med tre(3!) vinylskivor och en stor affisch, blev det första men inte sista samarbetet med Spector för George. Förutom ”Let it be”-skivan producerade Spector John Lennons ”Instant karma”-singel (George spelar gitarr och piano på låten) och spelades in på en dag, 27 januari 1970, och sedan ”John Lennon/Plastic Ono Band”-albumet parallellt med ”All things must pass”.
   1970 var på många sätt ”Ring out the old, ring in the new” (textrad hämtad från en senare låt av George…) för Beatles-medlemmarna. Gruppen hade under uppmärksammade former splittrats och det rådde otrolig aktivitet på alla fyra medlemmarnas begynnande solokarriärer och i det tävlingsmomentet var det faktiskt George som tog hem vinsten.
   Paul McCartneys första soloskiva ”McCartney”, som lite provocerande släpptes innan Beatles sista album, var ju nästan en lågbudgeterad demoskiva och Ringo Starr prövade på både det ena (evergreens på ”Sentimental journey”) och det andra (country på ”Beaucoups of blues”). Det var egentligen bara John Lennons kvalitéer som kunde konkurrera med George.
   I den stora turbulensen efter Beatles sammanbrott kom ”All things must pass” som en stor och mäktig revansch för George Harrison. Han som alltid hade fått stå tillbaka för alla Lennon-McCartney-låtar på Beatles-skivorna kunde äntligen få vika ut sig i all sin härlighet på en debut fylld av slagkraftiga låtar, ett underbart välljudande sound förpackat i en bedårande snygg och elegant box. Jag noterade i Nerikes Allehanda 30 november 1970 att boxen skulle komma att kosta 55 kronor i butiken…
   Under Beatles sista år som existerande grupp hade även George experimenterat sig fram till sin riktiga solodebut. Udda skivor i eget namn, dels med den starkt indiskt kryddade filmmusiken till ”Wonderwall” och dels med den ytterst experimentella ”Electronic sounds” som var mer, som titeln säger, elektroniska ljud än sånger och konventionella låtar.
   Men några av låtarna på ”All things must pass” hade sina rötter i Beatles historia. Både titellåten, ”Hear me lord” och ”Isn’t it a pity” fanns med bland alla inspelade låtar som Beatles producerade under januari och februari 1969. Inspelningar som då var avsedda för ett album vid namn ”Get back” men över ett år senare återuppstod som ”Let it be”-skivan. Men de här Harrison-låtarna som så här tidigt var demoliknande versioner med enbart George närvarande. ”All things must pass”-låten finns faktiskt med på Beatles tredje ”Anthology”-skiva från 1996. Just den inspelningen är gjord på Georges 26-årsdag 24 februari…

Vi ska inte glömma bort att det här mästerverket till trippel-album är gjort av en 27-åring med mycket funderingar, vuxna tankar, spirituella idéer och framförallt helt utvecklade musikaliska ambitioner.
   De ovan tre nämnda låtarna har ju en viss vemodig prägel och det kan förklaras av att mitt under inspelningsarbetet, i juli 1970, dog Georges mamma Louise i cancer. Den händelsen tillsammans med Georges egen rundvandring i religionsfrågorna påverkade naturligtvis både texterna och det lågmälda anslaget på många låtar.
   Det var dock nära att två av skivans mest framträdande låtar hade gått förlorade till det här projektet. Både ”My sweet Lord” och ”All things must pass” hade han på ett tidigt stadium skänkt till Billy Preston och det George Harrison producerade albumet ”Encouraging words” som spelades in våren 1970 strax innan Harrisons egna inspelningar till ”All things must pass” inleddes. Det var till och med så att det fanns långt framskridna planer, releasedag 4 september 1970 och skivnummer APPLE 29, att ge ut ”My sweet Lord” på en Billy Preston-singel. Det hade förändrat spänningen och nyfikenheten inför Harrisons egen skiva högst märkbart.
   Låtmässigt är det nästan genomgående mycket hög standard på ”All things must pass”-skivan. Lika underbart imponerande idag som då i december 1970. Själv var George lite tveksam till soundet när skivan återutgavs 2001, mindre än ett år innan han avled i november 2001. Då skrev han i cd-häftet: ”I still like the songs on the album and believe they can continue to outlive the style in which they were recorded. It was difficult to resist re-mixing every track. All these years later I would like to liberate some of the songs from the big production that seemed appropriate at the time, but now seems a bit over the top with the reverb in the wall of sound”.
   Jag kan inte riktigt hålla med George. Tycker produktionen, soundet och framförallt låtarna har överlevt decennierna väldigt bra för att inte säga perfekt. De underbart vemodiga balladerna ”Isn’t it a pity”, ”Behind that locked door”, ”Run of the mill”, ”Beware of darkness” och ”All things must pass” är ju odödliga klassiker i George Harrisons hela skivproduktion. Dit kan vi även räkna Bob Dylan-samarbetet ”I’d have you anytime” och den Dylan-inspirerade sololåten ”Apple scruffs”. Med de mer tempoladdade låtarna ”My sweet Lord” (jag erkänner: lite uttjatad har den blivit genom åren), ”Wah-wah”, ”What is life” och ”Awaiting on you all” (Spector på hemmaplan i sitt bästa jobb sedan Ike & Tina Turners ”River deep, mountain high”) och ”Art of dying” är en ”If I needed someone” del 2.
   Så har vi tredjeskivan, betitlad ”Apple jam”, som är just jamsession i studion med alla musiker delaktiga i de så kallade kompositionerna. Kanske mer intressanta musikaliskt än rent melodimässigt men jag gillar dessa långa sjok av flödande musik bättre idag än för över 40 år sedan. Sedan ska vi ju inte glömma att under de här inspelningarna skapades den stora rockgruppen Derek & the DominoesEric Clapton, Carl Radle, Bobby Whitlock och Jim Gordon bestämde sig för att fortsätta arbeta ihop som en enhet.
   Under ”All things must pass”-inspelningarna gick Derek-bandet in i studion tillsammans med Phil Spector och spelade in en singel, ”Tell the truth” och ”Roll it over” där George Harrison medverkar, som gavs ut som bandets debut men snabbt drogs in och låtarna spelades in på nytt till det kommande ”Layla… and other assorted love songs”-albumet som släpptes i november 1970 strax innan ”All things must pass”.
   Om några månader kommer Derek & the Domonoes-albumet att återutges med originalinspelningarna av singeln inkluderade.

/ Håkan

 

Kommentarer till blogginlägget:

Mikael kommenterade 2017-06-15 08:45:33:
Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett tidstecken och ett manifest som Harrison aldrig kom i närheten av igen. Sorgligt nog är hans försök till att "göra om" låten "My sweet Lord" inför återutgivningen ett ganska misslyckat sådant. Den gick inte att stöpas om i en annan dräkt. Harrison lyckades bäst när han omgav sig med en skicklig och tydlig producent.
Conny Gåård kommenterade 2011-02-18 11:14:10:
Håller med Hans Schönning, det är hans fel att man blev ett "clapton fan"

Han spelade Derek & the Dominos för mej på 70 talet nån gång, och sedan var man fast.Svar:
Bra musik sprider sig snabbt.
Hans Schönning kommenterade 2011-02-14 10:21:12:
Som du skriver vilar ett stort vemod över albumet, även omslaget.

Det kan ju vara så att i din avslutning (omedvetet?) flaggar för att Derek & the Dominos och "Layla" snart hamnar på din lista. Och det vore väl i så fall helt rätt.
Vi väntar!Svar:
Den som lever får se och läsa.



10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (384)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (43)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (16)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2011 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28            

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.